Det förflutna och jag

Publicerad 2019-05-18 10:15:01 i Allmänt,

Patrick Modianos kortroman Lilla smycket kretsar kring ett både modernt och tidlöst tema. Vardagen avbryts av en händelse som för huvudpersonen tillbaka i tiden, till upplevelser i det förflutna som antingen har förträngts eller glömts bort men som aldrig riktigt lämnat medvetandet. Verkets huvudperson, en artonårig kvinna med minst sagt underlig bakgrund, ställs öga mot öga med minnen och upplevelser som hon inte vet vad hon ska göra av. Och samtidigt som hon räds dessa minnesbilder dras hon till deras nutida förkroppsligande, av nyfikenhet, undran och ibland sympati till de människor som en gång var en del av hennes liv men som inte längre är det.

Lilla smycket ger liksom all god litteratur inga definitiva svar på de frågor som dyker upp i läsarens huvud. Men frågorna dröjer sig kvar. Hos mig är det speciellt en som gäckar: Kan man göra upp med ett förflutet?

Alla människor bär på någon form av bagage. Det kan vara tungt, lätt, otympligt eller smidigt men kommer vare sig vi vill det eller ej påverka vår vardag. Vissa episoder av ett liv är mycket svåra att leva utan eftersom de är så svåra att glömma bort. Det är förmodligen viktiga episoder; händelser som format både vårt och andras liv och som gör sig påminda eftersom de hade så stor betydelse när de inträffade. I bästa fall bär vi med oss bagaget som lärdomar, men inte allt bagage låter sig göras om till lätta livslektioner. Traumatiska upplever, kanske utom kontroll för individen, är mycket svåra att lära något av eftersom det inte är självklart vilket handlande som skulle gjort situationen bättre. Hur som helst – bagaget får inte bli för tungt.

Ett sätt att lätta på bagaget är att på ett eller annat vis göra upp med sitt förflutna. Vad det innebär varierar förstås från fall till fall. Det torde dock alltid innefatta agerande i både tid och rum; i rum eftersom platser och personer som bär på mening måste sökas upp och i tid eftersom den mening som dessa platser och personer bär på finns i det förflutna. Om man lyckas tänker jag mig att de pusselbitar av historien som tidigare skavt och gnagt i själen lägger sig tillrätta. Vassa kanter försvinner och ersätts av tydliga och klara bilder. Dessa bilder kan förstås vara mycket krävande att betrakta och en stor källa till rädsla, men nyfikenhet är en stark drivkraft och ordning är bättre än kaos.  

Att göra upp med ett förflutet är dock förknippat med flera svårigheter. Både tid och rum verkar mot den som försöker. Extra komplicerat är det för den vars förflutna innefattar andra människor. Människor, liksom platser, förändras med tiden. Så gör också våra minnen av det som en gång hänt. I den mån en uppgörelse med det förflutna innebär att sammanfoga två individers upplevelser till en får det långtgående konsekvenser, eftersom inte enbart mitt förflutna ligger i korgen utan också ditt. Risken för oförståelse eller missförstånd är förstås mycket hög och växer med tiden. Det är ju inte ens säkert att två människor uppfattar samma händelse likadant även om den sker i nutid.

Kanske är det fel att säga att man gör upp med det förflutna. Vad det i själva verket handlar om är en uppgörelse med de människor och de platser som etsat sig fast i medvetandet. Det ger frågan en helt annan dimension eftersom den nu innefattar andra individer med egna känslor, tankar och minnen. Ytterst är en uppgörelse med det förflutna ett självcentrerat mål som inte på förhand tar hänsyn till de individer och platser som ofrånkomligen kommer ingå i processen. Kanske är detta symptomatiskt för fenomenet – ett förflutet man känner sig tvungen att göra upp med är ett förflutet som genererar ångest, och ångest är en i stor utsträckning individuell upplevelse som riktas inåt.

Den som vill göra upp med det förflutna måste inse att strävan inte bara innefattar jaget. Det innefattar alla de individers (och platsers) förflutna som ingår i jagets strävan och är därmed en mycket känslig sak. Gott omdöme krävs för att göra en sådan resa, både med hänsyn till egen och andras välbefinnande. Givet detta kanske det är möjligt (om än svårt) att göra upp med det förflutna, men inte nödvändigtvis önskvärt. Om ångest eller obehag är en drivkraft, om pusselbitarna skaver och gnager, bör man nog i första hand vända sig till de trygga punkter som redan finns i ens liv. Vänner. Jag tror att den som läser Lilla smycket kommer förstå.

Det förflutna kommer oftast ikapp ändå, förr eller senare. Vilka svar historien har att erbjuda kan vi inte på förhand veta eftersom vi varken kan eller bör kontrollera de individer som skriver den för oss. Och när vi väl möter vårt förflutna står vi förhoppningsvis med båda fötterna på jorden, redo att öppet och förutsättningslöst ta till oss av andras upplevelser och samtidigt lägga våra egna pusselbitar tillrätta.

 

// AGCH

 

Personliga professionella

Publicerad 2019-05-13 20:26:39 i Allmänt,

För ett par dagar sedan var jag hos en naprapat för att skaffa inlägg i skorna. Jag hade bokat tiden på nätet och anlänt i mottagningens väntrum fem minuter innan angivet klockslag. Punktligt kom naprapaten ut i väntrummet, klädd i vit rock med inplastad namnskylt på bröstet.

Förloppet började inte riktigt som jag förväntat mig. Istället för att ta i hand och visa mig in i rummet tvekade han först när han såg mig – ”skulle jag kunna dricka mitt kaffe innan vi börjar?”. Frågan besvarade han emellertid själv. ”Nä okej, jag tar dig också innan kaffet så slipper du vänta”. Han pekade med handen in i rummet och bad mig hänga av jackan till vänster innanför dörren. Själv gick han med raska steg i en båge till höger genom rummet och slog sig ned bakom mottagningens skrivbord. Papper i väl organiserade högar tog upp större delen av bordsskivan, med undantag för en laptop som stod uppslagen mitt på bordet. På väggen ovanför hängde inramade examensbevis som intygade att vederbörande hade kompetens som både naprapat och sjukgymnast. Först nu introducerade han sig ordentligt, utan att ta i hand, och bad mig ta av skorna så han kunde titta på fötterna.

Till en början blev jag lite ställd. Jag gissar att de allra flesta förväntar sig att personal i vit rock agerar mycket professionellt. Så lite som möjligt får komma mellan klienten och den vita rockens kunniga bedömningar, varför onödigt socialt gnissel i allmänhet ses som störande. Vi vill känna förtroende för de professionella, som därför häver fram de egenskaper och ageranden som klienten förknippar med vita rockar. För det mesta. Så var inte fallet här. Under det ungefär fyrtio minuter långa besöket hann vi gå igenom både fötter, livspussel och musiksmak. Det tog ett tag innan jag började känna mig bekväm i situationen men när känslan väl infann sig fick det mig att fundera. Varför ska de professionella vara just professionella och inte sig själva? De roller vi tar på oss i näringslivet är ju inte medfödda.

Det brukar lite klyschigt heta att varje människa är unik. Ett ganska stort mått av sanning måste dock sägas finnas i påståendet eftersom vi alla lever olika liv. Vi går upp vid olika tid, tar olika vägar till olika arbeten och lever under skilda familjeförhållanden. Skillnaderna mellan erfarenheter som vi får genom livet läggs till de skillnader som eventuellt fanns från början och skapar otvivelaktigt olika individer, med olika tycke och smak och med olika personlighet. Så träder vi in i samhället. Där skillnaderna mellan oss skapar friktion i det mellanmänskliga mötet tar vi på oss roller som underlättar umgänge. Striktast torde dessa roller vara i situationer där antingen mycket ojämlika maktförhållanden råder (där A dikterar villkoren för B:s roll) eller där förtroende (och därmed förutsägbarhet) spelar en central roll.

Ett exempel på förstnämnda, det vill säga ojämlika maktförhållanden, skulle kunna vara ”servitören”. Restaurangbesökaren betalar för sig och förväntar sig i gengäld medgörlighet och god service, något som placerar servitören i en utsatt position. För nu ska vi dock inte gräva djupare i maktförhållanden utan fokusera på det andra fallet, som jag tror är det som ligger till grund för professionsrollerna. Förtroende tror jag skapas som en effekt av kontinuitet och förutsägbarhet i handlingar mellan parter, åtminstone i professionella relationer. När vi går in i en affärsrelation vill vi veta att motparten fullgör sin del av avtalet och sannolikheten för att så sker försöker vi bestämma mot tidigare erfarenheter. En professionell som vill uppfattas som förtroendeingivande måste således agera som andra medlemmar av den profession förväntas agera – läkare ska gå in i läkarrollen, lärare i lärarrollen, och så vidare. Om så inte sker tvivlar vi nog instinktivt på hur det står till med kompetensen, oavsett om det har med den direkta arbetsuppgiften att göra eller inte. Eftersom i princip alla professionsyrken kräver lång utbildning för tillträde torde saklighet (som ju förknippas med stor kunskap) vara en viktig del i de flesta professionsroller.

När en naprapat diskuterar musik med en patient kan det alltså tänkas att patienten känner sig lite ställd. Men finns det någon anledning att känna oro över att en naprapat dryftar musiksmak i kontakt med en klient? Egentligen gör det ju inte det eftersom arbetsuppgiften, att undersöka mina fötter och ta fram ett par passande inlägg till skorna, inte alls har med musik att göra. Egentligen hade vad som helst kunnat sägas som inte sårar den man talar med – arbetet hade inte blivit sämre utfört för det.

Eftersom det mesta spelande av roll på ett eller annat sätt torde trycka ned den mänskliga personligheten är inte musikpratande naprapater något att klaga på, tvärt om! Vi borde i så hög utsträckning som möjligt sträva mot att alla, också i arbetslivet, ska tillåtas vara sig själva. Det finns förstås yrkesroller där personlighet kan vara direkt skadligt om det medför nyckfullhet (jag tänker till exempel på yrken som arbetar med människors känsloliv i allmänhet och psykisk ohälsa i synnerhet) men där förtroende borde ligga i resultat och inte i framställning skulle ingen vara gladare än jag om rollerna tilläts luckas upp något. Vi är alla olika på något sätt och så länge det inte skadar vår omvärld bör det få synas. Vi föds ju varken till kypare eller läkare och bör därför inte behöva leva som sådana, även om det skulle vara yrken vi utövar. En eloge till naprapaten som insett detta.

 

// AGCH

 

Subjekt och objekt...

Publicerad 2019-04-03 22:04:00 i Allmänt,

…är två mindre vackra men desto mer användbara ord. Inom grammatiken finns en mycket klar relation mellan de båda. Betrakta följande mening: ”Jag ser dig”. Denna enkla sats består av en handling, en person som utför en handling och ett mål för samma handling. Subjektet är förstås den som utför handlingen. Målet för handlingen är därmed föga förvånande objektet. Grammatik kan tyckas torrt och banalt, men just det språkliga förhållandet mellan subjekt och objekt har inspirerat till mycket både viktigt och intressant tänkande inom samhällsvetenskaperna. Det går nämligen att argumentera för att det existerar en underliggande ojämlikhet mellan subjekt och objekt, en ojämlikhet som går igen i mänskliga relationer.

Människan, eller kanske rättare sagt individen, kan aldrig utan fantasins hjälp betrakta världen ur annat perspektiv än sitt eget. När en individ utan fantasi agerar blir omvärlden målet för handlingen, oavsett vad denna handling består i. Ur individens perspektiv är med andra ord individen som agerar subjekt medan övriga världen består av objekt – någonting som individen manipulerar med sitt handlande. Detta gäller förstås också människor i omvärlden, som trots sin individuella status som subjekt blir objekt ur andra individers perspektiv.

På sätt och vis är detta ofrånkomligt. Eftersom individen endast har tillgång till sitt eget medvetande och därmed till sina egna handlingar är individen det enda sanna subjektet ur individens perspektiv. Men individen kan ju förstås också tillerkänna andra människor status som subjekt. Detta sker dock inte helt utan komplikation, eftersom ett erkännande av den andre som subjekt samtidigt är ett erkännande av den egna personen som objekt ur denne andres perspektiv.

Vägen framåt är förstås ett ömsesidigt erkännande av varandra som subjekt. Om så inte sker kommer vissa individer påtvinga andra individer ett liv som objekt. När ett subjekt förminskas till objekt förnekas hennes medvetande och hon reduceras till passivitet, något för andra subjekt att forma. Detta är en social relation präglad av förtryck och ojämlikhet, men det är också en relation som bibehåller den ena partens hela status som subjekt, eller som fri individ. Det goda samhället kräver med andra ord av individerna att de är både subjekt och objekt samtidigt, hela tiden ömsesidigt ojämlika och blottade för andra individers handlingar.

 

// AGCH

 

Stenen som sak och idé

Publicerad 2019-02-28 15:37:00 i Allmänt,

 
Här håller jag i ett hårt, knottrigt föremål. Om jag varit geolog hade jag sagt någonting i stil med ”en fast struktur bestående av en kombination av olika mineral, möjligen med spår av metaller” (förlåt mig min geologiska). Föremålet i fråga brukar i dagligt tal benämnas ”sten”.

Betydelsen av ordet ”sten” varierar säkerligen mellan människor. När jag ser framför mig en bit krossat berg med granit och skiffer ser någon annan en mossbeklädd sak i en hage. En tredje person ser en gatsten och en fjärde ser en bit urberg badandes i dagsljus. Vad vi avser när vi säger ordet sten utan vidare bestämning måste således vara beroende av vilka tidigare erfarenheter vi haft av stenar och vad vår omgivning typiskt förknippar med begreppet. Vi anar alltså att begreppet ”sten” inte går att lösrycka från de sociala förhållanden som präglar språket. Här är ”sten” en idé; ett sätt att beskriva stenliknande föremål, mer eller mindre oberoende av en specifik stens egentliga egenskaper.

Men stenar är inte bara idéer. De är fysiska föremål som finns där helt oberoende av mänsklig observation. Vissa stenar har formats av människor för att passa in i den värld vi skapar omkring oss, men när stenen väl är på plats är den hur som helst där, vare sig vi vill det eller inte. Vi måste alltså göra en tydlig distinktion mellan föremål och idé när vi pratar om stenar. En sten kan å ena sidan betyda olika saker i mun på olika människor (bildligt talat, även om olika människor säkert upplever sten i munnen olika också). Å andra sidan är ett visst fysiskt föremål ”sten X” oberoende av vilka idéer vi har om stenar – den finns där ändå, med de egenskaper den har. Om vi definierar den som mineral, knottrig eller tung spelar ingen roll för stenen.

Så. Stenen är en sten, ett fysiskt objekt med vissa specifika egenskaper, oavsett vilka sociala sammanhang vi placerar den i. Men det finns situationer där olika aspekter av samma sten är olika viktiga.

Två exempel får här belysa vad jag menar. Tänk dig en gatsten. Den sitter i närmsta stads gågata för att bära människor på väg till och från jobb och butiker. Dess viktigaste egenskaper är passform och yta. Den ska vara slät på ovansidan för att människor inte ska snubbla och den måste sitta ordentligt för att inte ge vika när lastbilar levererar gods till handlare. Kanske är det dessutom en osedvanligt vacker gatsten som glimmar när solens strålar bryts i dess yta. Varje dag passerar hundratals människor i vardagliga ärenden stenen utan att snubbla på den. Någon kanske till och med stannar till för att låta sig fascineras av dess underliga sätt att bryta ljus.

Tänk dig nu samma gatsten, men i en annan situation. Stadens ledning har bestämt sig för att sluta med gatuunderhåll, något som på sikt kommer få långtgående konsekvenser för hela staden. Borgmästaren, som bor i en lägenhet på gågatan precis där gatstenen ligger, tappar i popularitet och när personen dessutom bestämmer sig för att behålla posten på livstid är måttet rågat. Befolkningen går man ur huse, river upp gatsten framför lägenheten och kastar dessa genom fönstren på borgmästarens lägenhet. Nu har stenens fina passform, plana yta och underliga egenskaper i ljus mycket liten betydelse. Istället är det stenens behändiga storlek som kastföremål som spelar roll tillsammans med dess glasrutekrossande tyngd.

Stenen har förändrats. Inte som fysisk sak, men som idé. Det som tidigare var en osedvanligt vacker och ändamålsenlig gatsten har blivit ett ungefär lika ändamålsenligt och dessutom symboliskt vapen. Även om det här är ett extremt exempel (jag förordar inte stenkastning i något sammanhang) belyser det att tingens egenskaper i våra ögon och den mening vi tillskriver dem inte kan skiljas från den sociala tillvaro vi för. Men vi ska inte glömma bort att det i grund och botten är samma sten.

 

 

// AGCH

 

Kaos, ordning och ovisshet

Publicerad 2019-02-26 12:36:00 i Allmänt,

Jag har alltid varit fascinerad av sannolikhetslära. Få företeelser är så undflyende men ändå så närvarande som slumpen. Den följer en uppsättning regler och lagar men inte slaviskt. Med ojämna mellanrum bryter den de mönster vi förväntar oss av den. Och det mest fascinerande är att dessa mönsterbrott i själva verket måste vara där – det är oregelbundenheten i mönstren som definierar slumpen. Ta en titt på det något otydliga diagrammet nedan.

 

 
 

I bilden ses resultatet av upprepad simulering av tärningskast. Varje rad (”Ett kast”, Tre kast” och så vidare) innehåller sex stycken medelvärden med olika antal tärningskast som grund för varje medelvärde. Hur många av de sex försökens medelvärden som placerar sig i givna intervall kan avläsas i höjdled och intervallen finns redovisade på djupet i diagrammet.

Det första som slår mig är det tydliga mönstret i bilden. Allteftersom antalet tärningskast bakom varje medelvärde ökar tycks fler och fler medelvärden återfinnas i intervallet 3 - ”mindre än 4”. Men mönstret är långt ifrån perfekt; en serie på 21 kast resulterade till exempel i ett medelvärde mellan 2 och 3 medan alla sex serier med femton kast resulterade i medelvärden mellan 3 och 4. Är inte det konstigt?

Svaret på den frågan är att nästan allting kan hända, och kommer hända, om vi bara upprepar experimentet tillräckligt många gånger. Även om det är mindre chans att medelvärden avviker kraftigt i långa serier tärningskast än i korta kommer det då och då att inträffa (och det går förstås att räkna ut hur ofta i genomsnitt). Till listan över varför slumpen är så fascinerande kan vi därför lägga det nyckfulla enskilda fallet. Om jag skulle upprepa ovan utförda experiment tillräckligt många gånger skulle jag hitta exempel på utfall som avviker kraftigt från det vi skulle förvänta oss, kanske så mycket att något mönster inte går att urskilja. Hur vet jag att jag inte visar just ett sådant fall här..?

En konsekvens av det enskilda fallets nyckfullhet är insikten att när det gäller slumpen är logiskt tänkande ofta mer tillförlitligt än att pröva sig fram. Vi kan räkna oss till att det förväntade utfallet av ett tärningskast är 3,5 (det vill säga (1+2+3+4+5+6) / 6), men vi kan kasta tärning väldigt länge utan att kunna förvissa oss om detsamma. Vi kan aldrig veta hur nära resultatet av ett försök är ett verkligt medelvärde om vi inte på förhand vet medelvärdet.

Slumpen är med andra ord nyckfull, undflyende men ändå regelbunden. Regelbunden på så vis att vi kan genomföra beräkningar som säger vilket utfall slumpen borde ha i genomsnitt. Nyckfull och undflyende på så vis att vi aldrig med säkerhet kan belägga våra beräkningar med faktiska resultat – dessa döljer slumpen effektivt med sin slöja av kaos. Jag tror att det är detta som gör slumpen så fascinerande, åtminstone för mig. Vi kan tänka oss dess utseende, men aldrig se dess ansikte när vi försöker hitta det i verkligheten.

 
 
// AGCH
 

Kömiljarder

Publicerad 2018-12-20 17:44:00 i Allmänt,

I den budget som härom veckan gick igenom riksdagen finns pengar anslagna till en så kallad ”kömiljard”.  Den här gången (det har testats förr) är det inte en utan två miljarder kronor som ska satsas men tanken är densamma: Pengarna används som morot för att få landstingen att jobba hårdare med att korta vårdköerna. De som lyckas korta köerna får del av potten som belöning medan de som inte lyckas lämnas utan pengar.

Den här typen av prestationsbaserad ersättning inom vården har genom åren fått utstå en hel del kritik. Två argument brukar föras fram. För det första skapar tillvägagångssättet skeva ekonomiska drivkrafter i sjukvårdssystemet. Om man för att få del av pengarna måste minska köerna ligger det nära till hands för enskilda aktörer att lägga större vikt vid patientgrupper som går snabbt och billigt att behandla. Lätta, rutinartade undersökningar prioriteras före komplicerade och tidskrävande eftersom fler patienter då lämnar kön. Hos den som betalar ut pengarna ser det ut som om köerna kortats (vilket de ju på sätt och vis har) men i själva verket har bara patientsamansättningen i kön ändrats. De patienter som behöver mest hjälp riskerar att få betydligt längre väntetider, något som förstås inte är någon positiv effekt.

För det andra riskerar den här typen av ersättning att skapa regionala skillnader mellan landstingen. Om orsaken till köerna i första hand inte är effektivitetsgrundad utan beror på skillnader i finansieringsmöjligheter (det vill säga skatteintäkter och kostnadsstruktur, till exempel vårdens avstånd till patienter eller möjlighet till stordriftsfördelar) finns en överhängande risk att de med minst resurser inte lyckas korta köerna enbart med ekonomiska incitament. Om de med bäst finansieringsmöjligheter är de som bäst lyckas korta köerna omfördelas resurser inom sjukvården så att resursstarka landsting eller sjukhus får mer pengar medan resurssvaga diton med naturligt högre kostnader får mindre. På sikt kan det leda till att sjukhus som från början hade svårt med finansieringen tvingas dra ned på personal eller till och med lägga ned. Den här sortens prestationsbaserad ersättning kan alltså driva regional ojämlikhet i tillgången till sjukvård som inte baseras på annat än att olika landsting från början hade olika möjligheter att finansiera satsningar på att minska köerna. Knappast önskvärt, även om riskerna förhoppningsvis är relativt små eftersom två miljarder bara är en bråkdel av sjukvårdens totala kostnader.

Om man nu ändå ska införa den här typen av styrmedel, finns det då något man kan göra för att minska de eventuella bieffekterna? Så här på rak arm kan jag komma på en konkret åtgärd som skulle kunna minska risken för att systemet utnyttjas genom att patientsammansättningen i kön ändras utan att köerna egentligen blir kortare. Idén baseras på något som brukar kallas ”viktning”, det vill säga att olika företeelser ges olika betydelse beroende på vilken sorts företeelse det rör sig om. I kösammanhang skulle det innebära att patienter med svårare sjukdomar och mer komplicerade diagnoser ges fler platser i kön än mer lätthanterliga sådana. Om mängden kö som försvinner med en cancerpatient relativt en patient som ska genomgå ögonoperation precis motsvarar relativkostnaden eller relativansträngningen för behandlingarna kommer landstingen inte tjäna någonting på att diskriminera mellan grupper och kömiljarden skulle kunna gynna alla, också de grupper som är riktigt svåra att behandla. En nackdel med viktningen är att det kan uppstå press på läkare att ställa på marginalen mer omfattande diagnoser, som allt annat lika skulle korta kön mer eftersom de får större vikt. Mer omfattande diagnoser torde också leda till mer omfattande behandling och i längden dyrare sjukvård.

Kontentan måste vara att man ska vara mycket noggrann när man nyttjar ekonomiska styrmedel i sjukvården. Kan man inte lita på att undersköterskor, sjuksköterskor och läkare skulle sköta sitt jobb effektivt ändå? Finns det andra incitament än ekonomiska som skulle kunna vara lättare att jobba med? Yrkesstolthet och engagemang för de människor som offentlig sektor är satt att stötta är två möjliga faktorer som lämnas ute när debatten fokuseras kring ekonomiska drivkrafter. Dessa är värda mer utrymme.

 

 

// AGCH

 

Ärr

Publicerad 2018-12-11 05:34:00 i Allmänt,

Tiden går
om du släpper taget
och låter allting landa mjukt
I läkta sår
 
finns ingen ångest kvar
Den har försonats, gått upp
i kroppen, i ärr som sinnet vila
Inget bli som det en gång var
 
Glädjen kommer åter
efter tårar, som ett svar
på livets gåtor, och
ärren de är kvar
 
 
// AGCH
 
 

Om att värdera framtida generationers välstånd

Publicerad 2018-12-07 12:21:00 i Allmänt,

Mycket har sagt och skrivits om klimatfrågan den senaste tiden. Tongångarna börjar bli riktigt gälla – nu känns det som om frågan faktiskt finns på riktigt. Konsekvenserna av klimatförändringarna inträffar gradvis och även om tecken på nutida skador finns är det framtida generationer som kommer ta den tyngsta smällen. Frågan om hur samhället bör möta klimathotet, hur mycket resurser som ska satsas och så vidare, är i hög grad beroende av hur vi värderar framtiden. Och det är inte helt enkelt, speciellt inte i så långsiktiga frågor som klimatfrågan.

Några av er har kanske hört talas om det så kallade ”marshmallow-experimentet”. Det går ut på att man placerar ett barn framför en tallrik med en marshmallow på och ställer barnet inför ett val. Antingen äter barnet upp godisen direkt, eller också väntar hon X antal minuter för att sedan få tugga i sig två marshmallows. Det visar sig att barn inte sällan har ganska dåligt tålamod; för många räcker inte den dubbla belöningen för att avhålla sig från konsumtion i nuet.

Vuxna människor torde ha bättre tålamod än barn, men vad jag vet finns mycket lite som tyder på att vuxna skulle ha perfekt tålamod. Ingen vettig människa hade druckit alkohol, i varje fall inte större mängder, om exempelvis livskvalitén dagen efter eller den långsiktiga effekten av träning på allvar tagits med i beräkningen. Vi är helt enkelt ganska kortsiktiga. Eller med andra ord: värdet av nuet - nutida konsumtion och nutida upplevelser - värderas högre än framtida konsumtion och framtida upplevelser.

För att tillämpa samma resonemang på klimatfrågan måste vi göra en kullerbytta till. Eftersom klimatförändringen orsakar kostnader för samhället går det att visualisera som utebliven konsumtion eller levnadsstandard. Detsamma gäller investeringar i utsläppsminskande teknik eller produktionssätt – här flyttas resurser från aktiviteter som skapar nytta för människor idag till lösningar för att möjliggöra högre konsumtion i morgon. Vi kan alltså tänka på problemet på exakt samma sätt som i marshmallowexperimentet, men istället för att jämföra nivåer av konsumtion idag med nivåer av konsumtion i framtiden jämförs här nivåer av utebliven konsumtion.

Om vi vill beakta detta när vi räknar på investeringar i utsläppsreducerande åtgärder behöver vi en siffra som beskriver värdet av framtida konsumtion jämfört med konsumtion idag. Denna siffra brukar kallas diskonteringsränta och säger oss hur mycket av konsumtionens värde som ska räknas bort i takt med att konsumtionen kommer längre och längre in i framtiden. Om denna ränta hänförs ur marshmallow-experimentet skulle den förmodligen bli ganska hög; en individ som väljer att äta en marshmallow nu istället för två om en timme har i den situationen en diskonteringsränta på åminstone 50 % i timmen givet att individen måste sitta tiden ut. Mer representativ forskning tyder dock på att den ligger någonstans mellan 0,5 och 3 procent per år (ett väldigt brett spann), åtminstone i seriösare sammanhang än godis- eller alkoholkonsumtion.

Valet av diskonteringsränta får stora effekter på hur vi uppfattar eller värderar de skadeverkningar som klimatförändringarna medför. Ett litet exempel kan här vara på sin plats. Låt oss anta att klimatförändringar orsakar kostnader för ett kustnära samhälle om 10 000 kronor år 2118. När vi idag tar ställning till dessa kostnader och använder en diskonteringsränta om 0,5 procent uppfattas den framtida kostnaden idag som 6058 kronor ( 10 000 * 0,995^100 ). Om diskonteringsräntan istället sätts till 3 % uppfattas den framtida kostnaden endast som 476 kronor ( 10 000 * 0,97^100 )!

Om vi tar ställning till vår otålighet medför detta med andra ord att vi värderar framtida kostnader (och därmed framtida generationers välstånd) betydligt lägre än kostnader som uppkommer idag. I många fall är det sunt, inte minst på ett personligt plan eftersom vi inte lever i all oändlighet. Men är detta tillvägagångssätt godtagbart i klimatfrågan?

I den så kallade Brundtlandrapporten från 1987 definieras hållbar utveckling på följande vis: ”Hållbar utveckling möjliggör för nuvarande generationer att möta sina behov, utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov” (fritt översatt från engelska, Our common future, kap 1 § 49). Om vi tar fasta på sista delen av meningen och tar den på allvar är det svårt att på ett moraliskt plan hålla fast vid höga diskonteringsräntor – våra av otålighet frammanade värderingar av framtiden tycks inte rymmas inom begreppet hållbar utveckling. Om alla generationer ges samma betydelse, som antyds i formuleringen ovan, kan vi inte längre hänvisa till vår otålighet utan måste erkänna framtida generationers konsumtion (eller kostnader för klimatanpassning) som betydelsefull. En konsekvens av detta måste i så fall också vara att diskonteringsräntan som används vid utvärderingen av vilka investeringar som ska göras för att minska utsläppen bör vara 0; om så inte är fallet kommer vi systematiskt undervärdera framtida generationer och tillåta oss att göra intrång i deras möjligheter att leva ett gott liv. Om vi tar hänsyn till vår otålighet undervärderar vi framtida nytta av utsläppsreducering, åtminstone ur hållbarhetssynpunkt.

 

För den som är mer intresserad av det här ämnet kan jag varmt rekommendera kapitel 13 ur en text från OECD med titeln Cost-Benefit Analysis and the Environment – Recent Developments. Den är inte så ”färsk” längre (utkommen 2004) men den ger en god och efter omständigheterna pedagogisk ingång i frågor av den här karaktären. Att skriva sakligt om miljöfrågor i allmänhet och klimatet i synnerhet är utmanande och inspirerande eftersom den är en mix av naturvetenskaplig forskning, ekonomi och etik. Hoppas att jag inte enbart rör till det utan också bidrar med någon tidigare otänkt tanke eller spännande perspektiv!

 

 

// AGCH

 

Om mänskliga höns

Publicerad 2018-11-14 10:18:00 i Allmänt,

Vi gillar ägg och höns är dumma. Det låter som en bra kombination för utnyttjande av hönans arbetskraft. På senare tid tycks det dock som om vår syn på höns har förändrats. Äggindustrin har förstås insett detta, varför lägre ”exploateringsgrad” av höns nu för tiden är ett försäljningsargument. Betrakta följande skrivelse, hämtad från ett äggpaket av känt ekologiskt märke:

”Smakrika ägg från svenska, KRAV-certifierade gårdar. Värpta av frigående höns med plats att vara sig själva.”

Det ligger något mycket vackert och tillfredsställande i den formuleringen. Här går det att känna igen sig – i en stressig vardag där mängder av sysslor och hållpunkter trycker ihop dagen; i klassrum och kontorslandskap där allas blickar kontrollerar alla och ingen riktigt kan vara sig själv. Vi behöver utrymme, både tidsmässigt, rumsligt och socialt för att på riktigt kunna vara oss själva.

Idén om att ”vara sig själv” kommer oundvikligen med frågor om vad som egentligen inryms i jaget. Hur skapar vi vår identitet och vad utgörs den av? Hur upprätthåller vi den kontra omvärlden för att inte smälta in i massan? Det här är svåra existentiella frågor som vi människor brottas med dagligen, medvetet eller omedvetet.

Frågan är dock om höns gör det.

Mot bakgrund av senare studier av vissa fåglars mentala förmåga[1] gör vi kanske klokt i att inte döma hönsen på förhand. Korpar, som tycks vara bland de smartaste av våra befjädrade vänner, är dock inte höns. Även om höns må se dummare ut än de är får man nog ställa sig tveksam inför huruvida de verkligen besitter tillräckligt med kognitiv kapacitet för att upprätthålla en medveten självbild. Med det sagt tror också jag att höns mår bra av stora ytor att röra sig på och att trängsel verkar stressande. Men inte på grund av att de saknar plats att ”vara sig själva”.

Vad säger oss då skriften på äggkartongen? För det första är det ett osedvanligt levande exempel på hur vi människor projicerar oss själva, det vill säga våra föreställningar om livet och de vardagsproblem som kommer med denna, på andra levande (och ibland döda) ting i vår omgivning. Denna högst mänskliga egenskap får hunden att framstå som en lite bättre vän och katten att verka lite smartare. Fullt så trovärdigt är det dock inte att bestycka hönor med identitet. Det är en varningssignal. Äggfabrikörens försök att överföra mänskliga egenskaper till höns bör tas med en nypa salt. Eftersom försäljningsargumentet ”vi är goda eftersom vi ger hönsen mänskliga arbetsförhållanden” blir bättre ju mänskligare hönsen framställs blir inte hönsfabrikören den mest trovärdiga källan för att lyfta frågan om höns har självbild. För det andra säger texten alltså något om den som utformat förpackningen – de vill sälja ägg, och gärna med goda marginaler.

Tills forskare studerat frågan om höns självmedvetenhet noggrannare får texten på äggpaketet leva med att vara monument över människans tendens att överföra sin egen värld och sina problem på andra. Och ska man nu göra det är höns ett av de mest innovativa och talande mål jag sett på länge. Heja!

 

 
 

// AGCH



[1] Se till exempel Emery, N.J. & Clayton, N.S. (2004) om korpars välutvecklade hjärnor.

Ett argument för omfördelning

Publicerad 2018-11-02 07:01:00 i Allmänt,

Jämlikhet är svårdiskuterat i dagens politiska landskap. Under medial tidsbrist misslyckas vänstern med att demonstrera hur orättvisor och ojämlika maktförhållanden på arbetsmarknaden kan leda till löneskillnader. Arbetarrörelsen brottas med att konkurrensen mellan arbetsgivare lär ha hårdnat markant sedan fackföreningarnas guldålder, något som åtminstone i teorin skulle göra vänsterns klassiska medicin mot ojämlik inkomstfördelning verkningslös eller till och med kontraproduktiv. Därtill har högerpartierna, senast Liberalerna i årets valrörelse, börjat göra anspråk på jämlikhetbegreppet. Genom att på ett något svepande sätt hänvisa till ”jämlika möjligheter” klarar sig borgerligheten undan hård inkomstfördelning samtidigt som man kan njuta av den aura jämlikhet ännu sänder ut i svensk politisk debatt.

Det här inlägget är inte till för att nysta i den förvirrade debatt om jämlikhet som pågår inom politiken (i den mån någon debatt överhuvudtaget existerar i förvridna tider av "regeringsbildning" som dessa). Istället tänkte jag diskutera ett sätt att motivera jämlikhet, eller mer konkret en människosyn som inte kan leda till att alltför stor ojämlikhet i inkomst kan tolereras. Perspektivet tar sin utgångspunkt i mikroekonomiska resonemang om individens nytta av inkomst.

Enligt kursböcker i mikroekonomi (och sunt förnuft) är vi människor ekonomiskt aktiva för att vi hämtar nytta ur den inkomst som aktiviteten genererar. Inkomster av arbete och avkastning på kapital används av individen som betalningsmedel för att möjliggöra konsumtion, som är det yttersta målet med ekonomisk aktivitet. Människan behöver äta mat, klä sig för vinter, skydda sig mot regn – allt för att leva ett så drägligt liv som möjligt. Vidare hävdar textböcker (och sunt förnuft) att nyttan av konsumtion inte är konstant över alla nivåer av konsumtion. Den som saknar bil har väldigt stor nytta av den första bilen, som underlättar transport av både varor och personer när bussar inte går, och så vidare. Den andra bilen underlättar om mycket ska transporteras på samma gång eller om personen vill låna ut bil nummer ett till en vän, men i det stora hela torde den andra bilen bidra med betydligt mindre nytta eller livskvalitet än den första. Så minskar också nyttan av den tredje, fjärde och femte bilen så att nyttan av en extra bil är försumlig för nyttjaren.

En individs samlade konsumtion motsvaras på lång sikt av individens totala inkomster minus sparande. Eftersom all konsumtion kommer ur individens inkomster kan nyttan av individens samlade konsumtion beskrivas som en viktig del av individens nytta av inkomst. Den del som är kvar, det vill säga individens nytta av sparande, ska vi för stunden bortse från och anta att individens nytta av konsumtion är lika med individens nytta av inkomst.

Här dyker en första svår fråga upp. Kan vi generalisera bilexemplet, som lär oss att nyttan av konsumtion av en extra enhet av en viss produkt är avtagande med mängden konsumtion, till att gälla individens samlade inkomst? I teorin skulle en individ kunna konsumera ett oändligt antal olika produkter, något som skulle medföra att nyttan av konsumtion aldrig behöver avta (eftersom individen konsumerar så lite av varje vara). I praktiken är detta knappast möjligt. För det första skulle det vara väldigt dyrt i termer av tid och tankekraft att ständigt hitta nya saker eller tjänster att konsumera. För det andra är vi vanevarelser – vi lägger värde i rutiner och håller oss till sysslor vi tycker om. Få av oss har mer än en riktig hobby och skulle vi ha det hade dygnets 24 timmar begränsat vår förmåga att njuta nyttan av den konsumtion som inryms i dessa sysslor. Genom att bredda konsumtionen kan vi således minska hastigheten som nyttan av konsumtion avtar med, men knappast bryta detta mönster. I rika samhällen som det svenska torde därför nyttan av individens sist intjänade krona vara avtagande med inkomstens storlek.

Här är en grafisk framställning av förhållandet mellan en individs inkomst och den nivå av materiell livskvalitet som den inkomsten motsvaras av. Vi har ingen nytta av inga inkomster, en stor nyttoökning vi låga inkomstnivåer (skillnaden mellan svält och mat för dagen) samt minskande nytta av en extra enhet inkomst ju högre de samlade inkomsterna blir (nyttan av den fjärde bilen i ett ”normalt” hushåll).

 

Men för att bygga en teori med anspråk på att säga något om samhället kan vi inte stanna vid hur nyttan ser ut för individen. Nästa luriga fråga vi måste ställa oss är således om alla individer har samma nytta av inkomst, eller om nyttan av inkomst skiljer sig åt mellan individer. Mer specifikt kan vi konstatera att resonemanget ovan belägger att alla individer torde ha avtagande marginalnytta av inkomst, men det säger ingenting om i vilken takt nyttan av en extra enhet inkomst avtar med inkomsten. Så avtar nyttan av en extra enhet inkomst likadant för alla individer?

Svaret på den frågan är ”nej”. Vid en första anblick kan det väcka lite anstöt – varför skulle någon individ ha mer nytta av inkomst än någon annan? Om vi hade haft en ängel på någon av våra axlar hade denne förmodligen vänt sig mot detta sätt att tala. Men ängeln bygger sitt resonemang på magkänsla. I verkligenheten vet vi till exempel att individer med samma timlön och arbetsförhållanden faktiskt kan ha olika önskemål om arbetstid. Detta kan ha åtminstone två anledningar. Antingen ser individer olika inneboende värde i arbetet (den ene hade till viss del arbetat också utan ersättning) eller också har individerna olika önskemål om hur mycket inkomst de vill leva på. Personligen ser jag arbete mer som ett medel än som ett mål i sig och till viss del tror jag det går att generalisera till flera individer. Det skulle innebära att skillnader i önskad arbetstid reflekterar skillnader i nytta av inkomst. En individ som vill arbeta mindre lägger inte så stor vikt vid materiell konsumtion utan finner mer värde i fritidens själsliga vård, och vise versa.

En andra uppenbar anledning till att människor har olika nytta av inkomst (och som stöttas av ängeln på axeln) är att vi har olika behov av inkomst för att komma upp i en skälig levnadsnivå. En person som lider av kronisk värk har ungefär samma nytta som alla andra av inkomster som täcker mat och tak över huvudet. Utöver det torde denna person ha väldigt stor nytta av extra inkomst täckande medicin för värken. Resonemanget bör kunna generaliseras till att gälla alla som på ett eller annat sätt har behov som kräver extra resurser för att tillgodose.

Om vi tillåter oss att bortse från grundläggande skillnader i behov (varför återkommer jag till snart) kan skillnaderna mellan individer i hur snabbt nyttan av en extra intjänad krona avtar inte vara hur stora som helst. Jag har mycket svårt att tro att de som lever i överflöd och lyx njuter så väldigt mycket mer än individer som bara har råd med det allra viktigaste och lite till. Det är dessutom svårt att argumentera för detta ur moraliskt perspektiv. Varför skulle det finnas inneboende skillnader mellan människor så att de som tjänar mest också är de som bäst omvandlar stora inkomster i njutning? Eller med andra ord: om vi bytte plats på en mycket rik individ och en mycket fattig, varför skulle den fattiga njuta betydligt mindre av den rikes inkomst än den rike? Några sådana stora inneboende skillnader har jag svårt att tänka mig att det finns. Därför måste också skillnaderna mellan individer i hur snabbt nyttan av en extra enhet inkomst avtar vara begränsade.

Den sista och avgörande frågan vi nu ska ställa oss är vilka konsekvenser detta får för vilken inkomstfördelning som skapar största möjliga nytta på samhällsnivå. För att närma oss ett svar på detta måste vi jämföra olika individers nyttonivåer vid olika inkomster och fundera på om omfördelningar ökar eller minskar individernas samlade nytta av inkomst. I teorin leder det till beslutsregler som kan formuleras ungefär så här:

Omfördelning av resurser ska genomföras, så länge inkomstminskningen hos den beskattade genererar ett lägre tapp i nytta än vad de omfördelade resurserna genererar ökning i nytta hos den som tar del av de omfördelade resurserna.

I praktiken motiverar detta mycket stora materiella omfördelningar, speciellt i form av beskattning av de med allra störst inkomster som torde ha mycket liten nytta av de sist tjänade kronorna. Om nyttan av inkomst inte skiljer sig åt dramatiskt mellan individer blir den optimala inkomstpyramiden faktiskt i princip platt. Argumentet kan renodlas grafiskt genom ett exempel innefattande två individer med identisk nytta av inkomst:

 

 

Individ A representeras av orangea linjer och har i utgångsscenariot lägre inkomster än individ B, som representeras av svarta linjer. Den blå, punktade linjen markerar som innan den funktion som bestämmer individernas nytta av inkomst. Tankeexperimentet går ut på att vi flyttar en enhet inkomst från B till A och avläser vad detta får för konsekvenser i termer av nytta. Observera hur ökningen av nytta hos individ A kraftigt överskrider minskningen av nytta som skett hos individ B, varför den samlade nyttan av båda individers inkomster är större efter omfördelningen. Detta mönster kommer finnas kvar, men i mindre och mindre omfattning, till dess individerna har exakt samma inkomst.

Inkomstskillnader motiveras endast i den mån individers nytta av inkomst skiljer sig åt, och utöver att vissa individer kan ha omfattande behov av inkomst för att leva ett drägligt liv har jag svårt att se dessa skillnader motivera riktigt stor materiell ojämlikhet. Om vi istället lägger mycket stor vikt vid att olika individer har olika fysiska och psykiska livsförutsättningar och därmed nytta av inkomst landar vi i en inkomstfördelning där de med störst behov kommer ha betydligt högre inkomster än andra, något som skulle kräva än mer långtgående omfördelning. I praktiken existerar redan den här typen av mer långtgående omfördelning. I Sverige står det offentliga för de flesta utgifter för sjukvård som medborgarna är i behov av. Detta uppfattas inte som inkomst för individen eftersom individen inte själv kan bestämma vad inkomsten ska läggas på men den praktiska konsekvensen blir snarlik – eftersom de flesta prioriterar liv och hälsa är hoppet inte långt mellan subventionerad sjukvård och mer konkret omfördelning av inkomst.

Skälet till att lägga fokus på att nyttan av en extra enhet inkomst inte kan skilja sig dramatiskt åt mellan individer (snarare än att trycka på individers olika grundläggande behov) är att detta argument är betydligt mindre beaktat idag. De individer som tjänar allra mest har för stunden mycket låg marginalskatt (!) eftersom kapitalskatten är bestämd som en fast procentsats samt att dessa individer har stora möjligheter att via skatteplanering och skatteparadis runda skattesystemet. Trots att dessa individers nytta av inkomst rimligen inte kan skilja sig så mycket åt jämfört med andra mindre bemedlade tillåts de alltså upprätthålla en betydligt högre materiell levnadsstandard. Här finns med andra ord stora möjligheter att öka den samhälleliga nytta som genereras av produktion i främst privat sektor.

En fråga som på ett effektivt sätt sammanfattar följderna av det resonemang jag just fört är vilket skattesystem som är bäst lämpat för att på ett rimligt sätt maximera nyttan av samhällets inkomster. Så som jag ser på saken finns för en gång skull ett ganska enkelt svar: den slutgiltiga fördelningen av inkomster mellan individer får inte vara extrem. Vi kan inte tillåta alltför stor ojämlikhet i inkomst eftersom detta knappast reflekterar skillnader i nytta av extra inkomst. Utjämning av extrema inkomstskillnader genererar därför högre samhällelig nytta än om ingen omfördelning skett. Vi ska heller inte få för oss att absolut materiell jämlikhet är något att sträva mot eftersom människor vid mindre extrema inkomstnivåer (och därmed lägre absoluta inkomstskillnader) faktiskt har olika preferenser med avseende på materiell levnadsstandard. Lägg därtill att en helt platt inkomstfördelning skulle kräva en mycket kostsam och starkt kontrollerande centralmakt och alternativet förefaller vara helt världsfrånvänt.

Konkret medför detta ett skattesystem där marginalskatten, det vill säga skatten på den sist intjänade kronan, är låg vid låga nivåer av inkomst och därefter stegrande. Hur snabbt marginalskatten ska stiga med inkomstnivån är förstås en fråga för politiska konflikter, men att marginalskatten ska vara närmare 100 procent för det fåtal individer med högst inkomst torde det med handen på hjärtat inte råda några tvivel om. I varje fall inte om vi tror på den människosyn som presenterats här.

 

 

// AGCH

 

 

Spårvagnssignaler

Publicerad 2018-10-31 15:15:00 i Allmänt,

Vi lever i en hörlursförsedd tid. Detta märks först och främst på spårvagnarna, där detta hinder för mellanmänsklig, muntlig kommunikation håller på att förändra de sociala koder som styr hur vi beter oss. Ett roligt exempel på detta observerade jag idag på väg hem från ett seminarium på universitetet.
 
Situationen såg ut som följer. Jag åkte baklänges på en plats där två par säten står vända mot varandra. Mittemot mig och följaktligen åkandes framåt (vilket i sammanhanget är helt irrelevant) satt en yngre man och en tjej, gissningsvis i gymnasieålder. Mannen, som hade hörlurar intryckta i öronen och mobilen i handen, satt innerst. När vi passerade hållplatsen SKF lade mannen ned mobilen i jackfickan och började greja med en väska som han hade med sig. Tjejen som satt bredvid honom (utan proppar i öronen) började genast rätta till sin väska och förbereda sig på att släppa ut mannen, varpå mannen faktiskt öppnade munnen och sade att han inte alls skulle av än och att hon därför kunde sätta sig ned i lugn och ro.
 
Varför detta agerande? Jo, eftersom muntlig kommunikation är så svårt när en eller flera parter lyssnar på annat i hörlurar har interaktionen på spårvagnen bytt form. Istället för att kommunicera med ord kommunicerar vi med signaler. Dessa signaler, exempelvis "nu lägger jag ner mobilen så nu ska jag gå av vid nästa hållplats", är förstås väldigt behjälpliga till vardags. Vi vill ju inte orsaka onödiga störningsmoment eller hindra någon från att gå av bara för att vi lyssnar på musik på vägen hem, eller hur? Underhållande blir det först när signalerna, som i princip tycks inbegripa alla handlingar som avviker från att snällt sitta still på sin plats, tolkas fel. Då tvingas vi tillbaka till gammalt, hederligt samtal för att räta ut de frågetecken som det subtila signalerandet orsakat. För en person som visserligen tycker det är njutbart att lyssna på musik på vägen hem men som också tycker det skulle vara sorgligt om det offentliga samtalet bokstavligen dog ut är detta väldigt skönt. Det är en garant för att hörlursanvändningen aldrig kommer leda till total, lokal isolering. Allt gott så!
 
 
 
// AGCH
 

Samtidslyrik

Publicerad 2018-10-23 08:33:08 i Allmänt,

Samtidskonst

Är den moderna människan

och hennes förtvivlade försök

Att skapa konstgjord mening

i meningsfattig samtid
 
 
Eller..?
 
 
 
 
// AGCH
 

Alla goda ting är tre

Publicerad 2018-10-18 18:36:00 i Allmänt,

Språket vi använder oss av för att kommunicera med varandra kommer aldrig helt kunna efterlikna eller avbilda verkligheten. Hur vi än vänder och vrider på ord kommer du och jag aldrig ha exakt samma uppfattning om vad en bil är, exakt vilken färg grön är, och så vidare. Att kommunicera genom språk blir därför något av en utmaning, speciellt då innehållet i det som kommuniceras är beroende av språkliga nyanser eller detaljer för att fylla sitt syfte. Ett sådant fall är vetenskap. För att en text ska vara vetenskapligt funktionsduglig måste dess innehåll eller budskap kommuniceras eller förpackas på ett sådant sätt att läsaren förstår vad forskaren säger. Men språket är inget neutralt medium för informationsöverföring. Också i händerna på forskare blir språket ett instrument för tyst övertalning; ett verktyg som på samma gång förmedlar budskap och gör mottagaren mer vänligt inställd till innehållet. Ett ibland övertydligt exempel på detta är den utbredda användningen av trefalder inom akademin.
 
Jag vet inte hur många gånger jag under de senaste två månaderna stött på utsagor i stil med "våra bidrag till fältet är tre", "vi ger tre exempel på..." eller "dessa tre kategorier förhåller sig till...". Den uppmärksamma läsaren lägger här märke till att också jag ger tre exempel, något som går igen i litteraturen. Speciellt i sektioner som är lite extra komplicerade tycks det som om författarna gärna staplar (tre) bestämmande ord eller exempel på varandra för att åskådliggöra det fenomen som undersöks på bästa möjliga sätt. Ett extremt exempel hittar vi här:
 
"This is a plot that does not fit well with the effective-education story, in which validation is seen as a tool for identifying, documenting, and formalising knowledge, skills, and knowledge in a manner that connects to the standards, norms, and criteria used within the public education system."
 
Källa: Diedrich, A., Walter, L., & Czarniawska, B. (2011). Boundary Stories. Constructing the validation centre in West Sweden. Scandinavian Journal of Public Administration, 15(1), 3–20. Se sidan 15 för sammanhang.
 
Jag har all förståelse för att bestämning eller beskrivning av ett fenomen kan kräva fler än ett ord. I fall som dessa börjar man dock undra om inte de tre exemplen är med enbart av skälet att man önskar tre exempel. Tre på varandra följande ord låter häftigt. Det blir en skön rytm i texten som gör läsaren mer mottaglig för innehållet oavsett vad innehållet är. Denna misstanke blir extra stor när en av trefalderna faktiskt bara innehåller två ord: "knowledge, skills and knowledge". Kanske var kunskapen extra viktig just i detta sammanhang. Mer troligt är dock att författarna, förmodligen omedvetet, helt enkelt staplade tre ord på varandra för att uppnå önskad språklig effekt.
 
En akut fråga som uppkommer när vi nu gjort denna betraktelse är hur många andra trefalder som lika gärna kunde varit två eller kanske ett ord. Detta är ingen lätt fråga. Som skribent har man alltid möjligheten att skriva "runt" det man berättar om, berätta ur olika perspektiv och med olika ton. Hur många nyanser som krävs för att beskriva ett fenomen är inte skrivet i sten. Det kan vara ett ord, två, tre eller tio. Om skribenten väljer ett ord riskerar man att missa möjlighet till rytmskapande och dynamik i texten. Nyanser kan förloras men i gengäld belönas läsaren med tydlighet och säkerhet i det ord som författaren lägger sin tillit till. När antalet bestämmande ord växer ökar nyanserna men också antalet möjliga tolkningar och därmed osäkerhet och otydlighet för läsaren. Att antalet exempel eller bestämningar påfallande ofta landar i just tre styrs inte av någon magisk naturlag utan är snarare ett berättartekniskt grepp vars användning är godtycklig. Det kan vara berättigat men måste verkligen inte vara det.
 
Hur mycket saklighet, eller kanske snarare precision, försvinner i jakten på det retoriskt tilltalande språket? Det är förstås omöjligt att säga, men blotta misstanken att retorik kan gå före den vetenskapliga uppgiften att så effektivt och precist som möjligt förmedla innehåll gör frågan relevant. Även om användandet av trefalder inte måste maskera brist på substans finns en viss risk att vår strävan efter språklig attraktivitet får kompensera för något vi mindre gärna vill se: innehållslig enfald.
 
 
 
// AGCH
 
 
 

Konstighet

Publicerad 2018-10-03 00:15:00 i Allmänt,

Jag håller på att förlora min konstighet. Dagar kommer och dagar går. Jag går, i cirklar. Gör som jag alltid gjort, gör det jag ska. Inte mindre, inte mer. Håller mig till familjen, de bekanta medan världen sluter sig omkring min kropp och skärmar av min blick. På bussen sitter de tysta. I kafeterian sitter de tysta. I klassrummet sitter de tysta. Jag är en av dem. Jag känner blickar i nacken. Jag ser dem, bödlarna, även om de inte finns. Jag är rädd, rädd att inte få plats. Och rädd, rädd, rädd att förlora min konstighet. Däri ligger mitt liv.
 
 
 
 
 
// AGCH
 

Tänk... (2)

Publicerad 2018-09-19 21:13:43 i Allmänt,

Tänk. Tänk alla människor. Alla som vi känt, mött. Vänner, bekanta, främlingar, medmänniskor. Tänk vad fint det kan vara, att få dela bara en kväll, en dag, ett liv med någon. Att få glädjas tillsammans, över ett mål mat, ett stop öl, en omgång Bluff, eller bara ett samtal på en spårvagn halvvägs till Bergsjön. Tänk alla dessa stunder, som vi minns och drömmer oss tillbaka till natten är som mörkast. Om så bara för en kväll. Tänk...
 
 
 
 
 
// AGCH
 

Tänk...

Publicerad 2018-09-19 16:51:11 i Allmänt,

Tänk. Tänk alla människor. Alla som vi mött, känt. Alla vi känt vid namn, vid familj, intressen, husdjur. Tänk vad flyktigt allting är, alla människor man känt men inte längre känner. Som gått vidare, i ilska, i tysthet, i kärlek, blyghet, sorg, drömmar, i glädje på varsitt håll. Tänk alla upplevelser som aldrig blir, aldrig skulle bli, ens för en dag. Nog är vi för många för en dag var, men ändå. Tänk, alla vi som gått vidare. Tänk...
 
Så, en lite skum video men väldigt bra låt!
 
 
 
 
 
// AGCH
 
 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till tankar i gränslandet mellan ekonomi, politik och filosofi.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela