Kvinnan på kyrkogården

Publicerad 2019-03-10 21:44:51 i Berättelser,

Regnet smattrade ilsket mot rutan när jag såg henne för andra gången. Jag hade åkt till Paris för att vila sinnet i en vecka. Hotellet vid foten av Montmartre var enkelt men alla nödvändigheter fanns där. Utanför fönstren bredde stadsdelens enorma kyrkogård ut sig med sina tusentals gravstenar och monument.

Efter en mödosam bussresa från Charles de Gaulle hade jag äntligen fått checka in och ta mig upp till rummet. Jag ställde väskorna vid sängen, hängde jackan på kroken innanför dörren och satte mig på sängkanten. Sängen var mjuk, nästan i bästa laget, men jag bestämde mig för att det inte gjorde något. Om något skulle sno uppmärksamhet från mitt varande så var det inte sängen. Så ställde jag mig upp och vandrade fram till fönstret.

Första gången hade jag inte lagt märke till henne. Klockan på väggen i rummet visade 15.13 och mängder av människor besöker säkerligen kyrkogården vid foten av Montmartre varje dag.

En kort stunds välbehövd vila senare tog jag mig ut för att hitta något att äta. Fransk mat har aldrig varit min grej, även om jag förstås inte tackar nej till god ost eller riktigt bra rödvin. Det var emellertid något jag förväntade mig av alla restauranger, så jag bestämde mig för något enkelt. En precis lagom grillad burgare med pickles stillade hungern medan vinet sänkte mina axlar ett par centimeter. Äntligen fick man andas ut…

Den natten sov jag länge. När jag vaknade stod solen redan högt på himlen, även om det var en observation som skedde med viss reservation eftersom ett tjockt täcke av moln låg över Paris gator. Frukosten inhandlades i en liten gränd där kaféer samsades med grönsakshandlare och osterior. Croissant med getost och aprikosmarmelad. När jag kom tillbaka till rummet hade det redan blivit eftermiddag. Regnet smattrade ilsket mot rutan och jag bestämde mig för att byta jacka innan jag gav mig ut igen. Jag spanade ut genom fönstret för att se om det kanske skulle sluta regna snart.

Vad som bara skulle bli en snabb blick utvecklade sig snart till en ocean av tid. Kyrkogården tycktes spöklik i det våta höstljuset. Gravstenarna tycktes gråare, mörkare och på något sätt verkligare i det tjocka regnet. Och mitt bland alla gravstenar stod en kvinna. Jag var tvungen att bita mig i läppen – var det inte samma människa som stod på precis samma ställe igår? Ju mer jag tänkte på saken desto säkrare blev jag på att så var fallet. Personen, som nästan kunde liknas vid en vålnad i det mörka regnet, bar en lång, svart, veckad rock, så lång att den dolde vad som klädde fötterna. Hon stod med ryggen mot mig, lätt framåtböjd så att det axellånga, mörka håret delade sig i två sjok över nacken. Halsen var smal och blek. Säkert placerad på huvudet satt en låg hatt med kort, tydligt definierat brätte. Hatten var lika svart som rocken och prydd med en liten lila brosch på sidan. Stora droppar vatten föll då och då från håret och den vackra hatten, färdades genom tiden och landade på den redan genomdränkta marken. Från min vinkel gick inga ansiktsdrag att identifiera. Vid hennes fötter kunde en liten gravsten anas, mycket mindre än alla andra runtomkring henne. Klockan hade vid det laget blivit 15.32.

När jag efter en lugn och skön kväll lade mig i hotellsängen för att sova kunde jag inte riktigt släppa rocken som stod där ute i regnet.  Jag funderade över vilken sorts person som besöker en kyrkogård två dagar i rad, kanske varje dag, iförd, om mina sinnen inte svek mig, samma kläder varje gång. Hon såg inte särskilt högtidlig ut. Även om dräkten nog egentligen var mycket elegant var hennes plats i scenen snarare melankolisk eller i varje fall lågmäld. Uppgivenhet, resignation. Och vem var personen som gått ur tiden och som förtjänade hennes uppmärksamhet, varje dag iförd lång, svart rock och hatt med lila brosch. Dropparna som föll från hennes mörka hår måste landat på stenen framför henne, som tårar över en nära saknad. Jag intalade mig att det nog var en tillfällighet och, för säkerhets skull, att det hur som helst inte angick mig. Tillslut slöt jag i varje fall ögonen.

Morgonen därpå vaknade jag tidigt. Regnet hade upphört och då och då bröt solens strålar igenom molntäcket för att lysa upp staden. Jag drog på mig kläderna och hängde jackan över axlarna. Utan att tänka mig för gick jag fram till fönstret och tittade ut. Kyrkogården låg tom. Inte en själ tycktes röra sig, med undantag från en fågel som satt i ett av träden. Förmodligen sjöng den en trallig morgonmelodi helt ovetandes de tusentals människoöden den för tillfället befann sig rakt ovanför. Där, mitt på kyrkogården, fanns stenen. Jag fokuserade blicken och försökte tyda vad som stod på. Det hade förmodligen inte gått men innan jag givit mig en ärlig chans var jag tvungen att nypa mig i armen och vända bort blicken. Det angick inte mig.

Den dagen fick jag inte mycket gjort. Jag fastnade på ett kafé över frukosten och åt en croissant för mycket. Därefter strosade jag planlöst runt i Montmartres gränder. Långsamt drog jag mig upp mot Sacré-Coeur för att njuta av den fina utsikten och begrunda den stad som legat på samma plats i många hundra år.

Efter lunch fick jag för mig att jag borde ta mig tillbaka till hotellrummet för att sova middag. Fortfarande ganska mätt somnade jag efter en kort stund av klockans behagligt rytmiska tickande. När jag vaknade var klockans regelbundna läte det enda jag kunde tänka på. Vad var klockan? Jag satte mig upp i sängen och kastade en blick mot uret. 15.18. Med en hastig rörelse ställde jag mig upp på golvet, drog på mig byxor och tröja och gick utan att kunna hejda mig fram till fönstret. Mitt på kyrkogården böjd över en liten gravsten stod en lång, svart rock. Det axellånga, mörka håret delade sig över en blek, smal nacke. På hjässan satt en låg hatt med kort, tydligt definierat brätte. Vid hatten var fäst en mycket elegant lila brosch som glimmade i solskenet.

Tiden gick oändligt långsamt. Vid 15.36 tycktes kvinnan vara på väg därifrån. Det blev för mycket för mig. Jag snörade på mig skorna och gick med snabba steg genom hotellet, uppför Rue Caulaincourt och höger in på Avenue Principale. Hjärtat bultade häftigt när jag med andan i halsen kom in på kyrkogården. Jag lokaliserade stenen några rader framför mig. Väl där stannade jag, som om blixten slagit ned i mig, mitt i steget. Stenen, den sten som lockade fint besök varje dag några minuter efter 15, saknade alla former av inskriptioner eller text. Och där blev jag stående. Hur länge kan jag inte säga, men det kan inte varit så länge för snart hörde jag en låg röst över min axel. ”Merci…”. Kvinnan stod inte mer än en meter bakom mig och när jag i chocken över uttalandet vände mig om såg jag rakt in i hennes ögon. Blanka av tårar stirrade de in i mig, blåa av sorg och djupa av allt det liv som ryms i en själ som lidit stor förlust. ”Merci…”. Inom loppet av någon sekund hann hon ta sig fram till mig, omfamna mig innerligt och vända sig om och gå. Jag såg hennes svarta ryggtavla och mörka hår hasta iväg över kyrkogården och försvinna in bakom ett hörn.

Tankarna snurrade oavbrutet under hela den kvällen. Matlusten försvann i den ljumma höstbris som drog genom Paris gator. Efter en sömnlös natt såg jag ingen annan möjlighet än att boka om biljetterna och så fort som möjligt ta mig tillbaka till Charles de Gaulle. Var jag än tittade tyckte jag mig se de stora, blanka ögon som trängt djupt in i mig där på kyrkogården. Vad de fann därinne kan jag inte säga: tröst, medkänsla, omtanke… Vad det än var kunde jag inte hantera det och nu förföljde vålnaden mig var jag än vände blicken. Konfunderad bordade jag planet mot Landvetter. Många år skulle hinna emellan innan jag fann mod att återvända.

 

 

// AGCH

 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till tankar i gränslandet mellan ekonomi, politik och filosofi.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela