Vilda och Vilja

Publicerad 2019-01-22 12:56:50 i Berättelser,

Det hade blivit sent. I en liten glänta i skogen bestämde de sig för att stanna för natten. Modern slog upp tältet medan dottern gjorde upp eld. Lågorna dansade vilsamt i vinden. Lite längre bort hördes porlet från en bäck. När tältet var rest tog modern två kåsor och gick för att hämta vatten. Med friskt vatten i kåsorna satte de sig vid elden för att värma sina kalla fingrar och släcka sin törst. ”Det finns en mycket kort legend”, inledde modern, ”som du nog inte fått berättat för dig. Vill du höra den?”. Ett ögonblick satt dottern tyst och kisade in i lågorna. ”Det vill jag”, svarade hon med låg röst. ”Vad handlar den om?”. ”Den handlar om det viktigaste vi har, näst omtanken om varandra”, svarade modern. Efter en stunds tystnad, enbart bruten av bäckens porl och enkelbeckasinens brummande, vibrerande spel i fjärran, började hon berätta.

 

”För mycket, mycket länge sedan födde Vilda ett barn. Barnet, som liksom alla barn var mycket vackert, fick namnet Vilja.

Viljas första tid var svår. Vilda var svag. Födseln hade gått bra men Vilda kunde inte uppbringa tillräckliga krafter för att föda Vilja. Vilja skrek av hunger.

Vilda delade sitt bröd med Vilja. När Vilda blev starkare blev Vilja nöjdare. Vilja slutade skrika och började växa. Barnet växte snabbt med den näring det fick av Vilda.

Åren gick och Vilja blev större och större. Vilda samlade mer och mer kraft för att hålla barnet nöjt och Vilja ville inte sluta växa.

Tillslut blev Vilda trött. Krafterna räckte inte längre till för att mätta barnet, som vid det här laget blivit mycket stort. Men den här gången skrek inte Vilja.

Vilja kunde inte tolerera att moderns mat inte räckte. Vilja uppbringade all den styrka som fanns samlad i sin stora kropp och band Vilda vid ett löfte, att all kraft modern hade skulle gå till Vilja.

Vilda blev tröttare och tröttare. Moderns krafter sinade. Vilja blev allt hungrigare och band modern allt hårdare vid sitt löfte. Snart var Vildas krafter slut.

Men som du vet, mitt barn, kan Vilda inte dö. Bunden som hon var tvangs hon se Vilja tyna bort i brist på den föda som var nödvändig för barnet, men inte för modern.

Under många år grät Vilda av smärta över Viljas död. Det är dessa tårar vi dricker nu och som påminner oss om vår styrka. Vi tar dessa droppar för att släcka vår törst. Men vi får aldrig åter fjättra Vilda.”

 

Beckasinen hade tystnat när modern avlutade sin historia. Dottern tog en klunk av det kalla vattnet och satt tyst, som vore hon uppslukad av de lågor som uppträdde framför dem. ”Det är sent”, sade modern efter en lång stund och tittade bort mot tältet. ”Kom så kryper vi ned under filtarna så vi får lite sömn innan morgondagen gryr”.

 

 

// AGCH

 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till tankar i gränslandet mellan ekonomi, politik och filosofi.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela