Stenen som sak och idé

Publicerad 2019-02-28 15:37:00 i Allmänt,

 
Här håller jag i ett hårt, knottrigt föremål. Om jag varit geolog hade jag sagt någonting i stil med ”en fast struktur bestående av en kombination av olika mineral, möjligen med spår av metaller” (förlåt mig min geologiska). Föremålet i fråga brukar i dagligt tal benämnas ”sten”.

Betydelsen av ordet ”sten” varierar säkerligen mellan människor. När jag ser framför mig en bit krossat berg med granit och skiffer ser någon annan en mossbeklädd sak i en hage. En tredje person ser en gatsten och en fjärde ser en bit urberg badandes i dagsljus. Vad vi avser när vi säger ordet sten utan vidare bestämning måste således vara beroende av vilka tidigare erfarenheter vi haft av stenar och vad vår omgivning typiskt förknippar med begreppet. Vi anar alltså att begreppet ”sten” inte går att lösrycka från de sociala förhållanden som präglar språket. Här är ”sten” en idé; ett sätt att beskriva stenliknande föremål, mer eller mindre oberoende av en specifik stens egentliga egenskaper.

Men stenar är inte bara idéer. De är fysiska föremål som finns där helt oberoende av mänsklig observation. Vissa stenar har formats av människor för att passa in i den värld vi skapar omkring oss, men när stenen väl är på plats är den hur som helst där, vare sig vi vill det eller inte. Vi måste alltså göra en tydlig distinktion mellan föremål och idé när vi pratar om stenar. En sten kan å ena sidan betyda olika saker i mun på olika människor (bildligt talat, även om olika människor säkert upplever sten i munnen olika också). Å andra sidan är ett visst fysiskt föremål ”sten X” oberoende av vilka idéer vi har om stenar – den finns där ändå, med de egenskaper den har. Om vi definierar den som mineral, knottrig eller tung spelar ingen roll för stenen.

Så. Stenen är en sten, ett fysiskt objekt med vissa specifika egenskaper, oavsett vilka sociala sammanhang vi placerar den i. Men det finns situationer där olika aspekter av samma sten är olika viktiga.

Två exempel får här belysa vad jag menar. Tänk dig en gatsten. Den sitter i närmsta stads gågata för att bära människor på väg till och från jobb och butiker. Dess viktigaste egenskaper är passform och yta. Den ska vara slät på ovansidan för att människor inte ska snubbla och den måste sitta ordentligt för att inte ge vika när lastbilar levererar gods till handlare. Kanske är det dessutom en osedvanligt vacker gatsten som glimmar när solens strålar bryts i dess yta. Varje dag passerar hundratals människor i vardagliga ärenden stenen utan att snubbla på den. Någon kanske till och med stannar till för att låta sig fascineras av dess underliga sätt att bryta ljus.

Tänk dig nu samma gatsten, men i en annan situation. Stadens ledning har bestämt sig för att sluta med gatuunderhåll, något som på sikt kommer få långtgående konsekvenser för hela staden. Borgmästaren, som bor i en lägenhet på gågatan precis där gatstenen ligger, tappar i popularitet och när personen dessutom bestämmer sig för att behålla posten på livstid är måttet rågat. Befolkningen går man ur huse, river upp gatsten framför lägenheten och kastar dessa genom fönstren på borgmästarens lägenhet. Nu har stenens fina passform, plana yta och underliga egenskaper i ljus mycket liten betydelse. Istället är det stenens behändiga storlek som kastföremål som spelar roll tillsammans med dess glasrutekrossande tyngd.

Stenen har förändrats. Inte som fysisk sak, men som idé. Det som tidigare var en osedvanligt vacker och ändamålsenlig gatsten har blivit ett ungefär lika ändamålsenligt och dessutom symboliskt vapen. Även om det här är ett extremt exempel (jag förordar inte stenkastning i något sammanhang) belyser det att tingens egenskaper i våra ögon och den mening vi tillskriver dem inte kan skiljas från den sociala tillvaro vi för. Men vi ska inte glömma bort att det i grund och botten är samma sten.

 

 

// AGCH

 

Kaos, ordning och ovisshet

Publicerad 2019-02-26 12:36:00 i Allmänt,

Jag har alltid varit fascinerad av sannolikhetslära. Få företeelser är så undflyende men ändå så närvarande som slumpen. Den följer en uppsättning regler och lagar men inte slaviskt. Med ojämna mellanrum bryter den de mönster vi förväntar oss av den. Och det mest fascinerande är att dessa mönsterbrott i själva verket måste vara där – det är oregelbundenheten i mönstren som definierar slumpen. Ta en titt på det något otydliga diagrammet nedan.

 

 
 

I bilden ses resultatet av upprepad simulering av tärningskast. Varje rad (”Ett kast”, Tre kast” och så vidare) innehåller sex stycken medelvärden med olika antal tärningskast som grund för varje medelvärde. Hur många av de sex försökens medelvärden som placerar sig i givna intervall kan avläsas i höjdled och intervallen finns redovisade på djupet i diagrammet.

Det första som slår mig är det tydliga mönstret i bilden. Allteftersom antalet tärningskast bakom varje medelvärde ökar tycks fler och fler medelvärden återfinnas i intervallet 3 - ”mindre än 4”. Men mönstret är långt ifrån perfekt; en serie på 21 kast resulterade till exempel i ett medelvärde mellan 2 och 3 medan alla sex serier med femton kast resulterade i medelvärden mellan 3 och 4. Är inte det konstigt?

Svaret på den frågan är att nästan allting kan hända, och kommer hända, om vi bara upprepar experimentet tillräckligt många gånger. Även om det är mindre chans att medelvärden avviker kraftigt i långa serier tärningskast än i korta kommer det då och då att inträffa (och det går förstås att räkna ut hur ofta i genomsnitt). Till listan över varför slumpen är så fascinerande kan vi därför lägga det nyckfulla enskilda fallet. Om jag skulle upprepa ovan utförda experiment tillräckligt många gånger skulle jag hitta exempel på utfall som avviker kraftigt från det vi skulle förvänta oss, kanske så mycket att något mönster inte går att urskilja. Hur vet jag att jag inte visar just ett sådant fall här..?

En konsekvens av det enskilda fallets nyckfullhet är insikten att när det gäller slumpen är logiskt tänkande ofta mer tillförlitligt än att pröva sig fram. Vi kan räkna oss till att det förväntade utfallet av ett tärningskast är 3,5 (det vill säga (1+2+3+4+5+6) / 6), men vi kan kasta tärning väldigt länge utan att kunna förvissa oss om detsamma. Vi kan aldrig veta hur nära resultatet av ett försök är ett verkligt medelvärde om vi inte på förhand vet medelvärdet.

Slumpen är med andra ord nyckfull, undflyende men ändå regelbunden. Regelbunden på så vis att vi kan genomföra beräkningar som säger vilket utfall slumpen borde ha i genomsnitt. Nyckfull och undflyende på så vis att vi aldrig med säkerhet kan belägga våra beräkningar med faktiska resultat – dessa döljer slumpen effektivt med sin slöja av kaos. Jag tror att det är detta som gör slumpen så fascinerande, åtminstone för mig. Vi kan tänka oss dess utseende, men aldrig se dess ansikte när vi försöker hitta det i verkligheten.

 
 
// AGCH
 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till tankar i gränslandet mellan ekonomi, politik och filosofi.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela