Drömmiskor

Publicerad 2018-12-31 15:09:00 i Berättelser,

Det brukar sägas att man blir klokare med åren. Idag firas nyår och med det följer rimligen en gnutta reflektion. Har 2018 gjort mig till en bättre människa? Det är nog omöjligt att avgöra. Jag tycker jag blir vuxnare med tiden; konstigt vore väl annat. Den lilla insikt jag i fiktiv form tänkte dela med mig av här har kommit krypande under lång tid men det är inte förrän nu jag tagit mig tid att skriva ned den. Jag vet inte om berättelsen ger något, men lite spännande kan den kanske vara att finula på. Gott Nytt 2019! 
 

Du gick emot mig på stigen ned mot sjön. Du höll ett fiskenät i handen. Nätet svängde fram och tillbaka i takt med studsiga steg. När du var tio meter bort såg du mig. Jag sken upp, och du också. Solen skulle snart stå mitt på himlen och från marken dunstade ännu nattens dagg till vattenånga i solgasset. När du kom närmare hindrade du dina steg, och jag också. Vi utbytte artighetsfraser och du gav mig en lätt kram. Du gick vidare åt ditt håll, och jag åt mitt.  

Täcket låg tungt över kroppen när jag slog upp ögonen. Morgonljuset hade precis börjat leta sig in genom fönstret. Det knistrade och gnistrade i snökristallerna där ute – vackert, även om det vittnade om att jag sovit länge.

Jag är sällan ensam där under täcket. När väggarna flyttat sig bort från synfältet och ersatts av mörker dyker de upp – drömmiskorna. De hittar mig om natten, när jag lagt mig att vila. Dagens press och stress har lagt sig. Alla förväntningar, alla förhoppningar och alla göromål är långt borta och mitt sinne får vandra fritt. Navigerandes mellan fiktion och verklighet möts vi – människor jag känt mycket länge, eller inte känner alls.

En smörgås. Idag fick det bli enkel frukost. Inte för att jag hade så mycket att göra; det var trots allt lördag och något arbete fanns inte att ta tag i. Åtminstone inget som brådskade. Smör och leverpastej. Lite smörgåsgurka på och bredvid en apelsin. Ett glas vatten att skölja ned med. Ännu en dag hemma verkar det som. Jag var dålig på att träffa folk, i varje fall utanför jobbet.

Jag vände mig om. Du hade precis försvunnit ned bakom kullens krön och stod inte att finna någonstans. Men vad gjorde det.  

Vad skulle man göra en lördag som denna? Jag borstade tänderna och tvättade öronen. Bomullsstickorna kliar så skönt i ytterörat. Dagen gick långsamt. Gårdagens disk försvann under diskborsten, ackompanjerad med radions brus. En maskin tvätt och lite vila. Var det något roligt på TV:n idag?

Vissa av dem var det åratal sedan jag känt i verkligheten. För det mesta hade kontakten upphört någon gång under skoltiden, oftast mellanstadiet. Vissa av dem umgicks jag fortfarande med, men de var inte samma människor. Människor förändras. Tiden vandrar sin gilla gång och vi sveps med, vare sig vi vill eller inte. Vi skiljs åt och förs sällan samman och när så sker har tiden stöpt om oss. De personer jag en gång kände har fått nya erfarenheter och andra egenskaper för mig att lära känna. Dagar, månader, år.

Men det är inte bara tiden som formar mina medmänniskor i deras frånvaro. På ett barskt, ja nästan brutalt sätt tar jag tag i dem, drar och sliter. Jag minns, glömmer och fyller i. Minns, glömmer och fyller i. Minns, glömmer och fyller i – tills mycket av det jag tror mig minnas är uppdiktat av mig själv och påtvingat de människor som vandrar runt i mina drömmar.

På TV:n tog engelska antikrundan slut. Nyheterna var ett långt, fragmenterat lidande. Jag bestämde mig för att följa dina steg ned mot sjön. Solen var på väg ned bakom horisonten när jag nådde toppen på kullen och såg ut över det blanka vattnet. Trädens reflektioner dansade i ytan, liksom dränkta i det sista rödrosa ljus som krampaktigt höll fast i dagen. Femtio meter utanför land satt du i ekan med ett fiskenät bredvid dig. Jag kastade en blick mot dig och du fångade den. Och så vände du bort huvudet, för jag visste ju att du egentligen inte finns. Och det gör inget.

 

 

// AGCH

 

Kömiljarder

Publicerad 2018-12-20 17:44:00 i Allmänt,

I den budget som härom veckan gick igenom riksdagen finns pengar anslagna till en så kallad ”kömiljard”.  Den här gången (det har testats förr) är det inte en utan två miljarder kronor som ska satsas men tanken är densamma: Pengarna används som morot för att få landstingen att jobba hårdare med att korta vårdköerna. De som lyckas korta köerna får del av potten som belöning medan de som inte lyckas lämnas utan pengar.

Den här typen av prestationsbaserad ersättning inom vården har genom åren fått utstå en hel del kritik. Två argument brukar föras fram. För det första skapar tillvägagångssättet skeva ekonomiska drivkrafter i sjukvårdssystemet. Om man för att få del av pengarna måste minska köerna ligger det nära till hands för enskilda aktörer att lägga större vikt vid patientgrupper som går snabbt och billigt att behandla. Lätta, rutinartade undersökningar prioriteras före komplicerade och tidskrävande eftersom fler patienter då lämnar kön. Hos den som betalar ut pengarna ser det ut som om köerna kortats (vilket de ju på sätt och vis har) men i själva verket har bara patientsamansättningen i kön ändrats. De patienter som behöver mest hjälp riskerar att få betydligt längre väntetider, något som förstås inte är någon positiv effekt.

För det andra riskerar den här typen av ersättning att skapa regionala skillnader mellan landstingen. Om orsaken till köerna i första hand inte är effektivitetsgrundad utan beror på skillnader i finansieringsmöjligheter (det vill säga skatteintäkter och kostnadsstruktur, till exempel vårdens avstånd till patienter eller möjlighet till stordriftsfördelar) finns en överhängande risk att de med minst resurser inte lyckas korta köerna enbart med ekonomiska incitament. Om de med bäst finansieringsmöjligheter är de som bäst lyckas korta köerna omfördelas resurser inom sjukvården så att resursstarka landsting eller sjukhus får mer pengar medan resurssvaga diton med naturligt högre kostnader får mindre. På sikt kan det leda till att sjukhus som från början hade svårt med finansieringen tvingas dra ned på personal eller till och med lägga ned. Den här sortens prestationsbaserad ersättning kan alltså driva regional ojämlikhet i tillgången till sjukvård som inte baseras på annat än att olika landsting från början hade olika möjligheter att finansiera satsningar på att minska köerna. Knappast önskvärt, även om riskerna förhoppningsvis är relativt små eftersom två miljarder bara är en bråkdel av sjukvårdens totala kostnader.

Om man nu ändå ska införa den här typen av styrmedel, finns det då något man kan göra för att minska de eventuella bieffekterna? Så här på rak arm kan jag komma på en konkret åtgärd som skulle kunna minska risken för att systemet utnyttjas genom att patientsammansättningen i kön ändras utan att köerna egentligen blir kortare. Idén baseras på något som brukar kallas ”viktning”, det vill säga att olika företeelser ges olika betydelse beroende på vilken sorts företeelse det rör sig om. I kösammanhang skulle det innebära att patienter med svårare sjukdomar och mer komplicerade diagnoser ges fler platser i kön än mer lätthanterliga sådana. Om mängden kö som försvinner med en cancerpatient relativt en patient som ska genomgå ögonoperation precis motsvarar relativkostnaden eller relativansträngningen för behandlingarna kommer landstingen inte tjäna någonting på att diskriminera mellan grupper och kömiljarden skulle kunna gynna alla, också de grupper som är riktigt svåra att behandla. En nackdel med viktningen är att det kan uppstå press på läkare att ställa på marginalen mer omfattande diagnoser, som allt annat lika skulle korta kön mer eftersom de får större vikt. Mer omfattande diagnoser torde också leda till mer omfattande behandling och i längden dyrare sjukvård.

Kontentan måste vara att man ska vara mycket noggrann när man nyttjar ekonomiska styrmedel i sjukvården. Kan man inte lita på att undersköterskor, sjuksköterskor och läkare skulle sköta sitt jobb effektivt ändå? Finns det andra incitament än ekonomiska som skulle kunna vara lättare att jobba med? Yrkesstolthet och engagemang för de människor som offentlig sektor är satt att stötta är två möjliga faktorer som lämnas ute när debatten fokuseras kring ekonomiska drivkrafter. Dessa är värda mer utrymme.

 

 

// AGCH

 

Ärr

Publicerad 2018-12-11 05:34:00 i Allmänt,

Tiden går
om du släpper taget
och låter allting landa mjukt
I läkta sår
 
finns ingen ångest kvar
Den har försonats, gått upp
i kroppen, i ärr som sinnet vila
Inget bli som det en gång var
 
Glädjen kommer åter
efter tårar, som ett svar
på livets gåtor, och
ärren de är kvar
 
 
// AGCH
 
 

Om att värdera framtida generationers välstånd

Publicerad 2018-12-07 12:21:00 i Allmänt,

Mycket har sagt och skrivits om klimatfrågan den senaste tiden. Tongångarna börjar bli riktigt gälla – nu känns det som om frågan faktiskt finns på riktigt. Konsekvenserna av klimatförändringarna inträffar gradvis och även om tecken på nutida skador finns är det framtida generationer som kommer ta den tyngsta smällen. Frågan om hur samhället bör möta klimathotet, hur mycket resurser som ska satsas och så vidare, är i hög grad beroende av hur vi värderar framtiden. Och det är inte helt enkelt, speciellt inte i så långsiktiga frågor som klimatfrågan.

Några av er har kanske hört talas om det så kallade ”marshmallow-experimentet”. Det går ut på att man placerar ett barn framför en tallrik med en marshmallow på och ställer barnet inför ett val. Antingen äter barnet upp godisen direkt, eller också väntar hon X antal minuter för att sedan få tugga i sig två marshmallows. Det visar sig att barn inte sällan har ganska dåligt tålamod; för många räcker inte den dubbla belöningen för att avhålla sig från konsumtion i nuet.

Vuxna människor torde ha bättre tålamod än barn, men vad jag vet finns mycket lite som tyder på att vuxna skulle ha perfekt tålamod. Ingen vettig människa hade druckit alkohol, i varje fall inte större mängder, om exempelvis livskvalitén dagen efter eller den långsiktiga effekten av träning på allvar tagits med i beräkningen. Vi är helt enkelt ganska kortsiktiga. Eller med andra ord: värdet av nuet - nutida konsumtion och nutida upplevelser - värderas högre än framtida konsumtion och framtida upplevelser.

För att tillämpa samma resonemang på klimatfrågan måste vi göra en kullerbytta till. Eftersom klimatförändringen orsakar kostnader för samhället går det att visualisera som utebliven konsumtion eller levnadsstandard. Detsamma gäller investeringar i utsläppsminskande teknik eller produktionssätt – här flyttas resurser från aktiviteter som skapar nytta för människor idag till lösningar för att möjliggöra högre konsumtion i morgon. Vi kan alltså tänka på problemet på exakt samma sätt som i marshmallowexperimentet, men istället för att jämföra nivåer av konsumtion idag med nivåer av konsumtion i framtiden jämförs här nivåer av utebliven konsumtion.

Om vi vill beakta detta när vi räknar på investeringar i utsläppsreducerande åtgärder behöver vi en siffra som beskriver värdet av framtida konsumtion jämfört med konsumtion idag. Denna siffra brukar kallas diskonteringsränta och säger oss hur mycket av konsumtionens värde som ska räknas bort i takt med att konsumtionen kommer längre och längre in i framtiden. Om denna ränta hänförs ur marshmallow-experimentet skulle den förmodligen bli ganska hög; en individ som väljer att äta en marshmallow nu istället för två om en timme har i den situationen en diskonteringsränta på åminstone 50 % i timmen givet att individen måste sitta tiden ut. Mer representativ forskning tyder dock på att den ligger någonstans mellan 0,5 och 3 procent per år (ett väldigt brett spann), åtminstone i seriösare sammanhang än godis- eller alkoholkonsumtion.

Valet av diskonteringsränta får stora effekter på hur vi uppfattar eller värderar de skadeverkningar som klimatförändringarna medför. Ett litet exempel kan här vara på sin plats. Låt oss anta att klimatförändringar orsakar kostnader för ett kustnära samhälle om 10 000 kronor år 2118. När vi idag tar ställning till dessa kostnader och använder en diskonteringsränta om 0,5 procent uppfattas den framtida kostnaden idag som 6058 kronor ( 10 000 * 0,995^100 ). Om diskonteringsräntan istället sätts till 3 % uppfattas den framtida kostnaden endast som 476 kronor ( 10 000 * 0,97^100 )!

Om vi tar ställning till vår otålighet medför detta med andra ord att vi värderar framtida kostnader (och därmed framtida generationers välstånd) betydligt lägre än kostnader som uppkommer idag. I många fall är det sunt, inte minst på ett personligt plan eftersom vi inte lever i all oändlighet. Men är detta tillvägagångssätt godtagbart i klimatfrågan?

I den så kallade Brundtlandrapporten från 1987 definieras hållbar utveckling på följande vis: ”Hållbar utveckling möjliggör för nuvarande generationer att möta sina behov, utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov” (fritt översatt från engelska, Our common future, kap 1 § 49). Om vi tar fasta på sista delen av meningen och tar den på allvar är det svårt att på ett moraliskt plan hålla fast vid höga diskonteringsräntor – våra av otålighet frammanade värderingar av framtiden tycks inte rymmas inom begreppet hållbar utveckling. Om alla generationer ges samma betydelse, som antyds i formuleringen ovan, kan vi inte längre hänvisa till vår otålighet utan måste erkänna framtida generationers konsumtion (eller kostnader för klimatanpassning) som betydelsefull. En konsekvens av detta måste i så fall också vara att diskonteringsräntan som används vid utvärderingen av vilka investeringar som ska göras för att minska utsläppen bör vara 0; om så inte är fallet kommer vi systematiskt undervärdera framtida generationer och tillåta oss att göra intrång i deras möjligheter att leva ett gott liv. Om vi tar hänsyn till vår otålighet undervärderar vi framtida nytta av utsläppsreducering, åtminstone ur hållbarhetssynpunkt.

 

För den som är mer intresserad av det här ämnet kan jag varmt rekommendera kapitel 13 ur en text från OECD med titeln Cost-Benefit Analysis and the Environment – Recent Developments. Den är inte så ”färsk” längre (utkommen 2004) men den ger en god och efter omständigheterna pedagogisk ingång i frågor av den här karaktären. Att skriva sakligt om miljöfrågor i allmänhet och klimatet i synnerhet är utmanande och inspirerande eftersom den är en mix av naturvetenskaplig forskning, ekonomi och etik. Hoppas att jag inte enbart rör till det utan också bidrar med någon tidigare otänkt tanke eller spännande perspektiv!

 

 

// AGCH

 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till tankar i gränslandet mellan ekonomi, politik och filosofi.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela