Tystnaden

Publicerad 2018-02-01 15:00:19 i Berättelser,

"Var har du varit medan jag satt hemma med ett glas öl och grät mig till sömns till Tracy Chapman?"

Vi hade precis satt oss ner vid bordet i hennes lägenhet när hon slängde frågan rakt ut i luften. Efter ett par sekunder landade den mjukt hos mig. Orden var ingen dom, inga klippta band och obehagliga tystnader. Hon lät mig fundera. Jag hade inte varit hos henne, min syster. Du förstår, systrar emellan hade vi alltid varit överens om att inte prata för mycket, inte låta språket komma för nära inpå våra liv. Inte heller hade vi besökt varann särskilt ofta. Födelsedagar, julaftnar och kanske någon annan gemensam högtidsdag, annars höll vi oss på varsitt håll.

Jag tror det började för ungefär ett år sedan. Nina, som min syster heter, skulle flytta ihop med sin partner i den lägenhet vi satt i den kvällen. De hade hållit ihop länge, mer än fyra år när kärleken eller vad det nu var började ebba ut. Som sagt, vi har aldrig riktigt pratat om det privata så jag kan inte säkert säga men vad jag vet bodde de inte länge tillsammans. Han blev konstig, talade på ett annat sätt med henne och hon tröttnade. Om man får tro henne, och det gör jag. Hon sparkade ut honom och stannade ensam kvar i lägenheten, två rum och kök med stor balkong i väster.

Ensamheten måste gnagt på henne, slukat henne bit för bit och ätit upp henne inifrån, för en dag orkade hon inte upp ur sängen. Nina låg där under täcket, skyddad och gömd från denna världs alla faror och otäckheter. Undanskuffad och omöjlig att hitta för telefonförsäljare och nyhetsankare, för ruset i centrum och för bruset på radion. Min syster var uppe några minuter på eftermiddagen och tog ett glas fil, varefter hon kisade ut genom fönstret och gick och lade sig igen.

Det började på fredagen, har Nina berättat. Att tiden gick fruktansvärt långsamt men att den ändå hann ifatt henne och att det blev måndag. Men hon kunde inte gå till jobbet. Alldeles för många var det där ute, alldeles för mycket att hålla reda på och hon kunde fortfarande inte sortera de få tankar som fanns i huvudet. Det är vad jag tror i alla fall. Följaktligen låg hon kvar i sängen, tog sig upp för ett glas fil och gick och lade sig igen. När filen tog slut tog hon sig för första gången på fyra dagar utanför huset. Med blicken fäst i backen gick hon de 200 metrarna åt sydost till den plats ICA har sin butik. Hon fyllde en kasse med frysta pizzor, betalade och gick hemåt. På vägen passerade hon Systemet, där några öl gjorde pizzorna sällskap.

Nina satte mobilen på ljudlöst. Hon har sagt att det var skönt, att hon inte mådde bra av alla krav som människor runt omkring henne representerade. Jag tror henne men vet också att hon har fel, men det har jag inte sagt. Hur som helst skärmade hon av sig, tappade sakta men säkert kontakt med världen. Det var så jag fick reda på det till slut, när hennes arbetsgivare ringde mig och undrade om jag något visste. Det gjorde jag inte, sa att hon förmodligen bara var sjuk. De sa att hon inte svarat i telefon på en vecka och att hon alltid brukade sjukanmäla sig om det var något. Jag förundrades över att de inte polisanmält men tänkte att det var nog inget.

Som förtroende systrar emellan har jag haft hennes extranyckel. Efter det där samtalet gick jag följaktligen hem till min syster, vred om låset och hittade henne i sängen. Blek, kall och tyst låg hon där i så nära fosterställning som går. Hon sa att hon var sjuk, att det snart skulle gå över och att allt skulle bli bra. Vi utbytte några fraser och sedan var jag på väg hem igen. Tänkte att det var lite olikt henne att inte ringa jobbet men sköt tanken ifrån mig.

Du förstår, vi har aldrig pratat särskilt mycket, min syster och jag. Tiden gick och gick, dagar blev veckor som blev månader. Så hittade jag henne där, en dag då jag tänkte jag skulle överraska med ett besök. Nina hade pyjamasen på sig fastän det var kväll. Hon låg fläkt över den enda fåtöljen som fanns kvar i vardagsrummet efter separationen, med huvudet hängandes över ena armstödet. Håret var ovårdat men ändå tjockt och vällde ner som ett enormt vattenfall mot golvet. Det enda som bröt tystnaden var Tracy Chapmans lena röst från CD-spelaren i hörnet.

Jag ringde 112. De två ambulanssjuksköterskorna var trevliga men samlade och allt gick väldigt fort. De sa att allt skulle bli bra, att Nina skulle klara sig och att jag skulle få komma och hälsa på så fort det gick. En vecka senare tog jag bilen in till lasarettet där en ung receptionist tog emot. De sa att Nina låg intagen på psyket, att jag kanske skulle förbereda mig på att hon inte riktigt var som vanligt. Jag kom på mig själv med att inte veta hur Nina brukade vara men bestämde mig för att det inte var någon stor grej. Jag satt hos henne i säkert två timmar, hon såg mig i ögonen nästan hela tiden. Men hon var tyst.

Det har aldrig kommit till min vetskap om Nina vid tidpunkten för mitt besök ville fly denna värld för evigt, eller om det var ett tillstånd hon var i vare kväll. Vi pratar inte så mycket om det privata, min syster och jag, och detta får nog räknas som privat. Två veckor senare låg det i vilket fall som helst ett brev i postfacket med min adress i Ninas handstil. Det tog någon timme innan jag öppnade, var inte säker på om jag ville veta vad som stod där. Min syster hade aldrig skrivit brev, vad jag vet. Men det var glada nyheter. Hon skrev att hon skulle få komma hem mot att hon kom in på återbesök en gång i månaden, men att jag var tvungen att besöka henne inom en något snarare framtid.

Dagen efter hade hon kommit hem, berättade min syster första gången vi sågs igen efter den där kvällen i hennes lägenhet. Hon talade tyst och höll blicken ständigt nedsänkt, som om hon skämdes över något men inte kunde med att säga det. Hon sa inte mer än vad hon behövde; det hade vi förresten aldrig någonsin gjort.

Så här i efterhand vet jag att vi aldrig sa tillräckligt. Därför var det extra svårt när hon ställde frågan. Var hade jag varit? Jag visste att jag måste berätta, att tystnaden gör det åt mig under tiden jag tvekar. Att varje sekund är ett bevis på min brist på omdöme, min oförmåga att ta hand om de jag älskar. Samtidigt visste jag att hennes fråga inte var ställd på det sättet. Hon lade ingen skuld på mig, det fanns ingen ilska i de stavelser som lämnade hennes mun. Min syster ville veta hur jag haft det under den tiden hon var frånvarande. Lika frånvarande som jag. Jag fick inte fram några ord, inga förklaringar eller redogörelser över tiden som gått. Istället kände jag hur musklerna i ansiktet drog ihop sig, hur tusentals känslor vällde över mitt huvud och letade sig ut som tårar i mina ögon. Jag lyfte min nedsänkta blick och såg på min syster som satt mittemot mig på andra sidan bordet. Hon såg att jag grät och jag såg att hon räckte mig handen. Jag kände hur mina fingrar tog den, som ett spädbarn krampaktigt håller i en moders lillfinger. Aldrig, aldrig mer, tänkte jag och lät min blick dränkas i Ninas. Tystnaden hade inte vunnit.

 

 

En sommardag

Publicerad 2017-05-11 09:32:00 i Berättelser,

 Eftermiddagssolen gassade intensivt över den lilla uteplatsen när My spurtade in på uppfarten med cykeln. Hon stack nyckeln i ytterdörrens lås, vred om och öppnade. Skorna hamnade i en hög på golvet tillsammans med strumporna innan hon gick barfota genom hallen och höger genom bakdörren, ut på de varma plankorna. Björkens löv hade hunnit mogna från lime till djupt grönt och i trädtopparna sjöng trast och bofink. Luften var alldeles stilla. Det var svårt att riktigt förstå att allt detta var hennes eget, en plats på jorden som ingen kunde ta ifrån henne. Hon blickade ut över träden och smakade på tanken en gång till. Bäst att börja i tid, tänkte hon och styrde stegen mot köket.

     Köket var av äldre modell, litet och knappast funktionellt med den vedeldade ugnen ännu kvar längst in i högra hörnet. Om vintern hände det att My tände den för värmens skull, men för matlagningssyften använde hon en modernare, strömförsörjd variant till vänster om diskbänken. Framför diskbänken stod ett köksbord i oljad, massiv ek och därbakom skafferi och kylskåp. I kylskåpet fann hon paprika, gul lök, purjolök, tomater och en tjock vitlökssalami som hon köpt exklusivt för detta tillfälle. Hon bar grönsakerna och korven till diskbänken, plockade ner en skärbräda och började hacka löken.

     Nog var det något speciellt med att få besök av människor man tycker om. Hon mindes gymnasietidens sena nätter, när den sista inlämningen för veckan var inskickad och kropp och knopp fick slappna av. Hur Jennifer kommit hem till Mys föräldrahem en fredag när päronen var bortresta och de korkat upp en vinflaska i smyg bara för att upptäcka att vin i själva verket är fruktansvärt surt om man inte häller socker i det. Hur Mattias kommit insläntrandes genom dörren en ljum sommarkväll mellan sjätte och sjunde klass för att leka ”jage” och ”stegen” med My ända fram till mörkrets inbrott trots att de bara var två. Hur Jennifer och My…

     Hon hindrade sig i tanken och återgick till löken. Den vassa kniven skar lätt genom lagren och snart låg två fint skurna lökar på skärbrädan. Tänk att det var så lätt att drömma sig tillbaka, att lämna nuet bara för att försvinna i gamla intryck och upplevelser. Nog för att de tidiga åren var lättsamt kravlösa, men de var inte enkla. Också dem hade trots allt sina baksidor, med sneda känslor och trassel med vänner och kärlek. Men minnet rensar ut det jobbiga och fyller ut med annat. Snart har hjärnan skapat sig en solskenshistoria med nostalgiska barndomsminnen där allt är frid och fröjd och det enda som existerar är glada skatt och sena sommarkvällar. Som det där diskot i slutet av sexan… Hon nöp sig i armen en gång till - det var ju ikväll hon skulle få besök, inte för tio år sedan. Hon stjälpte ner löken i gjutjärnspannan, vred upp ugnen till 200 grader och ställde fram en medelstor glasform på köksbordet.

     Gymnasiet hade My gått tillsammans med Jennifer i staden där de växt upp. I brist på bättre planer hade de båda sökt samhällsprogrammet och de sista somrarna hade My bytt måleriet mot skrivande. På lokaltidningen hade hon vikarierat som skribent och efter studenten fick hon förlängning. När hon inte skrev blev hon allt som oftast inringd att jobba på äldreboendet i närheten och pengarna hon tjänade sparade hon. Ett par kilometer utanför staden köpte hon sig en stuga, dit hon flyttade sitt liv när föräldrarna började kännas alltför påstridiga.

     Från kylskåpets översta hylla lyfte hon ner bunken med pajdeg som förberetts dagen innan. Med fingertopparna tryckte hon ut den kyligt tröga, något klibbiga klumpen i glasformen, som precis täcktes av ett tunt lager. Hon öppnade ugnen och satte in skalet att förgräddas.

     Vad dricker man till paj..? Frågan kom från ingenstans och överrumplade henne med sin plötslighet. Mjölk hade varit hennes svar alla andra dagar, men idag kändes det inte lika självklart. Kanske ska man bjuda på något finare, eller i varje fall ovanligare? Ser det slarvigt ut att bjuda på något man har hemma varje dag? Snabbt skar hon upp paprika, purjolök, tomater och salami och väntade ut pajskalet. I en skål vispade hon upp ägg, grädde och mjölk, rörde ned salt och peppar och lade samman alla ingredienser i pajformen. När formen väl hamnat i ugnen hann My skänka brandsäkerheten en tanke innan hon lämnade pajen där den stod och kastade sig på cykeln.

     Grusväg övergick i asfalt och snart stod cykeln parkerad i solen på Stora torget. My stegade över den öppna ytan och slank in genom Systembolagets automatiska dörrar. Där inne var luften svalt konditionerad och på hyllorna stod rader av öl och vin. Hon lät blicken svepa över flaskorna för att till slut fastna på några djupt brun-röda ales som stod längst in i hörnet. Två räcker, tänkte My men kom snart fram till att alla (av Bolagets utbud att döma) inte hade samma smak som hon själv, varför hon plockade på sig en vardera av lager och stout innan hon gick till kassan för att betala. ”Och hur gammal är du lille vän?” skrockade damen i kassan när My räckte fram sitt körkort. ”Ha det så kul!”. Hon trivdes med att visa ID, det var ett kvitto och bevis på att man passerat barndomen och börjat ta vuxenpoäng. Eller borde passerat var kanske en mer träffsäker utsaga, något som tankarna vid matlagningen med all önskvärd tydlighet visat. Ibland är det skönt att låtsas.

     Plastkassen på styret klirrade oroväckande högt när hon studsade fram över gruset i den varma, tidiga kvällsluften. Skulle man våga öppna flaskorna på annan plats än över diskbänken…

     Väl framme vid stugan klev hon försiktigt av cykeln, tog av sig skorna innanför dörren och ställde flaskorna i kylskåpet. I ugnen puttrade nu pajen förfullt och stugan doftade intensivt av salami, tomat och kokande grädde. My slängde en blick in genom ugnsluckan och konstaterade för sig själv att rätten behövde ha några minuter till för att få fin färg. I väntan på pajen tog hon från översta hyllan i köksskåpet ner två av de finaste tallrikarna och bar ut på uteplatsen. Trots att klockan nu passerat sex brände plankorna ännu mot huden när hon gick ut över däcket - solen skulle stanna ovan horisonten ett tag till. Utan att ha dukat färdigt sjönk hon ner i en av de flätade plaststolarna och andades ut. Att laga mat tär på krafterna, tänkte hon. My hade alltid beundrat mamma för hennes tålmodighet vid grytorna, som hon oftast fick hantera även om pappa inte sällan erbjöd sig hjälpa till. Det var alltid mammas ansvar i grunden, och nu visste hon hur det kändes.

     Långsamt reste sig My upp ur stolen och gick ut i köket för att hämta det sista av servisen. Med sig ut fick hon också en av de nyinköpta ölflaskorna, som hon tyckte sig förtjänat ett smakprov av. Varsamt öppnade hon flaskan, vars pysande övergick i ett tydligt ”plopp” innan kapsylen lossnade och med ett klingande ljud landade på bordsskivan i glas. Hon lät det brunröda innehållet fylla glaset till hälften, med andra hälften täckt av ett lätt, gulvitt skum.

     När My åter lutat sig tillbaka i stolen kände hon nervositeten komma krypande. Eller nervositet var fel ord, spänning var nog en bättre beskrivning. Ovanligt var det i varje fall – hon som alltid känt sig så säker på sig själv och sällan ryggat inför nya utmaningar och möten. Ändå kunde hon känna igen den där gäckande känslan i kroppen, en känsla av att inom en snar framtid bli bedömd och dömd av en annan människa. I skolan hade hon lyckats hålla isär betyg och person, men värre var det i sociala relationer. Nyfödda och döende vänskaper plågades av den här sortens spänningar, liksom parförhållanden i sina stunder. Hur kom det sig att just den typen av relation är så krävande, undrade hon för sig själv och satte ölglaset till munnen. Kolsyran kittlade till på överläppen innan drycken avslöjade sin pikanta, bittersöta smak på tungan. Kanske berodde det på att parrelationer så uttalat kräver båda parters medgivande och att hela relationen brister om medgivandet sviktar. Liksom omogna och övermogna vänskaper innebär parrelationer höga insatser, något som ofrånkomligen vållar en del spänning. För att inte säga ångest. Kallt konstaterade My att hon återigen överanalyserat något som i själva verket kanske var oändligt mycket enklare, och som dessutom kanske mått bättre av att förbli oanalyserat. Tanken dröjde sig ändå kvar ett par sekunder innan hon vände blicken mot skogen.

     Gran, tall och björk målade en mångskiftande tavla av varierande, gröna nyanser. Stammarna kunde här och var anas där marken var nära, annars skymdes sikten helt av löv och barr. Solen fick de klorofyllstinna löven att lysa i dess jakt på dagens sista strålar och på himlen hade ett ensamt stackmoln vid horisonten börjat färgas rosa. My reste sig långsamt upp ur sin stol, andades lungorna fulla av den friska kvällsluften och begav sig in i köket för att hämta pajen. Hon placerade den mitt på bordet, mellan de båda tallrikarna. Så hörde hon det karaktäristiska ljudet av däck mot grus på uppfarten. Hon tog ölglaset i handen och gick för att hälsa ljudet välkommet.

 

 

 

Den lilla berättelsen om Gini - Sista avsnittet

Publicerad 2016-11-28 08:00:00 i Berättelser,

 
Under kaptenens hårda regim har Gini steg för steg anpassat sig till livet på skeppet. Den Långes vinande piska blir en del av vardagen, liksom det eviga slitet på däck. Samtidigt fortsätter löven falla från träden, trots att vintern borde varit här för länge sedan...
 
 

Från träden föll löven. Täcket på marken blev tjockare och tjockare så att det till slut var omöjligt att se var träden hade sin fot. Ett efter ett föll de; bruna, röda och gula likt tårar och svämmade över jorden. Snart syntes inte solens strålar bryta sig in i skogsgläntan, snart syntes inte månens ljus därför att hösten lagt sitt skynke över skogen. I de små husen höll man varandra varma i mörkret, åt av maten som samlats in under vår och sommar. Man pratade om höstens raseri, om Gaias sorg och smärta. Men man höll varandra i händerna i vetskapen om att livet skulle bli bättre en dag, att solen åter skulle bryta igenom och dränka marken med sin varma glöd.

Ombord på skeppet blev stämningen alltmer desperat. Förråden höll på att sina och att ta sig igenom löven för att hämta byten från land blev svårare för varje dag som gick. Bland besättningen viskades det om myteri och kaptenen, som aldrig annars lämnade sin hytt, gick då och då en runda på skeppet för att se att allt stod rätt till. Piskan ven oftare än vanligt och hungern rev i magarna. Så en kväll fick tre av gastarna nog. Under månens sken rev de med dragna lansar upp kaptenens dörr och rusade in i kabinen. De fann honom lugnt sittandes bakom sitt skrivbord, precis som vanligt. På skrivbordet stod ett ljus tänt och från hatten kastades dansande skuggor på väggen. I övrigt var det helt tyst; endast kaptenens penna skrapade ihärdigt på ett tjockt papper framför honom. De tre myteristerna såg sig om, tagna av stillheten i rummet. Men ilskan inom dem var större. Utan att säga ett ord skred de till verket och välte hyllor och de få möbler som fanns i rummet på jakt efter något att äta. Kaptenen satt tyst kvar på sin plats, såg djupt in i ljuset som brann framför honom. Han betraktade skuggorna av de tre gastarna som rörde sig hastigt genom rummet, såg sin kabin fördärvas precis som under stormnatten.

Kallt satt den vida hatten kvar på sin plats tills de tre insåg att kaptenen tillsynes inte hade mycket mer att äta än de. Med ett rispande, gnagande ljud sköt plötsligt kaptenen stolen ifrån sig och ställde sig upp. De tre stelnade till i sina rörelser, överraskade av kaptenens drag. Ljuset belyste den uppenbart gamle mannens medtagna ansikte. Över höger öga bars ett stort ärr och rynkorna i pannan var hårda och djupa. Men kraft fanns kvar. I en rörelse drog kaptenen sin värja ur slidan och kapade ljuset på skrivbordet på mitten. Stumpen med lågan föll i en rullande rörelse ned på golvet på kaptenens sida varvid den gamle lyfte foten och kvävde elden under sin känga. I samma stund kom den Långe in genom dörren. De tre gastarna stod förstelnade i mörkret, oförmögna att handla på kaptenens hemmaplan. Myteristerna blev snart övermannade av den vida Hatten och dennes högra hand.

Gini fann sig själv liggandes på det nakna däcket, surrad med lönnrep till händer och fötter och med ett grovt tygstycke pressat in i munnen och lindat runt huvudet. Hon kunde inte röra sig och eventuella rop på hjälp kvävdes innan de hann ut i luften. Bredvid henne låg hennes två medmyterister, lika hjälplösa som henne själv. Runt omkring dem föll löven likt ett höstregn där varje droppe täckte mer och mer av sjön. Intill stranden hade höga drivor bildats och något land syntes inte till. Under hotet från piskan slängde övriga besättningen de löv som landat på skeppet överbord men såg hur vattnet runt omkring dem blev tjockare och tjockare. Den vida Hatten insåg i sin hytt att något måste göras och fattade ett radikalt beslut.

Vid middagstid såg Gini solen skuggas av den Långes resliga gestalt. Han böjde sig ner, skar loss repen som höll Gini och hennes två kumpaner fängslade och gick därifrån. Det skorrade i ryggen när Gini reste sig upp och såg ut över relingen. Där det en gång fanns vatten låg nu endast en röd, gul och brun massa, en sluttande vägg kanske trettio centimeter hög intill skeppet som såg ut att kunna sluka dem när som helst. Hon vände sig hastigt om och där var vattnet. Tankarna snurrade i huvudet på henne men snart klarnade det. Skeppet måste blåst i land under förmiddagen och fastnat, hur skulle det annars hamnat här? Så såg hon att landbryggan var nedhissad.

 

 

Tillsammans med de två andra myteristerna gick Gini med draget svärd över landbryggan och ut mot den lövklädda vägg som var land. Hungern rev om möjligt än mera i maggropen och uppblandades med sedan länge uppdämd ilska mot kaptenen. Med desperata hugg grävde de sig långsamt in i lövväggen, decimeter för decimeter. Ibland var löven lätt packade och gav med sig fort, ibland tog det tiotals minuter att en komma bara någon centimeter fram. Endast då och då letade sig solen ned genom löven, annars var mörkret kompakt. Luften var fuktig och lukten unken av löv som börjat multna och försvinna närmast marken. Här och var kröp maskar och larver; det hände att svärdet tog någon av dem när det visade vägen genom löven.

I skymningen anade de så slutet på barriären. Det som först var några svaga, orangea ljusglimtar utvidgade sig snart till en flod av dämpat ljus som strömmade genom kala trädtoppar och ned i en liten glänta. I bortre hörnet av gläntan stod det ett litet mosshus fint beläget vid foten hos en stor och reslig tall.

Gini lyfte sitt svärd och började springa. Utmärglad och undernärd blev stegen lätta och nästan omöjliga att höra, det enda som avslöjade henne var ett diskret knastrande bland de löv hon trampade på. Bakom henne rusade de två andra. På håll kunde doften av nygräddat rotbröd anas, men det var inget Gini lade märke till. Hennes blick svartnade. Benen gick snabbare och snabbare tills stugan låg bara ett par decimeter framför henne. Hon höjde svärdet över huvudet och rev med en hastig rörelse upp skynket framför ingången.

Lönntyget skars av längs fästet och landade med ett dämpat ljud på det trampade lergolvet. Där bakom hade en far och en mor precis serverat kvällsmat till sina barn, som för bara någon sekund sedan lugnt satt och åt av rotbrödet. Panik utbröt. Modern kastade sig framför bordet för att stoppa inkräktarna samtidigt som fadern ledde barnen mot bortre delen av huset. De övriga gastarna hade inte hunnit fram när Gini med svärdet höjt framför ögonen stegade in i stugan. Hennes hår var fullt av lövrester, ansiktet täckt av smuts och jord. Kläderna hängde i trasor över axlar och midja och fötterna var illa åtgångna. Hon såg sig om, höjde värjan mot modern för att röja henne ur vägen. Bakom henne hade de andra nu kommit ikapp och stod beredda att storma stugan.

”Gini… Gini..?” Rösten ekade tomt i Ginis huvud, studsade mot skallens väggar i ett desperat försök att hitta fram. Doras blick sökte Ginis, sökte tränga igenom den barriär av lidande och ondska som förskansat sig där och slagit rot. ”Gini!”. Dora sänkte huvudet och lät blicken ebba ut i tomhet. Över kinden rullade en tår som släppte taget vid hakan och snabbt föll mot golvet. Inne i hörnet satt Lora och Figi ihopkrupna tillsammans med Visna. De hörde tår efter tår falla från Doras kinder, såg Gini stå framför sin moder med svärdet höjt framför ögonen. De satt blixt stilla.

Tankarna snurrade hos Gini. Hon kände igen stugan, kände rösten som uttalade hennes namn. Hon kände doften av rotbröd och kände ansiktet som stod framför henne. Långsamt sänkte hon svärdet och kände krafterna i handen sina. Klingan studsade med ett metalliskt ljud mot golvet och blev liggande mellan Gini och Dora. Nu hade emellertid de två övriga besättningsmännen tröttnat. En av dem tog ett stadigt tag om Ginis axel och slängde henne mot väggen. Dora böjde sig hastigt ned, fick grepp om svärdet och lyfte det mot inkräktarna. Med tårar skvättandes från kinderna tog hon två snabba, bestämda steg mot den trånga ingången och tryckte det vassa bladet mot den närmsta gastens hals. En droppe blod lösgjorde sig från huden under klingan och letade sig in under den söndertrasade sjömansrocken. Långsamt ökade hon trycket över bladet; blodet rann nu i en strid ström över gastens bröst. Skräcken spred sig i gastens ansikte som vitnade alltmer. Så ryggade den främmande vålnaden hastigt tillbaka ut genom ingången, drog med sig sin återstående kumpan och lommade ut i gläntan, bort från stugan.

Gini satt ihopsjunken intill väggen med huvudet mellan knäna. Dora kastade svärdet ut genom den söndertrasade ingången och satte sig på huk bredvid sin dotter. Med en tung rörelse lyfte Gini upp huvudet och såg på sin moder. Ögonen fylldes snart med tårar. Stora och tunga föll dem en efter en och vätte hennes smutsiga hud. Månader av svett, däcksskrubb och piskrapp rann från ansiktet och ned på golvet. I Doras famn fick hon vila.

Snart hade Visna plockat fram ett friskt ombyte kläder till Gini och de små ställde i ordning bordet för ytterligare en. Gini åt tyst av rotbrödet, tittade försiktigt på personerna kring bordet. Hon mindes hur de alltid skänkt henne värme och omtanke, hur hon alltid varit välkommen i Visnas armar. Hon mindes hur Dora snurrat runt henne i luften när hon var liten och hur hon lekt jage med Figi och Lora i stugan precis innan Det hände. En ilning gick längs med ryggraden och hon rös; rös av lättnad av att vara omgiven av välvilliga själar, vänner som alltid varit vänner och som aldrig skulle vika från hennes sida. Hon mötte Doras blick från andra sidan bordet och tog emot ett ansikte minst lika lättat som hennes eget. Hon tog emot, insöp kraften hos två tillgivna ögon. För första gången på månader drog det så i hennes ansiktes muskler, kinderna höjdes och en liten glipa bildades mellan läpparna. Gini var hemma igen.

Utanför fönstret slutade löven falla. Det ständiga höstregnet sveptes bort och lämnade maskar och andra nedbrytare att ifred sköta sitt jobb. Under den annalkande januarivinterns frost minskade långsamt lövtäcket och när våren anlände med sin värme var snart de flesta löven borta. Småfolken kunde åter röra sig fritt och leta mat i skogen. Gini steg upp varje morgon, tog på sig kläderna och gick ut genom ingången för att se solen gå upp. Om våren lekte hon jage med Figi och Lora, om hösten hämtade hon löv tillsammans med Dora och Visna. Under en ormbunke i närheten av stugan fann hon en lugn plats att vila på, där skugga skyddade om sommarens sol var för varm eller himlen för tung att bära. Medan de sista löven långsamt förmultnade läkte Gini sina sår under ormbunken, samlade kraft och växte. Aldrig mer skulle hösten bli så lång.

 

 

 

 

 

Den lilla berättelsen om Gini - Avsnitt 3

Publicerad 2016-11-21 08:00:00 i Berättelser,

 
Väl ombord på vålnadernas skepp tvingadas Gini ned under däck, där hon och andra bortrövade för en fruktansvärd tillvaro. I samband med en kraftig storm som hotar att sänka skeppet beordras dock Gini upp på däck, där hon räddar en av skutans viktigaste sjömän från att slitas över relingen av de kraftiga vindbyarna.
 

Genom Ginis ögonlock sipprade för första gången på långe något som inte var mörker. Hon slog upp ögonen och upptäckte till sin förvåning att hon låg kvar vid masten och att det ljus hon sett var morgonsolens första strålar som öste sin glans över jorden. Överallt på däck låg bråte i drivor, men i övrigt syntes inte mycket av stormen som härjade skeppet under natten. Sjön låg blank och kustens träd speglade sin färgglada höstkostym i ytan.

När situationen började klarna gick tankarna runt i Ginis huvud. Däcket verkade tomt, men det tycktes osannolikt att hon var den enda som överlevt. Var befann sig de andra? Var alla fångar fria och vad hade hänt med hennes plågoandar? En del av svaret infann sig hastigare än Gini hoppats på. När hon vände upp blicken möttes hon av reslig gestalt, säkert 12 centimeter hög som med fast blick stirrade ner på henne. Till skillnad från svärdsbäraren och de övriga som kidnappat henne bar denna individ hela kläder. Den långa rocken i blått och rött löpte elegant från axelpartiet hela vägen ner till knäna, där två smala ben kunde anas. Huvudet var klätt med en förgylld hatt tillsynes efterliknandes ett ekollon. ”Kaptenen har begärt att få tala med dig” hörde Gini en dov röst uttala, säkerligen tillhörande gestalten intill henne. Hon reste på sig varvid den långe knuffade Gini lätt i ryggen och förde henne mot skeppets akter och överbyggnad. Där stod en dörr på glänt.

Den långe visade Gini in genom dörren och stängde den försiktigt efter henne. Där inne var allt i oordning. Något så exotiskt som en vindruva hade slagits sönder i stormen och den söta saften gjorde golvet inne i kabinen klistrigt. En bokhylla hade ramlat och papper låg utspridda lite överallt. Det tunna skifferfönstret som vette ut mot sjön längst in i rummet hade gått i spillror och solen vällde nu ohämmat in genom det lilla hålet i aktern. Solen bröts dock av en skugga som sträckte sig enda fram till Ginis fötter och antog formen av en hatt. Hon sökte skuggans ursprung och mycket riktigt, där satt en kort gestalt väl förskansad bakom ett i hast iordninggjort skrivbord med ekorrtassar. Hatten var vid, lika bred som luckan ner till skeppets fängelsehåla och var dekorerad med broderier i guldtråd. Vad dessa föreställde kunde Gini inte urskilja i det kraftiga solljuset men den var utan tvivel en maktsymbol. ”Stig fram”, begärde gestalten bakom skrivbordet och gjorde en yvig gest med sin förgyllda värja. Gini tog ett par steg fram emot skrivbordet varpå den breda hatten vände blicken mot henne.

Rösten som talade var grov och rosslig, på gränsen till hes men kraftig som morrandet hos en varg. ”Som Ni säkert förstår”, inledde rösten, ”har vi överlevt nattens umbäranden. Men vi har lidit förluster. Sjön har tagit delar av vår besättning och skeppet reder inte sig självt”. Stämman mullrade i Ginis huvud och hon hade svårt att placera de ord som sades. Några svar tycktes dock inte begäras av henne varför hon förblev tyst. ”Genom handlingskraft har Ni visat prov på gott sjömanskap och jag önskar rekrytera er till besättningen. Ni får proviant och husrum, jag får ert arbete och ni slipper Hålan. Vad sägs?”. Långsamt föll budskapet på plats hos Gini. Det måste varit den resliga gestalten från däcket hon räddat under natten. Tydligen var denne viktig för kaptenen och mycket värd, annars hade hon aldrig stått här nu. Men vad skulle hon göra? Kunde hon ta anställning hos den individ som förmodligen höll i trådarna vid hennes tillfångatagande? Vilka var alternativen? Hon tänkte tillbaka på den senaste tiden, på de umbäranden och plågor hon genomlevt. Hon kände hur magen började göra sig påmind vid minnet av stanken och hungern, hur hela kroppen darrade vid tanken på det konstanta mörkret där nere. ”Ja”, sa Gini, ”jag går med på det”. Kaptenen beordrade Gini att komma närmre, satte en fjäderpenna i hennes högra hand och pekade på ett papper som låg på skrivbordet. Vad som stod där kunde Gini inte tyda men kaptenens blick var otålig. Hon satte en kråka vid linjen längst ned på arket och lade ifrån sig pennan utan att säga ett ljud. ”Ni kan gå”, mullrade kaptenen och gestikulerade än en gång med värjan, denna gång mot dörren.

Skeppet låg ännu relativt nära land. Gini blickade ut över relingen och in i skogen. Marken var vid det här laget nästan täckt av löv, förvånansvärt mycket med tanke på hur träden såg ut. Lönnen stod ännu i brand och till och med asken hade vissa löv kvar i sin ägo. Hon njöt av ljuset och av vinden som lekte med hennes hår, allt det hon inte fick uppleva där nere. Ett löv flög förbi någon decimeter ifrån båten och Gini kände dess rörelse i luften. Det landade med ett dämpat ljud i vattnet nedanför henne. Ner dit skulle hon aldrig mer.

Strax kom den långe med ekollonhatten tillbaka med en stor näverhink vatten och en skurborste, satte den framför Gini och vände på klacken. På avstånd kände Gini ögon i nacken, tog upp borsten och började arbeta. Det var ett slitsamt jobb och det gjorde ont i knäna men hon hade inget val. Om hon jobbade för långsamt eller stannade på samma ställe för länge ställde sig den långe bredvid henne och blängde hotfullt tills hon ökade farten eller tog sig vidare till nästa planka. När hela däcket var skurat var det bara att börja om från början även om plankan fortfarande var blank som en spegel. Någon rast var det inte tal om – enda vilan bestod i att äta den soppa som den långe bar ut till henne mitt på dagen.

Då och kände Gini sig iaktagen, men när hon såg sig omkring var den långe inte alltid där. Istället var det andra i besättningen som kastade blickar mot henne. Hon rös vid tanken att vålnaden med klinga arbetade uppe i masttoppen och ständigt kunde betrakta henne, men vande sig efter ett tag vid tanken. Att några av de som var med vid räden mot Ginis hus inte syntes till tog Gini som bevis för att de drunknat i stormen, ett öde värdigt en sådan själ.

I en månad höll den Långe Gini under uppsikt och såg till att hon skötte skurandet. Vid det här laget var knäna röda och såriga och ryggen värkte när hon mot förmodan tilläts ställa sig upp. Hon bar märken i ryggen efter den långes vinande stråpiska som användes regelbundet och tillsynes godtyckligt för att tygla besättningen. När den Långe förde Gini in till kaptenen en andra gång var Gini inte i stånd att göra motstånd, än mindre än hon varit första gången. Hon fick order att delta i räderna.

Dimman låg tät en decembermorgon när Gini satte sin fot på torra land för första gången på kanske två månader. Vinden var stilla och luften kylig, men någon snö hade inte fallit. Löven på marken var kvar och lagret var bitvis så tjockt att man var tvungen att gå omvägar för att komma förbi. På avstånd bevittnade hon hur besättningen rusade fram mot en samling mosshus, rev upp dörrana och förde med sig tillbaka vad var och en kunde bära. Gini såg till att alla kom ombord, gick med tom blick uppför landbryggan och vevade upp den.

Hon brydde sig inte mer. Livet på skeppet var sig likt från dag till dag även om Gini stegvis ålades mer ansvar. Hissa och reva segel hade hon snart lärt sig liksom göromålen i skutans kök. Hon lärde sig leva under det ständiga hotet om våld, vande sig vid piskans sting mot huden. Hon kände ingen glädje och ingen vrede och brydde sig inte om hur maten smakade. Hon hade samma kläder som när hon kom ombord. Rocken hängde i trasor över hennes axlar och byxorna var reviga och trasiga. Hon hade inte tvättat sig på över två månader. Hon blev en i mängden; en del av den besättning som genom våld och stöld härjade småfolkets kuster och levde på andras bröd. Det hände då och då att någon föll överbord, strök med i ett slagsmål eller liknande, men den ersattes snart av någon betvingad själ ur Hålan. Det var detta skepp kaptenen förde befäl över från sin hytt i aktern, detta skepp som Gini kom att tjäna och bli en del av.

 

 

Den lilla berättelsen om Gini - Avsnitt 2

Publicerad 2016-11-14 08:00:00 i Berättelser,

Medan Ginis föräldrar var ute och hämtade löv för höstens sömnad anfölls huset, endast befolkat av Gini, Figi och Lora av vålnader från sjön. Gini lyckades få ut Figi och Lora genom ett uppskuret hål i väggen, men tvingades använda sig själv som sköld för att Lora inte skulle bli upptäckt. Nu stog hon ensam inför angriparna...

 

Ansiktsuttrycken var uttryckslöst hårda, håret långt och stripigt. Kläderna såg ut att ha flera hårda höststormar på nacken, men vapnen var väl hållna. Innehavaren av klingan som skurit upp dörren tog ett par steg fram mot Gini, grabbade med väderbiten hand tag i hennes kläder och ryckte upp henne på fötter. En av de bakomvarande steg nu fram och slog kedjor runt hennes händer och hals och drog åt så att hon knappt kunde andas.

Fortfarande under total tystnad gjorde ledaren en gest med klingan mot dörren – dags att bege sig. Det ryckte till i kedjan runt Ginis hals, det var inget hon kunde sätta emot. Hon drogs ut ur stugan och fördes i hast mot skeppet.

Ännu en bit bort såg Dora och Visna vad som höll på att hända. Under hjärtskärande skrik sprang de nu så fort de kunde mot gestalterna som kom närmare och närmare skeppet. En förrädisk sten rullade till under Visnas fot och han snubblade till. Dora greppade en liten pinne och störtade mot inkräktarna men det var för sent. Genom rödgråtna ögon såg hon landbryggan halas upp och skeppet lägga ut från stranden. Hon föll ihop där hon stod på den hårda sanden utan kraft att röra sig. Tårarna rann längs kinderna och händerna var alldeles slappa. Visna kom nu ikapp henne och satte sig bredvid. Marken under dem hade blivit fuktig när de till slut samlat nog med kraft för att bege sig tillbaka mot stugan. Figi och Lora hade inte varit bland dem som bordat skeppet.

På avstånd bakom en ormbunke hade Figi och Lora bevittnat händelsernas förlopp. Nu rusade de mot huset, där de sett föräldrarna gå in. När Dora och Visna hörde ropen från syskonen störtade de direkt ut genom den sargade utgången. De krockade nästan med barnen, men energin i rörelsen omsattes snabbt i en lång kram fylld av lättnad att återse varandra. Samtidigt låg hela tiden ett omisskännligt obehag i luften, en vibration som inte gick att ta på men som förvandlade solens strålar till mörker när de mötte ögonen. Gini var borta. 

Däcket var till perfektion blankputsat och sken som själva solen i middagsljuset. Nitarna i metall som fogade samman däck och bjälkar kastade solkatter omkring sig och brisen fyllde seglen så att båten skulle ta sig framåt. När landbryggan vevades upp bakom Gini hann hon precis vända sig om för att få en sista skymt av sina föräldrar, men ett hårt nyck i kedjan runt hennes hals tvingade henne att vända sig om. Med händerna lika hårt bundna var det ingen mening att göra motstånd. Gini kände hur krafterna sinade, hur all vilja och lust till lek med ens försvann och förbyttes i tomhet, en likgiltighet inför de förhållanden som påverkade hennes liv. Hon sänkte blicken och lät tankarna sväva iväg, tillbaka hem till de älskade syskon som hann undan rövarna.

Luckan som ledde ner till undre däck var inte större än ett asplöv och var belägen i den främre delen av skeppet just för om fockmasten. Med en lans pressad mot ryggen tvangs hon på en knarrande stege krypa ner i det trånga utrymmet, där endast mörker väntade. Här trängde inte den ljusaste höstsol in och de sista skymtarna av dagen försvann när luckan kastades igen ovanför henne. Nu slogs hon också av stanken. Det blankputsade golvet på övre däck var den skarpaste kontrast till det hon nu upplevde. Mot sina bara fötter kände hon kvistiga, ojämna plankor impregnerade av vad hon av lukten antog var urin. Odören steg emot henne i den grad att hon fick kväljningar och fick anstränga sig för att inte vända magen ut-och-in framför sig. Bäst att bespara sig åtminstone den lukten, tänkte hon och försökte vända tankarna någon annanstans.

En viskning från andra sidan av det mörka rummet klargjorde att Gini inte var ensam. Där fanns i själva verket någonstans mellan fem och sju stycken som på olika sätt gått samma öde till mötes som Gini; det exakta antalet individer i utrymmet var svårt för Gini att avgöra i mörkret. De flesta höll sig tysta för sig själva, men en yngling vid namn Fryk uppmärksammade Ginis ankomst och berättade sin historia. Han hade varit ute och jagat vid kusten när skeppet kom glidande och inte anat oråd när det lade till i närheten av hans vakplats. De snabba, tysta gestalterna i trasiga kläder hade överrumplat honom, kedjat honom och fört honom ombord på nästan samma sätt som hänt Gini. Där hade han suttit i vad han trodde var tre veckor, det var svårt att veta exakt när solen aldrig gick upp. Gini fann lite tröst i sällskapet men förde inte samtalet vidare - hon var rädd för vad som skulle hända om information om hennes syskon spred sig till de onda ovan däck.

De dagar och veckor som nu följde går inte med ord att beskriva. I det mörka rummet blev dygnets rytm till ständig natt. Sömnen blev den tillflykt som lindrade mest, men att sova i stanken och knarret från skrovet som rullade på vågorna var nästan omöjligt. Där fanns heller inga utrymmen att uträtta sina behov på utan var och en skötte sig där de satt, stod eller låg. Solens värme alstrades i det skinande huvuddäcket och fick luften att dallra. Svetten klistrade de kläder som bars mot kroppen och impregnerade tyget med kroppsvätskorna. Mat hissades ned i en hink en gång per natt, men några portioner fick man inte tilldelade sig. Istället var det först till kvarn som gällde och den som var sist kunde räkna med att inget få. Sakta men säkert bröts Gini ned; den en gång så stolta flickan förvandlades till ett tomt skal av hud, naglar och hår. Viljan leddes enbart av driften till liv, kroppen till minimerande av energiförbrukning. All form av värdighet löstes upp i stanken från avföring och urin och kvar på undre däck var endast spöken, utan självinsikt eller medvetande.

Hur länge hon befann sig där kunde Gini omöjligt veta. En vecka, två veckor, en månad, det spelade egentligen ingen roll. En natt då vågorna rullat extra kraftigt och skeppet krängt ordentligt i vinden hade luckan ovan dem öppnats. Men istället för mat kom lansbäraren nedklättrandes för stegen och skrek på alla att ta sig upp på däck. Orden ekade i Ginis huvud och till en början förstod hon inte vad som sades, men till slut greppade hon budskapet. Kanske innebar detta en chans att fly? Hon samlade de få krafter hon kunde uppbringa och drog sig uppför stegen.

Mot sjöns vrede stod sig fartyget slätt. Fullmånens ljus speglade sig i regnet som öste ner över däck och gjorde plankorna hala. Seglen hängde i trasor på masterna som knakade i stormens byar. De hade uppenbarligen kommit för långt ut från någon vik, som alltid skulle skydda småfolkets fartyg under hård vind, och nu höll fartyget på att gå under. Gestalten med svärdsklinga hade släppt sin lans och slet nu tillsammans med övriga besättningen för att lätta fartyget och kasta all bråte överbord. Gini hörde grova stämmor skrika åt henne att hjälpa till, varvid kedjorna lossades från hennes händer och hals och hon var fri.

Utan utsikt att överleva ett flyktförsök beslöt hon att assistera besättningen i dess arbete med att rädda skeppet. Med sina sista krafter kastade hon tunnor och vrakdelar över bord när en kraftig vindby åt motsatt håll plötsligt fick fartyget att kränga till. Hon såg hur mannen närmast henne svajade till och i vinden fördes mot relingen utom kontroll. Snabbt kastade hon sig efter mannens arm, fick grepp om den och drog till. Mannen slungades in i relingen och föll handlöst ned på däck samtidigt som Gini halkade på de hala plankorna och blev liggandes vid stormastens fot. Utan kraft att ställa sig upp klamrade hon sig fast vid masten, slöt ögonen och stärkte sitt krampaktiga grepp om masten. Utan hopp om att leva natten igenom lät hon tanken sväva iväg och förberedde sig på mötet med Intet.

 

 

Den lilla berättelsen om Gini - Avsnitt 1

Publicerad 2016-11-07 08:00:00 i Berättelser,

Lövet lossnade från trädet och singlade långsamt ned mot marken. Vinden var stilla och solen hade precis hunnit gå upp över horisonten. Gini tittade upp i sista sekund för att se det gulrödskiftande som rörde sig genom luften och hann precis ta några skuttande steg åt sidan. Så det var den tiden på året nu…

Hon samlade ihop de barr hon hittat och begav sig genast hemåt. Föräldrarna skulle bli glada när de hörde nyheten, ty deras kläder var slitna och behövde lagas. Gini sprang så fort hon kunde men björnmossa och timotej gjorde sitt bästa för att hindra hennes framfart. När hon kom fram stod huset dränkt i sol och mossan sken som en smaragd i det tidiga morgonljuset.

Gini, hennes föräldrar Dora och Visna samt syskonen Figi och Lora bodde i ett fint uppfört litet hus vid foten hos en tall. Grunden utgjordes av hårt trampat gräs och lera från sjön i närheten. Tak och väggar hade flätats av björnmossa och mycket små kvistar som fallit från träden. Inne i huset, som bestod av två lika stora rum, låg Ginis syskon ännu kvar på sina mossbäddar medan Visna förberedde frukost.   

Dora hälsade Gini välkommen med ett hjärtligt rop när hon kom springande över den nästan kala marken närmast intill trädet. Med en varm kram ledde Dora henne in genom ingången och drog för. Någon dörr hade de inte, utan ingången i huset vaktades istället av en matta vävd av lövens nerver förstärkt med tallbarr för hållfasthetens skull. Detta var samma teknik som användes vid tillverkning av kläder, varför Dora blev mycket glad över Ginis nyhet om det fallande lövet. Det gällde att vara tidigt ute och ta hem de allra färskaste – kvaliteten och färgen blev sämre ju äldre de blev.

De satte sig till bords för att njuta av frukosten. Figi och Lora, Ginis syskon, hade som vanligt ställt till med mycket oväsen när de skulle upp ur sina sängar. De hade alltid varit lite omogna i Ginis ögon och spillde alltid massor med rotgröt vid frukostbordet. Denna klibbiga rätt serverades på tallrikar utkarvade ur små trästycken ek som Dora hittat vid en utflykt för många år sedan. Ibland bakade Dora också bröd på rötterna istället för att koka gröt, men oftast fick gröten duga. Vid bordet diskuterades årstidernas skiftningar, som alltid medförde både glädje och möda. Visna tittade ständigt ut genom den lilla öppningen i väggen och Lora undrade vad som stod på där ute. Ingenting, svarade Visna men mindes stormen för tio år sedan som förde bort deras hem och allt dem ägde upp i luften. Det var med en hårsmån de överlevt.

När Visna dukat av frukosten begav sig föräldrarna direkt ut i solskenet för att dra hem de löv som behövdes för att lappa ihop familjens klädbestånd. De bästa löven tillhörde lönnen, men det fanns det bara en av i närheten och den låg på andra sidan ån i utkanten av skogen. Dora tyckte ändå det var värt besväret och lämnade de yngre hemma i huset. Gini sattes att hålla koll på de mindre tills föräldrarna kom hem igen.

Vägen från stugan till lönnen var lång. Sträckan mellan stugan och området av lövskog var lättast tillryggalagd längs stranden, där sandens jämna yta underlättade framkomsten. Därefter väntade en snårig passage björkskog där undervegetation och nedfallna grenar ständigt hindrade den som sökte ta sig igenom. Den lilla ån som flöt genom denna del av skogen brukade korsas med hjälp av ett träd som fallit över densamma, men huruvida den var kvar visste de inte säkert från år till år. Utan den var sjövägen enklast, men den lilla familjen hade inte tillgång till båtar som kunde frakta löv. Alltså följde Dora och Visna sjön, korsade ån på stocken (som låg kvar också i år), tvingade sig igenom lövskogen och kom fram till lönnen sent på förmiddagen.

Hemma i huset hade Gini fullt sjå att få pli på sina syskon. Ömsom trakasserade de varandra, ömsom Gini och försökte ständigt rymma. Att det var en rolig lek rådde dock inga tvivel om; både Gini och hennes syskon lät skratten fylla det lilla huset när Gini fick tag på något av sina syskon och svingade det livligt i luften. Det hände att en fot träffade taket, följt av ett regn av torkad mossa som lossnade från den gamla konstruktionen. Gini tyckte det var dags att uppgradera eller åtminstone renovera deras lilla skrymsle, men det var upp till Dora och Visna att avgöra.

Väl framme vid lönnen granskades de löv som fallit. Dora lyfte upp ett mot solen, tittade på dess nerver och kände på ytans struktur. Det dög och lades invid trädets fot. När tillräckligt många hittats delade de upp löven emellan sig och begav sig hemåt. Av sex löv kunde en skicklig klädmakare göra två jackor av hög kvalitet, men nu räckte det med fyra eftersom Dora endast skulle väva lappar att laga befintliga kläder med. Med två löv var begav de sig tillbaka genom skogen, över bäcken och ner mot sjön.

Vid vattenbrynet stannade de både och stirrade med öppna munnar ut över vattnet. Den djupblå ytan reflekterade skogskanten, vars träd dansade över sjön. Solen blänkte på andra sidan vattnet och bländade ögonen när blicken riktades mot horisonten. Men det var inte det som drog deras uppmärksamhet till sig. Bara någon meter ut (vilket inte är mycket ens för Gini och hennes släktingar) låg ett skepp större än något de sett förr. Träpaneler av något som såg ut att vara ek löpte längs vattenytan och reste sig upp i luften med en höjd av nära nog två fullvuxna individer. Därifrån växte sig två enorma master upp mot himlen. På varje mast var ett segel fäst, tillsynes av allra bästa lönn och tillräckligt stora för att täcka hela familjens hus. I centrum av det största seglet kunde en figur anas, efterliknandes ett svärd. Sådana skepp hörde inte vanligt folk till.

Dora och Visna skyndade på stegen. Skeppet rörde sig snabbt i riktning mot deras boplats och de hade svårt att hålla jämn fart med den stora träkonstruktionen ute på vattnet. Hemma i stugan hade stämningen lugnat sig något och syskonen satt kring bordet och drack björksav. Figi (som var yngst av de tre) klagade på att det snart skulle bli vinter, men det brydde sig inte Gini och Lora om utan njöt av solen som ännu strömmade in genom fönstret.

På håll såg Dora och Visna hur skeppet lade till intill land i närheten av stugan. Över landbryggan rusade fem mörka gestalter i reviga kläder bärandes vapen som blixtrade i solskenet. De släppte löven och började springa mot huset, där barnen ännu satt och drack sav. Genom det lilla hålet i väggen såg Gini de fem vålnaderna passera under en nedfallen gren och springa vidare i riktning mot stugan. Hon anade oråd och agerade direkt. Med hjälp av en stenskärva som normalt användes till att finfördela mat skar hon upp ett hål i väggen som vette mot trädet. ”Spring in bakom trädet!” viskade hon tyst till Figi och Lora, som direkt hoppade ner från stolarna och började krypa ut genom hålet.

Hålet i väggen var litet även för de små. Lora var halvvägs ute när en svärdsklinga rev upp skynket framför ingången och ett likgiltigt ansikte syntes i dess ställe. Gini kastade sig ner på marken framför Loras flyktväg för att hindra inkräktarna från att lägga märke till syskonet, som med snabba steg nu försvann bakom tallen. Bakom ansiktet i dörren syntes nu fler. Gini stelnade till vid åsynen av gestalterna, som endast kunde vara från det sjöfolk hon hört berättas om när hon var liten.

 

 

En stilla kopp kaffe

Publicerad 2015-11-23 19:56:00 i Berättelser,

Djupt inne på ett kafé satt en gammal man och grät. Varje gång en tår trillade ner från hans kind krusades ytan i hans kaffekopp, för att långsamt jämna ut sig och åter lägga sig stilla. Alldeles stilla.

 

Det hade varit sol den där novemberdagen för nästan tretton år sedan. Han hade klivit ur bilen, tittat upp mot himlen och kisat av det starka ljuset. Så hade han gått fram till dörren, knackat på och väntat. Huset var stort, nästan överväldigande med sina höga vita väggar och brant sluttande tak i tegel. I varje hörn av huset fanns ett torn, vilket fick huset att ta intrycket av slott. Efter en kort väntan öppnades dörren. Framför honom stod en stor kvinna, säkert tjugo centimeter längre än han själv. ”God dag, varsågod och kom in!”, hälsade hon och visade in honom i köket. Och där, på golvet framför den öppna spisen låg en stor hög med päls. Han stannade upp och tittade fascinerat ner på de små liven, som utan att bry sig om någon form av ordning lagt sig att sova i värmen. Länge stod han tyst och undersökte nogsamt högen medan kvinnan på några meters avstånd med förundran betraktade mannen. Så fastnade hans ögon på en ljus, nästan vit fläck på en annars ljust brun nos. De små ögonen hade det obefintliga oväsendet till trots öppnat sig och sökte nu nyfiket av rummet. Så möttes de, mannen och de två små pliriga ögonen. ”Eh, den där, den där närmast spisen, är den upptagen..?”, undrade mannen tyst. Kvinnan såg på honom och log. ”Nej, hon är kvar” sade hon och tog ett par steg fram mot spisen. Så satte hon sig ner på huk och lyfte upp valpen. Mannen, som vid det här laget satt sig i skräddarställning på golvet, såg med stora ögon på när det lilla livet placerades i hans knä. Så skört och mjukt.

 

Utanför fönstret hade solen påbörjat sin vandring ner bakom horisonten. Inte för att den synts så mycket under dagen, men det märktes att ljuset blev allt dunklare på det lilla fiket. De flesta gästerna hade bestämt sig för att trotsa regnets ilskna droppar och börjat gå hem, men mannen satt kvar i sitt hörn. Än var det två timmar kvar innan de stängde. Hans blick var tom, huvudet böjt nedåt. Då och då gick någon förbi, kanske en pappa med sitt barn eller två skolkamrater som tagit en fika efter plugget. Noga gömde han sig då, vände bort blicken lite extra för att inte störa den glädje andra ögon glittrade av. Kaffet stod kvar på samma ställe, orört.

 

Innan den vintern hade mannen egentligen inte haft något sällskap. Han hade bott ensam i sin lilla stuga ute i skogen med sin bil och sin motorsåg. Skogen var hans största intresse; där var han skolad och uppvuxen och där hade han levt och verkat. Till och från hade han jobbat utsocknes, men gråa, kalla lager kunde döda de mest livfulla själar. När han kunde och hade råd hade han därför alltid slutat för att ägna ett halvår eller två åt skogsbruket. Den skiftande strukturen i björkens bark satt djupt i mannens kropp, likaså granens klibbiga kåda och den skarpa men behagliga doften av furens töre. Men liksom gran och tall i sinom tid dör och blir näring åt människa och natur visste mannen sina egna begränsningar. När vinterns vedförråd var det enda kroppen klarade av blev det ensamt och tyst i stugan. Så i oktober hade en kvinna kommit på besök, en gammal klasskamrat. De hade suttit ett tag vid det lilla köksbordet i ek och pratat om lite vad som, men mannen hade tankarna på annat håll. Med sig hade kvinnan nämligen en hund som funnit sin plats på golvet under bordet, precis där mannens fötter stod.

 

Från koppen stod en liten rökpelare som antydde att kaffet ännu var ljummet. Koppen stod där, så oberörd och ovetande om sakernas verkliga tillstånd. På ett fat bredvid koppen låg en bulle och stirrade på honom. Han bröt en liten bit av den och stoppade in i munnen. Pärlsockret brände till på tungan, som inte var härdad av den annars för tiden typiska sötman. Långsamt tuggade han bullbiten och svalde utan att ha känt någon vidare smak. Kanske hade han anat att det var kanel i, men det var inget som bekymrade honom. Istället tittade han än en gång ner i kaffet och försvann bort.

 

Vinter hade blivit vår och det lilla livet växte. Han döpte henne till Elsa efter ägaren till det kafé med osedvanligt gott kaffe där han tagit sin dittills enda fika ute. Det var inte ofta han bemödade sig att åka in till staden.

 

All den tid som mannen inte längre orkade lägga i skogen fick hans nya sällskap. De åt tillsammans vid köksbordet, även om hunden till en början fått ha sin skål på golvet. Tillsammans övade de vacker tass och tillsammans gick de ut och hämtade tidningen på morgonen. När han gick och lade sig på kvällen längtade mannen redan efter att bli väckt av den lilla blöta nosen som med små hastiga rörelser dansade över mannens ansikte när den tyckte det var dags att gå upp. Då satte han sig mödosamt upp och lyfte upp valpen i knät. Sedan strök han den lilla hunden försiktigt över ryggen med sin valkiga näve och kände hur de små håren lätt gav vika för rörelsen. Så mjuk, så skör.

 

Mödosamt lyfte han åter handen ur knät och bröt en bit av bullen. Med skakig hand förde han den lilla biten vetebröd till kaffekoppen och lät den fuktas av det kalla kaffet. Kvar på ytan simmade några smulor som blev kvar när resten av bullbiten lämnat vätskan. Utan att äta upp bullen tittade gubben tomt ner i koppen. En efter en sög sig smulorna åt sig tillräckligt med vätska och försvann under ytan. När den sista lilla pricken inlett sin resa mot botten lät han bullbiten glida in i munnen. Blöt och kladdig av doppet var den knappast behaglig att äta, men den var åtminstone lättare att tugga. Utan att lyfta blicken lade han tillbaka handen i knät och slöt ögonen.

 

När gubben orkade hade de gått långa promenader i soluppgången. Elsa var alltid redan framme vid dörren så fort ytterrocken kom fram ur garderoben. Där stod hon sedan med svansen viftandes utom kontroll och ögonen glittrandes av glädje och nyfikenhet inför vad som fanns att upptäcka i världen utanför. Till en början hade hon fått gå kopplad i ett rep mannen haft till att fälla mindre träd, men snart fick hon gå lös på deras vandringar. I skog och mark tyckte han sig se att Elsas svans viftade extra mycket. Med nosen i vädret stannade hon då och då upp för att känna av läget, tog ett par språng ut från stigen och stannade. Så tittade hon upp mot mannen med sina glittrande ögon, liksom frågandes om lov. Oftast nickade då gubben medgivande och hunden nosade sig iväg en bit in i skogen. Fem, kanske tio minuter senare kom så hunden tillbaka, överlycklig av att få se sin husse igen. Nästan som om hon trott att han skulle förbli borta för alltid. Under resten av promenaden svansade Elsa runt gubbens ben, nosade i vägkanten och såg upp på honom när hon tyckte avståndet blivit ovanligt långt. När mannen mötte hennes blick tog hon ett par språng och var snart ikapp. Till slut var de tillbaka vid den lilla stugan och då var mannen trött. Medan grytan stod och puttrade på spisen tog han en förmiddagstupplur och på täcket bredvid honom låg Elsa. Mer av sympati för den gamle än av egen trötthet.

 

Han tog en klunk av vätskan i koppen. Att slänga mat och dryck var främmande för honom men kallt kaffe var inte i hans smak. Med ett litet stön av ansträngning tog han sig upp ur stolen och greppade kaffekoppen. Han samlade kraft i ett par sekunder och stegade sedan fram till disken vid entrén. En kvinna, kanske tjugo år yngre än han själv, var i full gång med att ta betalt av en av de få kunder som hittat dit en timme innan stängning. När kvinnan betjänat kunden tog gubben sats i rösten; ”Skulle man möjligtvis kunna få sitt kaffe uppvärmt? Jag har tagit lång tid på mig att dricka det”. Det var inte ofta någon frågade något sådant, men det var förstås inga bekymmer; ”Självklart, det är inga problem! Gå du ner och sätt dig så kommer jag tillbaka med varmt kaffe åt dig”. Med svaga ben tog sig mannen tillbaka till sin plats längst in i byggnaden och satte sig med stor försiktighet på stolen. Blicken fastnade på de små blöta fläckarna på duken, hans egna tårar om han själv fick gissa. Ett snabbt och oväntat leende drog fram över det rynkiga ansiktet, men förbyttes snart i den sorg som präglat dagen.

 

Det var julaftons morgon för fem år sedan. Gubben hade kokat skinka dagen före och vörtbrödet spred en varm och kryddig doft i det lilla köket. Elsa hade sprungit ner själv för att hämta tidningen, som till gubbens förvåning faktiskt låg i brevlådan. När Elsa kommit in hade hon i vanlig ordning lagt tidningen på köksbordet och sträckt ut sig framför kaminen, som mannen såg till att tända varje morgon. De sista intagna vedträna hade gått åt till brasan, så när hunden kommit med tidningen tyckte gubben det var bäst att gå ut för mer i förrådet. Elsa, som inte såg ut att ha någon större lust att flytta sig från värmen, fick vara kvar inne. Mellan vörtbröd och värmen från elden kunde hunden med sin nos urskilja en svag doft av skinkan på bordet och när husse gått ut kunde inget hålla henne kvar på golvet. Via en stol hoppade hon upp på bordet och satte sig med nosen över det foliebeklädda köttstycket. Saliv och fradga samlades i munnen på Elsa, men hon kunde inte med att ta av det som låg på fatet. Det var trots allt husses, det fick inte röras. När så gubben kom in och hittade sin hund på bordet brast han ut i ett muntert skratt, medan Elsa skamset hoppade ner och sprang fram till mannen. Så kramade han försiktigt om sin hund och berömde henne för att hon inte slukat skinkan. Han konstaterade tyst att av de små men många fläckarna på duken att döma hade hunden fått jobba hårt med att inte äta upp deras julmat.

 

Det var underligt, tänkte Elsa. Hon tyckte sig känna igen den gamle mannen men kunde inte placera honom någonstans. Det hände emellertid ganska ofta, många av hennes gäster kom tillbaka. Kaffekoppen tog hon med sig in i köket för att köra den i mikrovågsugnen och tänkte inte mer på det. Hon kunde förresten själv behöva en kopp kaffe, så hon lät muggen stå. Istället gjorde hon två nya koppar och bar ner den ena till gubben.

 

Hon hittade mannen längst in i lokalen, nästan inträngd i ett hörn bakom en vägg. Gubben såg helt förstörd ut där han satt i dunklet. Med nedböjt huvud och tom blick tackade han artigt när hon ställde koppen på bordet framför honom. Så såg hon de små blöta fläckarna på den röd-vitrandiga duken i grovt linne. Elsa, som själv levt ett långt liv, visste vad sorg var och kunde inte med att inte göra något. Det var nästan tomt i kaféet så hon behövde inte oroa sig för att störa nämnvärt. ”Hur är det fatt?”, frågade hon gubben med låg ton. Mannens blick letade sig om möjligt ännu djupare ner i kaffet för att sedan vandra vidare bort från Elsa och in i väggen. En tår bröt sig ur ögat och bredde väg för sig ner över kinden. Där tappade den greppet och landade på bordet framför honom. Kanske vill han inte att jag stör, tänkte Elsa och vände sig om för att gå tillbaka till disken vid entrén. Då lyfte gubben långsamt blicken och viskade; ”Vill du höra?”. Elsa stannade upp mitt i steget, hon hade inte väntat sig att mannen skulle bryta tystnaden. ”Det vill jag”.

 

I nästan en halvtimme satt sedan mannen och berättade för Elsa om hunden han haft. Hur deras ögon mötts på den där gården för tolv år sedan, hur det gick till under deras långa promenader och hur hunden gjort sitt bästa för att inte förstöra julstämningen i deras lilla stuga. Så plötsligt tystnade gubben. Han försökte harkla sig men gråten i halsen förvandlade manövern till en hostning som följdes av ett rossligt, gurglande ljud. Blicken sänktes återigen och tomheten i ögonen blev än tydligare. Med darrande röst tog så gubben ordet åter. ”Hon var alltid en så glad och pigg vän, Elsa. Varje dag väckte hon mig med sin blöta nos, varje dag var hon först in i köket när vi stigit upp ur sängen. Men så…”. En stor tår lösgjorde sig från ögat och letade sig ner för kinden, så en till och en till. ”Hon blev gammal hon också, hon orkade inte mer. I tjugoen dagar har jag vaknat utan hjälp, hämtat tidningen och tänt brasan. Så har vi suttit där framför lågorna, hon och jag tills elden brunnit ut och kylan åter börjat leta sig tillbaka. Då har jag gått och hämtat mer ved, mer värme åt Elsa”. Ögonvitorna var alldeles röda när han åter såg upp, men det lade inte Elsa märke till i dunklet. Hon satt på stolen mitt emot gubben och tittade ut i ingenstans medan tankarna virvlade runt i hennes huvud. Nästan viskande började gubben med skrovlig röst igen; ”När jag vaknade i morse var det ingen som gick med mig upp. Hon låg där, så tyst och stilla. Jag strök hennes huvud som jag brukar, men hon rörde sig inte. Jag kliade henne på magen som hon tycker om, men hon ville stanna kvar i sängen. Ibland orkar man inte mer”. Han snyftade till, försökte hindra tårarna med det gick inte. I en strid ström föll de tyst genom luften ner på bordet. De blodsprängda ögonen sved och det bultade i huvudet. Kanske var det ett sätt att döva sorgen.

 

Elsa satt tyst medan gubben långsamt hämtade sig. Det var redan en bit efter stängningsdags och de sista kunderna hade lämnat kaféet. När han kände sig redo att gå ledde Elsa honom fram till dörren och öppnade. Med vänlig röst sade hon adjö och tackade för besöket. Hon stod kvar på trappan när gubben stegade ut i höstkylan. Årets första snöflinga dalade fridfullt genom luften framför lampan över dörren och yrde till i en liten vindpust. ”Förresten, det var en sak till”. Gubbens ord nådde nätt och jämt fram till Elsa där hon stod på trappan. ”Är det du som är Elsa?”. ”Det stämmer!”, svarade Elsa med ganska hög röst för att nå fram till gubben, som ännu stod med ryggen mot henne. Långsamt vände då gubben på huvudet, precis så att Elsa kunde se hans ansiktsdrag. ”Du gör väldigt gott kaffe. Tack så mycket Elsa!”. Med orden ekandes i huvudet såg hon gubben i sakta mak försvinna bort från kaféet, in i höstmörkret.

 

Elsa drog igen dörren till sitt fik och vred om nyckeln i låset. Det var något visst med den där mannen, något som bet sig kvar. Medan hon diskade dagens sista tallrikar gick tankarna på högvarv. Tänk att vara så trogen någon, så absolut hängiven. Att knyta sådana band mellan sig och någon annan, det låter sig inte göras lätt. Kanske, tänkte Elsa, krävdes det en hunds blinda beundran av sin matte eller husse för att hon i sin tur ska visa sådan kärlek tillbaka. Sådan kärlek, så villkorslös och ren, är mycket ovanligt mellan människor. Kan det varit det som gjorde att gubben bet sig fast så hårt vid hennes medvetande? Den sortens kärlek, den som leks lika mycket som levs, den som är lika vänskaplig som ovillkorlig, den saknade hon. Med åren behöver man påminnas om dess existens, påminnas om att man måste våga ge obehindrat av sig själv för att få av andra. Ja, det är nog det enda sättet att bygga ömsesidig kärlek.

 

Hon placerade den sista tallriken i stället och lade ifrån sig diskborsten. Så tyst det var, så stilla. Alldeles stilla. Längs ryggraden löpte en ilning när hon såg ut genom ytterdörren på platsen där gubben stått bara någon timme tidigare. Så kall, ensam och skör. Nog hade kärleken sitt pris ändå, för vissa högre än andra. Kanske var det bäst att hon höll fast i det hon hade, sitt kafé. Hon kokade trots allt ganska gott kaffe…

 

// AGCH

Konsten att måla med olja - 5:e och sista delen

Publicerad 2015-06-20 17:06:00 i Berättelser,

Lite grönt, lite gult... Med små, små färgklickar gav hon eken på duken sina blad i skiftande nyanser av grönt. Hon hade börjat på en ny målning i helgen, den förra var nu så översållad med färg att det var svårt att göra något mer med den tyckte hon. Men för att ha varit det första hon gjort med sina egna oljefärger blev den lyckad. Trädet hon jobbade med nu stod på en liten äng omgiven av skog på en sida och berg på den andra. Denna gång hade hon skissat upp motivet tunt på duken innan hon började, det var något hon lärt sig av bildläraren på skolan. Ett bra tips tyckte My, nu blev det betydligt enklare att se viktiga delar av tavlan redan innan man börjat måla.

     ”Juste ja, jag skulle ju målat bakgrunden först” sa hon tyst till sig själv när hon kom på att det fanns detaljer bakom löven som borde gå före i målningskön. Mer gult till färgen, kanske aning brunt... Hon fann gräsets ungefärliga nyans och började med små, lätta penseldrag ge ängen bakom trädet sitt utseende. Visserligen försvann bladen hon just gjort, men de kunde målas ovanpå senare.
     Helgen hade gått fort och när måndagen kom hade My glatt tagit sig till skolan för den sista riktiga skoldagen. Väl där hade hon fått veta att Jennifer hade fått feber och var hemma, något hon verkligen inte uppskattade. Istället hade hon spenderat rasterna på fotbollsplanen med Mattias, Anders och några andra som tillsammans utövade den trots allt ganska roliga leken fotboll. Mattias hade nog uppskattade det lite extra för hon fick många passningar av honom. Det var skönt, tyckte My, att hon hade andra att vara med om Jennifer skulle vara borta, även om hon förstås föredrog att hennes kompis var frisk och kry.
     My tänkte tillbaka på dagen. Hon hade svårt att ta in att det faktiskt var skolavslutning i morgon, även om beskedet i förmiddags om hur det gick på det nationella provet i matte hade hjälpt henne in i rätt stämning. Så nervös hon varit inför det! När Gustav, matteläraren, dessutom varit sjukskriven i en vecka för någon virusinfektion hade det dragit ut på tiden än mer. Gustav hade till och med bett om ursäkt inför klassen för att de fått vänta så länge; ”Det är så många omdömen att skriva och så många betyg att sätta för er att jag inte hunnit med att redovisa resultaten. Jag är hemskt ledsen!”. Men klockan 10.44 tidigare denna dag hade My till slut fått reda på resultatet. Gustav hade stuckit in huvudet i klassrummet (han satt utanför och gick igenom betyg och resultat) och ropat Mys namn. Motvilligt hade My rest sig upp, slängt en blick på klockan och vandrat ut.
     Att sitta där, närmast utblottad framför sin domare och invänta sitt straff var ingen drömsituation för My. Hon tittade ner i golvet nästan hela tiden och svängde med benen för att delvis ha något annat att fokusera tankarna på medan hon lyssnade. ”Nationella provet kunde gått bättre, det kunde det, men det du inte visat på tidigare prov klarade du galant här. Speciellt uppgifterna kring volym löste du riktigt vackert!”. Tack Nicole, tänkte My för sig själv samtidigt som en våg av lättnad sköljde över henne och de sista spänningarna som funnits kvar inför skolan släppte. Tillbaka till klassrummet hade hon tagit med sig ett brett leende, ett leende hon behöll resten av skoldagen.
     Kanske skulle det vara ännu lite mer brunt i gräset, lite mer skiftningar i ekens stam... My hade kommit av sig lite när hon tänkt på matematikbeskedet och nu hade hon svårt att komma igång igen. Dessutom hade tröttheten krupit henne in på skinnet och hon ville vara pigg på skolavslutningsdagen. ”Bäst jag går och lägger sig” mumlade hon tyst för sig själv och gick för att göra sig i ordning. Johan blev mycket förvånad när han tittade in på Mys rum och såg att hans dotter redan lagt sig i sängen. ”Nämen, så du har lagt dig frivilligt idag, där ser man!” sa han med skämtsam ton i rösten. ”Sov så gott My, skolavslutning i morgon!”. ”Skönt det, godnatt pappa!”.
     Genom fönstret tog sig den tidiga morgonsolen in i Mys rum. Det låg något mycket speciellt i en skolavslutningsdag och kanske än mer i dess morgon. Ännu fanns alla förväntningar kvar, liksom hängandes i luften, utan att störas eller förstöras av nervositeten inför körsången, rektorns långa tal eller den oproportionerligt stora publiken som bevittnar hela spektaklet. Men alla dessa ingredienser, som var för sig kanske inte skulle göra en stor dag, skulle ändå komma att flyta samman under dagen till något högtidligt. Ackompanjerad av solen blev inte skolavslutningen sämre. Med denna insikten steg My upp, åt frukost och gav sig av med bussen mot den sista avslutningen på denna skola.
     Vid entrén möttes My inte enbart av två björkar som stod på varsin sida om dubbeldörren i stora krukor, utan också av Jennifer. ”Hejsan och hallå!” hojtade My när hon kom nära. Jennifer tittade upp och hälsade glatt tillbaka. My fortsatte: ”Vad skönt att du är frisk igen, man vill ju inte gärna missa den här dagen”. ”Frisk och frisk” sade Jennifer med glimten i ögat, ”jag sa till pappa att jag mådde bra och inte behövde ta tempen idag, inte för att jag egentligen mår bättre men det är ju ändå skolavslutning!”. Skrattandes gick de sedan genom korridoren till det klassrum där de skulle samlas klockan nio.
     Jennifer var ganska trött av skäl som My mycket väl förstod så det blev inget hopprepshoppande, något de annars brukade ägna tiden innan samlingen åt. Istället satt de i kapprummet och lekte viklekar med en penna och några papper de hittat i klassrummet som stod öppet. Efter två vikningar och tre av varandra oberoende tecknade delar av en kropp blev resultatet, kanske en gumma med tupphuvud eller en man med hästhovar och apkropp, mycket underhållande. När de övriga eleverna började komma in fick de till slut stoppa undan pappren, men en glad Mattias hann i alla fall vara med på en omgång.
     Mattias ja. My kände att dagen blev om möjligt ännu lite ljusare när hon såg honom komma in i kapprummet. De beigea byxorna och den gul- och grönrutig skjortan passade honom utmärkt tyckte My, liksom den lilla grusfläcken på ena knät efter morgonens korta fotbollsmatch.
     ”Då rör vi oss mot idrottshallen!”. På Gustavs uppmaning reste sig alla upp, ordnade sig i led och gick upp mot den plats där avslutningsceremonin skulle hållas. När de kom fram satt redan de föräldrar som tänkt sig att bevittna skådespelet på de utställda stolarna. My såg sig omkring när de tågade in för att se om hon kunde hitta Lotta, men det var inte lätt bland alla människor. Precis innan de kommit fram till de platser de fått tilldelade sig såg hon sin mors ansikte, ganska långt fram längst till höger sett från scenen. Skönt det, nu hade hon någon att fokusera blicken på när de skulle sjunga.
     My hade sin plats till vänster om mittgången bredvid Jennifer. Till höger om mittgången en bit bort satt Anders och Mattias. Det viskades och småpratades i bänkarna ända till programmet började med att en lärare höll ett kort tal. Talet följdes upp med ett framträdande av en klasskompis till My som sjöng så vackert att ingen längre ville småprata under tiden.
     När programmet väl börjat gick allt mycket snabbt. Till och med körsången passerade på ett ögonblick tyckte My och när hon hade fått sitt första betyg och skakat hand med rektorn var allt över för hennes del. Bara kvar att äta den traditionsenliga jordgubbstårtan!
     ”Vi sätter oss på bänken under trädet!”. My och Jennifer hade tagit varsin bit tårta. Solen stod vid det här laget ganska högt på himlen och brände mot huden, så en skuggig plats verkade skönt tyckte Jennifer. My höll med, även om man inte ska klaga på solen var det ändå lite väl varmt nu. I lugn och ro satt de sedan och åt sina tårtbitar medan glada elever och föräldrar sprang runt på skolgården letandes efter kompisar eller barn. Från fotbollsplanen hörde de plötsligt någon ropa. ”MYY OCH JENNIFER!! Ska ni vara med på lite fotboll så här innan vi slutar på riktigt!?”. Med lätta, skuttiga steg kom Mattias fram till bänken under trädet där de satt. ”Snälla, det kan ni väl?”. My såg på sin kompis, hon var ju inte riktigt kry. Men Jennifer hade redan bestämt sig, det var ju ändå bara skolavslutning i sexan en gång och då kunde inte lite feber få stå i vägen. Med Jennifer i hasorna sprang My upp mot fotbollsplanen och de tiotal klasskompisar som väntade där.
     Enhälligt hade Mattias bestämt att My skulle vara i hans lag, något My inte hade några invändningar mot. Spelet var som vanligt tufft och solens hetta gjorde det inte lättare. Trots det lyckades My skicka iväg en boll som blev en perfekt passning till Mattias framför mål. ”Boll på väg!!” skrek My, själv överraskad över hur bra den blev. Mattias snappade upp orden, men istället för att själv sparka in den sprang han jämte bollen och täckte den för målvakten. Med ganska bra fart yrde bollen i mål. När nätmaskorna börjat röra sig vände sig Mattias lugnt om och sökte upp Mys blick. Där ser man, tänkte My, hon gjorde visst mål. Och Mattias hade minst sagt hjälpt till! Att hålla tillbaka leendet var inte att tänka på när hon mötte hans ögon. Vilken dag!
     Det dröjde inte många sekunder innan Mattias var framme hos My för att gratulera till målet. ”Bra skott My, det visste jag inte om dig!”. ”Haha nä, det var det inte många som gjorde!” skrattade My och besvarade en innerlig high-five med en yvig rörelse.
     I ögonvrån såg My att Lotta letade efter henne. Klockan hade passerat tolv och mamma tyckte nog det var dags att åka hem och laga mat. Men My låtsades inte om något. Inte kunde hon sluta spela nu när hon hade gjort mål! Dessutom var Mattias fortfarande kvar, ytterligare en anledning att stanna kvar. Nej, så länge hon inte kom upp till planen tänkte hon fortsätta spela. Så hörde hon en röst nedifrån skolan; ”Mattias, dags att åka hem!”. Det var Mattias pappa som ropade.
     My slängde en blick bakom ryggen. Mattias hade börjat spring mot skolan och skulle snart passera henne. Så satte hon högsta fart åt samma håll som Mattias. Hon hörde hans steg några meter bakom sig, hörde hans andetag och gruset som yrde under skorna. Nu var det fight! Halvvägs till skolan var de jämsides, men My tänkte inte ge upp. Tävlingen hade väckt någonting i henne, en kraft hon inte känt innan. Nu flög hon fram, sida vid sida med Mattias i det intensiva solskenet ända tills skolans röda tegelfasad satte stopp för tävlingen. Nu stod de båda böjda över knäna och försökte hämta andan samtidigt som ingen kunde hålla skrattet i schack. ”Ha det så bra Mattias, kanske ses vi någon gång i sommar!” andades My lyckligt när Mattias tog adjö av henne med en lätt liten kram. ”Det tror jag, och ha det så väldigt bra du med My!”.
     Medan Mattias gick till bilen med sin pappa hade Jennifer hunnit fram till My. ”Det var hemskt vilken fart ni fick, där hinner ju inte ens den snabbaste med!” sa Jennifer efter att ha sett den väldiga spurten ner mot skolan. ”Jag vet” sa My med svävande röst, ”jag var ju tvungen att hinna ner och säga hejdå och Mattias är som du vet ganska kvick”. Vid det här laget hade Lotta hittat var hennes dotter höll hus och var på väg emot dem. Innan My och Jennifer skiljdes åt bestämde de att de skulle ses dagen därpå för att premiärbada i sjön, det tyckte båda det var hög tid för. My gick baklänges första biten mot bilen och vinkade ivrigt mot Jennifer, som leende vinkade lika ivrigt tillbaka. Skolavslutningen var över.
     Målningen som stod på staffliet glänste i solen. My hade ställt ut en stol och sina färger på altanen, där hon nu satt och fundersamt betraktade sitt andra, än så länge ofullständiga alster. Fåglar kvittrade ute i trädgården och på en blomma några meter bort satt en humla och samlade ihop nektar. När den då och då bytte blomma hördes ett tydligt brummande från den stora, ulliga insektskroppen. Hon tittade på sin målning; det var något som saknades, något viktigt. Bakgrunden var hon nöjd med, gräset hade de rätta nyanserna. Kanske var skogen något mörk och saknade vissa skiftningar men det störde inte så mycket ändå...
     Trädet i centrum av målningen. Härligt gröna blad, men livskraften fanns inte riktigt där. Liv. Om det var något My tyckte var svårt med målandet så var det att göra duken levande. Att få fåglarna att susa genom luften, att få molnen att röra sig över himlen, att få träden att vaja i vinden. Kanske var eken lite ensam, var det därför den saknade liv? Med väldig iver började hon blanda färger. Tunt i början, minsta penseln. Färgen hade ännu inte torkat så det var absolut omöjligt att skissa. Ett ensamt träd behöver sällskap, och My kände det bästa sällskapet i världen. Långsamt växte tre figurer fram på duken. Med sina ryggar lutade mot stammen satt dem och vilade under det stora trädet. Två klänningar och en skjorta; Jennifer, My och Mattias.
     Också ett träd behöver goda vänner, tänkte My. Hur stor och stabil en ek än är kan den inte bara stå ensam på en äng sådär. Och även om My inte blev helt nöjd med sitt porträtt av de tre barnen såg ändå trädet mycket gladare ut nu. Liksom My hade haft mycket glädje av sina vänner under våren hade trädet och målningen fått nytt liv när de tre figurerna gjorde entré på tavlan. Hon synade sitt verk, belåten med vad hon såg. Inte nog med att hennes vänner lyckats få bilden att andas, det såg också väldigt mysigt ut där i trädets skugga. Tyst för sig själv lovade My att hon någon gång i sommar skulle sitta just där under eken. Och inte hade hon klagat om Mattias också slog sig ner där för att andas ut efter ännu en springtävning i solen!
     My vände upp blicken mot himlen. Så starkt strålade ännu solen att hon blev bländad trots att hon kisade. Så tog hon staffliet med båda händerna, vände sig om och gick in genom dörren. En lång och härlig sommar väntade på henne.

 

 

Konsten att måla med olja - Del 4

Publicerad 2015-06-13 18:37:00 i Berättelser,

”Nej, VÄNTA!”. Vinden hade tagit kortet med sig från bordet och ner på marken. Nu dansade det iväg mot häcken några meter från bänken där My, Jennifer, Mattias och Anders hade fått med sig Nicole för lite oseriös poker. Mattias skrattade till när My reste sig från bordet och tilltalade det rymningsbenägna kortet på detta mycket roliga vis. Medan My hämtade hämtade kortet fortsatte det muntra samtalet vid bordet. ”Nu har du allt fått lite motstånd Jennifer” sa Anders och syftade på Nicoles förmåga att spela korten rätt. Hon och Jennifer hade vunnit ungefär hälften av omgångarna medan de övriga tre delat på resten. ”Jaja, det måste ändå vara skönt för dig att inte bli slagen av samma tjej varje gång” tillade Jennifer snabbt och kastade en skämtsam blick mot Anders. I vanliga fall var det Jennifer som oftast drog det längsta strået. En sista gång delades korten ut och denna gång tog My hem segern med triss i ess. ”Helt ensamma om att vinna är ni inte ändå!” skrattade My och mötte Jennifers blick när hon samlade ihop korten. ”Nej, bättre att dela på det roliga” sa Jennifer muntert och följde med resten av gänget in på sista lektionen för dagen.

     Det var fredag eftermiddag och klassen hade mycket svårt för att koncentrera sig. Ordklasser i svenska språket stod lågt i kurs när sista diskot för året stod för dörren. Några diskuterade vilka kläder de skulle ha på sig, några pratade hellre om vilken musik de helst ville höra men skolarbete blev det inte mycket av. My ville ta en sak i taget och var en av de få som försökte fokusera på uppgifterna, men i det stimmiga klassrummet var det inte lätt. Istället frågade hon läraren om hon fick ta med sig sina böcker till biblioteket vilket självklart var okej. Hon kände sig lite nervös inför kvällen och kunde inte riktigt dras med i yran. Extra skönt då att komma undan och koncentrera sig på någonting annat än diskot samtidigt som hon fick något gjort.
     Sista lektionen hade gått långsamt men nu var skolan i alla fall slut för dagen. ”Vi ses ikväll då!” ropade Jennifer till My när hon på lätta fötter sprang hemåt. ”Det gör vi, ses snart!” skrek My tillbaka över skolgården, hon var själv på väg mot bussen. Väl hemma åt My lite mellanmål (en macka med ost och sallad, hennes favorit) och gick sedan in på sitt rum. Även om hon tyckte att hon inte hade överdrivet många kläder var det ändå för många för att det skulle vara lätt att välja. Ur garderoben tog hon fram och stoppade tillbaka byxor, strumpbyxor, kjolar, T-shirts och blusar och fastnade till slut för en vinröd T-shirt och ett par mörkt blå jeans. Det skulle inte bli särskilt kallt ikväll ändå hade pappa Johan sagt, så det fick duga. När de gav sig av vid kvart i nio lämnade hon jackan hemma och eftersom Lotta, som skulle köra henne till diskot, inte sagt något om saken hade det fått vara så.
     När de kom fram till den den ombyggda ladugården var det redan fullt med folk där. Några stod utanför och pratade medan de flesta trängdes i dörren in till den röda byggnaden för att få sin glada gubbe målad i tusch på handen och få komma in. ”Ha det nu så roligt så kommer jag och hämtar dig vid tolv!”. Mammas röst innebar hejdå och My vinkade när Lotta körde iväg med bilen. Var var Jennifer? Hon såg sig omkring. Bakom den stora, röda träbyggnaden höjde sig grantopparna mot skyn och på andra sidan vägen bredde en liten hage ut sig. Också här stod träden ganska tätt, även om björk och ek var överrepresenterade. På den lilla gårdsplanen, ungefär tjugofem gånger femton meter, sprang glada barn runt och lekte jage och andra möjliga tänkbara lekar. Det märktes att det också var fyror här tänkte My men det bekymrade henne inte. Då var det värre att hon inte kunde hitta Jennifer bland alla människor.
     Hon gick fram till kön framför entrén. Att man kan känna sig så ensam bland så mycket människor, trots att man egentligen borde känna sig så lite ensam det bara går! I säkert tio långa minuter stod hon där innan hon kom fram till bordet där man betalade de trettio kronorna och fick den lilla glada munnen på handen. Det kittlades på huden när pennan snabbt och vant rörde sig över den. Det här hade tjejen i entrén gjort många gånger idag. My tog några steg in. Till höger låg dansgolvet. Trots att många ännu inte kommit in var det ändå väldigt mycket människor där, så många att hon inte såg den DJ som förmodligen satt bakom sitt stora bord där bakom och spelade musik. På den vänstra sidan om ingången var det uppställt bord och stolar och bakom dem en liten disk där tre av elevarrangörerna stod och sålde godis tillsammans med två föräldrar. Hon tog några steg åt vänster och satte sig försiktigt vid det bordet som stod närmast väggen vid dansgolvet.
     Från dansgolvet hördes ett gällt skri. ”HEJ MYY!!”. Jennifer kom utrusande ur folkmassan på dansgolvet och överrumplade My så den milda grad att hon våldsamt ställde sig upp och välte stolen baklänges. My kunde inte hålla sig för skratt; dels för vad hon gjort med stolen, dels för att hon var väldigt lättad över att Jennifer hittat henne. ”Nämen hej Jennifer, vad du skräms!” utbrast hon glatt när skrattattacken ebbat ut och hon följde med in på dansgolvet. Här hade Jennifer tydligen redan samlat hela förmiddagens kortspelsgrupp för Mattias, Anders och Nicole stod mitt på golvet och väntade på dem. Plötsligt var My indragen i en ring som hoppandes rörde sig allt snabbare runt i cirklar för att till slut tappa kontrollen över sig själv. Ringen brast när Anders släppte Nicoles hand och alla fem slungades åt varsitt håll på dansgolvet. My försökte hålla kvar i Jennifers hand men när hon insåg att en liten fyra stod mitt emellan dem släppte hon snabbt och föll handlöst baklänges. Där låg de sedan, alla fem skrattandes mitt i folkhavet under den höga musiken.
     Efter ytterligare ett par timmar av spontandans och lekar utomhus var My glad, men alla människor och den alldeles för höga musiken gjorde henne trött. När det var dags för danstävling, det moment hon helst av allt ville slippa, drog hon sig undan från de andra och gick ut. Jennifer tvekade lite, hon var kanske lite sugen på att stanna kvar och dansa ändå. Men så såg hon att Martin, som hon ju helst ville dansa med, redan hade hittat en partner för tävlingen. Jennifer vände om, sprang ut genom dörren och satte sig jämte My vid ladugårdsväggen. ”Kan vi inte ta en tur ner till sjön?” undrade My. En bra idé tyckte Jennifer, så de satte kurs mot den lilla stigen de gick på för knappt en vecka sedan.
     Kvällen var ljum trots att solen nästan gått ner och de första stjärnorna började leta sig fram på den allt mörkare himlen. ”Det är konstigt...” sa My när de tog de sista stegen på stigen och ut på badplatsen, ”att man kan ha så roligt så länge och så helt plötsligt längta hem så. Ganska ofta känner jag så, att jag hellre vill vara hemma och måla än ute med massa människor. Men det var bra att du drog med mig på det här, det var kul!”. ”Det är klart...” sade Jennifer, ”att inte alla tycker om samma saker. Vi är ju olika. Du är duktig på att måla, så du målar gärna. Jag spelar gärna kort och tecknar, så det gör jag gärna. Jag tror inte det är något konstigt med det, men det var väldigt kul att du ville följa med ikväll!”. ”Ja, det har du rätt i... Men jag behövde nog det här, ibland behöver man nog göra något annorlunda” svarade My, glad över att Jennifer förstått vad hon menade. ”Så klart det är så, annars skulle man bli en total enstöring ju” tillade Jennifer. ”Haha ja, och ingen vill ju bo helt ensam ute i skogen alldeles för sig själv hela livet!” skrattade My. Jennifer kunde inte annat än instämma.
     My tog några skuttande steg mot stranden och stannade tvärt. Mattias måste sett att de gick iväg och följt efter, för nu stod han helt plötsligt bakom dem och smålog. ”Välkommen till stranden!” hälsade My hjärtligt, ”va roligt att du kom!”. Mattias förklarade att han inte heller känt för att dansa och när han såg Jennifer gå iväg tänkte han att My säkert också var där. ”Och ni är ju trevliga, så jag tänkte jag kunde få vara med”. Självklart fick han det. My tog initiativ och lade sig ner på sandstranden. Till en början var den kall, men snart hade kroppens temperatur värmt upp den hjälpligt vid ytan. Jennifer och Mattias övergav rädslan för att smutsa ner sina fina kläder och följde snart efter.
     Medan månen långsamt vandrade allt längre upp på himlen låg de tre på stranden och pratade om allt möjligt mellan himmel och jord. My berättade för Mattias om sin målning och Mattias gav ett livfullt referat från den senaste fotbollsmatchen som både My och Jennifer med spänning lyssnade på. När Jennifer var mitt i en berättelse om en kommande semesterresa till kusten ringde Mattias mobil. Det var hans pappa som inte hittade honom vid diskot som de kommit överens om. My och Jennifer bestämde sig för att det nog var en bra idé att följa med Mattias tillbaka, det skulle nog inte dröja länge innan deras föräldrar också skulle komma. På lätta fötter sprang de den korta stigen genom skogen och raka vägen tillbaka till ladugården där Mattias pappa väntade. Som tur var blev han inte arg men sade allvarligt att Mattias gärna får höra av sig i förväg om han ska ut på fler äventyr i skogen. My och Jennifer tittade på varandra och log åt scenen samtidigt som Anders kom utspringandes från dansgolvet för att säga hejdå till sin kamrat. Alla tre stod sedan och vinkade när bilen rullade ut från gårdsplanen.
     Innan de hunnit komma på något annat att göra kom Lotta för att hämta sin dotter. ”Tack så mycket Jennifer för ikväll” sade My, ”det hade inte varit roligt utan dig. Men nästa gång behöver du kanske inte skrämma mig riktigt så mycket!”. ”Okej då” sa Jennifer med glimten i ögat, båda visste mycket väl att My tyckt det var riktigt roligt att välta stolen. Jennifer tillade: ”Ha det så bra så ses vi på måndag, och på tisdag är det ju skolavslutning!” ”Det är det ja, det blir kul! Ha det så bra du också, vi ses!”. My gick satte sig i passagerarsätet och Lotta svängde ut från den provisoriska parkeringen. My vred huvudet så mycket hon bara kunde och vinkade intensivt mot Jennifer, som vinkade tillbaka minst lika frenetiskt.
     Det hade varit en rolig kväll, men nu tyckte My det bli skönt att bädda ner sig i den varma sängen. När hon krupit ner under täcket låg hon och funderade över stunden de spenderade vid sjön. Så skönt det hade varit att slippa tävlingen och att Jennifer följt med! Hon hoppades att hennes vän inte hade offrat något viktigt för det, men det verkade ju som att hon trivdes hon också. Men Mattias, lite konstigt var det ändå att han följde med. Eller? My hade trott att han skulle vara med i danstävlingen, men istället hade han valt att vara med henne och Jennifer. Det var inte alls dumt, de hade ju haft det väldigt trevligt. Och inte tyckte hon om honom mindre för att han hoppade över tävlingen och istället följt med till stranden, tvärt om. Lite ledsamt kändes det ändå att de skulle gå i olika klasser till hösten... My hade gärna haft honom kvar i sin klass ett tag till nu när de kommit varann lite närmre, men det var ju inte omöjligt att ses ändå tänkte hon. Dessutom var det två dagar kvar i skolan. Två dagar, det är inte långt...
     Hon slöt ögonen och bestämde sig för att inte bekymra sig om det mer. Det hade trots allt varit en oväntat rolig kväll. Nu skulle hon sova och sedan ta upp det givande arbetet med tavlan igen. Måleriet hade hamnat på efterkälken under veckan, men nu hade My tid med det också. Dessutom hade en känsla av förväntan letat sig ner i maggropen inför skolans sista två dagar. Hon längtade faktiskt lite till måndag.

 

 

Konsten att måla med olja - Del 3

Publicerad 2015-06-06 10:18:00 i Berättelser,

My knackade en liten glad melodi på dörren och väntade. Ingen reaktion. Två knackningar till, men betydligt hårdare. Aj! Så hårt ska man nog inte knacka tänkte hon för sig själv, det gjorde ju ont i knogarna. Men nu hördes i alla fall någon gå i trappan så lite lön för mödan fick hon allt. Genom det stora fönster som ledde ljus in i hallen såg hon Jennifer komma springandes nedför trappan. Jennifer öppnade dörren med ett ryck; ”Välkommen, kom in! Väldigt vad snabb du var!”. My tog av sig skorna och hängde jackan på tamburmajoren som stod till höger om dörren. Sedan sprang hon efter Jennifer som redan var på väg mot sitt rum på övervåningen.

     Skolveckan hade gått mycket fort efter det stora provet. Alla var glada att det var över och till och med lärarna verkade mer avslappnade efteråt. Fredagens bildlektion hade klassen som omväxling fått ägna åt vad de kände för inom ämnet, något som var mycket ovanligt. Jennifer och My hade suttit och skissat hundar med blyerts i nittio minuter medan andra fotograferat, målat med vattenfärger eller ritat med kol. Så lättsam och avslappnad hade ingen lektion varit på hela året, det märktes att provtiden var över för den här gången. När skolan var slut hade My och Jennifer bestämt att de skulle ses i helgen hemma hos Jennifer, och så blev det.
     ”Tänk att det bara är en vecka kvar till årets sista disko!”. De hade tagit fram en kortlek och satt på golvet och spelade femkortspoker när Jennifer tog Mys uppmärksamhet från spelet. ”Oj det är det ja... Ska du gå?”. Jennifer skulle gå, det var hon säker på. Det var ju ändå sista diskot innan de skulle byta skola. ”Kan inte du följa med den här gången då, det skulle vara så roligt!”. My var inte säker på vad hon skulle svara, egentligen var hon nog mer sugen på att spendera en fredagkväll hemma i sitt rum bland färger och penslar. Vännens fråga gjorde henne ändå lite tveksam, hon hade inte varit på många diskon och det kanske ändå var värt att testa den här gången. ”Nja vi får se, kanske. Om du ska dit måste jag fundera på det, det är nog roligare när du är där”. Senaste gången My gick hade hennes vän varit hemma med feber och den kvällen hade inte varit riktigt så munter som den kanske borde. Dessutom hade alla så höga förväntningar på diskon och My gillade inte allt stoj det blev kring vem som dansar med vem. Hon hade alltid varit en förlorare i den tävlingen, det var inte ofta hon dansade alls. Jennifer tittade på My med glittrande ögon och sa att det det var klart att hon skulle med den här gången. Konstigt nog kändes det plötsligt ganska naturligt för My att tänka sig att gå diskot, trots hennes förklarligt motsträviga inställning. Det kunde hon dock inte säga rakt ut utan fick istället fram ett lite finurligt ”okej då, jag ska tänka på det”.
     Hela lördagen ägnade de åt spelens värld. Yatzy, kort, biljard, ja det mesta som fanns tillgå bockades av innan Jennifer drog fram madrassen som My brukade ligga på när hon sov över. Tillsammans bäddade de på Jennifers rum, men inte tänkte de gå och lägga sig än. Istället drog de på sig lätta ytterkläder och tog sig ut i den ljumma vårkvällen.
     Solnedgångar hade alltid varit något alldeles speciellt för My. Ända sedan hon var liten hade hon fascinerats av de många färger som blandat sig på himlen och färglagt horisonten. Kanske var det de här vyerna som gjort att hon började måla från första början. Åtminstone tänkte hon det själv ibland och lite sanning låg det säkert i det. När de kom ut mötte den rosa-blå himlen dem så My stannade på trappan i någon minut. Hon beundrade det konstverk som solen och atmosfären skapat tillsammans, vilken dramatik! Jennifer tittade på henne och sade skämtsamt att ”här kan vi inte stå hela kvällen, då hinner ju solen gå ner helt”. My hade inga bekymmer med att förstå den lilla uppmaningen; bäst de gick iväg så inte Jennifer missar sin solnedgång, promenaden.
     De gick genom samhället och ut på en mindre asfaltsväg. Där granarna började stå tätare låg en ladugården ombyggd till festlokal där diskot skulle vara på fredag. Femtio meter längre fram ledde en stig in i skogen till höger. Här tog de av och vandrade under tystnad över rötter och små stenar som råkade hamna under deras fötter. Efter någon minut kunde de åter skymta himlens alltmer dämpade färger genom granruskor och björklöv; de var framme vid sjön.
     Egentligen var det inte mer än en liten pöl, men här fanns badstrand och grillplats. Just nu var det ingen där, så My och Jennifer satte sig ner på en av bänkarna som stod vid grillplatsen. Bänken kändes sval att sitta på i kvällsluften men det var inget som bekymrade dem. Efter en kvart nere vid stranden tyckte Jennifer att det var lite för kallt trots allt och de började vandra hemåt i sakta mak.
     ”Är det någon speciell du ser fram emot att se på diskot?”. My hade tänkt lite för mycket på saken och var nyfiken på Jennifers tidigare upprymdhet över diskot, så hon kunde inte låta bli att fråga. Jennifer fnissade till lite men förstod Mys vink. ”Nja jag vet inte, Anders är ju trevlig men inte så kanske... Och så finns Martin också, han är rolig” sa hon med svävande röst. My visste om att Jennifer tyckte mycket om Martin, en annan klasskamrat, men inte mer än så. De gånger kärlek och vänskap kom upp blev det oftast mest skrap på ytan, ingen av dem kände sig riktigt bekväm i ämnet. Det visste de båda mycket väl om och därför tog de dessa samtal på allvar. ”Men jag tror aldrig det kommer bli något mellan oss, det känns inte så”. My tittade på sin vän där de gick på den lilla stigen och sa att det ju var dans på diskot, det kanske ändå kan vara värt att försöka. Men Jennifer trodde inte på henne. Ändå kunde hon höra en viss tvekan hos Jennifer, så någon slags förhoppning fanns nog ändå.
     När de kom innanför dörren slängde de av sig ytterkläderna och tassade försiktigt uppför trappan. Jennifers familj låg redan och sov och de ville inte gärna väcka någon. Efter promenaden var de trötta så när tandborstning och andra göromål var avklarade kröp de till kojs på Jennifers rum.
     Lotta, Mys mamma, hämtade sin dotter klockan elva dagen därpå. My var på mycket gott humör efter vistelsen hos Jennifer men nu var det ändå skönt att komma hem. Efter lunch gick hon in på sitt rum och tog upp målandet igen. Bäcken började se riktigt bra ut tyckte My, de tjockare lager färg hon lagt på hade verkligen lyft upp motivet. I början hade hon varit försiktig med färgerna, liksom haft respekt för dem, men nu började det släppa. Arvet från Da Vinci kändes inte så tungt och när bördan från provet också lättat hade målningen blivit ännu mycket roligare. My gillade inte att måla i desperation, noggrannheten och modet som krävs hittade hon istället när hon kunde koncentrera sig. Med vistelsen hos Jennifer färsk i minnet fanns inga bekymmer som störde hennes fokus och långsamt växte hennes målning vackert fram på duken. Och med den växte också My själv. Stolt var hon över att hon började behärska färgerna, stolt över att hon beslutat sig för att gå på diskot på fredag.

Konsten att måla med olja - Del 2

Publicerad 2015-05-30 08:33:17 i Berättelser,

Från sitt rum hörde My fotsteg utifrån köket. Då har nog mamma vaknat nu tänkte hon och lade ifrån sig penseln. Trots att hon haft svårt att sova hade hon vaknat tidigt, alldeles för tidigt egentligen. Den runda väggklockan hade den korta visaren på fyra och den långa på ett när My tittade upp på den. Där satt den på väggen och retade henne med sitt ilskna tugg, ett hack i sekunden. Somna om skulle hon aldrig kunna göra, det visste hon. Istället fortsatte hon där hon slutat några timmar tidigare, nämligen vid staffliet. Bäckar var svåra att måla tyckte My; där finns så mycket rörelse att fånga på det så fasta pappret och dessutom är färgerna så viktiga för att lyckas. Än hade hon inte riktigt hittat vilka färger som blandade vad, men för varje färgblandning kom hon närmre sitt mål.

     Till sin förvåning var det ingen som ropade på henne om frukost från köket. My slängde en blick upp mot klockan, som fortfarande inte passerat sex. Det förklarade saken. Hon bytte snabbt om till vardagskläder och gick ut i köket för att göra Lotta sällskap. Det var alltid Lotta som var uppe först i familjen för hon ville absolut hinna läsa morgontidningen innan hon gick till jobbet. My hade tittat igenom tidningen någon gång, men det mesta i den intresserade henne inte. Det kändes så avlägset och verkade inte röra hennes omgivning.
     ”Nämen go'morn My!”. Mammas röst var skön att höra, den verkade lite lugnande när oron kändes tung i bröstet. ”Hejsan mamma!” sa My med den gladaste ton hon kunde uppbringa. Lotta undrade hur hon hade sovit och blev lite orolig när My berättade om sin natt, men Lotta visste att spara My kommentarerna. Istället dukade Lotta fram smörgåsar och fil och My slog sig ner på en stol vid matbordet. På bordet låg en vävd duk från Lottas föräldrahem med blommor i varma färger. My tyckte mycket om duken och brukade därför välja en plats där man kunde se så mycket som möjligt av den. Nu skymde ett paket havregryn en del av den fina utsikten, men det skulle det snart bli ändring på. Hon hällde upp fil i sin tallrik, strödde över lite gryn och russin och ställde undan havregrynen. I lugn och ro åt hon sedan sin frukost medan Lotta läste tidningen och Johan började vakna till inne i sovrummet.
     Träd och hus susade förbi på skolbussens väg mot skolan. För varje liten stuga som passerades kände My att hon kom närmre klassrummet, närmre provet. Än kände hon inte så mycket, men väntan var otäck. Varför var ett prov så farligt? Visst, hon var inte den bästa på matematik och prov hade aldrig varit hennes grej, men det är ju bara några siffror som ska räknas ut... Så försökte hon i alla fall tänka, men det fungerade inte. När hon tog första steget utanför bussen klappade hennes hjärta snabbare och snabbare.
     ”Hejsan My!”. Jennifer lät oförskämt avslappnad när hon med glatt lynne hälsade på My i kapprummet precis utanför deras klassrum. My förstod inte riktigt hur hennes kompis kunde vara så lättsam inför ett sådant ögonblick men svarade ändå med ett lugnt ”go'morn!”. Det var snart dags att gå in, men de hann ändå avhandla hur det var med varandra och lite småprat.
     Fem minuter gick fort och när Gustav kom med sin dator avbröts flickornas samtal. Bara något ögonblick innan de gick in hittade Jennifer Mys blick fem platser längre fram i kön för den sedvanliga hälsningen och såg på henne. Med läpparna formade hon ett ohörbart ”lycka till”, tillräckligt för att My skulle skina upp något. My skickade snabbt en liknande hälsning tillbaka. De båda visste att det kanske skulle behövas.
     My hittade snabbt sin plats, en helt ny när det var ett så viktigt prov. Hon satt näst längst bak mitt i klassrummet med Mattias bakom ryggen. Jennifer hade blivit placerad längst fram till höger, på motsatt sida om fönstren. Platserna var ordnade så att ingen elev satt direkt bredvid någon, allt för att hindra insyn elever emellan. Bara en sådan sak, att salen möblerats om för provets skull, gjorde My lite ängslig. Lite trygghet försvann när stolarna och borden inte längre stod i dess vanliga ordning. Hon såg sig omkring, kände lite på pennan och såg till att linjalen låg vågrät mot bordskanten. Läraren hade tagit upp en bunt papper ur sin datorväska och gick nu runt och delade ut två häften per elev. ”Och så glömmer ni nu inte att skriva svaren i svarshäftet och INTE i provhäftet!”. Nej, det skulle inte My glömma. Hon mindes hur det blivit för tre år sedan när hon snabbt fått skriva över alla svar från svenskaprovet till svarshäftet. Det misstaget ville hon inte upprepa.
     Namn längst upp till höger tillsammans med skola, födelsedatum och årskurs. Namn i mitten och vänd blad. Siffrorna dansade omkring på pappret trots att My med all sin kraft försökte få dem att lugna ner sig. Höjden gånger längden gånger bredden, så räknade man ut volymen hos kuben eller rätblocket hade Nicole lärt henne. Lådan har måtten 5 gånger 5 gånger 10 cm... 250 kubikcentimeter är en fjärdedels liter! Snabbt skrev hon ner svaret på pappret och gick vidare. Med den lilla framgången i ryggen fortsatte hon räkna på nästa tal, men där tog det stopp. Efter nittio plågsamma minuter av hjärnvridning fick de till slut lämna salen för tjugo minuters rast, välbehövlig sådan.
     Runt omkring hörde My massa prat om provet. Hur det gått, vad någon svarat på fråga fyra, om något trodde att personen i fråga blivit godkänd. Klumpen i magen växte. Hon ville absolut inte vara med på den här cirkusen. Bakom skolgården fanns en skogsdunge dit elever då och då gick för att leka. Nu satte My kurs mot den, inte för att leka men för att komma undan lite. Hon ville hem till måleriet och saknade stillheten på sitt rum. Alla människor blev för mycket för henne nu, hon hade fullt upp med att hantera sig själv. ”Vänta, vart ska du?!”. Det var Mattias. ”Hur är det?” frågade han menande, och My skulle precis svara när Jennifer kom springande. Jennifer letade upp Mys blick, hon såg att vännen inte var på topp. My stängde munnen igen, en tår hade letat sig fram och rullade långsamt ner längs kinden. ”Det är ingen fara” sa med Mattias med förlåtande röst, ”det var ändå bara ett matteprov”. Orden landade mjukt hos My. ”Tack. Ibland behöver man påminnas om det, att det inte är så allvarligt. Det är ju ingen fotbollsmatch precis”. Hon visste om att Mattias gärna spelade fotboll och var med i byns lag. Han skrattade till och tillade att det förstås var helt sant.
     Resten av dagen lämnade inte My Jennifers sida. Tillsammans med de andra klasskompisarna spelade de ett bollspel ofta kallat King, på skolgården under lunchrasten. Det gick ut på att med händer och fötter skicka en boll mellan olika spelares rutor och inte bli den som missade bollen. My hade tydligen inte så dåligt bollsinne för hon kom långt varje omgång trots att hon inte lagt särskilt mycket uppmärksamhet på bollar genom åren. Mattias kompis Anders vann oftast, till Mattias stora förtret. De brukade nämligen på skoj tävla om vem som var bäst i rutan sinsemellan och just nu hade Anders ett klart övertag. Men Mattias var trots det på mycket glatt humör; det var väldigt roligt att Jennifer och My också var med den här gången.
     Så fort My kom innanför dörren slängde hon av sig skorna och stapplade in på sitt rum. Tungt landade hon på den mjuka sängen, hon var helt slut efter den tuffa dagen i skolan. Den kvällen blev det inte så mycket målat trots att hon längtat så under dagen. Istället låg hon i sängen och tänkte på vilka snälla klasskompisar hon hade, hur de räddat hennes dag. Det där matteprovet, det kan faktiskt slänga sig i väggen! Till slut sov hon sött i vetskapen om att hur hon än skrev på ett prov, vilket betyg hon än skulle få, så hade hon vänner som fanns där för henne. Och just nu betydde det mer än något annat.

Konsten att måla med olja - Del 1

Publicerad 2015-05-23 20:14:00 i Berättelser,

My vaknade med ett ryck. Genom fönstret hade dagens första, ljusa strålar av solsken letat sig in och hon var tvungen att kisa. Med sin vänstra hand kliade hon sig först i höger öga, sedan i vänster och satte sig mödosamt upp. Så kom hon på; det var ju hennes födelsedag idag! Snabbt rättade hon till nattlinnet och kröp ner i sängen igen. Det kan inte vara lång tid kvar innan mamma och pappa kommer in med presenter och sjunger!

     ”Ja må du leva, ja må du leva, ja må du leva uti hundrade år!” hörde hon på andra sidan dörren. Dörren gled långsamt upp och en leende Lotta, mamma i huset, kikade in. ”Grattis min älskling på 13- årsdagen!” halvt ropade hon och Johan, Mys pappa, stämde in i gratulationerna. My svepte med blicken över först mamma, sedan pappa för att till slut fastna på brickan som Johan burit med sig. Där låg ett grönt paket, ungefär lika stort som hennes lärares datorväska som han alltid hade med sig till lektionen, men för stunden var det inte det viktigaste. Hon kände hungern bita i maggropen och kunde redan känna smaken av scones med lite smältande smör på tungan. Mums!
     De åt i lugn och ro, men när Lotta såg att hennes dotter sneglade mer och mer mot paketet tyckte hon det var dags att öppna presenten. My sken upp när hon hörde orden och tog genast paketet i sin hand. Försiktigt tog hon bort tejpen och kikade in bakom pappret. Den förväntansfulla blicken förbyttes mot ett skinande leende när hon såg vad som fanns i. Hennes målarfärger och penslar var ganska nötta vid det här laget, något hon i smyg grämt sig över. Nu låg det ett riktigt set oljefärger framför henne, likadan färg som Da Vinci använde när han målade Mona Lisa. Det visste My för det hade hon läst om i skolan och nu var hon lycklig över att kunna använda samma färg som en riktig konstnär. Och inte nog med det, här fanns penslar av alla de slag, dukar att måla på och en riktig palett. Inte som den fyrkantiga plywoodskiva hon hittills haft utan en äkta med rundade kanter och hål för handen. ”Åh, tack så jättemycket, mamma och pappa!” utbrast hon utan att lyfta blicken från färgerna. Föräldrarna tittade nöjt på varandra, de visste att deras dotter skulle tycka om presenten.
     My var redan halvvägs på väg att rusta upp sitt staffli med sina nya saker när hon hörde pappas röst utifrån köket. Nej just det, det var skola idag också... Hon öppnade det gamla garderobsskåpet och valde med omsorg ut för dagen passande kläder. Den blommiga blusen hon köpt själv för pengar hon tjänat genom att hjälpa till i ladugården var hon mycket glad åt så den fick det bli, tillsammans med ett par ljusblå jeans. Det långa, ljust bruna håret knöt hon upp i en hästsvans så långt upp på huvudet att det nästan kunde ramla ner i ögonen om hon lutade sig framåt. Egentligen ville hon inte alls gå till skolan idag, men det var ju i alla fall sol ute och då var promenaden till bussen ganska behaglig. Den lilla grusvägen som ledde ut till den större var inte särskilt lång, bara omkring två hundra meter, men det var ändå tillräckligt för att bli ordentligt blöt om det skulle regna. Hon drog på sig jackan, kramade om sina föräldrar och småskuttade ut i solen. Det var ju ändå hennes första dag i skolan som 13-åring och det var det inte alla som kunde skryta med. Dessutom skulle hon måla när hon kom hem!
     ”GRATTIS MYYY!!”. Det var Jennifer, Mys bästa vän, som sprungit ner och väntat på att Mys buss skulle komma fram. My blev glad när hon såg sin klasskompis; ”Hejsan och tack så mycket!”. De gick tillsammans uppför backen på den lilla gångvägen som ledde upp till skolan. Den stora, röda byggnaden i tegel såg för en gångs skull ganska välkomnande ut i solskenet. Ibland kunde My känna sig liten när hon stod där framför de två våningarna av skola, men idag struntade hon i det.
     Halvvägs upp för backen mötte de Mattias, en annan klasskompis. Jennifer stannade honom på hans väg mot sin kompis Anders buss och tvingade honom att säga grattis till My. ”Där ser man, då får jag gratulera!”, utbrast Mattias som inte alls hade någonting emot att stanna och prata lite. My blev mycket glad över Mattias glada hälsning, de var trots allt ganska goda vänner och hade gått i samma grupp också på dagis. ”Men vi kan väl följa med dig ner och vänta på Anders?”. Mattias sken upp när han hörde Mys fråga; ”Klart ni får, det är ett fritt land!”. De tre småsprang sedan ner till busstationen, men mötte ändå Anders vid foten av backen. På vägen tillbaka mot skolan tvingade sedan Jennifer alla klasskamrater de mötte att säga grattis till My, så snart visste alla om att det idag var Mys trettonde födelsedag.
     Första lektionen var typiskt nog matte. My hade inte mycket till övers för enhetsomvandlingar, volymer och areor, de hade aldrig riktigt bitit sig fast i huvudet på henne. Snart, eller rättare sagt imorgon, var det dessutom dags för nationella prov vilket inte gjorde saken bättre. Som tur var hade de en duktig lärare som My tyckte mycket om. Mannen med datorväskan hette Gustav och var en av klassens två klassföreståndare. När klassen gick in tog Gustav alltid i hand med alla eleverna och såg dem i ögonen. Om det var bra eller inte rådde det olika uppfattningar om i klassen men My kände stort förtroende för honom.
     Efter de sedvanliga hälsningarna gick så alla eleverna in i klassrummet och satte sig på sina stolar. My hade blivit placerad bredvid Nicole, vilket var skönt för hon var snäll och ganska duktig på matte. Om My hade något bekymmer och Gustav inte hann med kunde hon därför oftast be Nicole om hjälp, och hon hjälpte gärna. På andra sidan rummet bredvid fönstret satt Jennifer jämte Anders. Jennifer brukade hålla ett öga på My och om de hade tråkigt kunde de kasta roliga miner mot varandra. En gång hade de blivit tillsagda av läraren för det eftersom Mattias blivit ledsen. Mattias hade suttit i mitten av klassrummet och när My kastade en osedvanligt rolig min över rummet till Jennifer hade han råkat titta upp. Stackaren tog illa vid sig och när läraren efter lektionens slut frågat hur Mattias mådde hade han sagt vad som hänt. My hade fått stanna kvar för att förklara allt och ge Mattias en liten kram; det var verkligen inte meningen att såra Mattias! Ordningen blev återställd igen men Mattias hade sett lite omtumlad ut under resten av dagen.
     Matematiken fick en för klassen ovanlig start efter att Jennifer också sagt till Gustav att My firade sin trettonde födelsedag denna dag. ”Då kan vi ju inte börja lektionen med tavelgenomgång, då måste vi sjunga för My!”. My tittade lite försiktigt upp från bänken och tillade att det inte alls var nödvändigt, men också Mattias tyckte annorlunda och började sjunga. Så ställde sig alla upp och stämde in i Mys andra Ja må du leva för dagen. Och även om My tyckte det var lite pinsamt kunde hon inte undgå att känna rysningen längs ryggraden och stoltheten när tjugo personer sjunger för en själv. Efter det här spektaklet var det svårt att fokusera på matten och inte mycket blev gjort. Hon tittade lite i matteboken och lite på tavlan där Gustav förklarat formeln för att beräkna volymen hos en kub, men i sina tankar var hon redan hemma vid staffliet.
     Resten av skoldagen gick fort, tre lektioner och lunch for förbi i raketfart. Väl hemma satte hon sig i lugn och ro på sitt rum och plockade fram färgerna. Hon hade aldrig målat med riktiga oljefärger innan men principen visade sig vara densamma som med andra färger. En forsande bäck i en skog växte långsamt fram på duken, med penseldrag så varsamma och mjuka att det lika gärna kunde vara en hundvalp hon klappade.
     Till sent in på natten lärde hon känna pensel och färger, samtidigt som hon försökte förtränga det som komma skulle dagen därpå. Hon rös vid tanken på den totala tystnaden, pressen och allt prat det skulle bli efteråt. När hon väl somnade var det med en klump i magen, trots att det varit den bästa födelsedagen på många år. Måtte det gå bra på provet.

 

En gammal man

Publicerad 2015-01-11 16:55:00 i Berättelser,

Den här berättelsen skrevs i slutet av maj 2014 som en liten reflektion över liv, mening och tid. Hur den ska tolkas får var och en själv bestämma, man jag ser den mer som en dikt i berättelseform än som en ordagrann berättelse.
 

 

När jag då och då tar en promenad genom staden passerar jag caféet på torget. En gammal byggnad, kanske 150 år, byggd i trä målat med vad som ser ut att vara falu rödfärg. I fönstren finns kakfat med bullar på, gammeldags gardiner och lampor. Bakom fönstren skymtar en inredning av äldre stil. Ljuset är något dunkelt, som om solen inte riktigt vågar komma in, och i taket syns husets timmerskelett i form av nock och takstolar. Jag brukar snegla över axeln in genom de gamla fönstren när jag går förbi, bara för att känna in stämningen där inne. Under regniga dagar, grå av molnens skuggor, kunde jag ibland skymta en gammal man som sitter inklämd bakom ett gammalt träbord i ett hörn. Framför sig har han en uppslagen bok, inbunden i vackert utformade pärmar med guldbeslag. Förmodligen lika gammal som han själv. Han flackar med blicken mellan boken och omgivningen, tycks läsa några rader här och där. Ibland fastnar blicken på raderna och letar, verkar söka efter något viktigt, något grundläggande. Efter ett tag ger han upp, skjuter den fortfarande uppslagna boken åt sidan och fortsätter det långsamma knaprandet på bullen som legat och väntat på hans uppmärksamhet.

 

Det är inte lätt att hitta hem. En livstid kan spenderas på så många olika sätt. Vad det var som hade lett honom fram till sin plats i hörnet bakom boken på det tunga träbordet, det hade han svårt att sätta fingret på. Efter år av arbete på industri, studier och lärarvikariat hade han till slut hamnat här. Eller var det kanske något annat som dragit med honom in i caféets lugna värme? Han hade haft många vänner genom åren, vissa närmre än andra. Vissa så nära att han bott tillsammans med dem, andra mer avlägsna. Gemensamt för dem alla var att de nu hade gått sin väg, en väg han inte kunnat följa. Så var det också med jobbet; även om huvudet vill skrek kroppen till och sade ifrån. Han kunde vagt erinra sig om hur hans första riktiga arbete så ut. Det var tungt. Men att bära armeringsjärn och gjuta betong, det var en syssla han hade lagt mycket stolthet i, mycket hjärta. De säger att ”home is where your heart is”, och så var det. Men ryggen ville annorlunda och efter tre år tvangs han erkänna att han skulle behöva söka sig vidare, vidare i livet mot andra hem.

 

Ibland händer det att jag dröjer mig kvar där, utanför fönstret. Mina ögon dras till den gamles, men de möts aldrig. Han tycks inte se något att finna där, hos mig, utan låter istället luften runt omkring alstra den uppmärksamhet hans blickar skänker när de inte är fästa i boken. Så dras mina blickar till boken. Den är sliten, uppenbarligen välanvänd och märkt av tidens tand. Hur många gånger den lästs, hur många gånger varje enskilt ords vägts och tytts på sin väg genom medvetandet kan jag bara fantisera om. Uppenbart tycks dock att dess värde långt överskrider det man skulle få ut på en auktion. Liksom ögonen försiktigt trevar över raderna behandlas varje ark papper av silkesvantar när det till slut är dags att vända blad. Jag förundras, har aldrig sett någon känna så stor vördnad inför ett föremål. För vad är egentligen en bok, en inbunden samling papper? I tiotals minuter kan jag ibland trotsa regnet och slukas upp i den gamles tillvaro, så lugn och fylld av ro men ändå så otålig och ängslig. Kanske över att inte hitta svaret på de gamla sidorna.

 

Att ta sig igenom tider av förändring kräver sin person, det hade livet med rätta lärt honom. När inte jobbet funnits där som ett ankare i stormen, då hade vänner burit upp honom. Och han hade låtit sig bli buren, låtit sig vara hemma i andras närhet. Men också tiden själv förändrar. Genom åren hade hans livsstig gått samman och skiljts från många vänners vägar, vägar som till slut skurits av under tidens tunga bördor. Han hade stått själv på en stig i skogen utan att riktigt veta vartåt hemåt var. Åldern hade tagit hans arbete, tagit hans vänner, men det skulle inte få beröva honom hans hem. Längst in i bokhyllan, bakom böcker om bilar, Einstein och historia, där låg den. Den hade en gång tillhört hans mor, som givit den sin själ. Den slitna skapelsen hade varit svår att greppa för hans världsliga händer, dess tyngd var inget en människa är tänkt att bära. Ändå lyfte han upp den i famnen och svepte försiktigt bort det damm som med åren samlats på de guldbeslagna pärmarna.

 

Efter ett par gånger började jag hålla räkningen. Åtta, nio, tio gånger hade jag sett honom där i sitt hörn, sittandes under det nakna timret i takstolarna på caféet. Alltid samma plats, alltid samma bok, alltid samma väder. Att regn och mörka skyar blivit en symbol för onda tider, det torde vara uppenbart om man så bara sett två filmer från dess kommersiella hjärta Hollywood. Och visst är det väl mänskligt att gömma sig då, då när regn och onda tider är på väg. Det gör vi alla på ett eller annat sätt. När jag går ut och möter min fiende sökte sig den gamle in i värmen, in i det dunkla ljuset där inget regn törs hitta en. Men jag undrar ändå om det var under taket eller bokens sköra sidor han sökte mest skydd. Nog tyckte jag mig se att han stördes av regnet, nog intensifierades läsningen vid de värsta skyfallen? Jag undrar jag, om han fann det trygga tak han önskade bland de tunna sidorna, i sig själva inte förmögna att ta emot en enda droppe regn.

 

Länge hade han funderat och förundrats över tingens betydelse. När vänner och arbete kom och gick för att till slut tyna bort helt, då fanns de kvar. Lämningar av andra tider, andra människor. Han tyckte sig finna något högst konkret i dessa underliga skapelser, något andligt. Boken han höll framför sig gick att ta på, hålla i utan att riskera att den flydde ur hans händer. Här fanns historia, nutid och framtid, boken skulle för alltid förbli. I en förgänglig värld gick den att klamra sig fast vid när vindarna blåste och regnet föll, när det inte fanns någon annanstans att vända sig. Ett hem. Därför fick den följa med när han vid varje regn begav sig en gata ner till det dunkla lilla caféet vid torget, caféet där inget regn kunde hitta honom. Och i boken kunde han vandra mellan de olika rummen i sitt hem. Här fanns minnena, han kunde känna sin mor och sin far. Här fanns stunden, något att ta på. Här fanns framtiden, allt det som skulle bli kvar. Och ju mer det regnar, ju mörkare skyarna ter sig, desto mer klamrar sig människan sig fast vid det hon kallar hemma. Därför lämnade han aldrig kvar boken i den kala lägenheten vid regn, därför fanns den alltid vid hans sida att hålla fast i när det behövdes. Varje människa behöver ett hem, ett hem för hjärtat.

 

Tio gånger såg jag honom sitta där i hörnet med boken på caféet. Tio gånger såg jag en man söka skydd undan regnet i en bok, oupptäckt i caféets mysigt dunkla ljus. För honom existerade bara boken, det var det enda hans ögon fokuserade på när de väl sökte sig till något. Och vad han än letade efter, vad det än var som fick honom att fortsätta vända blad, tror jag han hittade det. Sista gången jag såg honom hade han för första gången lagt ihop boken och dess vackra yttre visades mig. Där satt han med blanka ögon och tittade nöjt på boken, som om den just blivit färdigskriven. Men personligen tror jag snarare det var han som var färdig, färdig med sökandet efter sin plats i livet och döden. Där, på ett café vid ett torg en regnig eftermiddag hade han vid slutet av sin stig funnit sig själv i sin mors Bibel.

 

// AGCH

 

 

God jul på er!

Publicerad 2013-12-24 07:37:00 i Allmänt, Berättelser,

Så var det julafton ännu en gång. Mat, gran, godis, släkt och vänner, tända ljus och god stämning, vad mer kan man begära? Inte mycket, julen är en riktigt mysig högtid som faktiskt behövs under den här tiden på året som annars domineras av mörka nätter och korta dagar. När man dessutom ägnat större delen av hösten åt plugg, som vi ungdomar eller arbete, som de vuxna, då är julen ett perfekt avbrott i vardagslunken. Här kommer så en liten julberättelse, eller berättelse i alla fall. Den kanske inte är så upplyftande, men alltid finns det flera sidor av ett mynt och varför inte visa lite baksida ibland? Hur som helst, hoppas ni alla kommer ha en riktigt, riktigt god jul, må ljusen glöda och glöggen flöda!

 

Det finns de som tvivlar, som säger att han bara är en fantasi. Som förvägrar honom sin identitet och sitt yrke och förvisar honom till myt och saga. Det finns de som vet. Och de kanske har rätt, han kanske är en fantasi. Men säg det en gång till; han är. Här är hans hans egen jul, så som den blivit i en värld av tvivel.

Med famnen full av ved hasade han sig fram över den snötäckta ladugårdsbacken. Varsamt lösgjorde han en hand från veden, tryckte in den för honom alltför låga dörren, hukade sig och gick in. De valkiga nävarna greppade vant om träna och ett och ett lades de in i vedförrådet, som bestod av en av ålder i grått skiftande trälår direkt till höger om dörren. Längre in till vänster i detta stugans enda rum stod köksbordet som trots hans ensamhet än var omgärdat av två pinnstolar och två lite för räckviddens skull högre pallar i fur som han själv i sina yngre år satt ihop. Vedspisen i mitten av rummet hade sett sina bästa dagar, liksom skorstenen, vars porösa murbruk börjat falla sönder och täckte nu det flisiga golvet med ett tunt lager damm kring skorstenens fot i mitten av rummet. En gammal halmbädd längst in i stugans dunkla ljus tjänade som säng med ett lika gammalt fårskinn att skydda kroppen från kyla när stormen tar i om vintern.

     Långsamt för att hålla balansen steg han ur träskorna, sköt för regeln som håller dörren stängd och på plats och började tända i kaminen som stod i hörnet fem fot till höger om vedlåren. På golvet framför låg en nött och bränd kopparplåt som skydd mot gnistor och där stod en gammal fåtölj som också blivit boning för mössen om vintern. Den enda kaminen i den lilla stugan var egentligen inte tillräcklig, graderna kröp obarmhärtigt under nätterna till ner mot -35 grader ute i markerna och den lilla timmerstugan, som ändå fick anses välbyggd, stod inte riktigt emot kyla och vind så här dags på året. En gång i tiden var stugan det finaste som fanns i denna del av världen, men påfrestningar från tid och väder hade satt sina spår i väggarna. Den mossa och lavar som en gång stått för en duglig isolering hade för länge sedan torkat och multnat och timmerstockarna i väggarna visade tydliga tecken på sprickbildning. Det enda fönstret på södersidan var sprucket och släppte långsamt igenom den obarmhärtigt bitande kyla som vinden förde med sig. Det gick väl an om man satt vid kaminen, men den brinner ju inte hela natten...
     Tyget knakade av påfrestningen när han sjönk ned i fåtöljen framför den nu flammande elden. Han förde händerna mot lågorna och lät flammorna under någon sekund närma sig det tjocka, frusna skinnet. Också skägget hade börjat tina och vattendroppar föll med jämna mellanrum från ansiktet ner på golvet och ned i någon springa i träet. Åldern hade inte endast lämnat gubben ensam, liksom stugan var han nu på ålderns höst i ganska dåligt skick. Ändå var det fortfarande, trots kylan, om vintern han hade som mest i görningen. Alla förväntningar, eller ska vi säga krav, släppte liksom aldrig greppet om honom, trots att det var år sedan sist han var ute i tjänst. Alltid hade det varit så fullt upp, stress blandades med glädjen av att se lyckan i barnens ögon. Nu för tiden skulle allt vara så storskaligt, människorna var inte nöjda med det traditionen hade att erbjuda utan åkte i bilar in till de stora städerna för att mätta de nya begären. Liksom smeder och sömmerskor hade hans verksamhet blivit överflödig och lämnat honom åt sitt öde.
     Trots detta hade han enträget fortsatt, det som satt sig i hjärta och ryggmärg kunde inte så enkelt överges även om en gradvis omställning varit nödvändig. Kroppen hade aldrig mått bra av nattligt arbete, den följde dygnets rytm och sade ifrån när mönstret bröts. Inte gjorde åldern det lättare heller, det var alltid en utmaning att hålla sinnet skärpt under de sena och tidiga timmarna på dygnet. Annorlunda hade det varit, på den tiden människorna hållit sig hemma och litat på yrkets duglighet. Få var de som nu litade till hans titel och identitet, ibland blev han bryskt avvisad som lögnare och bedragare när ansats gjorts. De långa kvällarna med leenden, förväntan och gröt var nu ett minne blott, för människorna fanns han inte. Till natten var han förvisad, till att genomföra sin gärning i tystnad och lönndom.
     Vinden ven runt knutarna och pressade in kyla genom gliporna i väggarna. Mat var det inte tal om, redan hade två mål gått åt under dagen. I natt var fårskinnet på den gamla halmbädden hans enda värme.
     Det smärtade i ryggen när kroppen långsamt drog sig upp över kanten på lådan till säng, som en gång varit till bredden fylld med tätt packad halm. Han spetsade öronen och ansträngde sina sinnen, visst hade vinden mojnat? Benen förde honom mot kaminen där hans dubbla par raggsockar hängt på tork sedan gårdagskvällen. Inte heller en enkel syssla som strumpbyte var särskilt rolig för en man av ansenlig ålder. Han tvangs sätta sig ned på golvet och under stor möda böja ryggen framåt för att få strumpan över tårna, varpå hela kroppen skulle upp på fötter igen. Träskorna gled dock smidigt på, det gamla lädret var fint format efter år av tillvänjning vid hans fötter. Tidvis saknade han sina gamla kängor av renskinn med vinterpäls, men de var alltför nötta och gick inte längre att gå i utan att slita sönder fotsulorna. Nej, träskorna med de rejäla sockarna fick duga i brist på handelsvara och mynt.
     Solen ruvade ännu långt under horisonten när gubben tände sin ljuslykta och gick ut i stallet, där den gamla märren ännu tappert höll livets låga brinnande. Den gnäggade av fröjd när mannen lyfte regeln ur sitt läge och långsamt ställde dörren på glänt. Djurets ögon kisade ovant vid ljuset, men verkade i övrigt tillfreds med sällskapet. Höförrådet var inte det största man skådat, men borde utan tvekan räcka för vintern. Hästen följde intensivt knippet med hö som mannen hade i handen med de stora och vänliga, djupt bruna ögonen och när den kom inom räckhåll sträckte det lojala djuret ut huvudet och åt med tillförsikt av maten direkt ur näven. Den sträva tungan grep om höet och drog in det i munnen. Ett knippe till kunde ju inte heller skada så här dan' före dan', varpå proceduren upprepades. När han sedan lämnade stallet följde den gamle märren honom med blicken hela vägen ut. I dörren dröjde han sig kvar, funderade en stund. Han såg på hästen med stora ögon, stängde dörren och lade säkert regeln på plats.
     Bredvid stallet i den lilla ladugården låg verkstaden med tillhörande förråd. Här hade en gång liv och aktivitet satt sin prägel på tillvaron, men tiderna förändrades och nu var hans andetag och den knarrande porten det enda som nådde hans öron när han tog klivet över den kraftiga tröskeln in i rummet. Maskiner och verktyg av många slag stod som reliker av en svunnen tid längs de rödmålade väggarna. I skenet av en enda fungerande glödlampa hängandes från taket i mitten av rummet såg hela utrymmet på något sätt melankoliskt ut, övergivet och stött. Han hade dock hållit liv i det mesta trots den dystra uppsynen; vad skulle man ägna långa sommarnätter åt om inte svarv, såg och stämjärn?
     Inte heller hyllorna i förrådet längst bort i rummet var vad de en gång varit, fyllda till bristningsgränsen av leksaker, ljusstakar och små i trä snidade askar med gångjärn i silver att förvara små hjärtenära ting i. Nu fanns här endast ett fåtal om än mycket välgjorda och med kärlek bearbetade saker, knappt tillräckligt för att fylla halva översta raden. Han mindes hur säck efter säck hade fyllts till bristningsgränsen och hur man sedan med gemensamma krafter bar ut alltsammans till den av hästar förspända släden. En halv säck var allt han fick ihop i år, mer blev det inte. Med ett för hans ålder överraskande kraftfullt knyck vände han upp säcken på ryggen och hasade med den extra vikten tillbaka till stallet där släden stod. Släden, som från början varit en magnifik skapelse med medar i böjt trä med metallbeslag och utsmyckningar snidade i eneträ kring kuskens plats, hade nu tvingats genomgå en radikal förändring för att passa den gamle märren som fanns kvar. Alla dekorationer var bortslitna, all extra vikt och lastutrymme hade gjorts av med. Nu återstod endast ett skelett av den forna släden, men det som fanns kvar var i ganska fint skick. Träet var rent och putsat, sittplatsen iordninggjord och medarna var slipade till perfektion, så till den grad att de blänkte till när han nu lös på kälken, som den kanske borde kallas, med lyktan. Under hästens uppsyn placerades säcken på trästycket framför sätet. Den gamle märren, som varit med under många år vid det här laget, visste precis vad det var fråga om och gnäggade till av förhoppning. Djurets ansiktsuttryck återställdes dock snart när gubben kliade hästen på mulen, vände och låste dörren till stallet efter sig. Än var det inte riktigt dags.
     Frånsett mössen och julflugorna som alltid kom fram vid juletid var nu gubben åter ensam i den lilla stugan. Medan han vid köksbordet satt och sakta tuggade på en bit torkat och saltat älgkött flög tankarna vitt omkring. Ensamheten hade kommit hastigt och olustigt den där senvintern för kanske tjugo år sedan. Barnen var sedan länge utflugna ur sitt näste, han och frun levde ensamma på den lilla gården. Det var en hård vinter, snön hade fallit ymnigt under flera veckor och täckte marken med ett upp till naveln högt lager vit, packad snö. Att röra sig ut i markerna för egen maskin var det inte tal om. Under flera veckor hade de klarat sig på den ved som fanns att tillgå och saltat kött och fisk när hon en morgon började hosta. Utan telefon eller andra kommunikationer hade han gjort sitt bästa för att hjälpa, men tvangs se på när hon sakta blev sämre och sämre. En tidig januarimorgon, efter en hel natts vakande, lämnade hon honom att vandra livets stig på egen hand.
     Den sista lilla biten kött passerade långsamt genom läpparna och in i munnen. Det var något visst med den här tiden på året. Alla gamla minnen som kommer tillbaka, av spänning, glädje och förväntan. Men här fanns också utrymme till eftertanke. När väntans tystnad lägger sig över stugan timmarna innan avfärd var den som tydligast, det är inte lätt att vara ensam. Där aktiviteten varit som mest frenetisk med packning och till sist avsked, hon hade stått på ladugårdsbacken och vinkat farväl när han lämnat gården för årets skift, där var också tystnaden som intensivast. Ändå var det fortfarande det här han levde för, det var i arbetet han speglade sig, där han fick sin karaktär.
     Solen nådde precis över horisonten, det var mitt på dagen. Med bara timmar kvar hade tröttheten tagit tag i hans kropp och en stund av vila var välbehövlig. I tanken gick han sakta igenom förberedelserna. Släden med säcken var redo. Märren hade fått ordentligt med mat och väntade honom i stallet. Selar och tömmar fanns på plats och kläder till honom själv hängde framför kaminen för den extra gnutta värme som den gav. Långsamt lät han tanken fly sin kropp, en liten stund av sömn kunde han avvara för sin av ålder sargade kropp. Nu var nog allt klart.
     Det spratt till i gubben. Likt ett barn på julaftons morgon fylldes hans sinne av liv och lust, förväntan och förhoppning. Han lyfte benen över trälårens kant och kom med ett ryck på fötter. Vid kaminen hade han hängt den gamla uniformen, stolt röd och på insidan väl fodrad med sälskinn. Trots dess anmärkningsvärda ålder hyste det i motsats till hus och gubbe inga tecken på förslitningar eller skavanker; en gång per år hade den kommit fram ur garderoben, en gång per år hade den använts och en gång per år hade den med noggranna ögon genomgåtts för att vara i perfekt skick till framtiden. Mödosamt gick gubben i byxorna, drog åt bältet och lät rocken glida ned över axlarna. När den likaså röda luvan skymde resterna av gubbens en gång tjocka hår stegade han i träskorna och virade en halsduk om varje fot för värmens skull. Lyktan greppades i farten och han drog sig ut mot stallet. Trots det nu kompakta mörkret var det ännu långt kvar till midnatt.
     Ute i stallet var stämningen spänd. Märren stod tyst i sitt bås och trampade av otålighet samtidigt som en grupp sparvar sökt skydd mot vind och kyla i höet intill. Då och då flög en fågel upp ur gräset och fångade hästens uppmärksamhet för ett ögonblick. I övrigt dominerade tystnaden, en väntans tystnad.
     Gubben möttes av ett förnöjt gnägg när han stack in huvudet genom stalldörren. Den lilla släden med säcken sköts i sakta mak ut på ladugårdsbacken. Snön knastrade aptitligt och bekant under kälkens medar. En ilning rusade snabbt upp länge ryggraden när han spände den gamla märren framför kälken och satte sig upp i sitsen. Från gubbens strupe ljöd ett gällt, uppmanande kluckande ljud och i det dämpade skenet från lyktan lunkade märren i för ett så till åldern gånget djur god fart ut från gården, mot världen, mot julen.
    
När människorna åter vaknar för julaftonsfrukost ska tomten och hans märr redan vara långt borta. Långt borta, väl avskärmade från tro och tyckande, misstänksamhet och misstro. Här ska de låta natt och dag skifta, årstider komma och gå. Tids nog ska dock julen åter väcka tomtens barn och misstro mig då inte, uniformen och släden kommer vara i samma fina skick som detta år. Men inget av det här vet du ju om, du sover så tungt i drömmar om klappar och granar, vänner och gröt att du inget märker. Och kanske är det lika bra det, ty verklig är en oemotsagd dröm.

 

 

 
// AGCH

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela