Om löner och arbetsmarknadsmekanismer

Publicerad 2018-09-01 16:53:00 i Allmänt,

Så här i valtider hör vi nästan varje dag politiker till både höger och vänster som kommenterar andras arbetsmarknadspolitik. Från vänsterhåll höjs röster om hur högern vill sänka lönerna och bryta upp den så kallade ”svenska modellen”. Från höger antingen förnekas detta eller motiveras med att fler måste in på arbetsmarknaden. Alla tycks dock i debatten vara överens om att lönerna i grund och botten ska sättas på arbetsmarknaden efter förhandling mellan fackförbund och arbetsgivare. Hur kommer det sig i så fall att lönefrågan är en så het politisk potatis och vilka mekanismer är det egentligen politiker hänvisar till när löner debatteras? Hur påverkar politikerna svenska löner? Här kommer en kort sammanfattning av grundläggande nationalekonomisk arbetsmarknadsteori kopplat till vardagens politiska utspel och kommentarer.

För att förstå hur arbetsmarknaden fungerar, i varje fall i teorin, måste vi först ägna en tanke åt vad en marknad är. En marknad är en arena, platsbunden eller inte, där köpare och säljare möts för att utbyta varor och tjänster. På arbetsmarknaden är arbetsgivarna, det vill säga företagen, köpare av arbetskraft. Säljarna, det vill säga arbetstagarna, bjuder ut sitt arbete till företagen mot ersättning i form av lön. Lönen är priset på arbete och därmed också priset på arbetsmarknaden. Hur priset på arbete sätts framgår mycket förenklat av nedanstående diagram, där löntagarnas arbetsutbud motsvaras av grön kurva och arbetsgivarnas arbetsefterfrågan markeras i rött.

 

De tänkta mekanismerna är som följer:

- Arbetsgivarnas efterfrågan på arbetskraft beror negativt av priset, eftersom företagen köper arbetskraft till dess priset per arbetad timme överstiger värdet av det som produceras. Speciellt då marginalprodukten av i princip allt arbete är avtagande, det vill säga den sist arbetade timmen är något mindre produktiv än den näst sista och så vidare, tillåter en sänkning av priset på arbete företaget att anställa fler jämfört med situationen innan sänkningen. En förenkling (och delvis förvanskning) av resonemanget kan vara att ju billigare arbetskraften är, desto fler kan företaget anställa givet företagets inkomster.

- Arbetstagarnas arbetskraftsutbud beror positivt av priset eftersom vi tänker oss att vi blir mer motiverade att arbeta ju högre lönen är. Detta är förstås en förenkling. Själv hade jag kunnat tänka mig att gå ned i tid om jag fick en tillräckligt bra lön, något som skulle resultera i en utbudskurva med motsatt lutning. Ekonomer brukar dock motivera lutningen med att en löneökning också lockar människor i andra sektorer att byta jobb, varför utbudet i varje sektor på arbetsmarknaden torde vara postivt relaterat till lönen. Ju högre lön vi får, desto mer arbetar vi.

- Priset, eller lönen, sätts på marknaden så att arbetsgivare och arbetstagare inte kan göra fler frivilliga utbyten av pengar mot arbete. Tänk så här: Om lönen varit lägre än det så kallade jämviktslönen hade fler företag velat anställa, men färre arbetstagare hade stått vid grindarna och önskat jobba. För att locka fler att jobba höjer företagen lönen till dess företagen anställt arbete så att värdet av det som produceras den sista arbetade timmen motsvarar lönen. Alternativt är lönen högre än jämviktslönen. Utanför grindarna står mängder av arbetsvilliga människor, men företagen har inte råd att anställa så många till det priset. I konkurrens om de få arbeten som finns anställer företagen de individer som erbjuder sig att arbeta till lägst lön och löneläget pressas ned.

 

Tillbaka till de politiska utspelen. När partier till vänster anklagar partier till höger för att vilja sänka lönerna beror det på en av två saker: antingen vill högern sänka bidrag och A-kassa till människor som idag inte arbetar, eller också vill högern införa nya anställningsformer med lagstadgad lägre lön än rådande lön på arbetsmarknaden. Detta ser vänstern som ett hot mot hela löneläget, det vill säga alla löner kommer pressas ned om dessa reformer genomförs. Finns det skäl för oron?

I det första fallet Ja, givet vårt sätt att tänka på arbetskraftsutbudet. Om högern sänker bidragen kommer ett antal människor som tidigare försörjde sig på bidrag tvingas (eller frivilligt välja) att söka arbete. Dessa extra människor ökar det samlade utbudet av arbetskraft, vilket motsvaras av ett skifte åt höger av arbetstagarnas utbudskurva:

 

Som vi ser har utbudsökningen ökat antalet arbetade timmar i ekonomin, men givet företagens efterfrågan på arbetskraft har också lönen sänkts. När antalet arbetssökande ökar, minskar den enskildes förhandlingskraft och företagen väljer att anställa de som erbjuder lägst lön. Löneläget sjunker. Arbetet får, jämfört med situationen innan sänkningen av bidragen, mindre att leva för per timme men fler arbetar.

Här stannar vi till en stund och funderar. På vilka grunder drar vi dessa slutsatser? När är de giltiga? Jo, de är giltiga enbart om människor som lever på bidrag reagerar på en sänkning genom att bjuda ut sitt arbete på arbetsmarknaden. Detta förutsätter 1. att de kan arbeta överhuvudtaget, 2. att det just är den relativa inkomstökningen för arbete relativt bidrag som triggar människor att gå ut på arbetsmarknaden. Huruvida man tror att det ska fungera så eller inte beror delvis på vilken människosyn man har. Om man å ena sidan ser människan som individuell nyttomaximerare, en som ser om sitt eget hus före andras, då är det fullt rimligt att anta att resonemanget stämmer. Vissa bidragstagare som tidigare stod och vägde mellan bidrag och arbete väljer nu arbete före bidrag och arbetskraftsutbudet ökar. Om man å andra sidan ser människan som en kollektiv varelse, som ser till gruppen framför sig själv, då är slutsatsen inte längre given. För samhället är det förstås bra om så många som möjligt arbetar, eftersom det då blir så mycket som möjligt kvar till de med störst behov. Om varje individ redan tänker på det viset finns mycket litet utrymme för mekanismer som dessa. Mycket få individer som faktiskt kan arbeta väljer bort arbete, trots att bidragsnivåerna är i paritet med lönen. Vi kan därför i detta fallet anta ingen eller mycket liten effekt på lönenivåerna vid sänkta bidrag.

Att liberaler och konservativa tror att argumentet håller är inte så konstigt. Liberalismen har individen som centrum för samhällsanalysen och nationalekonomin antar oftast individens egenintresse som störst. Att vänstern skriker sig hes om lönesänkningar när högern vill sänka bidragen är dock lite motsägelsefullt. Eftersom hela vänsterns samhällsprojekt bygger på solidaritet (en för alla, alla för en) klingar det illa när de köper hela högerflygelns människosyn. Om människan vore solidarisk och bryende för sina medmänniskor skulle ju en bidragssänkning inte leda till lägre löner. Den enda slutsatsen jag kan dra är att vänstern väldigt gärna vill att människor ska vara solidariska, men i själva verket ser individen som självisk nyttomaximerare. Om man ska vara cyniker kan vi vända på resonemanget och komma fram till samma sak: Facken, som enbart företräder (arbetande) medlemmar, stöttar av tradition Socialdemokraterna. Om facken anammar den liberala människosynen är det mycket troligt att de vill se Socialdemokraterna försvara höga bidragsnivåer i sjukförsäkring och A-kassa eftersom detta flyttar människor från arbetsmarknaden till bidragssystemen. Detta minskar arbetskraftsutbudet (en förskjutning till vänster av den gröna kurvan i diagrammet) och ökar lönen för de som är kvar på arbetsmarknaden. Som ju av en händelse är fackens medlemmar.

Vilken sida man bör står på i lönediskussionen lämnar jag åt läsaren att avgöra själv. Personligen tror jag att ett samhälle av egenintresserade nyttomaximerare riskerar att bli både fattigt och kallt, varför hjärtat hoppas att bidragssänkningar inte ska få så stor effekt (här är jag uppenbarligen varken höger eller vänster). Dessutom tror jag att människor påverkas av förd politik. Om politik konstrueras efter att människor enbart agerar i egenintresse, då minskar individens incitament att agera i det kollektivas bästa ("misstror du mig så misstror jag dig"). Att anta egenintresse i alla situationer tror jag därför är att skjuta sig i foten, i varje fall om man värnar det kollektiva. Men jag är ju idealist.

Tanken var att jag skulle försöka föra en diskussion om det andra fallet, det vill säga sänkta löner genom nya anställningsformer med lagstadgad lägre lön, och sedan knyta båda exemplen till en diskussion om politikens roll i den svenska modellen. Tyvärr är jag, och kanske du också, så trött i huvudet efter allt resonerande att vi sparar det till ett framtida tillfälle. Kanske kan jag kort säga att politiken uppenbarligen redan har många verktyg att påverka lönebildningen och att dessa redan används av såväl höger- som vänsterpartier. Med tanke på fackens allt svårare tillvaro med sjunkande medlemstal och medlemmarnas ovilja att rösta socialdemokratiskt är det ändå intressant att fundera på ett scenario där politiken tar större plats på arbetsmarknaden. Hur kan det komma sig, och vilka blir konsekvenserna för ekonomin i allmänhet och lönebildningen i synnerhet? Spännande frågor, eller hur?  

 

// AGCH

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela