Ett argument för omfördelning

Publicerad 2018-11-02 07:01:00 i Allmänt,

Jämlikhet är svårdiskuterat i dagens politiska landskap. Under medial tidsbrist misslyckas vänstern med att demonstrera hur orättvisor och ojämlika maktförhållanden på arbetsmarknaden kan leda till löneskillnader. Arbetarrörelsen brottas med att konkurrensen mellan arbetsgivare lär ha hårdnat markant sedan fackföreningarnas guldålder, något som åtminstone i teorin skulle göra vänsterns klassiska medicin mot ojämlik inkomstfördelning verkningslös eller till och med kontraproduktiv. Därtill har högerpartierna, senast Liberalerna i årets valrörelse, börjat göra anspråk på jämlikhetbegreppet. Genom att på ett något svepande sätt hänvisa till ”jämlika möjligheter” klarar sig borgerligheten undan hård inkomstfördelning samtidigt som man kan njuta av den aura jämlikhet ännu sänder ut i svensk politisk debatt.

Det här inlägget är inte till för att nysta i den förvirrade debatt om jämlikhet som pågår inom politiken (i den mån någon debatt överhuvudtaget existerar i förvridna tider av "regeringsbildning" som dessa). Istället tänkte jag diskutera ett sätt att motivera jämlikhet, eller mer konkret en människosyn som inte kan leda till att alltför stor ojämlikhet i inkomst kan tolereras. Perspektivet tar sin utgångspunkt i mikroekonomiska resonemang om individens nytta av inkomst.

Enligt kursböcker i mikroekonomi (och sunt förnuft) är vi människor ekonomiskt aktiva för att vi hämtar nytta ur den inkomst som aktiviteten genererar. Inkomster av arbete och avkastning på kapital används av individen som betalningsmedel för att möjliggöra konsumtion, som är det yttersta målet med ekonomisk aktivitet. Människan behöver äta mat, klä sig för vinter, skydda sig mot regn – allt för att leva ett så drägligt liv som möjligt. Vidare hävdar textböcker (och sunt förnuft) att nyttan av konsumtion inte är konstant över alla nivåer av konsumtion. Den som saknar bil har väldigt stor nytta av den första bilen, som underlättar transport av både varor och personer när bussar inte går, och så vidare. Den andra bilen underlättar om mycket ska transporteras på samma gång eller om personen vill låna ut bil nummer ett till en vän, men i det stora hela torde den andra bilen bidra med betydligt mindre nytta eller livskvalitet än den första. Så minskar också nyttan av den tredje, fjärde och femte bilen så att nyttan av en extra bil är försumlig för nyttjaren.

En individs samlade konsumtion motsvaras på lång sikt av individens totala inkomster minus sparande. Eftersom all konsumtion kommer ur individens inkomster kan nyttan av individens samlade konsumtion beskrivas som en viktig del av individens nytta av inkomst. Den del som är kvar, det vill säga individens nytta av sparande, ska vi för stunden bortse från och anta att individens nytta av konsumtion är lika med individens nytta av inkomst.

Här dyker en första svår fråga upp. Kan vi generalisera bilexemplet, som lär oss att nyttan av konsumtion av en extra enhet av en viss produkt är avtagande med mängden konsumtion, till att gälla individens samlade inkomst? I teorin skulle en individ kunna konsumera ett oändligt antal olika produkter, något som skulle medföra att nyttan av konsumtion aldrig behöver avta (eftersom individen konsumerar så lite av varje vara). I praktiken är detta knappast möjligt. För det första skulle det vara väldigt dyrt i termer av tid och tankekraft att ständigt hitta nya saker eller tjänster att konsumera. För det andra är vi vanevarelser – vi lägger värde i rutiner och håller oss till sysslor vi tycker om. Få av oss har mer än en riktig hobby och skulle vi ha det hade dygnets 24 timmar begränsat vår förmåga att njuta nyttan av den konsumtion som inryms i dessa sysslor. Genom att bredda konsumtionen kan vi således minska hastigheten som nyttan av konsumtion avtar med, men knappast bryta detta mönster. I rika samhällen som det svenska torde därför nyttan av individens sist intjänade krona vara avtagande med inkomstens storlek.

Här är en grafisk framställning av förhållandet mellan en individs inkomst och den nivå av materiell livskvalitet som den inkomsten motsvaras av. Vi har ingen nytta av inga inkomster, en stor nyttoökning vi låga inkomstnivåer (skillnaden mellan svält och mat för dagen) samt minskande nytta av en extra enhet inkomst ju högre de samlade inkomsterna blir (nyttan av den fjärde bilen i ett ”normalt” hushåll).

 

Men för att bygga en teori med anspråk på att säga något om samhället kan vi inte stanna vid hur nyttan ser ut för individen. Nästa luriga fråga vi måste ställa oss är således om alla individer har samma nytta av inkomst, eller om nyttan av inkomst skiljer sig åt mellan individer. Mer specifikt kan vi konstatera att resonemanget ovan belägger att alla individer torde ha avtagande marginalnytta av inkomst, men det säger ingenting om i vilken takt nyttan av en extra enhet inkomst avtar med inkomsten. Så avtar nyttan av en extra enhet inkomst likadant för alla individer?

Svaret på den frågan är ”nej”. Vid en första anblick kan det väcka lite anstöt – varför skulle någon individ ha mer nytta av inkomst än någon annan? Om vi hade haft en ängel på någon av våra axlar hade denne förmodligen vänt sig mot detta sätt att tala. Men ängeln bygger sitt resonemang på magkänsla. I verkligenheten vet vi till exempel att individer med samma timlön och arbetsförhållanden faktiskt kan ha olika önskemål om arbetstid. Detta kan ha åtminstone två anledningar. Antingen ser individer olika inneboende värde i arbetet (den ene hade till viss del arbetat också utan ersättning) eller också har individerna olika önskemål om hur mycket inkomst de vill leva på. Personligen ser jag arbete mer som ett medel än som ett mål i sig och till viss del tror jag det går att generalisera till flera individer. Det skulle innebära att skillnader i önskad arbetstid reflekterar skillnader i nytta av inkomst. En individ som vill arbeta mindre lägger inte så stor vikt vid materiell konsumtion utan finner mer värde i fritidens själsliga vård, och vise versa.

En andra uppenbar anledning till att människor har olika nytta av inkomst (och som stöttas av ängeln på axeln) är att vi har olika behov av inkomst för att komma upp i en skälig levnadsnivå. En person som lider av kronisk värk har ungefär samma nytta som alla andra av inkomster som täcker mat och tak över huvudet. Utöver det torde denna person ha väldigt stor nytta av extra inkomst täckande medicin för värken. Resonemanget bör kunna generaliseras till att gälla alla som på ett eller annat sätt har behov som kräver extra resurser för att tillgodose.

Om vi tillåter oss att bortse från grundläggande skillnader i behov (varför återkommer jag till snart) kan skillnaderna mellan individer i hur snabbt nyttan av en extra intjänad krona avtar inte vara hur stora som helst. Jag har mycket svårt att tro att de som lever i överflöd och lyx njuter så väldigt mycket mer än individer som bara har råd med det allra viktigaste och lite till. Det är dessutom svårt att argumentera för detta ur moraliskt perspektiv. Varför skulle det finnas inneboende skillnader mellan människor så att de som tjänar mest också är de som bäst omvandlar stora inkomster i njutning? Eller med andra ord: om vi bytte plats på en mycket rik individ och en mycket fattig, varför skulle den fattiga njuta betydligt mindre av den rikes inkomst än den rike? Några sådana stora inneboende skillnader har jag svårt att tänka mig att det finns. Därför måste också skillnaderna mellan individer i hur snabbt nyttan av en extra enhet inkomst avtar vara begränsade.

Den sista och avgörande frågan vi nu ska ställa oss är vilka konsekvenser detta får för vilken inkomstfördelning som skapar största möjliga nytta på samhällsnivå. För att närma oss ett svar på detta måste vi jämföra olika individers nyttonivåer vid olika inkomster och fundera på om omfördelningar ökar eller minskar individernas samlade nytta av inkomst. I teorin leder det till beslutsregler som kan formuleras ungefär så här:

Omfördelning av resurser ska genomföras, så länge inkomstminskningen hos den beskattade genererar ett lägre tapp i nytta än vad de omfördelade resurserna genererar ökning i nytta hos den som tar del av de omfördelade resurserna.

I praktiken motiverar detta mycket stora materiella omfördelningar, speciellt i form av beskattning av de med allra störst inkomster som torde ha mycket liten nytta av de sist tjänade kronorna. Om nyttan av inkomst inte skiljer sig åt dramatiskt mellan individer blir den optimala inkomstpyramiden faktiskt i princip platt. Argumentet kan renodlas grafiskt genom ett exempel innefattande två individer med identisk nytta av inkomst:

 

 

Individ A representeras av orangea linjer och har i utgångsscenariot lägre inkomster än individ B, som representeras av svarta linjer. Den blå, punktade linjen markerar som innan den funktion som bestämmer individernas nytta av inkomst. Tankeexperimentet går ut på att vi flyttar en enhet inkomst från B till A och avläser vad detta får för konsekvenser i termer av nytta. Observera hur ökningen av nytta hos individ A kraftigt överskrider minskningen av nytta som skett hos individ B, varför den samlade nyttan av båda individers inkomster är större efter omfördelningen. Detta mönster kommer finnas kvar, men i mindre och mindre omfattning, till dess individerna har exakt samma inkomst.

Inkomstskillnader motiveras endast i den mån individers nytta av inkomst skiljer sig åt, och utöver att vissa individer kan ha omfattande behov av inkomst för att leva ett drägligt liv har jag svårt att se dessa skillnader motivera riktigt stor materiell ojämlikhet. Om vi istället lägger mycket stor vikt vid att olika individer har olika fysiska och psykiska livsförutsättningar och därmed nytta av inkomst landar vi i en inkomstfördelning där de med störst behov kommer ha betydligt högre inkomster än andra, något som skulle kräva än mer långtgående omfördelning. I praktiken existerar redan den här typen av mer långtgående omfördelning. I Sverige står det offentliga för de flesta utgifter för sjukvård som medborgarna är i behov av. Detta uppfattas inte som inkomst för individen eftersom individen inte själv kan bestämma vad inkomsten ska läggas på men den praktiska konsekvensen blir snarlik – eftersom de flesta prioriterar liv och hälsa är hoppet inte långt mellan subventionerad sjukvård och mer konkret omfördelning av inkomst.

Skälet till att lägga fokus på att nyttan av en extra enhet inkomst inte kan skilja sig dramatiskt åt mellan individer (snarare än att trycka på individers olika grundläggande behov) är att detta argument är betydligt mindre beaktat idag. De individer som tjänar allra mest har för stunden mycket låg marginalskatt (!) eftersom kapitalskatten är bestämd som en fast procentsats samt att dessa individer har stora möjligheter att via skatteplanering och skatteparadis runda skattesystemet. Trots att dessa individers nytta av inkomst rimligen inte kan skilja sig så mycket åt jämfört med andra mindre bemedlade tillåts de alltså upprätthålla en betydligt högre materiell levnadsstandard. Här finns med andra ord stora möjligheter att öka den samhälleliga nytta som genereras av produktion i främst privat sektor.

En fråga som på ett effektivt sätt sammanfattar följderna av det resonemang jag just fört är vilket skattesystem som är bäst lämpat för att på ett rimligt sätt maximera nyttan av samhällets inkomster. Så som jag ser på saken finns för en gång skull ett ganska enkelt svar: den slutgiltiga fördelningen av inkomster mellan individer får inte vara extrem. Vi kan inte tillåta alltför stor ojämlikhet i inkomst eftersom detta knappast reflekterar skillnader i nytta av extra inkomst. Utjämning av extrema inkomstskillnader genererar därför högre samhällelig nytta än om ingen omfördelning skett. Vi ska heller inte få för oss att absolut materiell jämlikhet är något att sträva mot eftersom människor vid mindre extrema inkomstnivåer (och därmed lägre absoluta inkomstskillnader) faktiskt har olika preferenser med avseende på materiell levnadsstandard. Lägg därtill att en helt platt inkomstfördelning skulle kräva en mycket kostsam och starkt kontrollerande centralmakt och alternativet förefaller vara helt världsfrånvänt.

Konkret medför detta ett skattesystem där marginalskatten, det vill säga skatten på den sist intjänade kronan, är låg vid låga nivåer av inkomst och därefter stegrande. Hur snabbt marginalskatten ska stiga med inkomstnivån är förstås en fråga för politiska konflikter, men att marginalskatten ska vara närmare 100 procent för det fåtal individer med högst inkomst torde det med handen på hjärtat inte råda några tvivel om. I varje fall inte om vi tror på den människosyn som presenterats här.

 

 

// AGCH

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela