En studieresa

Publicerad 2018-03-01 07:32:00 i Berättelser,

I drygt två år hade de gått i samma klass och nu satt han på raden framför henne i en buss på väg mot Göteborg. Lova såg förstrött ut genom fönstret. Gran och tall flög förbi i en väldig hastighet och då och då passerades byggnader. Ännu var det långt kvar till resans mål (vad var det förresten de skulle göra..?) men det var inte det som i första hand upptog hennes tankar. Som i en immig spegel anades i fönstret framför henne en axellång, gyllenbrun kalufs.

Noa hade aldrig gjort så mycket väsen av sig. Från det att de började sjuan hade han alltid suttit i mitten av klassrummet, varken längst bak eller längst fram. Han blev aldrig hjälte i någon fotbollsmatch på idrotten, men inte för att han var dålig på fotboll. Ensam var han sällan men han umgicks med många och kunde därför tyckas sakna nära vänner. Åtminstone var det så Lova såg det. Och eftersom Noa inte hade så många nära vänner såg sig Lova som en av hans bättre.

De lärde känna varandra tidigt. Redan andra dagen på högstadiet lyckades de hamna bredvid varandra i matsalen. Lova intresserades av det faktum att Noa använde eye-liner, något inte helt nytt men ändå lite exotiskt. De hade pratat om sommarlovet, om bad och sol och sedan övergått till att kommentera den nya klassen. Spännande att börja ny skola, men nervöst.

I bussen var ljudnivån hög. Längst bak satt klassens mer populära tjejer och förde ett väldigt liv. Lova kunde urskilja ord som tydde på att det diskuterades bilder, möjligen snapchat. Lite framför dem höll ett opportunistiskt gäng killar till och gjorde sitt bästa för att få vara med i tjejernas samtal. Längre fram i bussen satt de mer sansade eleverna samt lärarna, som då och då gjorde utflykter bakåt i mer eller mindre fruktbara försök att stävja oron i bussens akter.

Tiden gick långsamt. Noa småpratade med en annan av klassens killar som råkat hamna bredvid honom. Lova lyssnade men låtsades inte om någonting – tjuvlyssna var ju inget som uppskattades. Inte för att det gjorde någonting, alla kunde ju höra och inget farligt sades, men ändå. Allteftersom tiden gick och hennes sätesgranne sjunkit in i sin mobil kände hon ett växande behov att bryta in i samtalet, men att bara sådär skjuta in något är inte särskilt lätt. I en plötslig akt av mod lutade hon sig framåt, sträckte fram handen och drog lite lätt i en gyllenbrun hårtuffs.

Lova hade aldrig varit rädd för att sticka ut. Ända sedan barnsben hade hon ridit och hjälpt till så gott det gick i familjens lilla stall och kroppsstyrka hade hon fått därefter. Hon visste att hon var en av klassens bästa på de flesta sporter, något som också uppskattades av eventuella lagkamrater på raster och idrottslektioner. Fast nuförtiden blev det inte så mycket idrott på rasterna – man fick vara glad om man lyckades få med några annars mobilglada ögon på en omgång rundpingis. Då brukade det å andra sidan gå desto bättre; roligast var det om man kunde tvåla till någon stöddig kille i parallellklassen.

Även om Lova förstås tyckte det var roligt att göra mål och vinna var hon inte den som inte passade sina lagkompisar. Det hände till exempel en gång när klassen spelade handboll att hon fick friläge, men istället för att själv sätta bollen i nät passade till Noa som kom springandes några meter till höger. Han hade gjort mål och hela laget jublade och gjorde ”high five”. Att det var just Noa som gjorde mål den gången var mer av en lycklig olyckshändelse, men det var nog därför hon kom ihåg det så väl. När Lova inte fick utmärka sig i idrott var hon en klassens bättre på matte men hade aldrig riktigt förstått sig på ämnen som hade med andra språk att göra. Det hindrade henne dock inte från att då och då lyfta handen i klassrummet.

Noa kände för en sekund hur håret på hans vänstra sida om huvudet blev tyngre. Bakom honom granskade Lova reaktionerna. Samtalet upphörde för en kort stund och det blev tyst men Noa låtsades inte om någonting. En snabb, lite lurig blick bakåt riskerade att avslöja honom men han trodde inte Lova lagt märke till detta misstag. Ett par sekunder senare hörde han dock en trallande röst bakom sig: ”Jag såg dig allt! Vad pratar ni om egentligen där framme..?”.

Det tog ett par minuter för Lova att sätta sig in i den värld som Star Wars utgör, men förvånansvärt fort var hon inne i samtalet. Inte för att hon tillförde så mycket rent innehållsligt men frågvis som hon var fick Noa i varje fall chansen att glänsa lite. Och Noa gillade Lovas lättsamma sätt – då gjorde det inget att hon inte sällat sig till skaran som sträcktittat alla de sex första filmerna i berättelsens kronologiska ordning. Söta och pälsiga björnliknande varelser blandades med stora, bokstavligen och bildligen äckliga, larvliknande skapelser samt en hel uppsjö olika laservapen och plötsligt gick bussresan betydligt snabbare.

När de gick av bussen vid Korsvägen kunde Noa ännu känna tyngden i håret på sin vänstra sida om huvudet. Inte för att håret höll på att lossna; nej, det var en annan känsla. En misstänkt varm känsla av att bli sedd, uppmärksammad av någon man inte riktigt väntat sig skulle uppmärksamma en men som man verkligen inte tackar nej till. Han brydde sig egentligen inte om huruvida Lova hade någon baktanke med handlingen eller inte – förmodligen var hennes granne helt enkelt lite för tråkig – men känslan fanns där ändå. En nyligen anslagen gitarrsträng i ett glatt ackord, liksom vibrerandes i magen.

Under det timslånga besöket på Världskulturmuseet höll sig Lova så gott hon kunde i närheten av Noa. Detta var till en början ett ganska krävande uppdrag varför hon fick anstränga sig för att hänga med i guidens redogörelser, men allteftersom tiden gick lade hon märke till att hennes mål aldrig tycktes vara särskilt långt borta. Delvis befriad från sin uppgift blev det lättare att försöka se det guiden pekade på. Utställningen bestod av en stor samling föremål från olika delar av världen symboliserandes kulturers och människors möten och skulle bidra till kunskap inom både historia och religion, något hon ju faktiskt behövde bli bättre på. Fascinerad vandrade hon runt bland lerkrukor från Mesopotamien och hattar från Sydostasien. Om sanningen ska fram var hon kanske ännu mer fascinerad över sin fascination för de långväga ditflugna sakerna och misstänkte att det hela berodde på att hon dragit Noa i håret någon timme tidigare. Nog för att hon inte brukade vara blyg, men det där var nästan utöver det vanliga.

Solen hade redan påbörjat sin vandring ned mot horisonten när klassen kom ut från museet. Orange-röda strålar av ljus studsade mot Gothia Towers blanka glas på andra sidan gatan och var nära att blända Lova när hon steg ut i friska luften. Hon gick längst fram med Noa och hans starwarskumpan tätt efter sig. Bussen skulle inte vara hemma förrän om ett par timmar, men Lova längtade inte hem…

 

 

My ögnade igenom texten en gång till och stängde sedan ned datorn. Kärlek var sannerligen inte lätt att skriva om, i synnerhet inte ungdomlig sådan. Kanske berodde det på att det nu för tiden var ett par år sedan hon var där själv. Eller kanske var det likadant då; kanske var ung kärlek ungefär så förvirrad i sig själv som den var svår att skriva om. Ja, nog var det svårt också då.

Kanske var det därför ämnet var så fascinerande. Förvirringen, funderade My, kom nog ur den brist på erfarenhet som man ofrånkomligen står inför när man möter känslor för kanske första gången. Men bristen på erfarenhet var också en stor tillgång. Kanske var det oskuldsfullheten, barnsligheten och leken som gav den unga kärleken sin gloria. Den relativa avsaknaden av kön och sex som maktmedel och den otvivelaktigt jämlika relationens fantastiska sociala samspel. Eller också var det hon själv som hade en glorifierad bild av sin ungdom. Nog präglas man av sina upplevelser, vare sig man vill det eller ej.

 

 

 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela