Jorden och Människan

Publicerad 2018-03-24 06:49:43 i Allmänt,

Tänk att jorden kretsar kring mig
Tänk, om den faktiskt gör det
Du sa, "Du är den finaste i världen"
Jag sa, "Jag vet"
 
Tänk om jorden kretsar kring mig
Förlåt min älskling, den gör inte det
Du sa, "Min tid är din att nyttja"
Jag tog din hand, drog och slet
 
Tänk att jorden kretsar kring mig
Nej, den kan inte göra det
Jag ska dö, förmultna, glömmas bort
Men träden stå i evighet
 
 
// AGCH
 

För och emot frihandel

Publicerad 2018-03-09 10:18:00 i Allmänt,

Så här i tulltider är frihandel ett mycket aktuellt ämne. Igårkväll meddelade Donald Trump (alltså USA:s president) att USA ämnar inför tullar på stål och aluminium som sannolikt också kommer gälla Europeiska unionen. Sverige, som är medlem i EU, har självt en relativt stor stålsektor som eventuellt kan råka illa ut om USA:s importtullar genomförs. Men varför vill Trump införa tullarna från första början och vad finns egentligen att vinna på frihandel? Och finns det andra bieffekter av frihandel som måste vägas in i bedömningen? Här kommer ett par argument för och emot frihandel.
 
För att illustrera poängen med frihandel tycker jag det är bästa att använda sig av exempel från vardagslivet och sedan skala upp dessa till samhällsnivå. Tänk dig att du ärver en gitarr - en riktigt fin en, något sliten men mer än duglig. Men du har aldrig spelat gitarr. Visst hade det varit roligt att lära sig, men det tar ju tid och tid finns inte i överflöd. Du ställer därför undan gitarren i ditt förråd och tänker inte mer på saken. Någon vecka senare ser du en annons (på blocket, i lokaltidningen - det spelar ingen roll) där föräldrarna till ett barn som just ska börja på musikskola söker en fin, begagnad gitarr till sin unge. Du bestämmer dig för att höra av dig, ni kommer överens om ett pris och genomför affären. 
 
Nyttan i transaktionen, där gitarren byttes mot pengar och vise versa, ligger i att båda parter blev lite rikare när den utfördes. Själva anledningen till att bytet kunde genomföras (så länge frivillighet råder) är att du såg mer värde i pengarna än gitarren och du blev mellanskillnaden rikare vid bytestillfället. Detsamma gäller föräldrarna som köpte gitarren - de såg mer värde i gitarren än i penningsumman och blev mellanskillnaden rikare när transaktionen kunde genomföras. Skälet är när allt kommer omkring att saker och ting inte har ett exakt, inneboende värde utan att värdet (eller om vi så vill nyttan) av ett föremål varierar beroende på vem som håller det i sin hand.
 
Resonemanget är direkt överförbart till samhällsnivå, med den skillnaden att vi måste bredda vår syn på aktörer. Individer kan visserligen också handla över gränser men den största delen av världshandeln består av handel inom och mellan företag. Här drar näringslivet nytta av det faktum att olika länder har olika produktionsförhållanden - Italien lämpar sig särdeles bra för vinframställning medan Sverige har en mycket innovativ och duglig IT-sektor. Därför importerar vi italienskt vin, samtidigt som det kan tänkas att Italien importerar IT-lösningar från Sverige (det vet jag inget om, så det tjänar endast som exempel). Win-winförhållandet finns faktiskt kvar även om Italien skulle varit bättre både på att tillverka vin och utveckla IT-lösningar eftersom frihandeln skapar utrymme för italienarna att ägna sig mer åt den syssla de gör bäst inom landet. Genom handeln kommer italienarnas fantastiska vinmakeri övriga världen till godo och eftersom italienarna tjänar så bra på vinet (som de gör bättre än IT) blir det ekonomiskt effektivt att importera IT-lösningar av något högre kostnad från låt säga Sverige. Klassisk handelsteori säger alltså att oavsett vilka olika produktionsförhållanden som råder i olika länder är frihandel effektivt, eftersom den gör att alla ekonomier kan ägna sig åt den ekonomiska verksamhet de själva är bäst på. Med en hypermodern term skulle man kunna säga att alla länder tillåts förverkliga sin potential.
 
Detta låter ju fantastiskt - alla vinner och blir lite rikare. Så varför skulle man vilja gå ifrån frihandel och till exempel införa tullar? Ur välfärdsekonomisk synvinkel är det ganska svårt att argumentera för tullar. En situation där tullar faktiskt kan vara effektivt är när ett land som håller på att industrialiseras ska öppna upp sig för handel och därmed konkurrensutsätter sin industri. Här kan man anta att landets industri, som ju är under utveckling, inte riktigt kan konkurrera med den utländska. När landet öppnar för handel övergår köpare från att köpa inhemskt till att importera, eftersom den utvecklade, utländska industrin är lite effektivare och därmed lite billigare. Detta skulle slå ut inhemsk industri och landets investeringar vore av ingen nytta, om det inte vore för tullarna. Genom att införa importtullar på de varor som produceras av den inhemska industrin höjs priset på den utländska produktionen och den inhemska industrin blir skenbart konkurrenskraftig. Tullen bibehålls under ett par år av hårda utvecklingssatsningar och avvecklas när inhemsk industri bär sig själv i den internationella konkurrensen. När tullarna avvecklas sporras inhemsk industri till fortsatt utveckling genom den internationella konkurrensen, samtidigt som den de facto välståndsminskning som tullen innebar för inhemska konsumenter tas bort. Landet har under ett par år köpt sig en plats i världshandeln till priset av minskat konsumentvälstånd, något som kan gynna konsumenterna under lång tid (de jobbar ju också i industrin). 
 
Men skyddstullar för begynnande industri ligger långt ifrån det Trump nu gör. Stål- och aluminiumindustrin i USA är snarast döende. Den bristande konkurrensförmågan beror inte omogenhet utan ineffektivitet - USA gör andra saker bättre än stålproduktion och bör ur handelsperspektiv därför syssla med just annat. Importtullar på stål håller visserligen stålindustrin under armarna, men priset blir högt för övriga ekonomin. När andra amerikanska producenter, låt säga bilindustrin, möter högre priser på sina insatsfaktorer (i detta fall priset på råvaran till karosser med mera) minskar deras lönsamhet samtidigt som de amerikanska bilköparna kan räkna med högre priser. För att återknyta till gitarrexemplet - när Trump genom tullen gör att gitarren blir lite dyrare minskar värdet av transaktionen för köparen, i vårt fall föräldrarna till en blivande musikskoleelev. I vissa fall kanske transaktionerna inte alls blir av (de höjda priserna överskuggar nyttan av det som skulle köpas in) och då hotas också arbetstillfällen inom landet som använder sig av tullen. Det har inte Trump sagt. Inte heller har han sagt att vanliga konsumenter kan räkna med att bli lite fattigare i genomsnitt (i varje fall de som tänker sig att köpa något som innehåller stål). 
 
Skyddstullar för varor och tjänster som produceras av ineffektiv, döende industri verkar alltså inte vara någon bra idé. Här är frihandel bäst. Men det finns andra perspektiv på frihandel som komplicerar bilden. Vissa länder är bäst på ekonomiska aktiviteter som på kort sikt kan vara mycket vinstgivande men som på sikt blir en last för landet. Typexemplet är de länder i Afrika som är mycket rika på råvaror och då främst olja och mineraler. Av rationella handelsskäl specialiserar sig dessa länder på råvaruproduktion, råvaror som behövs i de rika industriländernas fabriker. Men även om lönsamheten idag är bättre inom råvaruutvinning än industri i fattiga utvecklingsländer vet vi av erfarenhet att förädling är mer lönsamt i längden. De rika länderna blev inte rika på skogsbruk utan på industriproduktion. När de rika länderna importerar råvaror från fattigare utvecklingsländer blir dessa länder beroende av sin råvaruproduktion, som om inte alternativa investeringar görs riskerar att låsas fast i på lång sikt mindre lönsam ekonomisk aktivitet.
 
Till detta ska läggas något som ekonomer brukar kalla "råvaruförbannelsen". I länder som specialiserar sig på råvaruutvinning blir denna gren av ekonomin oftast mycket dominerande. Kontrollen över råvarusektorn blir därför mycket värdefull på ett nationellt plan - den som har kontroll över råvaruproduktionen kan räkna med att bli mycket rik. Opportunistiska politiker och skruppelfria affärsmän mer eller mindre drivs in korruption, något som snart kommer att prägla både stat och näringsliv. Följden blir svaga samhälleliga institutioner. Brister i eller avsaknad av rättsväsende, ineffektiv offentlig sektor och lågt samhälleligt och mellanmänskligt förtroende lägger grunden till många års fattigdom och potentiella väpnade konflikter. Situationen i Kongo talar för sig själv - det är inte självklart att Apples uppköp av mineraler till sina produkter är av godo på lång sikt, även om transaktionen kan tänkas vara av frivillig natur idag (vi vet dock att mycket i just den produktionskedjan är långt ifrån frivilligt).
 
Vi ser att det finns både för- och nackdelar med frihandel. Vi har dock ett argument kvar, ett argument som kanske är starkare än något annat lite beroende på var och hur det tillämpas. Detta argument tar sin utgångspunkt i det beroende som skapas i handelssituationer. Parterna blir genom att byta varor och tjänster knutna till varandra för att varje enkild parts verksamhet ska kunna fortskrida. Internationell handel blir därför ytterst en garant för internationell fred - varför slåss mot sin granne när detta enbart innebär förluster för en själv? Graden av beroende mellan länder brukar med ett fint ord kallas integration; ju högre integration desto lägre risk för konflikter, och handel är en viktig del av integrationen. Det är av denna anledning EU tilldelades fredspriset och det är av denna anledning EU som projekt är så väldigt angeläget att upprätthålla. Väst- och Centraleuropa har inte sett organiserad blodsspillan på 78 år, något som i modern tid torde vara europarekord. Frihandeln kan alltså tänkas ha räddat mången bror och syster, barn och förälder som sluppit kallas ut i fält och dö för oftast mycket tveksamma syften. Ett argument som kanske i sig räcker för att motivera handel (och utbyte i allmänhet) över gränser.
 
 
 
 
 
 
 
// AGCH
 

På gränsen

Publicerad 2018-03-06 09:02:00 i Allmänt,

Den text jag lade ut på bloggen för snart två veckor sedan, "Om förakt för svaghet", är kontroversiell. Att så som jag gjorde där beskriva samhällskroppen som en modell som styrs av vissa mer eller mindre inneboende egenskaper har sina för- och nackdelar. Fördelen är att man kan isolera orsak och verkan i händelseförlopp och förändringar, något som utan förenklingar och generaliseringar kan vara mycket svårt. På så vis ger det en tydligare bild av vad som händer och kan också skapa viss förståelse kring vilken typ av politik som är rimlig att tillämpa om man vill göra något åt sakernas tillstånd. Nackdelen med modelltänkandet är att förenklingar och generaliseringar kan ta modellen så långt bort från verkligheten att den blir i bästa fall ointressant och i värsta fall helt missvisande.
 
"Om förakt för svaghet" är ingen verklighetsbeskrivning. Det är ett tänkt, möjligt framtidsscenario som kan bli verklighet om ett antal olika aspekter av det politiska och ekonomiska livet förändras på ett visst sätt. I sak är textens poäng att om våra liv alltmer präglas av klassiskt ekonomiskt, rationellt handlande kan värden som vi på samhällelig nivå uppskattar i framtiden vara hotade. Omsorgen om samhällets mest utsatta individer kräver ett gemensamt ställningstagande, något som också kräver samhälleligt förtroende och samarbetsvilja hos alla samhällets medborgare, inte enbart hos de som kan tänkas behöva stöd. Men om beslutsfattande alltmer sker på individnivå och detta beslutsfattande tar sin utgångspunkt i individens egna, personliga intressen, då riskerar både mellanmänskligt förtroende och samarbetsvilja minska. Och om vi saknar samarbetsvilja och förtroende för varandra och för det allmänna (statliga, regionala och kommunala myndigheter och organ), då finns en väsentlig risk att vi minskar våra åtaganden gentemot varandra.
 
Konsekvensen blir ett samhälle där var och en tar hand om sig, något som kanske inte låter så dumt. Problemet är bara att människovärde i ett sådant samhälle saknar tyngd som begrepp. När en allt större del av livet ägnas åt marknadsaktivitet och människor i allt större utsträckning tar fullt ansvar för sig själv och sin livssituation, då förskjuts det begrepp om människovärde som återfinns i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna till att alltmer likna marknadsvärde. Och när en människas värde definieras som marknadsvärde och denna människa är mycket fattig, då finns en uppenbar risk att respekten för denna människas liv och värdighet brister. Därav 1930-talsanspelningen.
 
Också jag tycker att titeln och diskussionen kring förakt för svaghet är lite väl överdriven. Den kommer ur att vi tenderar att se mänsklig intention och vilja i de flesta aspekter av livet. Nu är vi alla inte små barn, men det är talande att barn inte sällan besvarar frågor i stil med "Varför nös hon?" med uttalanden liknande "För att hon tycker om det". Om människor ser fattigdom som ett val och dessutom uppfattar att den fattiga gruppen kan ha politiska krav på kollektivt organiserad välfärd är det inte omöjligt att andra befolkningsgrupper ser dessa fattiga individer som parasiter på samhällskroppen. Och vad känner man inför parasiter om inte förakt?
 
Jag vet, resonemanget är i dagsläget långt ifrån förhållandena i verkligheten men den förtjänar trots det att föras. Mycket av det som hyllas som svenska eller västerlänska värderingar (och då först och främst de mänskliga rättigheterna) är beroende av att vi ytterst bryr oss om varandra och finns det tendenser som hotar detta faktum är de värda att diskuteras. Nästa fråga blir i vilka ord så ska ske och där kan också jag trampa snett ibland. Hoppas i varje fall att budskapet något så när gick fram. Vissa saker, speciellt sådant som väcker starka känslor, kräver extra eftertanke för att hålla sig inom anständighetens och saklighetens gränser.
 
 
 
 
// AGCH
 
 
 

En studieresa

Publicerad 2018-03-01 07:32:00 i Berättelser,

I drygt två år hade de gått i samma klass och nu satt han på raden framför henne i en buss på väg mot Göteborg. Lova såg förstrött ut genom fönstret. Gran och tall flög förbi i en väldig hastighet och då och då passerades byggnader. Ännu var det långt kvar till resans mål (vad var det förresten de skulle göra..?) men det var inte det som i första hand upptog hennes tankar. Som i en immig spegel anades i fönstret framför henne en axellång, gyllenbrun kalufs.

Noa hade aldrig gjort så mycket väsen av sig. Från det att de började sjuan hade han alltid suttit i mitten av klassrummet, varken längst bak eller längst fram. Han blev aldrig hjälte i någon fotbollsmatch på idrotten, men inte för att han var dålig på fotboll. Ensam var han sällan men han umgicks med många och kunde därför tyckas sakna nära vänner. Åtminstone var det så Lova såg det. Och eftersom Noa inte hade så många nära vänner såg sig Lova som en av hans bättre.

De lärde känna varandra tidigt. Redan andra dagen på högstadiet lyckades de hamna bredvid varandra i matsalen. Lova intresserades av det faktum att Noa använde eye-liner, något inte helt nytt men ändå lite exotiskt. De hade pratat om sommarlovet, om bad och sol och sedan övergått till att kommentera den nya klassen. Spännande att börja ny skola, men nervöst.

I bussen var ljudnivån hög. Längst bak satt klassens mer populära tjejer och förde ett väldigt liv. Lova kunde urskilja ord som tydde på att det diskuterades bilder, möjligen snapchat. Lite framför dem höll ett opportunistiskt gäng killar till och gjorde sitt bästa för att få vara med i tjejernas samtal. Längre fram i bussen satt de mer sansade eleverna samt lärarna, som då och då gjorde utflykter bakåt i mer eller mindre fruktbara försök att stävja oron i bussens akter.

Tiden gick långsamt. Noa småpratade med en annan av klassens killar som råkat hamna bredvid honom. Lova lyssnade men låtsades inte om någonting – tjuvlyssna var ju inget som uppskattades. Inte för att det gjorde någonting, alla kunde ju höra och inget farligt sades, men ändå. Allteftersom tiden gick och hennes sätesgranne sjunkit in i sin mobil kände hon ett växande behov att bryta in i samtalet, men att bara sådär skjuta in något är inte särskilt lätt. I en plötslig akt av mod lutade hon sig framåt, sträckte fram handen och drog lite lätt i en gyllenbrun hårtuffs.

Lova hade aldrig varit rädd för att sticka ut. Ända sedan barnsben hade hon ridit och hjälpt till så gott det gick i familjens lilla stall och kroppsstyrka hade hon fått därefter. Hon visste att hon var en av klassens bästa på de flesta sporter, något som också uppskattades av eventuella lagkamrater på raster och idrottslektioner. Fast nuförtiden blev det inte så mycket idrott på rasterna – man fick vara glad om man lyckades få med några annars mobilglada ögon på en omgång rundpingis. Då brukade det å andra sidan gå desto bättre; roligast var det om man kunde tvåla till någon stöddig kille i parallellklassen.

Även om Lova förstås tyckte det var roligt att göra mål och vinna var hon inte den som inte passade sina lagkompisar. Det hände till exempel en gång när klassen spelade handboll att hon fick friläge, men istället för att själv sätta bollen i nät passade till Noa som kom springandes några meter till höger. Han hade gjort mål och hela laget jublade och gjorde ”high five”. Att det var just Noa som gjorde mål den gången var mer av en lycklig olyckshändelse, men det var nog därför hon kom ihåg det så väl. När Lova inte fick utmärka sig i idrott var hon en klassens bättre på matte men hade aldrig riktigt förstått sig på ämnen som hade med andra språk att göra. Det hindrade henne dock inte från att då och då lyfta handen i klassrummet.

Noa kände för en sekund hur håret på hans vänstra sida om huvudet blev tyngre. Bakom honom granskade Lova reaktionerna. Samtalet upphörde för en kort stund och det blev tyst men Noa låtsades inte om någonting. En snabb, lite lurig blick bakåt riskerade att avslöja honom men han trodde inte Lova lagt märke till detta misstag. Ett par sekunder senare hörde han dock en trallande röst bakom sig: ”Jag såg dig allt! Vad pratar ni om egentligen där framme..?”.

Det tog ett par minuter för Lova att sätta sig in i den värld som Star Wars utgör, men förvånansvärt fort var hon inne i samtalet. Inte för att hon tillförde så mycket rent innehållsligt men frågvis som hon var fick Noa i varje fall chansen att glänsa lite. Och Noa gillade Lovas lättsamma sätt – då gjorde det inget att hon inte sällat sig till skaran som sträcktittat alla de sex första filmerna i berättelsens kronologiska ordning. Söta och pälsiga björnliknande varelser blandades med stora, bokstavligen och bildligen äckliga, larvliknande skapelser samt en hel uppsjö olika laservapen och plötsligt gick bussresan betydligt snabbare.

När de gick av bussen vid Korsvägen kunde Noa ännu känna tyngden i håret på sin vänstra sida om huvudet. Inte för att håret höll på att lossna; nej, det var en annan känsla. En misstänkt varm känsla av att bli sedd, uppmärksammad av någon man inte riktigt väntat sig skulle uppmärksamma en men som man verkligen inte tackar nej till. Han brydde sig egentligen inte om huruvida Lova hade någon baktanke med handlingen eller inte – förmodligen var hennes granne helt enkelt lite för tråkig – men känslan fanns där ändå. En nyligen anslagen gitarrsträng i ett glatt ackord, liksom vibrerandes i magen.

Under det timslånga besöket på Världskulturmuseet höll sig Lova så gott hon kunde i närheten av Noa. Detta var till en början ett ganska krävande uppdrag varför hon fick anstränga sig för att hänga med i guidens redogörelser, men allteftersom tiden gick lade hon märke till att hennes mål aldrig tycktes vara särskilt långt borta. Delvis befriad från sin uppgift blev det lättare att försöka se det guiden pekade på. Utställningen bestod av en stor samling föremål från olika delar av världen symboliserandes kulturers och människors möten och skulle bidra till kunskap inom både historia och religion, något hon ju faktiskt behövde bli bättre på. Fascinerad vandrade hon runt bland lerkrukor från Mesopotamien och hattar från Sydostasien. Om sanningen ska fram var hon kanske ännu mer fascinerad över sin fascination för de långväga ditflugna sakerna och misstänkte att det hela berodde på att hon dragit Noa i håret någon timme tidigare. Nog för att hon inte brukade vara blyg, men det där var nästan utöver det vanliga.

Solen hade redan påbörjat sin vandring ned mot horisonten när klassen kom ut från museet. Orange-röda strålar av ljus studsade mot Gothia Towers blanka glas på andra sidan gatan och var nära att blända Lova när hon steg ut i friska luften. Hon gick längst fram med Noa och hans starwarskumpan tätt efter sig. Bussen skulle inte vara hemma förrän om ett par timmar, men Lova längtade inte hem…

 

 

My ögnade igenom texten en gång till och stängde sedan ned datorn. Kärlek var sannerligen inte lätt att skriva om, i synnerhet inte ungdomlig sådan. Kanske berodde det på att det nu för tiden var ett par år sedan hon var där själv. Eller kanske var det likadant då; kanske var ung kärlek ungefär så förvirrad i sig själv som den var svår att skriva om. Ja, nog var det svårt också då.

Kanske var det därför ämnet var så fascinerande. Förvirringen, funderade My, kom nog ur den brist på erfarenhet som man ofrånkomligen står inför när man möter känslor för kanske första gången. Men bristen på erfarenhet var också en stor tillgång. Kanske var det oskuldsfullheten, barnsligheten och leken som gav den unga kärleken sin gloria. Den relativa avsaknaden av kön och sex som maktmedel och den otvivelaktigt jämlika relationens fantastiska sociala samspel. Eller också var det hon själv som hade en glorifierad bild av sin ungdom. Nog präglas man av sina upplevelser, vare sig man vill det eller ej.

 

 

 
 
 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela