Om den politiska vänsterns relation till konsumtion

Publicerad 2018-06-11 10:37:00 i Allmänt,

Konsumtion är både ett centralt och kontroversiellt ämne inom samhällsvetenskaperna. Inom sociologin tar man fasta på hur konsumtionen påverkar och bygger mänskliga relationer i det moderna samhället. Här berörs konsumtion som statusmarkör, där hög konsumtion relativt omvärlden markerar hög status och där drivkraften att ständigt hålla jämna steg med omvärldens status tvingar oss att konsumera i allt högre takt. Begrepp som till exempel objektifiering beskriver hur vi människor för in oss själva i affärsrelationer och agerar som om både vi och andra vore konsumerbara ting. Det ”personliga varumärket” är på många sätt slutstationen på denna linje. Olika människor tillskrivs olika värde beroende på hur väl man lyckas marknadsföra sig själv samtidigt som den som saluförs ständigt måste umgås med tanken på att vara ett objekt i andras ögon. Någonting som konsumeras.

Inom nationalekonomin ser man på konsumtion som ett mer grundläggande koncept. Människan konsumerar först därför att hon måste. Mat, kläder och tak över huvudet är konsumtion hon alltid strävat efter och alltid kommer ägna sig åt. När denna konsumtion uppnåtts konsumerar människan därför att hon vill. Om jag får välja på att äta korngröt varje dag eller korngröt varannan dag och potatismos varannan dag väljer jag förstås det senare alternativet. Om jag därefter kan välja på att dessutom dricka varm choklad till frukost tackar jag förstås inte heller nej till det. Så fortsätter det – ju högre konsumtion vi kan upprätthålla, desto högre är vår levnadsstandard. En för fortsättningen viktig insikt från nationalekonomisk teori är dessutom att konsumtionen är en central drivkraft för hela vår ekonomi. De flesta går med på att vi behöver inkomst för att konsumera. Vad som kan vara lite svårare att greppa är att större delen av vår inkomst kommer ur andras konsumtion. Nivån på konsumtionen bestämmer alltså till stor del hur mycket inkomster samhället har och därför också hur mycket skatteintäkter staten kommer kunna uppbringa för skola, vård och omsorg.

Så långt en mycket kort redogörelse över perspektiv på konsumtion från akademin. När dessa tankar om konsumtion ska leta sig in i verkligheten gör de så via politiken. Här finner vi att anhängare av liberalismen i mångt och mycket abdikerat från kritiska analyser av konsumtion, förmodligen eftersom de ser konsumtion som en individuell angelägenhet som inte bör ifrågasättas politiskt. För personer och politiska strömningar som på ett eller annat sätt knyter sig till någon form av socialism är frågan om konsumtion betydligt mer delikat. Statusjakt och konsumtionshets ses som närande en omänsklig kapitalism, samtidigt som staten är beroende av skatteintäkter för att kunna ta hand om de individer marknaden lämnar på efterkälken.

Jag skulle vilja hävda att frågan om konsumtionen klyver den politiska vänstern i två huvudkategorier: den ena radikal, den andra pragmatisk. Den radikala vänstern ser konsumtionen som en bärande del av kapitalismen. Eftersom konsumtion i den kapitalistiska ekonomin sker på individuell basis kommer konsumtion att användas som statusmarkör för individen. Konsumtionen blir således ett verktyg för de rika att visa på skillnaden mellan rika och fattiga. Inte nog med det – konsumtionen blir dessutom ett medel för upprätthållandet av relationen mellan rika och fattiga. Eftersom rika med ekonomiska medel kan köpa tjänster av mindre bemedlade människor etableras en hierarki där fattiga servar rika. Eller för att ställa saken på sin spets: de som arbetar servar de som äger produktionsmedlen. De rikas konsumtion av (de fattigas) tjänster synliggör och därmed förstärker klasshierarkin och den kapitalistiska ordningen upprätthålls.

För att bryta denna ordning (där konsumtionen tvingar in människor i omänskliga beteenden och omänskliga relationer) måste konsumtionen ifrågasättas. Konsumtionskritik blir således ett led i kritiken mot kapitalismen. Att köpa second hand blir utöver ett sätt att värna miljön en politisk yttring; att avstå från konsumtion blir en politisk handling.

I dagens politiska landskap är denna gren av radikal vänster relativt osynlig. Inspirerad som den är av sociologiska teorier tycks den först och främst existera i anknytning till universitetsstäder (i varje fall Göteborg), där den utövar visst inflytande över modet i akademiska kretsar. Tyvärr är det ganska svårt att visa vad man avstått från att köpa, varför modet istället inriktar sig mot att se ut som second hand. Huruvida dessa handlingar blir systemomkastande eller ej ska jag låta vara osagt. Säkert är dock att det finns grupper som också i dagens Sverige inte har råd att avstå konsumtion och det är bland annat till dessa som den pragmatiska vänstern vänder sig till.

Den radikala och pragmatiska vänstern delar i mångt och mycket problemformulering. Kapitalismen skapar strukturer av ojämlikhet som inte är människan till nytta. Ojämlika relationer riskerar att leda till förtryck och utnyttjande, något som samhället måste motverka. Här upphör dock likheterna. Istället för att som den radikala vänstern kritisera konsumtionen som bärande del i det kapitalistiska systemet har den pragmatiska vänstern valt att anamma konsumtionen som en möjlig lösning på problemet.

När industrialiseringen kom igång på allvar i mitten av 1800-talet var fortfarande stora delar av Sveriges befolkning fattig, i absolut bemärkelse. Med ny teknik, specialisering och arbetsdelning ökade dock produktionskapaciteten i ekonomin väsentligt. Denna till viss del marknadsdrivna process skapade stora möjligheter till förbättrad levnadsstandard, men långt ifrån alla kunde ta del av den. Dåliga förhandlingspositioner för arbetare höll nere lönerna samtidigt som sjukdom, olycksfall i arbetet och så vidare ständigt hotade den fattigare delen av befolkningens välmåga. För att råda bot på problemen och jämna ut skillnaderna mellan människor tog staten över alltfler av samhällets viktiga funktioner. Offentligt organiserad skola skulle se till att alla individer gavs möjlighet att skapa en egen framtid, något som på sikt skulle utjämna både materiella klyftor och förhandlingspositioner mellan arbetstagare och arbetsgivare. Vård och omsorg skulle bedrivas i offentlig regi för att samtliga medborgare skulle få tillgång till det välstånd som industrialiseringen skapade oavsett var på inkomststegen man befann sig. Allt detta var man tvungen att finansiera genom skatter.

Eftersom skattesystemet är så viktigt för den pragmatiska vänstern är också den bas som skatten tas ifrån central. Ju rikare samhället blir, desto större möjligheter har staten att hjälpa de som har det svårast. Tillväxt, det vill säga ökande inkomster och ökande konsumtion, ökar statens förmåga att jämna ut skillnader mellan fattiga och rika.

Den pragmatiska vänstern ser därför inte något direkt bekymmer med konsumtionen. I enlighet med nationalekonomisk teori bedrivs pragmatisk, socialdemokratisk näringslivspolitik med målet att öka samhällets totala materiella resurser, som staten sedan kan beskatta och använda för att utjämna makt- och klasskillnader. I detta sammanhang blir konsumtionskritik istället kontraproduktivt – när den ene skär ned på sin konsumtion minskar den andres inkomster, och med den statens möjlihet att ta upp skatt. Och när statens möjlighet att ta upp skatt minskar, då minskar också statens möjlighet att finansiera det vi kallar välfärden.

Mot bakgrund av detta tycks det inte vara någon slump att det är den pragmatiska vänstern som vuxit sig stark historiskt. Socialdemokratin som idé har under långa tider dominerat svensk politik medan olika former av radikal vänster (inte bara konsumtionskritisk) alltid fört en marginaliserad tillvaro utan bredare väljarstöd.

Avslutningsvis skulle jag vilja göra ett hopp in i den svenska dagspolitiken och knyta frågan om konsumtionen till den kris som partiet Socialdemokraterna idag genomlider. Som jag visade ovan är inkomstnivån avgörande för hur mycket skatt staten kan få in, och vill man ha höga inkomster är det dumt att begränsa konsumtionen. Det senare är dock något Socialdemokraternas regeringspartner Miljöpartiet ägnar en hel del tid åt att argumentera för, om än på andra grunder än jag gjort ovan. För att Socialdemokraterna inte skall tappa trovärdighet i sin ekonomiska politik gäller det att presentera politiska förslag på miljöområdet som inte minskar den materiella levnadsstandarden. Bensinskatt, flygskatt med mera behövs för att möta klimatförändringarna men måste kompletteras med investeringar i teknologi och infrastruktur för de som berörs av skatterna. Om inga alternativa drivmedel och transportsätt tillhandahålls blir de samhällsekonomiska kostnaderna stora och det går ut över skola, vård och omsorg. Dessutom innebär det ett brott mot tillväxtpolitiken, som traditionellt gått ut på att de flesta ska få det bättre också privatekonomiskt. Med andra ord: Socialdemokratin går inte särskilt bra ihop med konsumtionskritik, och Socialdemokratierna riskerar därför att inte gå så bra ihop med Miljöpartiet.  

 

 

// AGCH

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela