Tystnaden

Publicerad 2018-02-01 15:00:19 i Berättelser,

"Var har du varit medan jag satt hemma med ett glas öl och grät mig till sömns till Tracy Chapman?"

Vi hade precis satt oss ner vid bordet i hennes lägenhet när hon slängde frågan rakt ut i luften. Efter ett par sekunder landade den mjukt hos mig. Orden var ingen dom, inga klippta band och obehagliga tystnader. Hon lät mig fundera. Jag hade inte varit hos henne, min syster. Du förstår, systrar emellan hade vi alltid varit överens om att inte prata för mycket, inte låta språket komma för nära inpå våra liv. Inte heller hade vi besökt varann särskilt ofta. Födelsedagar, julaftnar och kanske någon annan gemensam högtidsdag, annars höll vi oss på varsitt håll.

Jag tror det började för ungefär ett år sedan. Nina, som min syster heter, skulle flytta ihop med sin partner i den lägenhet vi satt i den kvällen. De hade hållit ihop länge, mer än fyra år när kärleken eller vad det nu var började ebba ut. Som sagt, vi har aldrig riktigt pratat om det privata så jag kan inte säkert säga men vad jag vet bodde de inte länge tillsammans. Han blev konstig, talade på ett annat sätt med henne och hon tröttnade. Om man får tro henne, och det gör jag. Hon sparkade ut honom och stannade ensam kvar i lägenheten, två rum och kök med stor balkong i väster.

Ensamheten måste gnagt på henne, slukat henne bit för bit och ätit upp henne inifrån, för en dag orkade hon inte upp ur sängen. Nina låg där under täcket, skyddad och gömd från denna världs alla faror och otäckheter. Undanskuffad och omöjlig att hitta för telefonförsäljare och nyhetsankare, för ruset i centrum och för bruset på radion. Min syster var uppe några minuter på eftermiddagen och tog ett glas fil, varefter hon kisade ut genom fönstret och gick och lade sig igen.

Det började på fredagen, har Nina berättat. Att tiden gick fruktansvärt långsamt men att den ändå hann ifatt henne och att det blev måndag. Men hon kunde inte gå till jobbet. Alldeles för många var det där ute, alldeles för mycket att hålla reda på och hon kunde fortfarande inte sortera de få tankar som fanns i huvudet. Det är vad jag tror i alla fall. Följaktligen låg hon kvar i sängen, tog sig upp för ett glas fil och gick och lade sig igen. När filen tog slut tog hon sig för första gången på fyra dagar utanför huset. Med blicken fäst i backen gick hon de 200 metrarna åt sydost till den plats ICA har sin butik. Hon fyllde en kasse med frysta pizzor, betalade och gick hemåt. På vägen passerade hon Systemet, där några öl gjorde pizzorna sällskap.

Nina satte mobilen på ljudlöst. Hon har sagt att det var skönt, att hon inte mådde bra av alla krav som människor runt omkring henne representerade. Jag tror henne men vet också att hon har fel, men det har jag inte sagt. Hur som helst skärmade hon av sig, tappade sakta men säkert kontakt med världen. Det var så jag fick reda på det till slut, när hennes arbetsgivare ringde mig och undrade om jag något visste. Det gjorde jag inte, sa att hon förmodligen bara var sjuk. De sa att hon inte svarat i telefon på en vecka och att hon alltid brukade sjukanmäla sig om det var något. Jag förundrades över att de inte polisanmält men tänkte att det var nog inget.

Som förtroende systrar emellan har jag haft hennes extranyckel. Efter det där samtalet gick jag följaktligen hem till min syster, vred om låset och hittade henne i sängen. Blek, kall och tyst låg hon där i så nära fosterställning som går. Hon sa att hon var sjuk, att det snart skulle gå över och att allt skulle bli bra. Vi utbytte några fraser och sedan var jag på väg hem igen. Tänkte att det var lite olikt henne att inte ringa jobbet men sköt tanken ifrån mig.

Du förstår, vi har aldrig pratat särskilt mycket, min syster och jag. Tiden gick och gick, dagar blev veckor som blev månader. Så hittade jag henne där, en dag då jag tänkte jag skulle överraska med ett besök. Nina hade pyjamasen på sig fastän det var kväll. Hon låg fläkt över den enda fåtöljen som fanns kvar i vardagsrummet efter separationen, med huvudet hängandes över ena armstödet. Håret var ovårdat men ändå tjockt och vällde ner som ett enormt vattenfall mot golvet. Det enda som bröt tystnaden var Tracy Chapmans lena röst från CD-spelaren i hörnet.

Jag ringde 112. De två ambulanssjuksköterskorna var trevliga men samlade och allt gick väldigt fort. De sa att allt skulle bli bra, att Nina skulle klara sig och att jag skulle få komma och hälsa på så fort det gick. En vecka senare tog jag bilen in till lasarettet där en ung receptionist tog emot. De sa att Nina låg intagen på psyket, att jag kanske skulle förbereda mig på att hon inte riktigt var som vanligt. Jag kom på mig själv med att inte veta hur Nina brukade vara men bestämde mig för att det inte var någon stor grej. Jag satt hos henne i säkert två timmar, hon såg mig i ögonen nästan hela tiden. Men hon var tyst.

Det har aldrig kommit till min vetskap om Nina vid tidpunkten för mitt besök ville fly denna värld för evigt, eller om det var ett tillstånd hon var i vare kväll. Vi pratar inte så mycket om det privata, min syster och jag, och detta får nog räknas som privat. Två veckor senare låg det i vilket fall som helst ett brev i postfacket med min adress i Ninas handstil. Det tog någon timme innan jag öppnade, var inte säker på om jag ville veta vad som stod där. Min syster hade aldrig skrivit brev, vad jag vet. Men det var glada nyheter. Hon skrev att hon skulle få komma hem mot att hon kom in på återbesök en gång i månaden, men att jag var tvungen att besöka henne inom en något snarare framtid.

Dagen efter hade hon kommit hem, berättade min syster första gången vi sågs igen efter den där kvällen i hennes lägenhet. Hon talade tyst och höll blicken ständigt nedsänkt, som om hon skämdes över något men inte kunde med att säga det. Hon sa inte mer än vad hon behövde; det hade vi förresten aldrig någonsin gjort.

Så här i efterhand vet jag att vi aldrig sa tillräckligt. Därför var det extra svårt när hon ställde frågan. Var hade jag varit? Jag visste att jag måste berätta, att tystnaden gör det åt mig under tiden jag tvekar. Att varje sekund är ett bevis på min brist på omdöme, min oförmåga att ta hand om de jag älskar. Samtidigt visste jag att hennes fråga inte var ställd på det sättet. Hon lade ingen skuld på mig, det fanns ingen ilska i de stavelser som lämnade hennes mun. Min syster ville veta hur jag haft det under den tiden hon var frånvarande. Lika frånvarande som jag. Jag fick inte fram några ord, inga förklaringar eller redogörelser över tiden som gått. Istället kände jag hur musklerna i ansiktet drog ihop sig, hur tusentals känslor vällde över mitt huvud och letade sig ut som tårar i mina ögon. Jag lyfte min nedsänkta blick och såg på min syster som satt mittemot mig på andra sidan bordet. Hon såg att jag grät och jag såg att hon räckte mig handen. Jag kände hur mina fingrar tog den, som ett spädbarn krampaktigt håller i en moders lillfinger. Aldrig, aldrig mer, tänkte jag och lät min blick dränkas i Ninas. Tystnaden hade inte vunnit.

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela