Staten i rättighetsperspektivet

Publicerad 2018-01-13 12:00:00 i Allmänt,

Om man funderar lite kring var staten finner sin plats i en värld med så starkt motiverade rättigheter kring ägande inser man snart att den platsen är mycket svår att hitta. Staten finner sin finansiering i skatter (eller tvångsarbete, men det lämnar jag därhän). Skatt är både när det gäller skatter på kapital eller arbete att frångå de principer jag diskuterade i mitt förra inlägg. Staten tar ut skatt i förskott och har inte lagt ned varken arbete eller maskintid för att ha rätt till de medel som tas upp i skatt. Så hur kommer det då sig att skatten som företeelse har så starkt stöd, och vilken roll har den i konflikten mellan arbete och kapital?

Svaret på frågan står på åtminstone tre ben. Det första och kanske mest uppenbara är statens överlägsna förmåga att finansiera mycket stora projekt av samhällelig betydelse, där ansamlandet av stora resurser genom skatteväsendet är enda rimliga finansieringsmöjligheten. Det andra benet är att det måste finnas någon part som håller reda på alla människors rättigheter, eftersom det oundvikligen uppkommer konflikter av olika karaktär när människor samspelar i ett samhälle. Staten agerar rättskipare för att se till att rätten till liv, frihet och ägande upprätthålls. Sist men inte minst finner vi ett tredje ben utgörandes av statens roll som arena för kompromiss mellan arbete och kapital, eftersom parterna som vi ska se inte nödvändigtvis finner en godtagbar lösning på det fördelningsproblem jag beskrev i föregående inlägg. Gemensamt för alla tre benen och därför på sätt och vis ”pallens” sits, är att samtliga samhällsmedborgare i bildandet av den demokratiska staten gått med på att ge upp en viss del av de resurser de har rätt till för att på ett eller annat sätt förbättra sina egna eller samhällets livsförutsättningar.

De första två benen utgör den klassiska liberala motiveringen till varför staten behövs. Staten tillhandahåller befolkningen sådana tjänster så som skola, vård, och infrastruktur som enskilda kapitalägare eller till och med hela företag av olika anledningar (avsaknad av stordriftsfördelar, oacceptabel ojämlikhet och så vidare) inte klarar av. Dessutom måste det i ett civiliserat samhälle finnas någon som löser konflikter (genom ett rättsväsende) och som skyddar medborgarnas rättigheter vid militära angrepp (genom bildandet av militär). Dessa två ben tycks mig ganska oproblematiska och om inte ointressanta så i varje fall mindre eggande än det tredje, speciellt i detta sammanhang. Därför tänker jag i resten av texten behandla det tredje benet: staten som arena för kompromiss mellan arbete och kapital.

För att kratta manegen för kommande resonemang vill jag först påminna om vad jag skrev i föregående inlägg. Kom ihåg att både arbete och kapital har skäl för att kräva sin rätt till de resurser som skapas i företaget. Ingen av parterna vill i onödan kompromissa bort rätten till arbetets frukt eller rätten till ägandets avkastning. Detta ger upphov till en konflikt, där ingen av parterna nödvändigtvis måste vara nöjd med någon given fördelning. För att komma vidare från denna punkt måste vi föra in ett nytt begrepp i resonemanget, nämligen makt. Den fördelning som blir slutresultatet av en förhandling mellan arbete och kapital i företaget kommer oundvikligen vara beroende av maktförhållandena i företaget. Om kapitalet har övertag över arbetet kommer oproportionerligt stor andel av företagets mervärde gå till kapitalet och vise versa.

Vad bestämmer då maktförhållanden i företaget? Faktorerna skulle för enkelhetens skull kunna delas upp i två kategorier, nämligen interna företagsförhållanden och externa förhållanden i omvärlden. Vi börjar med de förstnämnda.

I företaget spelar något som skulle kunna kallas ”rättigheternas ordning” stor betydelse. Som vi konstaterat tidigare är äganderätten mycket viktig för att skydda rätten till liv och frihet. Det är ingen rättighet som (här kan diskuteras på vilka grunder) lättvindigt överlåts till någon annan. I företaget övergår inga äganderätter, men arbetet tillåts, ja till och beordras nyttja företagsägarens lokaler och material för att producera varor och tjänster. Eller med andra ord: företagsägaren låter arbetarna nyttja dennes personliga ägodelar, något som inte är en självklarhet - äganderätten går i beslutsväg före andra rättigheter i företaget. Även om det finns en konflikt om mervärdet i företaget har alltså kapitalägaren en ständig hållhake på arbetet – kapitalägaren kan när som helst med hänvisning till äganderätten frånta arbetaren dennes arbetsuppgifter (och därmed inkomstkälla). Beroende på hur de yttre, externa förhållandena ser ut kan detta vara överkomligt eller förödande för arbetaren; skulle den givna kapitalägaren vara enda arbetsgivare i området medför de interna förhållandena i företaget förstås mycket stor makt i händerna på kapitalägaren.

De externa förutsättningarna utgörs således av arbetsgivare och arbetstagare i företagets närhet. I de interna förhandlingarna mellan arbete och kapital är arbetet, för att väga upp ovanstående ojämlikhet, tvungen till att hota med att lämna företaget om de inte får tillräcklig del av företagets ekonomiska kaka. Om det finns gott om arbetstillfällen i omgivningen kommer företagsledningen tvingas gå med på långtgående eftergifter för att behålla kompetent arbetskraft och därmed konkurrenskraft (givet att målet med företaget är att gå med så mycket vinst som möjligt). Om så inte är fallet, eller om det redan står en lång kö av arbetslösa utanför företagets portar som väntar på att få ta anställning, då vet företaget om att arbetet antingen kommer stanna eller omedelbart ersättas av nytt varför ersättningsnivåerna till arbetet kan hållas nere.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas om maktförhållandena i ett kapitalistiskt företag att kapitalet genom äganderätten har ett klart övertag över arbetet inom företaget, men att detta övertag mer eller mindre kan vägas upp av yttre förutsättningar (jag bortser här från fackets roll). Under den period som den moderna demokratiska staten utvecklades, låt säga ungefär 1800-1950, var emellertid arbetare förhållandevis knutna till den arbetsgivare de befann sig hos. Kollektivtrafik fanns enbart i större städer och bilen var ännu en lyx som relativt få (om någon, beroende på tid) kunde unna sig. I det tidigindustriella samhället var det dessutom inte ovanligt att arbetsgivare tillhandhöll bostäder åt arbetarna, något som ytterligare band arbetaren till sin nuvarande arbetsgivare. Detta torde givit kapitalet ett övertag gentemot arbetet i termer av förhandlingsmakt, något som förstås också kom till uttryck i fördelningen av företagets ekonomiska kaka. Arbetet fick inte den del som ansågs rättmätig.

När någon blir orättfärdigt behandlad i en förhandling kan denne välja att antingen lämna förhandlingsbordet eller ta till ännu starkare maktmedel för att ändra maktbalansen. Om valet ”lämna” medför svält återstår att ta till starkare maktmedel. Det starkaste maktmedel en människa kan uppbåda är våld – i vårt sammanhang hotar våldet den viktigaste av alla rättigheter, nämligen rätten till liv. På systemnivå hanteras den orättfärdiga fördelningen mellan parterna på så sätt att arbetet hotar med revolution, och kapitalägarna vill ha sina ägodelar (och livet) i behåll.

För att lösa konflikten träder så staten in i rummet. Mot upptagande av skatt som omfördelar resurser från de bemedlade till det allmänna, från kapitalägare till arbetet, går staten med på att i lag skydda företagets interna maktbalans och se till att genom rättsväsendet och statens våldsmonopol upprätthålla det system av rättigheter som redan etablerats. På så vis förhandlar både arbetet och kapitalet bort en del av sina rättigheter i form av ägande och arbetets frukt i utbyte mot funktioner och tjänster båda anser mer värda än de resurser de givit upp. Detta utgör pallens tredje ben.

Härifrån kan ett antal mycket intressanta diskussioner ta vid. Har förändringar i de externa förutsättningarna, det som de facto utgör arbetsmarknaden, genom till exempel bilens och kollektivtrafikens genombrott påverkat vilken roll staten bör inta i samhället? Har staten genom att skydda den så starkt befästa äganderätten valt sida i konflikten mellan arbete och kapital, eller är den en neutral enhet som balanserar systemet? Här är nog enbart en sak säker: statens roll är utan tvekan systemupprätthållande och förhindrar effektivt samhällsomvälvande förändringar av produktionsförhållanden och relationer mellan ägande och arbete. Kanske än viktigare – så länge staten är demokratisk och makten över den är baserad på principen en person, en röst har du och jag möjlighet att påverka detta förhållande. Nämnde jag förresten att det är val i år..?

 

// AGCH

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela