Skogen, överflödet och nöden

Publicerad 2018-01-27 13:38:00 i Allmänt,

När staden kryper mig alltför tätt inpå skinnet, när bilar, avgaser och det ourskiljbara sorlet av människoröster från gatan tränger alltför långt in i mitt sinne, då tar jag min tillflykt till ett skogsområde i närheten av vår lägenhet. Här finner mina fötter ro mot det ocivilicerat ojämna underlaget och mina ögon får vila mot trädens oregelbunda skrovlighet, långt från husens och gatornas skarpa linjer. Men jag är inte ensam om min fristad i det lilla skogsområdet strax norr om Kviberg.
 
Så fort terrängen går från oläglig till något mera tillgänglig träder tecknen fram. Förkolnat trä med inslag av halvt nedsmälta Cola-flaskor och rostig ståltråd. En blå plastsäck, illa åtgången av väder och vind, slarvigt lämnad invid foten av en enbuske. Små, halvmeterhöga stubbar - återstoden av de med yxa huggna träd som blivit ved till de små eldarna. En grönblå binda, uppsvullen av vätska, på en bädd av mossa under en tall. Här har bott människor.
 
Jag förstår mig inte riktigt på de här människorna. Inte för att vi inte är av samma art, utan för att våra livs stigar aldrig korsats. Jag ser dem varje dag sittandes utanför affärer med en kopp i handen. Jag handlar, de hoppas. Jag går ut i skogen när jag är jag är trött, trött på tempo, förväntningar och blickar. De är i skogen för att det inte finns plats för dem någon annanstans.
 
Skogen utanför Kviberg kan knappast räknas som natur i dess rätta bemärkelse. Snarare är det ett vildmarkens rop på hjälp, ett sista flämtande andetag innan industrialismens strypgrepp slutgiltigt tystar trädens och mossans röster. Jag går till denna ö för att komma undan den mänskliga monotonin, dess stela och spelade form av liv. Träd sträcker sig mot solen men bryr sig inte om hur de ser ut. Jag beundrar planlösheten, dess (i detta fall tillsynes) orörda, oskuldsfulla men ändå så funktionella ordning. Här försöker ingen manipulera spelets regler. Ingen vinner, ingen förlorar. Här finns bara liv och död, sida vid sida och i ständigt samspel.
 
Jag vet. Min syn på naturen är gravt romantiserad och tungt präglad av ett modernt liv i överflöd. I "samklang med naturen" har vi aldrig levt - vi har alltid levt av den. Nu som då, speciellt nu. Att gå till skogen är ytterst en form av verklighetsflykt, ett sällan skådat och allmänt accepterat hyckleri. Vi tillber det vi kallar Naturen samtidigt som vi långsamt kväver den till döds. Den kan inget göra.
 
Det går ingen nöd på oss, inte än i varje fall. Men det gör det för dem. De som lämnar plastpåsar under enbuskar och hugger ned träd för att elda, de som förpestar den orördhet jag söker mig till, de känner inte naturen så som jag gör. För dem är den ett verktyg, en resurs som inte har annat syfte än att nyttjas. Här, gissar jag, finns ingen skönhet och ingen ro. Här finns bara nöden, kall och rå. Vem är jag att döma?
 
 
 
// AGCH
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela