En spårvagnsfärd

Publicerad 2018-01-30 20:00:00 i Allmänt,

Det var redan ganska mycket folk på spårvagnen när jag vid Hagakyrkan gick på 11:an mot Bergsjön. Jag såg mig om efter en plats och fann en några stolsrader framåt. Med en svepande rörelse tog jag av mig ryggsäcken och satte mig ned bredvid en kvinna i femtioårsåldern. Hon var ganska stor och inte särskilt lång. Hennes kropp var något framåtlutad och blicken riktad ut mot gatan.

Färden till Kviberg tar tjugo minuter men det innebär inte att den alltid är smärtfri. I rusningstider hinner många gå på vagnen. Efter stopp vid Brunnsparken och Centralstationen var gången till bredden och längden fylld med andandes och svettandes människor. Vid Gamlestaden kändes det som om luften höll på att ta slut (nåja, riktigt så allvarligt var det kanske inte men behagligt var det inte). Till vänster om mig började min "bänkgranne" dra djupa, ansträngda andetag.

Som en medlidande gest vände jag mig mot henne och sade något i stil med ”Det blir tungt att andas när de packar så här mycket folk på samma plats”. Hon lyfte blicken mot mig och log ett frågande leende: ”Arabic?”. Jag skakade på huvudet och föreslog engelska. ”A little”. Jag försökte säga samma sak på engelska, men det frågande uttrycket satt kvar på hennes ansikte. När vi var framme i Kviberg hade jag fortfarande inte fått fram mitt budskap.

Stoppknappen var redan intryckt, så jag greppade min väska och gjorde mig redo att gå av. För att runda av det som åtminstone liknade ett samtal vände jag mig till min granne, log och önskade henne en god dag. Då tog hon upp sin handväska, rotade febrilt med händerna i ett par sekunder och fick upp en liten hjärtansformad chokladpralin inslagen i blått hölje. Hon tryckte den lilla godisbiten i handen på mig och såg mig i ögonen. ”Ha det bra!”, nästan viskade hon på stapplande svenska och med darr på rösten. Jag nickade, log dubbelt så brett och kände hur känslorna började bubbla inom mig. Och så vände jag mig om och steg ut i den kalla luften på Kvibergs spårvagnshållplats.

 

 
 
 
// AGCH
 

 

Mot det kontantlösa samhället - nätverk och dödsbringande urvalsspiraler

Publicerad 2018-01-29 14:33:00 i Allmänt,

I P1-programmet Godmorgon, Världen! sändes igår ett intressant reportage om hur kontantanvändningen stadigt går ned i Sverige. Enligt en intervjuad docent i industriell ekonomi vid KTH kan kontanthantering i genomsnitt vara olönsamt för butiker redan 2023 om utvecklingen fortsätter i samma takt som nu. Tekniknyfikenhet nämns som en delförklaring i programmet (vi är ju väldigt duktiga swischare), liksom stöldrisken som kontanthantering innebär. Baksidan är att digitala pengar är beroende av ett fungerande IT-system och därmed känsligt för till exempel IT-terrorism eller något så banalt som strömavbrott. Dessutom riskerar de digitala pengarna att utesluta vissa grupper av konsumenter (före detta fångar, skuldsatta eller i övrigt mindre bemedlade grupper som inte har råd att betala bankernas kortavgifter, och så vidare) från viktiga konsumentmarknader, varför själva pengaanvändningen kan vara på väg att bli en klassfråga. Men vilka drivkrafter finns egentligen bakom utvecklingen mot ett kontantlöst samhälle och hur kommer det sig att opinionen mot kontanterna ändå är ganska stark?

För att komma närmare ett svar på den frågan kan vi vända oss till två teorier förankrade inom nationalekonomin, nämligen de om nätverk och snedvridet urval (vanligaste översättningen av engelskans ”adverse selection”). Tanken är att jag ska börja med en kort förklaring av varje teori och därefter tillämpa dem på frågan om kontanthantering och -användning i ekonomin. Redan nu ska också betonas att jag inte läst någon forskning på ämnet, så tillämpningen som komma skall är helt grundad på mina egna tankar och funderingar. Ni får helt enkelt granska argumenten kritiskt och dra de slutsatser och lärdomar ni finner lämpliga.

Vi börjar med nätverksteori. Tanken bakom nätverksteorin är att nyttan av vissa produkter eller tjänster inte enbart är beroende av dess egna kvaliteter eller egenskaper utan också av storleken på kretsen av dess användare. Detta låter kanske krångligare än vad det behöver vara, men tanken är egentligen ganska enkel. Vi vänder oss därför till paradexemplet på teorin, nämligen telefonen.

Telefonen måste sägas vara en fantastisk uppfinning. Med den kan man idag inte bara ringa nästan vem man vill utan också dela bilder fritt till miljoner människor på nätet och (av speciell betydelse i detta sammanhang) skicka pengar till den man känner för. Men alla de fina egenskaper telefonen idag har hade inte varit något värda om antalet användare varit begränsat. Instagram med tre användare hade aldrig blivit vad det är idag, inte för att Instagram hade varit sämre som app utan eftersom nyttan av den är beroende av hur många som använder den. Samma resonemang kan tillämpas på telefonens kärnfunktion, nämligen möjligheten att ringa. Om antalet personer du kan ringa är väldigt få är själva tjänsten ganska värdelös, men allteftersom antalet möjliga kontakter ökar blir också nyttan av att köpa telefon större.

Kontanter, för att återvända till vår frågeställning, har ungefär samma egenskaper som telefoner. Nyttan av kontanter (och faktiskt pengar i allmänhet, men det får vi diskutera någon annan gång) är helt beroende av att de är allmänt accepterade som betalningsmedel. För att illustrera kan vi se framför oss ett mycket realistiskt scenario där andelen kontantanvändare minskar. Varje gång ett företag upphör med att hantera kontanter blir antalet möjliga användningsområden för existerande fysiska pengar mindre, och därför bör också värdet av existerande kontanter minska något. Detta gör att en liten grupp konsumenter överger de fysiska pengarna för digitala. Nu hanterar färre konsumenter kontanter än tidigare, varför nyttan för kvarvarande kontanthanterande företag att ta emot kontanter sjunker något. Några fler näringsidkare övergår därför till kontantlösa utbyten, med direkt följd att kvarvarande kontanter får färre användningsområden och därmed lägre värde.

Kontentan av kontanterna är att när tillräckligt få individer ägnar sig åt betalning med papperspengar har värdet av dem på samhällelig nivå blivit så litet att varken företag eller myndigheter har någon vinning av att hantera kontanter. I en ekonomi där arbete är dyrt och teknik billigt blir förstås praktiskt penninghantering i längden ineffektivt och nätverksegenskaperna förutspår dess undergång.

En möjlig drivkraft bakom processen mot det kontantlösa samhället finner vi alltså i exemplet ovan. Vi ska nu titta närmare på en annan process som också den kan resultera i någon form av systemkollaps. Snedvridet urval kan mynna ut i de mönster vi redan beskrivit men drivs av något annat: det är inte slumpen som avgör vilka individer som lämnar ett system på nedgång.

Det klassiska exemplet från ekonomutbildningen på snedvridet urval är försäkringsbolaget ur bolagsperspektiv. Vi tänker oss här att ett försäkringsbolags intäkter (i form av försäkringspremier) och utgifter (i form av skadeersättning) i utgångsläget är i balans, det vill säga lika stora. Företaget går varken med vinst eller förlust. Nu höjer bolaget av någon anledning premierna. Detta får som följd att de kunder som är minst benägna att betala för försäkringen, alltså de som löper minst skaderisk, lämnar försäkringsbolaget för andra försäkringslösningar. Kvar hos försäkringsbolaget finns de kunder som kostar företaget mest i skadeersättning, samtidigt som kundflykten gör att bolagets intäkter (med stor sannolikhet) minskar istället för ökar i och med premieökningen. Företaget går nu med förlust och måste återigen höja premierna, något som sätter igång ännu en runda snedvridet urval. Slutet av processen är inte ljus; försäkringsbolaget måste gå med vinst men eftersom de mest gynnsamma kunderna ur bolagsperspektiv hela tiden är de första som lämnar riskerar vi att hamna i en sits där ingen erbjuds försäkring. Processen brukar på engelska kallas ”adverse selection death spiral” och kan om den gäller till exempel sjukförsäkring vara oroväckande bokstavlig.

Nu behöver man ju inte köpa kontanter (även om inflationen gör det kostsamt att hålla dem), men resonemanget kan i mina ögon ändå tillämpas på frågan om kontanthantering. Frågan vi måste ställa oss är: När vi använder allt färre kontanter för att utföra ekonomiska transaktioner, vilka är då de första att gå över till alternativa pengar och vilka håller fast vid kontanthantering?

Magdalena Andersson, Sveriges finansminister, satte i reportaget jag länkade till i inledningen fingret på svaret. Hon säger här att alla tjänar på att kontanthanteringen minskar eftersom kontanthantering inbjuder till penningtvätt och skatteflykt. Det har det förstås alltid gjort, utan att svenskar för den delen tvättat pengar mer än något annat folk. Men inställningen får ändå viktiga konsekvenser. Allteftersom färre och färre använder kontanter blir andelen filurer och fuskare av de som fortfarande gör så större och större. Misstron mot kontantväsendet, som ju nu blivit en alternativ valuta för de som vill kringgå lagens långa arm, breder ut sig. Ur detta föds på gott och ont (se inledningen) opinion mot kontantväsendet och processen mot det kontantlösa samhället snurrar vidare med allt högre hastighet.

Nu har vi behandlat två processer som båda tydligt pekar åt samma håll – dödsdomen över kontanterna verkar vara klubbad. Men denna dödsdom är fastställd utan domstolsförhandling. Kanske beror det på att finansministeriet och Skatteverket är skeptiska mot betalningar som inte lämnar spår, kanske beror det på att folk i allmänhet inte skulle sörja om kontanterna försvann, men faktum kvarstår: vi håller på att avskaffa ett av de mest traditionstyngda fundamenten för den moderna ekonomin, och det i princip helt utan politisk debatt. I ett samhälle som kanske redan är alltför känsligt mot digitala störningar och med klassperspektivet i bakhuvudet – vilka konsekvenser får egentligen övergången till kontantlöshet? Är vi medvetna om vad som sker eller är det något som bara händer framför våra ögon? Frågorna bör diskuteras nu; 2023 kan vi ha tippat över kanten.

 

 

// AGCH

 

Skogen, överflödet och nöden

Publicerad 2018-01-27 13:38:00 i Allmänt,

När staden kryper mig alltför tätt inpå skinnet, när bilar, avgaser och det ourskiljbara sorlet av människoröster från gatan tränger alltför långt in i mitt sinne, då tar jag min tillflykt till ett skogsområde i närheten av vår lägenhet. Här finner mina fötter ro mot det ocivilicerat ojämna underlaget och mina ögon får vila mot trädens oregelbunda skrovlighet, långt från husens och gatornas skarpa linjer. Men jag är inte ensam om min fristad i det lilla skogsområdet strax norr om Kviberg.
 
Så fort terrängen går från oläglig till något mera tillgänglig träder tecknen fram. Förkolnat trä med inslag av halvt nedsmälta Cola-flaskor och rostig ståltråd. En blå plastsäck, illa åtgången av väder och vind, slarvigt lämnad invid foten av en enbuske. Små, halvmeterhöga stubbar - återstoden av de med yxa huggna träd som blivit ved till de små eldarna. En grönblå binda, uppsvullen av vätska, på en bädd av mossa under en tall. Här har bott människor.
 
Jag förstår mig inte riktigt på de här människorna. Inte för att vi inte är av samma art, utan för att våra livs stigar aldrig korsats. Jag ser dem varje dag sittandes utanför affärer med en kopp i handen. Jag handlar, de hoppas. Jag går ut i skogen när jag är jag är trött, trött på tempo, förväntningar och blickar. De är i skogen för att det inte finns plats för dem någon annanstans.
 
Skogen utanför Kviberg kan knappast räknas som natur i dess rätta bemärkelse. Snarare är det ett vildmarkens rop på hjälp, ett sista flämtande andetag innan industrialismens strypgrepp slutgiltigt tystar trädens och mossans röster. Jag går till denna ö för att komma undan den mänskliga monotonin, dess stela och spelade form av liv. Träd sträcker sig mot solen men bryr sig inte om hur de ser ut. Jag beundrar planlösheten, dess (i detta fall tillsynes) orörda, oskuldsfulla men ändå så funktionella ordning. Här försöker ingen manipulera spelets regler. Ingen vinner, ingen förlorar. Här finns bara liv och död, sida vid sida och i ständigt samspel.
 
Jag vet. Min syn på naturen är gravt romantiserad och tungt präglad av ett modernt liv i överflöd. I "samklang med naturen" har vi aldrig levt - vi har alltid levt av den. Nu som då, speciellt nu. Att gå till skogen är ytterst en form av verklighetsflykt, ett sällan skådat och allmänt accepterat hyckleri. Vi tillber det vi kallar Naturen samtidigt som vi långsamt kväver den till döds. Den kan inget göra.
 
Det går ingen nöd på oss, inte än i varje fall. Men det gör det för dem. De som lämnar plastpåsar under enbuskar och hugger ned träd för att elda, de som förpestar den orördhet jag söker mig till, de känner inte naturen så som jag gör. För dem är den ett verktyg, en resurs som inte har annat syfte än att nyttjas. Här, gissar jag, finns ingen skönhet och ingen ro. Här finns bara nöden, kall och rå. Vem är jag att döma?
 
 
 
// AGCH
 

Staten i rättighetsperspektivet

Publicerad 2018-01-13 12:00:00 i Allmänt,

Om man funderar lite kring var staten finner sin plats i en värld med så starkt motiverade rättigheter kring ägande inser man snart att den platsen är mycket svår att hitta. Staten finner sin finansiering i skatter (eller tvångsarbete, men det lämnar jag därhän). Skatt är både när det gäller skatter på kapital eller arbete att frångå de principer jag diskuterade i mitt förra inlägg. Staten tar ut skatt i förskott och har inte lagt ned varken arbete eller maskintid för att ha rätt till de medel som tas upp i skatt. Så hur kommer det då sig att skatten som företeelse har så starkt stöd, och vilken roll har den i konflikten mellan arbete och kapital?

Svaret på frågan står på åtminstone tre ben. Det första och kanske mest uppenbara är statens överlägsna förmåga att finansiera mycket stora projekt av samhällelig betydelse, där ansamlandet av stora resurser genom skatteväsendet är enda rimliga finansieringsmöjligheten. Det andra benet är att det måste finnas någon part som håller reda på alla människors rättigheter, eftersom det oundvikligen uppkommer konflikter av olika karaktär när människor samspelar i ett samhälle. Staten agerar rättskipare för att se till att rätten till liv, frihet och ägande upprätthålls. Sist men inte minst finner vi ett tredje ben utgörandes av statens roll som arena för kompromiss mellan arbete och kapital, eftersom parterna som vi ska se inte nödvändigtvis finner en godtagbar lösning på det fördelningsproblem jag beskrev i föregående inlägg. Gemensamt för alla tre benen och därför på sätt och vis ”pallens” sits, är att samtliga samhällsmedborgare i bildandet av den demokratiska staten gått med på att ge upp en viss del av de resurser de har rätt till för att på ett eller annat sätt förbättra sina egna eller samhällets livsförutsättningar.

De första två benen utgör den klassiska liberala motiveringen till varför staten behövs. Staten tillhandahåller befolkningen sådana tjänster så som skola, vård, och infrastruktur som enskilda kapitalägare eller till och med hela företag av olika anledningar (avsaknad av stordriftsfördelar, oacceptabel ojämlikhet och så vidare) inte klarar av. Dessutom måste det i ett civiliserat samhälle finnas någon som löser konflikter (genom ett rättsväsende) och som skyddar medborgarnas rättigheter vid militära angrepp (genom bildandet av militär). Dessa två ben tycks mig ganska oproblematiska och om inte ointressanta så i varje fall mindre eggande än det tredje, speciellt i detta sammanhang. Därför tänker jag i resten av texten behandla det tredje benet: staten som arena för kompromiss mellan arbete och kapital.

För att kratta manegen för kommande resonemang vill jag först påminna om vad jag skrev i föregående inlägg. Kom ihåg att både arbete och kapital har skäl för att kräva sin rätt till de resurser som skapas i företaget. Ingen av parterna vill i onödan kompromissa bort rätten till arbetets frukt eller rätten till ägandets avkastning. Detta ger upphov till en konflikt, där ingen av parterna nödvändigtvis måste vara nöjd med någon given fördelning. För att komma vidare från denna punkt måste vi föra in ett nytt begrepp i resonemanget, nämligen makt. Den fördelning som blir slutresultatet av en förhandling mellan arbete och kapital i företaget kommer oundvikligen vara beroende av maktförhållandena i företaget. Om kapitalet har övertag över arbetet kommer oproportionerligt stor andel av företagets mervärde gå till kapitalet och vise versa.

Vad bestämmer då maktförhållanden i företaget? Faktorerna skulle för enkelhetens skull kunna delas upp i två kategorier, nämligen interna företagsförhållanden och externa förhållanden i omvärlden. Vi börjar med de förstnämnda.

I företaget spelar något som skulle kunna kallas ”rättigheternas ordning” stor betydelse. Som vi konstaterat tidigare är äganderätten mycket viktig för att skydda rätten till liv och frihet. Det är ingen rättighet som (här kan diskuteras på vilka grunder) lättvindigt överlåts till någon annan. I företaget övergår inga äganderätter, men arbetet tillåts, ja till och beordras nyttja företagsägarens lokaler och material för att producera varor och tjänster. Eller med andra ord: företagsägaren låter arbetarna nyttja dennes personliga ägodelar, något som inte är en självklarhet - äganderätten går i beslutsväg före andra rättigheter i företaget. Även om det finns en konflikt om mervärdet i företaget har alltså kapitalägaren en ständig hållhake på arbetet – kapitalägaren kan när som helst med hänvisning till äganderätten frånta arbetaren dennes arbetsuppgifter (och därmed inkomstkälla). Beroende på hur de yttre, externa förhållandena ser ut kan detta vara överkomligt eller förödande för arbetaren; skulle den givna kapitalägaren vara enda arbetsgivare i området medför de interna förhållandena i företaget förstås mycket stor makt i händerna på kapitalägaren.

De externa förutsättningarna utgörs således av arbetsgivare och arbetstagare i företagets närhet. I de interna förhandlingarna mellan arbete och kapital är arbetet, för att väga upp ovanstående ojämlikhet, tvungen till att hota med att lämna företaget om de inte får tillräcklig del av företagets ekonomiska kaka. Om det finns gott om arbetstillfällen i omgivningen kommer företagsledningen tvingas gå med på långtgående eftergifter för att behålla kompetent arbetskraft och därmed konkurrenskraft (givet att målet med företaget är att gå med så mycket vinst som möjligt). Om så inte är fallet, eller om det redan står en lång kö av arbetslösa utanför företagets portar som väntar på att få ta anställning, då vet företaget om att arbetet antingen kommer stanna eller omedelbart ersättas av nytt varför ersättningsnivåerna till arbetet kan hållas nere.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas om maktförhållandena i ett kapitalistiskt företag att kapitalet genom äganderätten har ett klart övertag över arbetet inom företaget, men att detta övertag mer eller mindre kan vägas upp av yttre förutsättningar (jag bortser här från fackets roll). Under den period som den moderna demokratiska staten utvecklades, låt säga ungefär 1800-1950, var emellertid arbetare förhållandevis knutna till den arbetsgivare de befann sig hos. Kollektivtrafik fanns enbart i större städer och bilen var ännu en lyx som relativt få (om någon, beroende på tid) kunde unna sig. I det tidigindustriella samhället var det dessutom inte ovanligt att arbetsgivare tillhandhöll bostäder åt arbetarna, något som ytterligare band arbetaren till sin nuvarande arbetsgivare. Detta torde givit kapitalet ett övertag gentemot arbetet i termer av förhandlingsmakt, något som förstås också kom till uttryck i fördelningen av företagets ekonomiska kaka. Arbetet fick inte den del som ansågs rättmätig.

När någon blir orättfärdigt behandlad i en förhandling kan denne välja att antingen lämna förhandlingsbordet eller ta till ännu starkare maktmedel för att ändra maktbalansen. Om valet ”lämna” medför svält återstår att ta till starkare maktmedel. Det starkaste maktmedel en människa kan uppbåda är våld – i vårt sammanhang hotar våldet den viktigaste av alla rättigheter, nämligen rätten till liv. På systemnivå hanteras den orättfärdiga fördelningen mellan parterna på så sätt att arbetet hotar med revolution, och kapitalägarna vill ha sina ägodelar (och livet) i behåll.

För att lösa konflikten träder så staten in i rummet. Mot upptagande av skatt som omfördelar resurser från de bemedlade till det allmänna, från kapitalägare till arbetet, går staten med på att i lag skydda företagets interna maktbalans och se till att genom rättsväsendet och statens våldsmonopol upprätthålla det system av rättigheter som redan etablerats. På så vis förhandlar både arbetet och kapitalet bort en del av sina rättigheter i form av ägande och arbetets frukt i utbyte mot funktioner och tjänster båda anser mer värda än de resurser de givit upp. Detta utgör pallens tredje ben.

Härifrån kan ett antal mycket intressanta diskussioner ta vid. Har förändringar i de externa förutsättningarna, det som de facto utgör arbetsmarknaden, genom till exempel bilens och kollektivtrafikens genombrott påverkat vilken roll staten bör inta i samhället? Har staten genom att skydda den så starkt befästa äganderätten valt sida i konflikten mellan arbete och kapital, eller är den en neutral enhet som balanserar systemet? Här är nog enbart en sak säker: statens roll är utan tvekan systemupprätthållande och förhindrar effektivt samhällsomvälvande förändringar av produktionsförhållanden och relationer mellan ägande och arbete. Kanske än viktigare – så länge staten är demokratisk och makten över den är baserad på principen en person, en röst har du och jag möjlighet att påverka detta förhållande. Nämnde jag förresten att det är val i år..?

 

// AGCH

 

Rättigheter som utgångspunkt för konflikten mellan arbete och kapital

Publicerad 2018-01-10 21:33:00 i Allmänt,

När jag lyssnat på föreläsare och läst böcker i nationalekonomi tycks det ibland som om det inte finns någon konflikt mellan kapitalägare och arbetare. För en person med bakgrund i bredare samhällsvetenskaper kan detta vara lite svårt att förstå – det kan tyckas självklart att konflikten existerar och att fördelningen mellan lön och vinster inte kan tas för given. Inställningen finner sin grund i att den fördelning som kommer ur marknadsförhållandena är sådan att de tillgängliga resurserna i form av kapital och arbete nyttjas på effektivast möjliga sätt, med minsta möjliga resursslöseri. Men, och detta är ett viktigt men, detta innebär varken att produktion sker efter allmängiltiga moraliska principer eller att grupper av individer inte kunde haft det bättre under andra förhållanden. Här kommer därför ett alternativt sätt att se på den interna konflikten om fördelningen av de resurser som produceras i ett företag, den centrala enheten för produktion i ett kapitalistiskt samhälle.

En av de viktigaste insikterna filosofin och samhällsvetenskaperna har givit oss är att varje människa har (eller i varje fall borde ha) ett inneboende, okränkbart värde. Detta värde finns stadgat i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som ska garantera alla individers rätt till kropp, liv och frihet och som måste efterlevas av alla FN:s medlemsstater. Men rättighetsperspektivet är inte enbart en grundpelare för den moderna rättsstaten, det är också ett användbart verktyg för att förstå konflikten mellan arbete och kapital kring företagets produktion.

Vi tar avstamp i grunden för de mänskliga rättigheternas existens. Alla människor föds nakna, hjälplösa, beroende av sin omgivning. När ett barn föds finns ingenting som på markant sätt skulle skilja ut detta från andra barn ur rättighetsperspektiv – det har inte förtjänat något mer än andra, har inte gjort sig skyldig till någon form av brott. Därför måste alla individer i grunden ha samma rätt, och rätten till liv (hur denna än motiveras: genom gud, genom humanism eller på något helt annat sätt) måste därmed vara generell, gälla alla.

Med rätten till liv bör följa rätt till din egen kropp. Utan rätt till din egen kropp kan livet lätt berövas dig, genom misshandel eller annan form av fysiska övergrepp. Rätten till din kropp säkerställer att du har ett liv att leva och fastställer din status som individ, självständig i både kropp och själ. Detta torde vara en av de främsta anledningarna till varför upplysningsfilosofin med tiden fick så stort inflytande på inställningen till slaveri; slavstatus överför rätten till din kropp från individen själv till slavägaren och är därför oförenlig med tanken på alla människors lika värde och rätt till liv.

En anledning av flera till att slaveri överhuvudtaget existerar är att människor är kapabla att utföra arbete. Arbete är tätt sammanlänkat med den mänskliga kroppen. När man tänker efter är de båda företeelserna till och med oskiljbara – fysiskt, traditionellt arbete måste per definition ske på den plats där kroppen befinner sig. Därför kräver nyttjandet av slavarbetskraft också kontroll över slavarnas kroppar; rätt till kroppen ger rätt till frukten av dess arbete.

Detta måste förstås också gälla fria människor. Om rätten till kropp ska vara meningsfull måste individen inneha rätten till sitt arbete, för att klara försörjning i form av mat och husrum och för att förverkliga den frihet som kommer med att vara människa. Av detta följer i modern kontext varje individs rätt till företagande, rätt till att driva näringsverksamhet syftandes till att trygga den egna försörjningen och, återigen, förverkliga den frihet som följer med att vara människa. Men individens rätt till frukten av sitt arbete och rätt till företagande vore inget värd utan en medföljande rätt till ägande.

Rätten till ägande är således en nödvändig förlängning av rätten till liv, kropp och arbete och säkerställer att individen kan infria de friheter som garanterats henne. Den mat hon odlar, de ting hon producerar för att säkerställa sin försörjning, ska inte lättvindigt kunna tas ifrån henne eftersom detta skulle äventyra både hennes liv och ställning som fri individ. Men bilden kompliceras betydligt när vi flyttar in resonemanget i ett modernt företag av kapitalistiskt snitt.

Om rätten till arbetets frukt följer med rätten till kropp, måste rätten till det en maskin tillverkar följa med ägandet av den maskinen. Men rätten till arbetets frukt och rätten till det som spottas ur maskiner krockar i det kapitalistiska företaget. Eftersom arbete och kapital blandas i produktionsprocessen (maskinerna går inte av sig själva utan bemannas av arbetande, fysiska personer) uppstår tvivel kring hur stor del av det mervärde som produceras inom ramen för företaget som ska tillfalla arbetet (för att tillfredsställa rätten till arbetets frukt) respektive ägandet (för att ytterst tillfredsställa äganderätten).

För att vara mer allmängiltig uppstår konflikten i samma stund som en individ sätts att arbeta med redskap som i sin tur är frukten av någon annans arbete, varför äganderätten till detta redskap ligger i någon annans händer. Detta blir en konflikt eftersom både den som innehar rätten till frukten av sitt arbete och den som innehar äganderätten rimligen anser att deras rätt är okränkbar och därför anser att de åtminstone borde tilldelas en ansenlig del av det värde som skapas. Och eftersom inga generella moraliska principer eller liknande finns för att bestämma denna fördelning blir den en dragkamp mellan två skilda intressen, båda uppbackade av samma resonemang grundat i alla människors lika rätt till liv, frihet, kropp, arbetets frukt och ägande. 

Om nu både kapitalägare och arbetare har rätt till företagets mervärde, hur kan vi avgöra om en viss, given fördelning är rättfärdigad, eller skälig? Svaret på frågan är, som så ofta när det handlar om politik, helt beroende av vilka perspektiv man anlägger. Om du är utilitaristiskt lagd och främst bryr dig om samhällets totala produktion eller välstånd kommer du förmodligen föreslå en marknadslösning, där kapital och arbete delar på kakan efter det på marknaden bestämda priset på arbetskraft (kapitalägarna får sin del genom vinsten, som är det som blir över när kostnader för kapital, det vill säga maskinhyra eller -inköp, och arbetskraft dragits från de totala intäkterna). Är du istället egalitärt lagd och därmed främst bryr dig om fördelningen av samhällets resurser, exempelvis som en följd av att alla människors lika värde skulle kunna innebära att alla människor har rätt till en viss levnadsstandard, då kan helt andra principer vara aktuella.

Kontentan av hela resonemanget är egentligen att det inte finns något färdigt svar på frågan om mervärdets fördelning i ett företag. Det finns principer som utgör förslag till fördelning, så som marknadslösningen, men huruvida dessa ska tillämpas och i så fall i vilken omfattning är ytterst en politisk fråga. Detta är viktigt att komma ihåg, speciellt så när man läser en utbildning som specialiserar dig på att analysera produktions- och fördelningsproblem under specifika förhållanden, nämligen de som råder på marknaden. Dessutom bör vi avslutningsvis ta med oss att rättigheter i ett modernt samhälle sällan existerar sida vid sida, och att rättigheter som står i konflikt med varandra i förlängningen kan skapa mycket kollektiv huvudbry. För att plantera ett litet frö: Vad händer om de mänskliga rättigheterna i form av olika dimensioner av materiell och mental levnadsstandard (tänk rätt till utbildning, rätt till föräldraskap, helikopter till jobbet och så vidare) utvidgats så långt att det för att infria alla dessa rättigheter krävs arbete av andra? Med rättigheter följer skyldigheter, inte sant?

 

// AGCH

 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela