Plugget, självkänslan och det livslånga lärandet

Publicerad 2018-02-14 08:50:00 i Allmänt,

I eftermiddag är det tenta. En sex timmar lång historia där mina kunskaper i statistiska samband och kringelikrokiga grekiska tecken ska testas. Hur väl förberedd jag är får vi se efteråt, men lite nervös är jag allt. Plugget har inte fungerat som jag vill den sista tiden och det hade nog gått an om det gällt ett ämne där man kan argumentera för sin sak. Så är dock inte fallet här. Här finns ett rätt svar och det ska man kunna.
 
Nu har det hittills gått väl för mig på tentorna, men det är förstås ingen självklarhet. Även om man lagt ner mycket tid och verkligen försökt kan en dålig dag ställa till det. Inträffar det, ja då blir man underkänd.
 
Om vi ska vara korrekta är det kanske provet som blir underkänt men känslan är en annan. Jag (och jag är inte ensam) tendrar att ta misslyckanden personligt vilket innebär att självkänslan riskerar att få sig en ordentlig törn för något som egentligen inte borde vara en så stor grej. Pressen att gå igenom systemet som en godkänd individ är dock inte enbart närvarande i tentatider utan kan ligga och gnaga under huden mest hela tiden.
 
Vi går i skolan för att lära oss. Oftast är detta en ynnest, något att vara glad och stolt över. Att lära om omvärlden är att orientera sig i sin omgivning, något som förhoppningsvis på lite sikt kan göra världen till en bättre plats att leva på. Men lärandet (och mer specifikt pressen på individen att lära) säger oss också något mer. Det faktum att jag idag ska bevisa för min lärare att jag är tillräckligt bra på ekonometri innebär också att jag antas inte veta tillräckligt. Sunt tänkande ur utbildningssynpunkt på så vis att man driver elever till plugg, men på ett mer personligt plan är detta faktum också en källa till ångest. Vi går genom hela utbildningssystemet av den enkla anledningen att vi har otillräckliga kunskaper och påminns därför konstant om vår otillräcklighet.
 
Känslan av otillräcklighet är för min del inte konstant. Den gör sig påmind under dagar när modet sviker, när det börjar närma sig tenta eller andra mindre lyckade dagar. Jag har ibland sökt tröst i det faktum att skolan också för mig har ett slut, att också jag en dag ska vara färdigutbildad, klar och duglig. Tyvärr ser det ut som att vi gemensamt kan komma att i evighet skjuta upp denna dag.
 
Ni har kanske hört talas om "livslångt lärande". Fenomenet har en mycket positiv klang. Det står för personlig utveckling och samhälleliga framsteg, för en (i varje fall materiellt) bättre framtid. Fler öl i Systemets sortiment är ju inte helt fel och visst känner man sig rikare när man får stå och välja på tio plus en variant av tandkräm? Baksidan är att jag aldrig på allvar kan tillåta mig att andas ut. Livslångt lärande lovar skola genom hela livet och man gör bäst i att bli godkänd. Vad som annars händer är inte riktigt definierat men arbetslöshet låter som ett rimligt alternativ. Och vem har på allvar nytta av en arbetslös person..? Halvt skämt åsido - livslångt lärande lovar i varje fall inte mer vila.
 
Jag tror att alla människor lär sig genom hela livet och att det redan varit så under mycket lång tid. Bevis finns det också - äldre, yrkeskunniga personer har högre lön för att de gör större nytta på jobbet än sina yngre kollegor. De har lärt sig genom livet. Hur det kommer sig att "livslångt lärande" blivit en grej kan jag alltså inte svara på. Klart är dock att det lägger lite ytterligare press på oss att inte stå still, inte vara nöjda och ständigt jaga mot högre höjder. Och det är väl inte så fruktansvärt egentligen, men jag gör det gärna utan blåslampa i baken.
 
 
 
// AGCH
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela