Om förakt för svaghet

Publicerad 2018-02-22 07:15:00 i Allmänt,

Här är en uppdaterad version av en text jag skrev för ett par månader sedan. Den är delvis skriven i affekt efter en höst fylld av bland annat debatt om tiggeriförbud, något som rör upp heta känslor hos mig. Att det dessutom finns ett par exempel på andra områden som pekar i samma riktning gör förstås inte saken bättre. Senast igår diskuterade Sara (min partner och sambo) och jag de val föräldrar kan göra i samband med fosterdiagnostik och vilka signaler det sänder till människor som redan fötts utanför vår klart definierade och kanske krympande sfär av normalitet. Här tar jag visserligen ut svängarna, kanske något i överkant, men det finns ett värde i det. Värdet ligger i att vi sällan lyfter blicken, sällan synar oss själva och på allvar sätter oss i perspektiv till omvärlden och historien. Att provocera väcker tankar och när vi tänker kan vi få syn på oss själva. Läs, ifrågasätt och begrunda.
 
 
 
// AGCH
 

Borås resecentrum, fredag kväll. Insjunken i egna tankar står jag lutad mot en vägg med ansiktet vänt ut mot bussarna. De anländer, släpper av människor och åker iväg i lagom lugnt tempo; det märks att rusningstrafiken lagt sig och att också chaufförerna i den mån de kan börjat ta helg. Från höger några meter ifrån mig närmar sig stapplandes en man i övre medelåldern. Han stödjer sig på en krycka och gången är ansträngd. Han stannar till vid en papperskorg, lyfter på locket och synar dess innehåll. Besviken lyfter han blicken, stänger försiktigt locket och vandrar vidare.

Trots att avståndet mellan mig och mannen inte är längre än kanske tre meter inser jag att vi egentligen aldrig ens mötts. Jag har mycket svårt att sätta mig in mannens situation, svårt att se mig själv i dennes kläder. Jag känner främlingskap trots att jag vet att vi båda är människor av kött och blod.

Fattigdom är ingen enkel sak att ta på i ett rikt samhälle. De som har synliggör allt som oftast detta genom de saker de har råd att köpa – bilar, kläder, hörlurar – det märks och ska märkas att du inte är fattig. Så har det alltid varit. Under 16- och 1700-talen skulle rika män vara feta för att visa upp sin omåttliga tillgång på mat. Kvinnor skulle ha kritvit hy, inte för att ras spelade extra stor roll utan för att bevisa att de hade tillräckligt med undersåtar för att själva slippa arbeta i solen. Idag förlitar vi oss inte längre på tjänare, i varje fall inte i ordets bokstavliga betydelse och fetma är ett tecken på bristande självkontroll, men status följer fortsatt med möjligheten att upprätthålla en viss nivå av konsumtion. Att inte lyckas upprätthålla denna nivå innebär en social risk, risk för sneda blickar, risk för isolation och utestängning. Speciellt så när en stor majoritet av samhällets invånare lyckas leva upp till normen.

Denna tendens underblåses och tydliggörs i högre grad än på länge i den offentliga politiska debatten. Välfärdssamhället, där staten genom bidragssystemet skulle se till att fattigdomen hölls stången, är om inte på tillbakagång så i varje fall något ansträngt. Bidragssystemen och faktiskt själva idén om en välfärdsstat bygger på ett solidariskt ställningstagande – att vi alla genom att bidra efter förmåga kan skapa någonting som är större och bättre än summan av våra individuella handlingar och till nytta både för samhället och för de individer som av olika anledningar har det sämre ställt. Men alltsedan 1970-talets ekonomiska kriser har individen på gott och ont tvingats ta allt större ansvar för sina ekonomiska handlingar och samhällsekonomin har delvis gått ifrån att vara en allmän till en privat angelägenhet. Tydligast blir detta i argumentation från borgerligt håll, där tal om ”ekonomiska incitament”, alltså ekonomiska drivkrafter till att handla på ett vissa sätt, numera dominerar som lösning på ett antal svåra statsfinansiella frågor.

Paradexemplet är sjukförsäkringen. Om för många är sjukskrivna måste lösningen på detta bekymmer vara att sänka sjukpenningen så att individerna ”vill” vara sjuka lite mindre och därmed ”vill” jobba lite mer. Genom detta lösningsförslag antar man, även om man inte säger det högt, att sjukskrivning är ett val som individen gör, ett val som individen förstås därmed också måste ta ansvar för. Ansvaret för de höga kostnaderna för sjukskrivningar har genom detta retoriska och praktiska grepp alltså flyttats från samhället till individen. Orsakerna till sjukskrivning beskrivs från liberalt håll sällan i termer av arbetsmiljö, stress eller förtryckande könsmaktsordning (en analys på samhällsnivå) utan i termer av individuella handlingar och val.

Att ansvaret förskjuts från samhället till individen får ett antal långtgående konsekvenser. Positiva så till vida att människor blir mindre benägna att för egen vinning utnyttja mer eller mindre generösa bidragssystem när de ekonomiska konsekvenserna blir större, men negativa så till vida att de som faktiskt måste nyttja bidragssystem misstänkliggörs som parasiter på samhällskroppen, som individer som mot bättre vetande valt att leva på av samhället insamlade dyrbara resurser. Den första av dessa aspekter lyfts ofta fram i debatten, det ska minsann inte löna sig att leva på bidrag, men den andra är det ganska tyst om.

Jag kände det själv där på busstationen – avståndet, främlingskapet och därmed också ett visst mått av misstänksamhet mot den man som inte lyckats inordna sig i leden och leva på det sätt man bör. Hade han valt att leta skräp i sopkorgar i hopp om att finna en pantburk eller en någorlunda fräsch smörgås; var detta en handling personen kan hållas ansvarig för? Eller är det i själva verket jag och alla andra som stod där inne och tittade snett (eller undvek att alls titta) på honom som bär skulden, om än via egenansvaret förskjuten till honom själv? En sak är säker: skuldfrågan i fallet fattigdom är i en annan aktuell samhällsfråga obehagligt nära ett mycket olyckligt avgörande.

Under hösten har det då och då debatterats tiggeriförbud. Till en början var det enbart Sverigedemokraterna som var för. Men efter ett par år av mycket synligt romskt tigger i Sverige, en mycket underligt vinklad film från SVT:s Uppdrag Granskning och ett par andra händelser har Moderaterna stämt in i SD:s kör. Dessutom anser Kristdemokraterna att enskilda kommuner själva ska få införa förbud mot tiggeri, även om ett nationellt förbud anses vara ”fel väg att gå”. Socialdemokraterna är splittrade. Att förvaltningsrätten gick på länsstyrelsens linje och förbjöd Vällinge att på kommunnivå införa ett förbud var ett stoppat steg i fel riktning, men var frågan landar om ett par år får vi se. Men vad innebär ett tiggeriförbud egentligen och vilka signaler sänder det?

Tiggeri är ett av de mest extrema uttrycken för fattigdom. För att börja tigga (eller för den delen leta burkar, som i vissa situationer redan är förbjudet genom äganderättsliga principer kring avfall) krävs att man går emot det västerländska samhällets normer rörande både arbete och konsumtion. För de flesta ska de mycket till innan man gör det. Att bli utsatt för de blickar som möter en som tigger eller en som letar burkar kan inte vara lätt; jag inbillar mig att man för att göra det först måste svälja all stolthet och gå med på att man nu ligger på samhällets botten. Detta är en mycket utsatt position, lätt att utnyttja för människor som kan tänka sig att tjäna stora pengar helt på andras bekostnad. Vi ser det i människosmuggling, trafficking och sexhandel och det förekommer dagligen. Detta är också ett av de argument som anförs av förespråkarna för ett tiggeriförbud – om vi förbjuder tiggeri förvinner de svaga från gatan och då slipper de bli utsatta för både sneda blickar och sexhandel.

Men förbudet innebär också ytterligare stigmatisering. I vanliga fall förbjuds företeelser som samhället uppfattar som oförsvarbara – mord, våldtäkt, stöld – företeelser som vi inte uppskattar och som vi vill ska försvinna. Det personliga ansvaret för fattigdomen blir här både en förutsättning för att tiggeri ska kunna betraktas som brått i lagens mening (enbart individer kan straffas, inte företeelser) och ett sätt att flytta skulden för fattigdomen från samhället till individen. Inte nog med det; förbudet säger rakt ut att tiggare och i viss mån därmed fattiga personer inte är välkomna i vårt samhälle!

Lite nyansering kan nu vara på sin plats. Att förbjuda tiggeri är i lagens mening förstås inte detsamma som att förbjuda fattigdom. Men att förbjuda tiggeri, en handling symboliserandes extrem fattigdom, sänder ändå signaler att fattigdom i allmänhet är något förkastligt.

Jag ska nu väva ihop mina två exempel, det vill säga sjukförsäkringsdebatten och tiggerifrågan. Gemensamt för de båda grupper som står i skottgluggen, alltså tiggare och personer som går på sjukpenning, är att ingendera klarar av att leva upp till samhällets normer i termer av försörjning respektive konsumtion. Detta får förstås konsekvenser för de enskilda individerna. Utsatta för allmänhetens sneda blickar och för väljarnas och försäkringskassans misstro skjuts båda grupperna allt längre från samhällets kärna (som utgörs av alla de dugliga individer som både försörjer sig själva och har råd till mat, kläder, husrum och gärna lite därtill). De som mottager dessa sneda blickar, de som utsätts för Kassans misstro, det är de människor som är känsligast, mest sårbara i vårt samhälle. De yttringar som av misstro eller till och med förakt (som i fallet tiggeriförbud) som jag beskrivit blir därmed utan särskilt grova omtolkningar till en tendens mot förakt för svaghet.

Vi känner igen detta förakt från historien, som en bärande del av en ideologi som var medskyldig till de fruktansvärda brått mot mänskligheten som begicks under Andra Världskriget. Fascismen betraktade svaghet som något förkastligt, något som förpestade samhället och som måste utrotas för att samhället ska anta önskvärda former. Även om skillnaderna mellan 1930-talet och 2010-talet är enorma bör vi ändå titta i historiens backspegel med ödmjukhet. Vi är samma människor då som nu, vi har till sätt och temperament knappast förändrats alls. Och det finns åtminstone en trend i dagens samhälle som inte fanns då som pekar mot att förakt för svaghet ska finna god jord att gro i också idag.

Denna trend är den utbredda tilltron till att marknader ska lösa alla våra världsliga problem. Marknader är bra till mycket – fördelning av resurser så att de mest produktiva aktörerna får tillgång till de resurser som behövs, tillverkning av varor och tjänster av varierat utbud så att mänskliga viljor i stor utsträckning kan tillmötesgås – men på marknaden gäller djungelns lag. Äta eller ätas. Detta är faktiskt själva vitsen med att ha en marknad. Om inte de företag som producerar dåliga produkter går i konkurs skulle vi inte se någon välståndsökning på samhällelig nivå. Men även om vi kan låta företag gå omkull kan vi inte betrakta människor på samma sätt. Här finns en risk att när marknadslösningar präglar allt fler aspekter av våra liv överförs vår syn på marknadsaktörer till att också bli vår människosyn. Företag måste ha incitament att investera, människor måste ha incitament att arbeta. De som inte lyckas går omkull, till allas stora glädje eftersom samhället ju nu kan effektiviseras och bli än bättre. Eller...? Mannen på busstationen är det konkursmässiga företaget personifierad och ingen bryr sig.

Om snävt, utbrett marknadstänkande på detta sätt skulle kunna utgöra en grogrund för en (visserligen i jämförelse mild) form av fascism råder motsatt förhållande till 1930-talets två andra antidemokratiska idéströmningar, nazismen och rasismen. Att diskriminera på basis av hudfärg eller religion är på marknaden ologiskt och ineffektivt; här är det kunnande och effektivitet som premieras och de som trots det gör annorlunda konkurreras snart ut. Mot bakgrund av detta ska jag nu avsluta denna text med en blick in i spåkulan.

Om det är så att marknader spelar allt större roll i våra liv, något inte alla men de flesta samhällsvetare är överens om, är det inte främst hos rasismen eller nazismen vi ska söka morgondagens hot mot det humana samhället. Vi bör istället rikta blicken mot idéströmningar som ser ned på samhällets svaga och vars frön idag sås i sneda blickar på busstationer, i misstro mot sjukförsäkringstagare och i öppet (och kanske inom ett par år lagstiftat och därmed statlig sanktionerat) förakt för tiggeri. Vi måste inte hamna där. Vi kan förankra vår människosyn i humana värderingar och vår praktik i gemensamma ansträngningar för de minst bemedlades bästa. Alla behöver vi hjälp någon gång.

Survival of the fittest passar visserligen utmärkt i konkurrens mellan företag, men i mänskligt sammanhang blir det snart obehagligt. Vi får inte sparka på de som redan ligger.

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela