Om förakt för svaghet

Publicerad 2018-02-22 07:15:00 i Allmänt,

Här är en uppdaterad version av en text jag skrev för ett par månader sedan. Den är delvis skriven i affekt efter en höst fylld av bland annat debatt om tiggeriförbud, något som rör upp heta känslor hos mig. Att det dessutom finns ett par exempel på andra områden som pekar i samma riktning gör förstås inte saken bättre. Senast igår diskuterade Sara (min partner och sambo) och jag de val föräldrar kan göra i samband med fosterdiagnostik och vilka signaler det sänder till människor som redan fötts utanför vår klart definierade och kanske krympande sfär av normalitet. Här tar jag visserligen ut svängarna, kanske något i överkant, men det finns ett värde i det. Värdet ligger i att vi sällan lyfter blicken, sällan synar oss själva och på allvar sätter oss i perspektiv till omvärlden och historien. Att provocera väcker tankar och när vi tänker kan vi få syn på oss själva. Läs, ifrågasätt och begrunda.
 
 
 
// AGCH
 

Borås resecentrum, fredag kväll. Insjunken i egna tankar står jag lutad mot en vägg med ansiktet vänt ut mot bussarna. De anländer, släpper av människor och åker iväg i lagom lugnt tempo; det märks att rusningstrafiken lagt sig och att också chaufförerna i den mån de kan börjat ta helg. Från höger några meter ifrån mig närmar sig stapplandes en man i övre medelåldern. Han stödjer sig på en krycka och gången är ansträngd. Han stannar till vid en papperskorg, lyfter på locket och synar dess innehåll. Besviken lyfter han blicken, stänger försiktigt locket och vandrar vidare.

Trots att avståndet mellan mig och mannen inte är längre än kanske tre meter inser jag att vi egentligen aldrig ens mötts. Jag har mycket svårt att sätta mig in mannens situation, svårt att se mig själv i dennes kläder. Jag känner främlingskap trots att jag vet att vi båda är människor av kött och blod.

Fattigdom är ingen enkel sak att ta på i ett rikt samhälle. De som har synliggör allt som oftast detta genom de saker de har råd att köpa – bilar, kläder, hörlurar – det märks och ska märkas att du inte är fattig. Så har det alltid varit. Under 16- och 1700-talen skulle rika män vara feta för att visa upp sin omåttliga tillgång på mat. Kvinnor skulle ha kritvit hy, inte för att ras spelade extra stor roll utan för att bevisa att de hade tillräckligt med undersåtar för att själva slippa arbeta i solen. Idag förlitar vi oss inte längre på tjänare, i varje fall inte i ordets bokstavliga betydelse och fetma är ett tecken på bristande självkontroll, men status följer fortsatt med möjligheten att upprätthålla en viss nivå av konsumtion. Att inte lyckas upprätthålla denna nivå innebär en social risk, risk för sneda blickar, risk för isolation och utestängning. Speciellt så när en stor majoritet av samhällets invånare lyckas leva upp till normen.

Denna tendens underblåses och tydliggörs i högre grad än på länge i den offentliga politiska debatten. Välfärdssamhället, där staten genom bidragssystemet skulle se till att fattigdomen hölls stången, är om inte på tillbakagång så i varje fall något ansträngt. Bidragssystemen och faktiskt själva idén om en välfärdsstat bygger på ett solidariskt ställningstagande – att vi alla genom att bidra efter förmåga kan skapa någonting som är större och bättre än summan av våra individuella handlingar och till nytta både för samhället och för de individer som av olika anledningar har det sämre ställt. Men alltsedan 1970-talets ekonomiska kriser har individen på gott och ont tvingats ta allt större ansvar för sina ekonomiska handlingar och samhällsekonomin har delvis gått ifrån att vara en allmän till en privat angelägenhet. Tydligast blir detta i argumentation från borgerligt håll, där tal om ”ekonomiska incitament”, alltså ekonomiska drivkrafter till att handla på ett vissa sätt, numera dominerar som lösning på ett antal svåra statsfinansiella frågor.

Paradexemplet är sjukförsäkringen. Om för många är sjukskrivna måste lösningen på detta bekymmer vara att sänka sjukpenningen så att individerna ”vill” vara sjuka lite mindre och därmed ”vill” jobba lite mer. Genom detta lösningsförslag antar man, även om man inte säger det högt, att sjukskrivning är ett val som individen gör, ett val som individen förstås därmed också måste ta ansvar för. Ansvaret för de höga kostnaderna för sjukskrivningar har genom detta retoriska och praktiska grepp alltså flyttats från samhället till individen. Orsakerna till sjukskrivning beskrivs från liberalt håll sällan i termer av arbetsmiljö, stress eller förtryckande könsmaktsordning (en analys på samhällsnivå) utan i termer av individuella handlingar och val.

Att ansvaret förskjuts från samhället till individen får ett antal långtgående konsekvenser. Positiva så till vida att människor blir mindre benägna att för egen vinning utnyttja mer eller mindre generösa bidragssystem när de ekonomiska konsekvenserna blir större, men negativa så till vida att de som faktiskt måste nyttja bidragssystem misstänkliggörs som parasiter på samhällskroppen, som individer som mot bättre vetande valt att leva på av samhället insamlade dyrbara resurser. Den första av dessa aspekter lyfts ofta fram i debatten, det ska minsann inte löna sig att leva på bidrag, men den andra är det ganska tyst om.

Jag kände det själv där på busstationen – avståndet, främlingskapet och därmed också ett visst mått av misstänksamhet mot den man som inte lyckats inordna sig i leden och leva på det sätt man bör. Hade han valt att leta skräp i sopkorgar i hopp om att finna en pantburk eller en någorlunda fräsch smörgås; var detta en handling personen kan hållas ansvarig för? Eller är det i själva verket jag och alla andra som stod där inne och tittade snett (eller undvek att alls titta) på honom som bär skulden, om än via egenansvaret förskjuten till honom själv? En sak är säker: skuldfrågan i fallet fattigdom är i en annan aktuell samhällsfråga obehagligt nära ett mycket olyckligt avgörande.

Under hösten har det då och då debatterats tiggeriförbud. Till en början var det enbart Sverigedemokraterna som var för. Men efter ett par år av mycket synligt romskt tigger i Sverige, en mycket underligt vinklad film från SVT:s Uppdrag Granskning och ett par andra händelser har Moderaterna stämt in i SD:s kör. Dessutom anser Kristdemokraterna att enskilda kommuner själva ska få införa förbud mot tiggeri, även om ett nationellt förbud anses vara ”fel väg att gå”. Socialdemokraterna är splittrade. Att förvaltningsrätten gick på länsstyrelsens linje och förbjöd Vällinge att på kommunnivå införa ett förbud var ett stoppat steg i fel riktning, men var frågan landar om ett par år får vi se. Men vad innebär ett tiggeriförbud egentligen och vilka signaler sänder det?

Tiggeri är ett av de mest extrema uttrycken för fattigdom. För att börja tigga (eller för den delen leta burkar, som i vissa situationer redan är förbjudet genom äganderättsliga principer kring avfall) krävs att man går emot det västerländska samhällets normer rörande både arbete och konsumtion. För de flesta ska de mycket till innan man gör det. Att bli utsatt för de blickar som möter en som tigger eller en som letar burkar kan inte vara lätt; jag inbillar mig att man för att göra det först måste svälja all stolthet och gå med på att man nu ligger på samhällets botten. Detta är en mycket utsatt position, lätt att utnyttja för människor som kan tänka sig att tjäna stora pengar helt på andras bekostnad. Vi ser det i människosmuggling, trafficking och sexhandel och det förekommer dagligen. Detta är också ett av de argument som anförs av förespråkarna för ett tiggeriförbud – om vi förbjuder tiggeri förvinner de svaga från gatan och då slipper de bli utsatta för både sneda blickar och sexhandel.

Men förbudet innebär också ytterligare stigmatisering. I vanliga fall förbjuds företeelser som samhället uppfattar som oförsvarbara – mord, våldtäkt, stöld – företeelser som vi inte uppskattar och som vi vill ska försvinna. Det personliga ansvaret för fattigdomen blir här både en förutsättning för att tiggeri ska kunna betraktas som brått i lagens mening (enbart individer kan straffas, inte företeelser) och ett sätt att flytta skulden för fattigdomen från samhället till individen. Inte nog med det; förbudet säger rakt ut att tiggare och i viss mån därmed fattiga personer inte är välkomna i vårt samhälle!

Lite nyansering kan nu vara på sin plats. Att förbjuda tiggeri är i lagens mening förstås inte detsamma som att förbjuda fattigdom. Men att förbjuda tiggeri, en handling symboliserandes extrem fattigdom, sänder ändå signaler att fattigdom i allmänhet är något förkastligt.

Jag ska nu väva ihop mina två exempel, det vill säga sjukförsäkringsdebatten och tiggerifrågan. Gemensamt för de båda grupper som står i skottgluggen, alltså tiggare och personer som går på sjukpenning, är att ingendera klarar av att leva upp till samhällets normer i termer av försörjning respektive konsumtion. Detta får förstås konsekvenser för de enskilda individerna. Utsatta för allmänhetens sneda blickar och för väljarnas och försäkringskassans misstro skjuts båda grupperna allt längre från samhällets kärna (som utgörs av alla de dugliga individer som både försörjer sig själva och har råd till mat, kläder, husrum och gärna lite därtill). De som mottager dessa sneda blickar, de som utsätts för Kassans misstro, det är de människor som är känsligast, mest sårbara i vårt samhälle. De yttringar som av misstro eller till och med förakt (som i fallet tiggeriförbud) som jag beskrivit blir därmed utan särskilt grova omtolkningar till en tendens mot förakt för svaghet.

Vi känner igen detta förakt från historien, som en bärande del av en ideologi som var medskyldig till de fruktansvärda brått mot mänskligheten som begicks under Andra Världskriget. Fascismen betraktade svaghet som något förkastligt, något som förpestade samhället och som måste utrotas för att samhället ska anta önskvärda former. Även om skillnaderna mellan 1930-talet och 2010-talet är enorma bör vi ändå titta i historiens backspegel med ödmjukhet. Vi är samma människor då som nu, vi har till sätt och temperament knappast förändrats alls. Och det finns åtminstone en trend i dagens samhälle som inte fanns då som pekar mot att förakt för svaghet ska finna god jord att gro i också idag.

Denna trend är den utbredda tilltron till att marknader ska lösa alla våra världsliga problem. Marknader är bra till mycket – fördelning av resurser så att de mest produktiva aktörerna får tillgång till de resurser som behövs, tillverkning av varor och tjänster av varierat utbud så att mänskliga viljor i stor utsträckning kan tillmötesgås – men på marknaden gäller djungelns lag. Äta eller ätas. Detta är faktiskt själva vitsen med att ha en marknad. Om inte de företag som producerar dåliga produkter går i konkurs skulle vi inte se någon välståndsökning på samhällelig nivå. Men även om vi kan låta företag gå omkull kan vi inte betrakta människor på samma sätt. Här finns en risk att när marknadslösningar präglar allt fler aspekter av våra liv överförs vår syn på marknadsaktörer till att också bli vår människosyn. Företag måste ha incitament att investera, människor måste ha incitament att arbeta. De som inte lyckas går omkull, till allas stora glädje eftersom samhället ju nu kan effektiviseras och bli än bättre. Eller...? Mannen på busstationen är det konkursmässiga företaget personifierad och ingen bryr sig.

Om snävt, utbrett marknadstänkande på detta sätt skulle kunna utgöra en grogrund för en (visserligen i jämförelse mild) form av fascism råder motsatt förhållande till 1930-talets två andra antidemokratiska idéströmningar, nazismen och rasismen. Att diskriminera på basis av hudfärg eller religion är på marknaden ologiskt och ineffektivt; här är det kunnande och effektivitet som premieras och de som trots det gör annorlunda konkurreras snart ut. Mot bakgrund av detta ska jag nu avsluta denna text med en blick in i spåkulan.

Om det är så att marknader spelar allt större roll i våra liv, något inte alla men de flesta samhällsvetare är överens om, är det inte främst hos rasismen eller nazismen vi ska söka morgondagens hot mot det humana samhället. Vi bör istället rikta blicken mot idéströmningar som ser ned på samhällets svaga och vars frön idag sås i sneda blickar på busstationer, i misstro mot sjukförsäkringstagare och i öppet (och kanske inom ett par år lagstiftat och därmed statlig sanktionerat) förakt för tiggeri. Vi måste inte hamna där. Vi kan förankra vår människosyn i humana värderingar och vår praktik i gemensamma ansträngningar för de minst bemedlades bästa. Alla behöver vi hjälp någon gång.

Survival of the fittest passar visserligen utmärkt i konkurrens mellan företag, men i mänskligt sammanhang blir det snart obehagligt. Vi får inte sparka på de som redan ligger.

 

 

Säg mig...

Publicerad 2018-02-15 05:06:00 i Allmänt,

 

Säg mig

Vem är jag

Säg mig

För jag har glömt

 

Säg mig

Var har jag varit

Säg mig

För jag tror att jag har drömt

 

Peka inte, nej, peta!

Med fingret på min mage

Så jag slipper se mig om över axeln

Slipper leta

 

Säg mig

Vem är jag

Är jag den du talar till

Säg mig

Vad skulle jag annars heta?

 

 

Plugget, självkänslan och det livslånga lärandet

Publicerad 2018-02-14 08:50:00 i Allmänt,

I eftermiddag är det tenta. En sex timmar lång historia där mina kunskaper i statistiska samband och kringelikrokiga grekiska tecken ska testas. Hur väl förberedd jag är får vi se efteråt, men lite nervös är jag allt. Plugget har inte fungerat som jag vill den sista tiden och det hade nog gått an om det gällt ett ämne där man kan argumentera för sin sak. Så är dock inte fallet här. Här finns ett rätt svar och det ska man kunna.
 
Nu har det hittills gått väl för mig på tentorna, men det är förstås ingen självklarhet. Även om man lagt ner mycket tid och verkligen försökt kan en dålig dag ställa till det. Inträffar det, ja då blir man underkänd.
 
Om vi ska vara korrekta är det kanske provet som blir underkänt men känslan är en annan. Jag (och jag är inte ensam) tendrar att ta misslyckanden personligt vilket innebär att självkänslan riskerar att få sig en ordentlig törn för något som egentligen inte borde vara en så stor grej. Pressen att gå igenom systemet som en godkänd individ är dock inte enbart närvarande i tentatider utan kan ligga och gnaga under huden mest hela tiden.
 
Vi går i skolan för att lära oss. Oftast är detta en ynnest, något att vara glad och stolt över. Att lära om omvärlden är att orientera sig i sin omgivning, något som förhoppningsvis på lite sikt kan göra världen till en bättre plats att leva på. Men lärandet (och mer specifikt pressen på individen att lära) säger oss också något mer. Det faktum att jag idag ska bevisa för min lärare att jag är tillräckligt bra på ekonometri innebär också att jag antas inte veta tillräckligt. Sunt tänkande ur utbildningssynpunkt på så vis att man driver elever till plugg, men på ett mer personligt plan är detta faktum också en källa till ångest. Vi går genom hela utbildningssystemet av den enkla anledningen att vi har otillräckliga kunskaper och påminns därför konstant om vår otillräcklighet.
 
Känslan av otillräcklighet är för min del inte konstant. Den gör sig påmind under dagar när modet sviker, när det börjar närma sig tenta eller andra mindre lyckade dagar. Jag har ibland sökt tröst i det faktum att skolan också för mig har ett slut, att också jag en dag ska vara färdigutbildad, klar och duglig. Tyvärr ser det ut som att vi gemensamt kan komma att i evighet skjuta upp denna dag.
 
Ni har kanske hört talas om "livslångt lärande". Fenomenet har en mycket positiv klang. Det står för personlig utveckling och samhälleliga framsteg, för en (i varje fall materiellt) bättre framtid. Fler öl i Systemets sortiment är ju inte helt fel och visst känner man sig rikare när man får stå och välja på tio plus en variant av tandkräm? Baksidan är att jag aldrig på allvar kan tillåta mig att andas ut. Livslångt lärande lovar skola genom hela livet och man gör bäst i att bli godkänd. Vad som annars händer är inte riktigt definierat men arbetslöshet låter som ett rimligt alternativ. Och vem har på allvar nytta av en arbetslös person..? Halvt skämt åsido - livslångt lärande lovar i varje fall inte mer vila.
 
Jag tror att alla människor lär sig genom hela livet och att det redan varit så under mycket lång tid. Bevis finns det också - äldre, yrkeskunniga personer har högre lön för att de gör större nytta på jobbet än sina yngre kollegor. De har lärt sig genom livet. Hur det kommer sig att "livslångt lärande" blivit en grej kan jag alltså inte svara på. Klart är dock att det lägger lite ytterligare press på oss att inte stå still, inte vara nöjda och ständigt jaga mot högre höjder. Och det är väl inte så fruktansvärt egentligen, men jag gör det gärna utan blåslampa i baken.
 
 
 
// AGCH
 

Tystnaden

Publicerad 2018-02-01 15:00:19 i Berättelser,

"Var har du varit medan jag satt hemma med ett glas öl och grät mig till sömns till Tracy Chapman?"

Vi hade precis satt oss ner vid bordet i hennes lägenhet när hon slängde frågan rakt ut i luften. Efter ett par sekunder landade den mjukt hos mig. Orden var ingen dom, inga klippta band och obehagliga tystnader. Hon lät mig fundera. Jag hade inte varit hos henne, min syster. Du förstår, systrar emellan hade vi alltid varit överens om att inte prata för mycket, inte låta språket komma för nära inpå våra liv. Inte heller hade vi besökt varann särskilt ofta. Födelsedagar, julaftnar och kanske någon annan gemensam högtidsdag, annars höll vi oss på varsitt håll.

Jag tror det började för ungefär ett år sedan. Nina, som min syster heter, skulle flytta ihop med sin partner i den lägenhet vi satt i den kvällen. De hade hållit ihop länge, mer än fyra år när kärleken eller vad det nu var började ebba ut. Som sagt, vi har aldrig riktigt pratat om det privata så jag kan inte säkert säga men vad jag vet bodde de inte länge tillsammans. Han blev konstig, talade på ett annat sätt med henne och hon tröttnade. Om man får tro henne, och det gör jag. Hon sparkade ut honom och stannade ensam kvar i lägenheten, två rum och kök med stor balkong i väster.

Ensamheten måste gnagt på henne, slukat henne bit för bit och ätit upp henne inifrån, för en dag orkade hon inte upp ur sängen. Nina låg där under täcket, skyddad och gömd från denna världs alla faror och otäckheter. Undanskuffad och omöjlig att hitta för telefonförsäljare och nyhetsankare, för ruset i centrum och för bruset på radion. Min syster var uppe några minuter på eftermiddagen och tog ett glas fil, varefter hon kisade ut genom fönstret och gick och lade sig igen.

Det började på fredagen, har Nina berättat. Att tiden gick fruktansvärt långsamt men att den ändå hann ifatt henne och att det blev måndag. Men hon kunde inte gå till jobbet. Alldeles för många var det där ute, alldeles för mycket att hålla reda på och hon kunde fortfarande inte sortera de få tankar som fanns i huvudet. Det är vad jag tror i alla fall. Följaktligen låg hon kvar i sängen, tog sig upp för ett glas fil och gick och lade sig igen. När filen tog slut tog hon sig för första gången på fyra dagar utanför huset. Med blicken fäst i backen gick hon de 200 metrarna åt sydost till den plats ICA har sin butik. Hon fyllde en kasse med frysta pizzor, betalade och gick hemåt. På vägen passerade hon Systemet, där några öl gjorde pizzorna sällskap.

Nina satte mobilen på ljudlöst. Hon har sagt att det var skönt, att hon inte mådde bra av alla krav som människor runt omkring henne representerade. Jag tror henne men vet också att hon har fel, men det har jag inte sagt. Hur som helst skärmade hon av sig, tappade sakta men säkert kontakt med världen. Det var så jag fick reda på det till slut, när hennes arbetsgivare ringde mig och undrade om jag något visste. Det gjorde jag inte, sa att hon förmodligen bara var sjuk. De sa att hon inte svarat i telefon på en vecka och att hon alltid brukade sjukanmäla sig om det var något. Jag förundrades över att de inte polisanmält men tänkte att det var nog inget.

Som förtroende systrar emellan har jag haft hennes extranyckel. Efter det där samtalet gick jag följaktligen hem till min syster, vred om låset och hittade henne i sängen. Blek, kall och tyst låg hon där i så nära fosterställning som går. Hon sa att hon var sjuk, att det snart skulle gå över och att allt skulle bli bra. Vi utbytte några fraser och sedan var jag på väg hem igen. Tänkte att det var lite olikt henne att inte ringa jobbet men sköt tanken ifrån mig.

Du förstår, vi har aldrig pratat särskilt mycket, min syster och jag. Tiden gick och gick, dagar blev veckor som blev månader. Så hittade jag henne där, en dag då jag tänkte jag skulle överraska med ett besök. Nina hade pyjamasen på sig fastän det var kväll. Hon låg fläkt över den enda fåtöljen som fanns kvar i vardagsrummet efter separationen, med huvudet hängandes över ena armstödet. Håret var ovårdat men ändå tjockt och vällde ner som ett enormt vattenfall mot golvet. Det enda som bröt tystnaden var Tracy Chapmans lena röst från CD-spelaren i hörnet.

Jag ringde 112. De två ambulanssjuksköterskorna var trevliga men samlade och allt gick väldigt fort. De sa att allt skulle bli bra, att Nina skulle klara sig och att jag skulle få komma och hälsa på så fort det gick. En vecka senare tog jag bilen in till lasarettet där en ung receptionist tog emot. De sa att Nina låg intagen på psyket, att jag kanske skulle förbereda mig på att hon inte riktigt var som vanligt. Jag kom på mig själv med att inte veta hur Nina brukade vara men bestämde mig för att det inte var någon stor grej. Jag satt hos henne i säkert två timmar, hon såg mig i ögonen nästan hela tiden. Men hon var tyst.

Det har aldrig kommit till min vetskap om Nina vid tidpunkten för mitt besök ville fly denna värld för evigt, eller om det var ett tillstånd hon var i vare kväll. Vi pratar inte så mycket om det privata, min syster och jag, och detta får nog räknas som privat. Två veckor senare låg det i vilket fall som helst ett brev i postfacket med min adress i Ninas handstil. Det tog någon timme innan jag öppnade, var inte säker på om jag ville veta vad som stod där. Min syster hade aldrig skrivit brev, vad jag vet. Men det var glada nyheter. Hon skrev att hon skulle få komma hem mot att hon kom in på återbesök en gång i månaden, men att jag var tvungen att besöka henne inom en något snarare framtid.

Dagen efter hade hon kommit hem, berättade min syster första gången vi sågs igen efter den där kvällen i hennes lägenhet. Hon talade tyst och höll blicken ständigt nedsänkt, som om hon skämdes över något men inte kunde med att säga det. Hon sa inte mer än vad hon behövde; det hade vi förresten aldrig någonsin gjort.

Så här i efterhand vet jag att vi aldrig sa tillräckligt. Därför var det extra svårt när hon ställde frågan. Var hade jag varit? Jag visste att jag måste berätta, att tystnaden gör det åt mig under tiden jag tvekar. Att varje sekund är ett bevis på min brist på omdöme, min oförmåga att ta hand om de jag älskar. Samtidigt visste jag att hennes fråga inte var ställd på det sättet. Hon lade ingen skuld på mig, det fanns ingen ilska i de stavelser som lämnade hennes mun. Min syster ville veta hur jag haft det under den tiden hon var frånvarande. Lika frånvarande som jag. Jag fick inte fram några ord, inga förklaringar eller redogörelser över tiden som gått. Istället kände jag hur musklerna i ansiktet drog ihop sig, hur tusentals känslor vällde över mitt huvud och letade sig ut som tårar i mina ögon. Jag lyfte min nedsänkta blick och såg på min syster som satt mittemot mig på andra sidan bordet. Hon såg att jag grät och jag såg att hon räckte mig handen. Jag kände hur mina fingrar tog den, som ett spädbarn krampaktigt håller i en moders lillfinger. Aldrig, aldrig mer, tänkte jag och lät min blick dränkas i Ninas. Tystnaden hade inte vunnit.

 

 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela