Om skolsystemet, Skolinspektionen och läraryrkets status

Publicerad 2018-04-23 08:28:00 i Allmänt,

I söndags sändes ett mycket intressant reportageGodmorgon, Världen! om hur man höjer ett yrkes status. Där berördes bland annat lärarkåren. Som faktorer som påverkar yrkets status nämndes lönenivån, men också de yrkesverksammas kontroll över sin arbetssituation och graden av självständighet i yrkesutövningen.

Att läraryrkets status gått ner de senaste 25-30 åren torde det inte råda några tvivel om. Från att ha varit en auktoritet både för barn och lokalsamhälle har lärarna idag en betydligt svagare position. Skolan brottas dagligen med disciplinbekymmer hos både elever och föräldrar, något som knappast beror på att lärare skulle vara mindre kompetenta idag än tidigare. Förklaringen finns snarare att söka i skolsystemets utformning och lärarens plats i detsamma.

Gemensamt för de flesta yrken med högt anseende är att graden av självständighet i yrkesutövningen är stor samt att individuella insatser anses göra skillnad. Läkare, ingenjörer och den luddiga grupp som brukar kallas entreprenörer kan samtliga förknippas med dessa båda kriterier. Branscherna där dessa yrkeskategorier är verksamma litar till att individerna gör ett gott jobb och löser de problem och utmaningar de är satta att lösa.

Så inbillar jag mig att det också var i skolan, även om skolan förstås också på 70- och 80-talen drogs med problem. När dessa problem (främst stigande kostnader och en alltför stelbent byråkrati) skulle lösas i början på 1990-talet valde den S-ledda regeringen att kommunalisera skolan. Kommunalisering valdes dels eftersom att man ansåg att kommunerna visste bättre än staten hur utbildning skulle bedrivas lokalt, dels eftersom man ansåg att den centrala Skolöverstyrelsen blivit alltför mäktig och svårstyrd. När så regeringen Bildt tillträdde 1991 drevs ännu en reform igenom, nämligen uppöppnandet för statligt subventionerade friskolor. Systemet var tänkt att öka valfriheten för elever och föräldrar samtidigt som konkurrens mellan kommunala skolor och friskolor skulle pressa allmännyttan till att öka kvaliteten och sänka kostnaderna.

Följden av denna sista reform, som behållits av samtliga regeringar med mindre justeringar, är att Sverige har ett av de mest liberala utbildningssystemen i världen. I princip vem som helst kan starta skola så länge man har lärare och elever. Här finns dessutom möjlighet för fristående aktörer att göra vinst – om man pressar kostnaderna tillräckligt mycket tillfaller mellanskillnaden av total tilldelad skolpeng och skolans kostnader ägaren. Detta har gjort att det finns drivkrafter i systemet som inte nödvändigtvis premierar kvalitet; istället blir till exempel betygsinflation (det är lättare att locka elever om de om går på skolan får bra betyg) ett stort problem.

För att göra någonting åt detta inrättades Skolinspektionen, som ytterst skulle se till att lärarna i detta nya utbildningslandskap gjorde sitt jobb. Att det behövs en statlig myndighet för att kontrollera en profession som utbildats åtminstone fyra år på universitet kan tyckas märkligt, men beror ytterst på att lärarna idag sitter inklämda mellan skollagen (och den myndighetsutövning som betygssättning innebär) och varje skolas behov av att se bra ut utåt. Eller för att uttrycka det annorlunda: Det finns idag så starka drivkrafter mot vinst och elevfrieri att trycket på lärarna uppifrån att tumma på kvalitet och rättssäkerhet gör att Skolinspektionen har skäl att misstro den individuella lärarens bedömning. Ytterst är detta en lojalitetskonflikt – läraren ska vara lojal dels mot arbetsgivaren, dels mot läroplan och skollag men då dessa båda parter kan ha olika intressen slits läraren mellan de båda.

Detta är en rävsax för lärarkåren. Intressekonflikten mellan vinstintressen (i praktiken konkurrens mellan skolor) och myndighetsutövning gör att lärarkårens självständighet måste beskäras, med följden att lärarens yrkesutövning blir styrd och kontrollerad. Och om staten själv inte kan lita på att lärarkåren gör ett gott jobb, varför ska då elever och föräldrar göra det?

Personligen tror jag att detta är mycket viktig orsak bakom läraryrkets tapp i prestige och jag skulle väldigt gärna lyssna till hur politiker till både höger och vänster ser på saken. Jan Björklunds förhoppning om att högre löner och större löneskillnader ska lyfta läraryrkets status verkar i mina ögon väl naiv – bekymren är mer komplicerade än så.

 

// AGCH

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela