Om reklam och "falska" behov

Publicerad 2017-09-01 19:12:00 i Allmänt,

Musik har sedan tonåren varit en för mig betydelsefull distraktion då omvärlden tränger sig alltför tätt inpå. För detta har jag främst en institution på området att tacka, nämligen Spotify. Jag ska ärligt erkänna att tjänsten breddat både smak och lyssnande och öppnat dörrar mot ljud jag aldrig annars hört. Och inte nog med det - nu har den svenska streamingtjänsten något överraskande dessutom motiverat användningen av marxistiska resonemang i analysen av samhällsekonomin.

Första kursen på Handelshögskolans ekonomprogram avhandlade marknadsföring ur managementperspektiv. Här predikas hur företag bäst når ut med sina produkter i så stort antal som möjligt till så många konsumenter som möjligt. Något pliktskyldigt förklarades att marknadsföring aldrig skapar några konsumtionsbehov utan bara lyfter undertryckta sådana i öppen dager, att allt redan fanns där och det enda marknadsföring (och än snävare, reklam) gör är att föra samman producent och konsument. Detta kan låta osannolikt, ja till och med naivt i ljuset av det bombardemang av kommersiella budskap som vi utsätts för dagligen.

I kritisk, marxistisk teori har detta uppmärksammats. Resonemanget ser på ett principiellt plan ut ungefär så här:

Kapitalet (alltså det kollektiv av individer som äger produktionsmedlen så som fabriker och land) önskar ur produktionsmedlen utvinna så mycket profit det bara går. För att tillfredsställa detta mål måste produktionen effektiviseras och skalas upp så att kostnaden per producerad enhet minskar, samtidigt som fler enheter kan sättas ut på marknaden. Men marknaden efterfrågar inte hur mycket som helst av en viss vara. När människans fundamentala konsumtionsbehov är uppfyllda torde också marknaden vara mättad och produktion upphöra, men detta kan inte accepteras av kapitalisten som ur produktionen upprätthåller både profit och maktförhållandet gentemot arbetet.

För att råda bot på detta systemhotande mättnadsbekymmer skapar kapitalisten låtsasbehov hos konsumenterna (arbetet, i stor utsträckning). Utöver mat, kläder och husrum uppmanas vi köpa lyxartiklar så som skönhetskrämer, vältra oss i nya bilar och var vi än går omgärda oss av de senast producerade tonerna ur musikens aldrig sinande industriella källa. För att säkerställa konsumenternas omättliga hunger efter nya produkter tillämpas på alla nivåer av samhället indoktrinering. Särskilt tydligt märks detta i alla de budskap med kommersiell avsändare som varje dag uppfyller våra sinnen med önskan och hopp om att vi ska lägga våra knappa slantar i fickorna på producenten. Och vi går på det – nya produkter säljer som smör, kapitalets vinster staplas på hög och maktbalansen i systemet upprätthålls.

Långt ifrån alla håller med om att denna marxistiska teoribildning alls har något konstruktivt att bidra med i förståelsen av samhället. Allra minst förvånande är kanske att professionella marknadsförare inte ser någon substans i upprätthållandet av ”falska” behov. Men den senaste tiden har reklambranschen serverat sig själv som frukost på det marxistiska idébordet. Förmodligen har ni sedan en tid tillbaka lagt märke till desperata försök från kosmetikaföretag att inte bara peka på sin produkts fina egenskaper, utan också på sina konsumenters bristfälliga utseende. Stora finnar och pormaskar på TV-skärmen skrämmer skarorna till sminkbutiker och diverse nyöppnade ”apotek” för att bota sina existentiella våndor. Dammråttor jagar oss till elhandlaren för att utbyta kosing mot dammsugare. Och så, när väggarna i rummet kryper allt närmre, flyr jag till Spotify för lite bortkopplande musik.

”Ibland måste du bara höra en viss låt. Med Spotify Premium kan du lyssna på vilken låt du vill, var du vill. Också på mobilen”. Spotify söker inte bara inspirera mig – företaget har till och med tagit sig friheten att självt definiera mina behov, och det precis i linje med deras affärsidé. Vilken slump…

Så avslutningsvis, utan att svälja det marxistiska betet med hull och hår, en ödmjuk fråga: Är kapitalet (läs storföretagen) idag så fattigt på idéer som slår brett, som löser reella problem så som de uppfattas av konsumenter, att man givit upp nytänkandet för att istället söka omdefiniera konsumentens behov i linje med det egna utbudet? Om så, är detta en konsekvens av att alltfler marknader domineras av allt större företag som i sin partiella monopolställning tappat kontakten med det som utgör efterfrågan? Jag är och lär förbli läsaren svaret skyldig, men tanken är gäckande.

 

// AGCH

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela