The Lonesome Boatman

Publicerad 2017-10-24 08:55:50 i Allmänt,

I saw which nearly broke my heart
A tramp lay dying in the park
I knelt beside him to hear him speak
And the words he spoke, they were oh so weak
He told me a story of long since past,
Of a sailing ship with its long grey mast,
Of his captain's cap with it's shining braid
And the wonderful voyages that he'd made
Silent Annie was his great ship's name
Like a token of love he spoke her name
She sailed 'round the Horn, aye, more that once
She could cut through the waves like a sharpened lance

"Believe me," he said. His eyes filled with tears
Like a drunk on a corner, trying to remember his years
He reached out his hand and I took it in mine
"I believe you," I said, and he gave a sad smile
"I remember the day when they towed her away
Her sides they were sore from the sea's angered spray
They said she's unfit for to sail out once more
And they towed her more inward from her own sandy shore
And as they broke my Silent Annie I watched with a sigh
I remembered her beauty when I was a boy
She was my one love, my life's only dream,
When we sailed out together as captain and queen"

It started to drizzle, and I felt my hand tight
And he squeezed even harder as he ended the fight
And a crowd they had gathered, and they watched with dismay
As some ambulance men came, and they took him away
So I got to my feet and I walked through the park
The sun it was gone, but it was not yet dark
My body was wet, and my clothes were not many,
But my mind was aroused by the ship Silent Annie
 
 
 
Något att lyssna på, läsa om man vill, när världen runt omkring känns alltför trång och liten. Dikt och musik av Finbar Furey.
 
 
// AGCH

Produktivitet i offentlig sektor - en tanke

Publicerad 2017-10-18 20:42:00 i Allmänt,

Att mäta produktivitet (det vill säga hur mycket värde som produceras på en arbetsplats, i en sektor eller i ett land per godtyckligt vald tidsenhet, oftast en timme) är aldrig en enkel uppgift. Med hjälp av mer eller mindre kontroversiella metoder låter det sig göras i det privata näringslivet, där vissa monotona arbetsuppgifter kan mätas med tidsstudier kombinerat med uppskattningar av marknadsvärden av det som produceras. Så fort arbetet antar mer komplex karaktär blir det dock betydligt svårare. Hur mycket värd är en timme av VD:s tid, eller med andra ord, hur mycket hade företaget förlorat om personen i fråga stannat hemma? En ekonomiassistent? En produktutvecklare?
 
Även om dessa arbetsuppgifter är svåra att mäta finns här ändå riktmärken i form marknadsvärden för produkter och tjänster som kan fungera som måttstock. Så är sällan fallet i offentlig sektor. I nationalräkenskaperna (skattningar av BNP, handelsbalans med mera) beräknas produktionen i offentlig sektor med hjälp av de kostnader som stat, kommun och landsting lägger på sina verksamheter. Eftersom relativt liten del av de värden som produceras inom offentlig sektor passerar någon form av marknad är det mycket vanskligt att beräkna dessa tjänster till marknadsvärde - resultatet hade varit en blandning av goda uppskattningar och gissningar som knappast blivit tillförlitliga.
 
Svårigheterna att beräkna faktisk produktion i offentlig sektor går förstås igen i försök till beräkningar av produktivitet. Just produktiviteten är dock väldigt intressant, då den som jag nämnt i tidigare inlägg bör vara en central bestämningsfaktor för löner. Optimalt hade varit om vi hade kunnat observera vad en extra timme undervisning bidrar med i form av mervärde för samhället och prissatt den därefter, men det låter sig alltså knappast göras.
 
Löner sätts på arbetsmarknaden. Utbud och efterfrågan på arbetskraft är förstås centralt, liksom lokala monopson (mycket få arbetsgivare som delar på ett flertal arbetstagare) som kan bidra till lägre löner än vad som annars vore fallet. Med tanke på svårigheterna att värdera flera av de tjänster som offentlig sektor står för vore det för lönebildningen intressant att veta mera om produktiviteten - som det ser ut idag är det svårt att säga om och i så fall hur undervärderade till exempel lärare och sjuksköterskor är och hur man i så fall ska komma till rätta med detta.
 
En tanke som hemsökt mig under dagen är att stora delar av offentlig sektor fungerar som stödfunktion till övriga samhället. Sjuksköterskor ser till att arbetstagare är friska och krya så att de kan bidra till företag och samhälle genom att arbeta och betala skatt. Lärare utbildar den framtida arbetskraften samt ser till att hela befolkningen är i stånd att ta ställning till vilken politik som bäst tjänar det allmänna. Utbildning torde dessutom vara ovärderlig för befolkningen i dess roll som konsument - genom att göra väl genomtänkta val som konsument drivs företagen till att utveckla bättre produkter och tjänster, som alla bidrar till produktivitet och samhälleligt materiellt välstånd.
 
Vård och skola är alltså med stor säkerhet tätt sammanflätade med hela ekonomins funktionssätt på sätt som inte är självklara vid en första anblick. Detta bör också få konsekvenser på lönebildningen. Som stödfunktion åt övriga ekonomin bör värdet på vårdens och skolans tjänster någorlunda följa motsvarande tjänster i privat sektor. Att använda produktiviteten i privat sektor som riktmärke för produktivitet i framförallt vården men kanske också skolan bör därför inte vara en helt främmande tanke, speciellt beaktandes nämnda svårigheter att på marknadsmässiga grunder mäta produktivitet i offentlig sektor i allmänhet.
 
Konsekvensen av ett sådant förhållningssätt vore att lönen för vårdpersonal och lärare skulle följa lönerna i produktiv privat sektor på ett betydligt tätare sätt än idag. Även om lönerna i offentlig sektor nu är på väg upp mot de nivåer som återfinns i det privata näringslivet lider lärare och sjuksköterskor ännu av decennier av lönestagnation, något som knappast kan förklaras med produktivitetsargument. Spännande vore det i varje fall att undersöka denna tanke närmare!
 
 
 
// AGCH
 

Om moderat flyktingpolitik

Publicerad 2017-10-11 17:10:00 i Allmänt,

Mycken debatt, både i media och i min närmsta bekantskapskrets, har vållats av Moderaternas förslag till ny flyktingpolitik. Här kommer därför en kort genomlysning av det dokument som publicerats inför den moderata stämman den 12:e till 15:e oktober och som ska ligga som grund för moderaternas flyktingpolitik framöver (om författarna till dokumentet får som de vill). Min ambition är inte att återge dokumentets budskap, utan snarare att kommentera och problematisera centrala delar i syfte att förankra debatten i den faktiska texten.

Moderaternas vandring mot en hårdare flyktingpolitik började redan efter valet 2014 men fick fäste på allvar hösten 2015 i samband med att antalet asylsökande från krigets Syrien ökade kraftigt. Ett av inre motsättningar paralyserat EU klarade inte av att lösa flyktingfrågan solidariskt, varför ett fåtal länder, däribland Sverige, stod för större delen av mottagandet. I januari 2017 deklarerade partiets ledning att man i Riksdagen kunde tänka sig att diskutera sakfrågor med Sverigedemokraterna och alldeles nyligen deklarerades att man vill se över FN:s flyktingkonvention i syfte att istället införa ett system med kvotflyktingar på EU-nivå.

Detta förslag finns, tillsammans med en rad andra på samma område, med i partiets arbetsdokument inför stämman som alltså inleds den 12:e oktober. Avsnittet, kallat ”En långsiktigt hållbar migrationspolitik” (sid. 454), kommer med en rad reformer som syftar till att på sikt minska och/eller reglera invandringen till Sverige. Områden som berörs är frågan om permanenta uppehållstillstånd; synen på medborgarskapet; internationella samarbeten inom ramen för EU, Norden samt återvändaravtal; gränskontroller samt frågan om särskild krislagstiftning.

Synen på permanenta uppehållstillstånd är från början mycket tydlig. En hållbar flyktingpolitik är enligt dokumentet intimt förknippat med tillfälliga uppehållstillstånd, något som Moderaterna vill i lag ska gälla som huvudregel vid asylansökan. Detta är en fråga som borgerligheten (i varje fall M, L och KD) svängt i sedan valet. Tidigare fanns bred uppslutning kring det permanenta uppehållstillståndets duglighet, då det främjade både trygghet och vilja till integration hos de som fått uppehållstillstånd. Att M fortfarande vill att människor ska integreras framgår med stor tydlighet, men medlen skiljer sig radikalt. Ekonomiska incitament ges stor plats – om den asylsökande kan uppvisa att denne försörjer sig på ett av samhället accepterat vis ska det tillfälliga uppehållstillståndet kunna omvandlas till permanent (456) – men också krav på deltagande i asylprocessen och undervisning i språk och samhälle nämns. Skrivningarna om hur länge en asylsökande ska kunna vara i Sverige med tillfälligt uppehållstillstånd är vaga, men en bortre gräns bör enligt dokumentet finnas där en ett tillfälligt uppehållstillstånd per automatik övergår i ett permanent. Innan dess torde man kunna förlänga ett tillfälligt uppehållstillstånd hur många gånger som helst, vilket skulle kunna mynna ut i ett system där människor med skyddsbehov får vara kvar bara så länge dessa skyddsbehov består. Om detta tidsspann är två, fyra eller åtta år får avgörande betydelse om den asylsökande inte hunnit hitta arbete innan dess. En uppenbar risk är att staten utvisar personer till ett land individen inte längre känner igen, med helt andra normer och regler än vad som finns i Sverige och på så sätt inleder en ny, ansträngande anpassningsfas för individen.

Hållbart eller inte – Moderaterna ser förändringarna mer som anpassning till omvärlden än som reformer som ska få effekt på individnivå. Några beräkningar av vad upprätthållandet av ett system med tillfälliga uppehållstillstånd kostar visas inte upp utan man litar till att ett regelverk liknande det danska och norska ska sänka trycket på migrationsverket och därmed hålla kostnaderna nere. Med hållbart får antas att dokumentet avser ekonomisk hållbarhet, då de flesta nog är överens om att permanenta uppehållstillstånd är att föredra ur human synpunkt.

Debatten om tillfälliga uppehållstillstånd har under senare tid helt överskuggats av den rörande synen på FN:s flyktingkonvention. Moderaternas inställning till denna omnämns under rubriken ”EU:s migrationspolitik” (481). Mot bakgrund av EU:s bristande hantering av händelserna 2015 och framåt önskar Moderaterna kraftigt revidera EU:s flyktingpolitik. Dagens erkänt dysfunktionella Dublinförordning ska fasas ut till förmån för ett kvotsystem, där flyktingar som önskar söka asyl ska göra det utanför EU för att sedan utplaceras i av myndighet bestämt land. För att detta ska vara lagligt krävs en revidering av FN:s flyktingkonvention, som ger varje människa rätten att söka asyl i det land denne finner lämpligt. Om en asylsökande trotsar EU:s gränser ska denne kunna deporteras till vad som brukar benämnas ”säkert land” (ett land med demokratiskt styrelseskick som inte förföljer minoriteter, som inte är i väpnad konflikt och där hot om våld eller tortyr inte förekommer), där individen ska vänta på att asylsökan prövas (483).

Dokumentet pekar på ett antal fördelar med detta system. En uppenbar sådan är att fördelningen mellan EU-länder jämnas ut och på det viset underlättar mottagandet. Dessutom menar författarna med rätta att dagens system missgynnar kvinnor och barn, som på grund av en rad olika orsaker har svårare att ta sig från till exempel Afghanistan till Europa (482). Detta är en sedan länge debatterad fråga där anhängare av mer human flyktingpolitik (oftast från vänster) argumenterat för ett system där ansökan om asyl ska vara möjligt att göra från ambassader, vilket skulle öka tillgängligheten. Att Moderaterna väljer att ta upp frågan om tillgänglighet nu (mig veterligen har den varit ganska kall tidigare), i en kontext av en mer restriktiv flyktingpolitik, det får man tro vad man vill om. Med all sannolikhet är det ett sätt att övertyga stämman i en annars kontroversiell fråga.

Asylrätten i sig vill Moderaterna inte röra. Istället är det omständigheterna kring när och var det ska vara tillåtet att söka asyl som i dokumentet står under lupp. Skillnaden mellan de båda bör varken överdrivas eller underskattas – allt beror på hur Genevekonventionen (FN:s konvention som reglerar krig och flyktingar) förändras. I sammanhanget kan dock Moderaternas förslag te sig problematiskt, inte minst därför att långt ifrån alla EU-länder idag respekterar Genevekonventionen och därför inte är lämpliga destinationsländer för flyktingar. Det är dessutom mycket svårt att se de slutgiltiga konsekvenserna av att revidera ett för de mänskliga rättigheterna så centralt dokument som FN:s flyktingkonvention. Risken är att de värden mänskligheten kom överens om skulle styra de internationella lagarna efter Andra Världskriget urvattnas och att världen återgår till ett tillstånd där nationellt beslutsfattande i allt väsentligt står över människovärde. Denna globala, moraliska kompass bör vi göra allt i vår makt för att försvara, därför att den ger lagligt stöd åt den politiska riktning som är humanismen och förkastar kränkningar av människans grundläggande fri- och rättigheter. Kanske är det värt ”uppoffringar” i form av flyktingmottagande?

Om revideringen av FN:s flyktingkonvention ses som en i tid och form ganska oklar vision är Moderaternas förslag till vad som kallas krislagstiftning något klarare. Här vill partiet se lagar som gör det möjligt att direktavvisa personer som kommer från ”säkra länder”. Det kristillstånd som här åsyftas måste ses som en tydlig referens till situationen hösten 2015, även om formuleringarna är väl tilltagna. Dokumentet säger följande:

”För ett beslut om direktavvisning ska aktualiseras ska krävas att antalet asylsökande som söker sig till Sverige samtidigt på kort tid allvarligt påverkar viktiga funktioner i samhället. […]. Direktavvisning till annat säkert land respekterar asylrätten.” (460)

Lägg märke till sista meningen. Att direktavvisning till säkert land respekterar asylrätten är enligt min lekmannakunskap om asylrätt långt ifrån säkert, och om det gjorde det vore det hur som helst inte önskvärt att tillämpa rätten på det viset. Även om Migrationsverket skulle bedöma Turkiet som ”säkert land” innebär inte det att det inte finns människor i Turkiet som förföljs för sina åsikter. Asylrätten bör, mig veterligen, tillämpas på individnivå. Att kategoriskt utvisa människor, må det vara i en för Migrationsverket ansträngd tid, bör vara otillåtet då det riskerar att sända individer tillbaka till omständigheter som verket inte är medvetna om och som kan generera mycket mänskligt lidande för den drabbade parten.

Observera dessutom ordvalet i skrivelsen. Vad som är ”allvarligt” och vad som menas med ”viktiga funktioner” lämnas åt läsaren att tolka. Inte ens hösten 2015, när antalet flyktingar som sökte asyl var som störst, var Sverige nära någon form av samhällskollaps. Vård och omsorg påverkades marginellt och de allra flesta skolorna kunde fortsätta sin verksamhet som vanligt, om än med något större utmaningar framför sig. Om denna skrivelse skulle överföras i lag öppnas helt nya dörrar för främlingsfientliga krafter att påverka hur asylpolitiken bedrivs. Då krislagstiftningen skulle fungera som ett slags undantagstillstånd skulle det finnas lagliga vägar till systematiska direktavvisningar under mer eller mindre godtyckliga lägesbedömningar, något som i mina ögon allvarligt skulle försämra det konstitutionella skyddet för mänskliga rättigheter. Undantagslagar bör i allmänhet användas mycket sparsamt och med stor försiktighet och eftertanke. Att införa samma koncept i asylpolitiken torde varken vara nödvändigt eller önskvärt, men det säger en hel del om förskjutningen som skett i både debatt och politik de senaste åren.

I övrigt är dokumentet, som tidigare antytts, en uppradning av förslag till åtstramningar och skärpningar av migrationspolitiken. Skärpta krav för att få svenskt medborgarskap samt förslag om möjlighet till återtagande av detsamma i vissa enskilda fall sticker ut, samt att partiet vill att antalet så kallade inre utlänningskontroller ska öka. Dessa har minskat sedan REVA-skandalen 2013, då det uppdagades att polis använt sig av rasistiska stereotyper i urvalet av personer för kontroll.

Sammantaget kan sägas att det dokument som den moderata stämman ska ta ställning till inte är särskilt munter läsning för en humanist. Misstänksamheten mot asylsökande är närvarande i stora delar av texten och särskilt i de avsnitt som behandlar tillfälliga uppehållstillstånd. Huruvida denna misstänksamhet är rättfärdigad eller ej ska jag låta vara osagt, men det är beklämmande att synen på människor och människors välvilja är olika beroende på om man är asylsökande eller ej, om man har jobb eller ej, och så vidare. Det är min sista önskan, i varje fall för denna gång, att världen blir en varmare plats att leva på. Och då avser jag inte klimatförändringen i atmosfären.

Lämna gärna en kommentar om ni har några specifika reaktioner eller önskar att jag ska klargöra något. Min analys är förstås färgad av mina åsikter i ämnet och mina slutsatser är inte alltid de rätta. Den som vill läsa mer direkt ur dokumentet hittar det genom länken här.

 

 

// AGCH

 

Vore jag...

Publicerad 2017-10-07 13:25:00 i Allmänt,

Om jag vore en av er
Så stolt och glad till färgen
Om jag vore en av er
Så kall, ända in i märgen
Om jag vore en av er
Skulle jag lägga mig att vila i bergen
Om jag vore en av er
 
Om jag vore en av er
Med svullna ådror jag stelna, dö
Om jag vore en av er
Förmultnar, blir ett med jordens fromma
Om jag vore en av er
Vore jag vårens kraft, grynings frö
Om jag vore en av er
Ur graven jag växa för att blomma
 
Ja, vore jag en av er
Behövde jag inte streta mer
 
 
 
 
 
// AGCH
 
 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela