Privatisering

Publicerad 2017-11-18 22:08:32 i Allmänt,

Alltsedan Thatchers och Reagans 1980- tal har privatisering av offentlig verksamhet och egendom varit mer regel än undantag i Väst. Nyliberalismens, och med den privatiseringarnas, genombrott kom som ett svar på de frågor sjuttiotalets keynesianism inte lyckades besvara, främst skenande inflationen kombinerat med den arbetslöshet som följde på oljekriserna 1973 och 1978 (keynesiansitisk stabiliseringspolitik är utformad primärt för efterfrågeshocker och inte för oljekrisernas utbudsshocker, men det är överkurs. Ibland måste man få briljera lite! ;) ).
 
Genom att utvidga marknadens räckvidd till tidigare socialiserade institutioner (syftandes på offentligt ägda, socialiserade därför att staten per definition tillhör alla medborgare i ett demokratiskt samhälle) hoppades tidens politiker kunna effektivisera både tillhandahållandet av välfärd och ekonomins hela funktionssätt. Detta har på sina håll, främst i USA och Storbritannien, fått relativt långtgående konsekvenser och blivit kraftigt debatterat i både ekonomiska och sociologiska kretsar.
 
Här finns både fördelar och nackdelar, vinnare och förlorare. Jag ska börja med att kort beskriva själva fenomenet privatisering och därefter diskutera vilka intressen som gynnas respektive missgynnas och utifrån vilka premisser detta sker.
 
För att något ska privatiseras krävs att resursen eller processen från början är under det offentligas kontroll. Något som är i offentlig ägo ska tjäna det allmänna, egentligen på samma sätt som varje företag ska tjäna sina ägare. Skillnaden mellan ett privat och ett offentligt företag, som förmodligen är den enklaste jämförelsen, är att ett offentligt ägt företag ägs av samtliga medborgare i ett land, medan ett privat enbart ägs av de som äger aktier i företaget. Till skillnad från ett privat, där mängden ägande per ägare styrs av hur många aktier varje delägare inhandlat, är dessutom ägandet i ett offentligt bolag per definition jämt fördelat över medborgarna.
 
Detta ger den offentligt ägda verksamheten ett antal mycket speciellt egenskaper. Dess vinster (om det är ett vinstdrivande företag) tillfaller staten och därmed dess medborgare med jämn fördelning. En person, en röst. Ofta (men inte alltid) är också offentliga verksamheter undantagna konkurrens, på det sätt att de är den enda tillhandahållaren av en resurs eller tjänst. Så har under andra hälften av 1900- talet (i varje fall fram till 80- talet) varit fallet med vattenledningar, elnät, stora infrastrukturprojekt och andra för samhället bärande beståndsdelar, med syfte att alla medborgare ska ha samma tillgång till dessa resurser och genom det demokratiska systemet absolut kontroll över dess funktionssätt.
 
Om solidaritet och jämlikhet är det offentliga ägandets paradgrenar är effektivitet dess stora nackdel. Klassisk nationalekonomisk teori säger att icke konkurrensutsatta, offentliga verksamheter långsamt förslappas för att sluka mer och mer av samhällets resurser utan att prestera bättre. Att marknadsmekanismen, som styr resursallokeringen i en konkurrensutsatt marknadsekonomi, dessutom saknas gör inte domen över offentliga monopol mildare. Det är med detta argument - att marknaden är bättre rustad inte enbart för tillhandahållande av inte bara korv och mos utan också av skola, vård och vatten - som Thatcher drev igenom stora delar av sin politik.
 
Resultatet av den privatiseringspolitik som förts mest intensivt i USA och Storbritannien har inte varit odelat positiv som konservativer och liberaler hade önskat. Inget av länderna har mig veterligen sett högre tillväxt än andra, mer privatiseringsmässigt avhållsamma länder. En anledning till detta kan vara de förenklingar som görs i klassisk ekonomisk teori. Dels drivs individer inte enbart av ekonomiska motiv, varför en mot medborgarna trogen offentlig byråkrati kan ha minst lika starka skäl att prestera väl, dels är det långt ifrån säkert att en "friare" marknad leder till effektivare produktion. Om de val marknadens aktörer ställs inför är svåra och komplicerade och tillgången till information begränsad kan marknadsutfallet bli sämre än ett som är koordinerat av staten. Dessutom finns inom vissa branscher mycket långtgående stordriftsfördelar, något som kan göra förekomsten av icke konkurrensutsatta monopol ekonomiskt effektivt. Båda dessa faktum, nationaleknomins potentiella underskattning av andra former av produktion samt marknadens tillkortakommanden, lär ha bidragit till att privatiseringen av offentlig verksamhet inte bidragit i någon högre utsträckning till effektivare produktion, i varje fall inte vid en första anblick. Att fälla en slutgiltig dom är dock mycket svårt eftersom vi aldrig kommer se hur det skulle gått om privatiseringarna aldrig ägt rum - det skulle kunna vara så att kostnaderna för offentlig välfärd i dessa länder skulle skenat på ett sådant sätt att reformerna ändå varit befogade (även om utvecklingen i andra länder tyder på motsatsen).
 
Om det är svårt att direkt uttyda några positiva konsekvenser är det på det teoretiska planet lättare att identifiera nackdelar. Ur demokratiskt perspektiv kan privatiseringen ses som problematisk, eftersom det flyttar inflytande över centrala funktioner i samhället (så som vatten och el) från demokratiskt valda församlingar till anonyma marknader styrda på helt andra premisser än den offentliga förvaltningen. Från en "röst, en person" till den privata sektorns "röster efter ägande"-princip. Högre effektivitet i privat sektor skulle kunna kompensera för detta genom att spara skattemedel som i sin tur fördelas av folkvalda, men om detta inte är fallet återstår enbart omfördelningen av inflytande. Drabbas gör de minst bemedlade, de som i störst utsträckning är beroende av de demokratiska församlingarna för att göra sina röster hörda.
 
Eftersom fördelningen av den ekonomiska kakan i mångt och mycket är en maktfråga (detta lyftes i slutat av 1800- talet fram av Max Weber och nyligen bland annat av Thomas Piketty) torde de privatiseringar som skett sedan 1980- talet också haft effekter på jämlikheten. Klart är att de ekonomiska klyftorna ökat sedan Thatchers dagar och att detta är en ren tillfällighet tycks mot bakrund av föregående resonemang mycket osannolikt. När en allt större del av samhällets produktion förläggs till marknaden ökar inflytandet och därmed inkomster och ägande för de aktörer som dominerar på marknaden, det vill säga de som redan äger mest. Eller med andra ord: i en marknadsekonomi tenderar ägandet att koncentreras över tid, i linje med Pikettys argumentation i hans Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (för sammanfattning se hit).
 
Mot denna bakgrund, varför inte förlägga all produktion i offentlig regi? Svaret på den frågan tar sin utgångspunkt i dels demokratins begränsningar, dels i marknadens förtjänster där marknader fungerar väl. Även om ett land styrs helt enligt principerna för representativ demokrati kan ingen folkvald församling spegla smak och uppfattning hos en hel befolkning beståendes av tusentals, ja miljoner individer. En i sin helhet förstatligad produktion av varor och tjänster är därför dömd att i bästa fall anta formen av en "majoritetens diktatur", där enbart ett fåtal variationer av varor och tjänster existerar och som tillfredställer enbart i bästa fall majoriteten av befolkningen. Lägg därtill att även om demokratiska församlingar väljs med principen "en röst, en person" lär makten i en så stor statsapparat som krävs för att förse en hel befolkning med varor och tjänster knappast spegla detta helt - det demokratiska idealet blir svårt att upprätthålla. Avsaknaden av marknad blir tydlig i ett antal sektorer (mat, mindre kapitalintensiv persontransport så som cykel och bil, IT, kläder, med flera), där avsaknaden av prismekanism lär innebära i längden ohållbart höga kostnader för planering om befolkningens önskningar ska uppfyllas.
 
Lösningen måste därför vara den typiskt svenska medelvägen. Lagom är bäst också i detta fallet. Båda ytterligheterna, helt socialiserad respektive privat ekonomi, torde innebära någon form av auktoritärt styrelseskick där de breda massorna har alltför lite inflytande över frågor som står mycket nära själva livet. Med dagens kunskap om organisation och ekonomi gör vi därför bäst i att inte testa någondera. Om det i framtiden utvecklas alternativa och bättre sätt att organisera samhällen så att effektivitet och demokrati går bättre tillsammans får vi se, men tills dess är det upp till oss och våra politiker att gå den svåra balansgången mellan offentligt och privat ägande. Och i det sammanhanget är det värt att notera: om målet med ett samhällsbygge är att alla dess medlemmar ska må bra och ha en viss grad av inflytande över sina liv och att detta inflytande inte bör skilja sig åt alltför mycket från individ till individ, då är ytterligare privatiseringar inte nödvändigtvis av godo. Tvärt om.
 
 
// AGCH
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela