När fortet faller

Publicerad 2017-11-22 10:11:00 i Allmänt,

Idag kan vi på Ekots hemsida läsa om hur 3D-skrivare nu för tiden kan användas för att tillverka vapen av plast. Dessa ska enligt Nationellt forensiskt centrum vara fullt kapabla att avfyra skarpladdad ammunition och utgör därmed ett reellt hot mot säkerheten, precis som vilket annat vapen som helst. Skillnaden är att plastvapen är mycket svåra att upptäcka; ingen matelldetektor i världen klarar av naturliga skäl av att identifiera dem.
 
Detta sätter viss press på allas vår beskyddare, Storebror Staten. Tullverket står handfallna och Europol gnuggar geniknölarna och undrar hur de i framtiden ska hantera osynlig terrorism. Frågan är dock, har vi någonsin varit säkra och hur kommer det sig att en sådan här nyhet skrivs om på ett så omvälvande sätt? Är det verkligen något som hänt?
 
Staten har aldrig haft varken resurser eller möjligheter att kontrollera allt i ett samhälle. Tvärt om - genom historien har stater oftast endast utövat riktigt stort inflytande antingen indirekt genom lagstiftning eller direkt genom polisväsende och militär närvaro. Med tanke på de experiment som gjorts med säkerhet (läs övervakning) i större skala ska vi nog vara glada att det är på det viset; vi vet hur saker och ting gick till i Östtyskland och hur det tillämpas i än högre grad i till exempel Nordkorea.
 
Den direkta kopplingen till vapensmugling kan tyckas något luddig. Självklart ska Tullverket stoppa illegala vapen som tas in över gränsen, det ligger i deras demokratiskt reglerade uppgift. Men det faktum att vi faktiskt blir rädda när detta verk inte kan fullfölja sin uppgift är ändå uppseendeväckande. Det innebär att vi idag helt litar till de statliga myndigheterna att skydda oss från allt våld och när det läggs svart på vitt att så inte är fallet - så har aldrig varit fallet - inträffar någon slags samhällelig identitetskris. Denna kris, eller uppvaknande kanske vi ska kalla det, måste komma som en konsekvens av att ett centralt antagande i vår tillvaro ifrågasätts. Detta centrala antagande, att staten ser till så att du och jag inte blir skjutna, är centralt därför att vi saknar andra perspektiv, andra sätt att se på världen.
 
Ytterst tror jag att det handlar om individualiseringen, som pågår i princip överallt i samhället. Idrottande i fotbolls- och innebandylag byts mot gymkort, partipolitik och demonstrationståg byts mot lobbygrupper och klickaktivism (och bloggande), musicerande kring lägerelden byts mot Spotify, och så vidare. I en individualiserad värld står vi alla ensamma inför hoten, och ensamma inför hoten måste staten inta en så mycket mer central roll. Så central att det blir en stor nyhet av att Tullverket upptäckt en ny typ av skjutvapen som inte går att identifiera med detektor. En nyhet som faktiskt berör och skakar om, så också hos mig. För visst känns det lite obehagligt när staten erkänner att man saknar medel för att bekämpa buset?
 
En gammal vän skrev någon gång ungefär så här: "Den som inte står för något, riskerar att falla för minsta lilla". Det måste sägas också gälla här. Om vi inte har alternativa skydds- och trygghetssystem i form av sociala nätverk och relationer är våra öden alltför nära sammalänkade med, ja till och med beroende av, staten. Och så vill vi inte ha det.
 
 
// AGCH
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela