Kärlekens dilemma

Publicerad 2017-11-23 17:14:00 i Allmänt,

Det finns klyschiga sånger om kärlek, och det finns Honung. Annika Norlin (Säkert!) skrev enligt egen utsago låten som en reaktion på och beskrivning av olycklig, undantryckt kärlek till en människa som var omedveten om de känslor hon hyste. Men texten säger mer än så. Hennes ord sätter fokus på något mycket mer allmängiltigt hos kärlekens natur - det faktum att vi i kärleken till en annan människa aldrig kan, eller i varje fall aldrig bör, ta den andra parten för given och att det ytterst är den andra partens inställning till ens egna känslor som avgör vår relation.

 

Jag är ledsen att jag talar så här

Men när jag ser på dig Höga Visa

Du är skön alltigenom min älskade

På dig finns alla fläckar

Och det här det enda som plågar mig

Helt och fullt kan du aldrig bli min

För aldrig kan jag och aldrig ska jag

Träda in i ditt skin

Och det här är vad som äter mig

Helt och hållet ska vi aldrig smälta ihop

Och det här är vad som äter mig

Att din hud är doppad i honung

 

Text: Annika Norlin

 

Kärleken är individuell, så till vida att det är hos oss själva vi känner den. Den finns inom oss och knager, tär och glädjer. Men den riktas utåt på så vis att (om vi inte enbart hyser kärlek till oss själva) målet för kärleken alltid är skiljt från kärlekens källa, alltid finns utanför den kropp som hyser känslorna. Så är fallet i mellanmänsklig kärlek; när en individ hyser kärlek för en annan är kärlekens källa med nödvändighet skiljt från dess mål. Om objektet för vår kärlek i sig saknar känslor torde detta vara oproblematiskt. Ta till exempel ett barn som visar starka känslor för en nalle - nallen kan kramas hur hårt som helst utan konsekvenser för relationen mellan kärlekens källa och mål (förutom möjligtvis om nallen går sönder, en väl så traumatisk episod kan tänkas). Men i mellanmänsklig kärlek ställer detta till mycket komplicerade bekymmer, speciellt om kärleken ses som exkluderande och därmed begränsad som i till exempel parförhållanden.

I relationen mellan två fria individer uppstår nödvändigtvis spänningar, speciellt så när det kommer till kärlek. Kanske ska vi här ta ett steg till och göra skillnad på kärlek och kärlek, som ju förekommer i så många olika former. Vänskap, en mild form av kärlek, förekommer någorlunda fritt utan att begränsas av den exklusivitet som råder i parförhållanden. Den typ av kärlek som lägger grunden för de flesta parförhållanden, å sin sida, är mer intensiv och kanske bättre beskrivs med ordet åtrå.

Åtrå, denna starka dragning till en annan människa, skiljer sig från det vidare kärleksbegreppet så till vida att åtrån, om den yttras på något sätt, måste vara ömsesidig för att bli allmänt accepterad. Den lockar ur människor de bästa och sämsta sidorna – långtgående givmildhet, svartsjuka, ja till och med våld. För den enskilde genomsyrar åtrån tillvaron och målet för åtrån, den Andre, kommer av naturliga skäl stå i centrum. Denne Andres dom över den som åtrår är just en dom – ett avvisande av dennes känslor blir genom åtrån ett avvisande av personen i sin helhet.

Yttrad åtrå ställer varje relation på sin spets. Den kommer i form av ett ultimatum: Du får mig, fånga mig och bli ett med mig, eller låt mig falla.

Men som Norlin så träffsäkert noterar (efter en lätt omtolkning) är resultatet också av ett jakande svar på ultimatumet en chimär, en bild framkallad av fantasin och upprätthållen av drömmen om evig, ömsesidig kärlek. Inte för att ömsesidig kärlek inte finns, utan för att individerna vare sig de vill det eller inte måste fortsätta leva som två fristående människor. Detta torde vara ett krav för att åtrån, kanske till och med kärleken som sådan, ska kunna frodas och överleva. Om vi, så som Norlin skriver, ”smälter ihop” finns där inte längre någon att älska, vårt mål för kärlek har försvunnit och lämnar efter sig inget utom tomrum.

Det är min personliga uppfattning och erfarenhet att det man lägger märke till hos människor är sådant man inte hittade hos sig själv. En person som svarar annorlunda på frågor, bidrar med tankar man aldrig tänkt förr och kanske också ser annorlunda ut tenderar att sätta sig djupare och mer fast i minnet och göra starkare intryck. Det är ur dessa intryck åtrå stammar – märk väl, inte kärlek som sådan utan åtrå, begär, en stark drivkraft att få vara fysiskt nära och psykiskt närvarande i denne Andres omvärld. Att bli ett med någon torde i en sådan situation döda åtrån (kanske inte nödvändigtvis kärleken, dock), släcka det som utgör gnistan, det som bränner och skrapar i hjärtat.

Trots det finns den alltid där i bakgrunden, önskan att få ha någon helt för sig själv, denna själviska och farligt nyckfulla känsla som lämnad otillfredsställd framkallar känslor av ovisshet, osäkerhet, kanske till och med obehag. Rädslan att det kontrakt som ingicks ska brytas, att man åter ska lämnas fallande, ensam i avvisandet. Häri ligger den intensiva kärlekens paradox; bibehållandet av parternas individuella status möjliggör ett bevarande av åtrån, men lämnar varje annan part öppen att i sin tur rikta åtrå åt andra håll. Den ovisshet som till viss del kommer prägla ett sådant förhållande torde vara en ständig källa till ångest, en ångest som endast kan dämpas genom att starka band av förtroende håller parterna samman. Min upplevelse är att detta ömsesidiga förtroende kan vara mycket starkt och inte nödvändigtvis måste tränga undan heller de starkare formerna av kärlek.

Denna lösning på dilemmat, byggandet av starka band i form av tillit och förtroende till motparten i relationen, kräver något som jag hört kallas relationsarbete. I motsats till hur intensiv kärlek beskrivs i mycken populärkultur (där den ofta lyfts fram som eldig och spontan) är detta arbete något som måste ske i vardagen. Det är ingenting som kommer av sig självt och måste, utan att ”smälta ihop” individerna alltför mycket, ske enträget och regelbundet. Som tur är finns det också mycket att vinna på det – spännande samtal över en måltid, lättande samtal inför nattsömnen, sammanfattande samtal efter en arbetsdag.

Allt detta gäller dock bara de lyckliga få som blivit godkända, de som en gång fångades upp av målet för sin åtrå för att inleda den balansgång en kärleksrelation är. Att leva med vetskapen att den man älskar riktar sin åtrå åt annat håll är förjävligt svårt och den situationen har jag ingen bra lösning på. Dock kvarstår faktum – åtrå har potential att både spränga existerande relationer och lura fram oaktsamt agerande hos alla parter, varför intensiv kärlek bör hanteras mycket varsamt. Vi människor lägger stor vikt vid våra relationer och när de skakar, då skakar också vi. Eller med andra ord: kär lek är svår lek.

 
 
Allt Gott,
 
AGCH
Jag är ledsen att jag talar så här Men när jag ser på dig: Höga Visan Du är skön alltigenom, min älskade På dig finns alla fläckar Och det här är det enda som plågar mig: Helt och fullt kan du aldrig bli min För aldrig kan jag, och aldrig ska jag Träda in i ditt skinn Och det här är vad som äter mig: Helt och hållet ska vi aldrig smälta ihop Och det här är vad som äter mig: Att din hud är doppad i honung

https://www.letssingit.com/s%C3%A4kert-lyrics-honung-72l91kj
LetsSingIt - The Internet Lyrics Database
Jag är ledsen att jag talar så här Men när jag ser på dig: Höga Visan Du är skön alltigenom, min älskade På dig finns alla fläckar Och det här är det enda som plågar mig: Helt och fullt kan du aldrig bli min För aldrig kan jag, och aldrig ska jag Träda in i ditt skinn Och det här är vad som äter mig: Helt och hållet ska vi aldrig smälta ihop Och det här är vad som äter mig: Att din hud är doppad i honung

https://www.letssingit.com/s%C3%A4kert-lyrics-honung-72l91kj
LetsSingIt - The Internet Lyrics Database
Jag är ledsen att jag talar så här Men när jag ser på dig: Höga Visan Du är skön alltigenom, min älskade På dig finns alla fläckar Och det här är det enda som plågar mig: Helt och fullt kan du aldrig bli min För aldrig kan jag, och aldrig ska jag Träda in i ditt skinn Och det här är vad som äter mig: Helt och hållet ska vi aldrig smälta ihop Och det här är vad som äter mig: Att din hud är doppad i honung

https://www.letssingit.com/s%C3%A4kert-lyrics-honung-72l91kj
LetsSingIt - The Internet Lyrics Database

När fortet faller

Publicerad 2017-11-22 10:11:00 i Allmänt,

Idag kan vi på Ekots hemsida läsa om hur 3D-skrivare nu för tiden kan användas för att tillverka vapen av plast. Dessa ska enligt Nationellt forensiskt centrum vara fullt kapabla att avfyra skarpladdad ammunition och utgör därmed ett reellt hot mot säkerheten, precis som vilket annat vapen som helst. Skillnaden är att plastvapen är mycket svåra att upptäcka; ingen matelldetektor i världen klarar av naturliga skäl av att identifiera dem.
 
Detta sätter viss press på allas vår beskyddare, Storebror Staten. Tullverket står handfallna och Europol gnuggar geniknölarna och undrar hur de i framtiden ska hantera osynlig terrorism. Frågan är dock, har vi någonsin varit säkra och hur kommer det sig att en sådan här nyhet skrivs om på ett så omvälvande sätt? Är det verkligen något som hänt?
 
Staten har aldrig haft varken resurser eller möjligheter att kontrollera allt i ett samhälle. Tvärt om - genom historien har stater oftast endast utövat riktigt stort inflytande antingen indirekt genom lagstiftning eller direkt genom polisväsende och militär närvaro. Med tanke på de experiment som gjorts med säkerhet (läs övervakning) i större skala ska vi nog vara glada att det är på det viset; vi vet hur saker och ting gick till i Östtyskland och hur det tillämpas i än högre grad i till exempel Nordkorea.
 
Den direkta kopplingen till vapensmugling kan tyckas något luddig. Självklart ska Tullverket stoppa illegala vapen som tas in över gränsen, det ligger i deras demokratiskt reglerade uppgift. Men det faktum att vi faktiskt blir rädda när detta verk inte kan fullfölja sin uppgift är ändå uppseendeväckande. Det innebär att vi idag helt litar till de statliga myndigheterna att skydda oss från allt våld och när det läggs svart på vitt att så inte är fallet - så har aldrig varit fallet - inträffar någon slags samhällelig identitetskris. Denna kris, eller uppvaknande kanske vi ska kalla det, måste komma som en konsekvens av att ett centralt antagande i vår tillvaro ifrågasätts. Detta centrala antagande, att staten ser till så att du och jag inte blir skjutna, är centralt därför att vi saknar andra perspektiv, andra sätt att se på världen.
 
Ytterst tror jag att det handlar om individualiseringen, som pågår i princip överallt i samhället. Idrottande i fotbolls- och innebandylag byts mot gymkort, partipolitik och demonstrationståg byts mot lobbygrupper och klickaktivism (och bloggande), musicerande kring lägerelden byts mot Spotify, och så vidare. I en individualiserad värld står vi alla ensamma inför hoten, och ensamma inför hoten måste staten inta en så mycket mer central roll. Så central att det blir en stor nyhet av att Tullverket upptäckt en ny typ av skjutvapen som inte går att identifiera med detektor. En nyhet som faktiskt berör och skakar om, så också hos mig. För visst känns det lite obehagligt när staten erkänner att man saknar medel för att bekämpa buset?
 
En gammal vän skrev någon gång ungefär så här: "Den som inte står för något, riskerar att falla för minsta lilla". Det måste sägas också gälla här. Om vi inte har alternativa skydds- och trygghetssystem i form av sociala nätverk och relationer är våra öden alltför nära sammalänkade med, ja till och med beroende av, staten. Och så vill vi inte ha det.
 
 
// AGCH
 

Privatisering

Publicerad 2017-11-18 22:08:32 i Allmänt,

Alltsedan Thatchers och Reagans 1980- tal har privatisering av offentlig verksamhet och egendom varit mer regel än undantag i Väst. Nyliberalismens, och med den privatiseringarnas, genombrott kom som ett svar på de frågor sjuttiotalets keynesianism inte lyckades besvara, främst skenande inflationen kombinerat med den arbetslöshet som följde på oljekriserna 1973 och 1978 (keynesiansitisk stabiliseringspolitik är utformad primärt för efterfrågeshocker och inte för oljekrisernas utbudsshocker, men det är överkurs. Ibland måste man få briljera lite! ;) ).
 
Genom att utvidga marknadens räckvidd till tidigare socialiserade institutioner (syftandes på offentligt ägda, socialiserade därför att staten per definition tillhör alla medborgare i ett demokratiskt samhälle) hoppades tidens politiker kunna effektivisera både tillhandahållandet av välfärd och ekonomins hela funktionssätt. Detta har på sina håll, främst i USA och Storbritannien, fått relativt långtgående konsekvenser och blivit kraftigt debatterat i både ekonomiska och sociologiska kretsar.
 
Här finns både fördelar och nackdelar, vinnare och förlorare. Jag ska börja med att kort beskriva själva fenomenet privatisering och därefter diskutera vilka intressen som gynnas respektive missgynnas och utifrån vilka premisser detta sker.
 
För att något ska privatiseras krävs att resursen eller processen från början är under det offentligas kontroll. Något som är i offentlig ägo ska tjäna det allmänna, egentligen på samma sätt som varje företag ska tjäna sina ägare. Skillnaden mellan ett privat och ett offentligt företag, som förmodligen är den enklaste jämförelsen, är att ett offentligt ägt företag ägs av samtliga medborgare i ett land, medan ett privat enbart ägs av de som äger aktier i företaget. Till skillnad från ett privat, där mängden ägande per ägare styrs av hur många aktier varje delägare inhandlat, är dessutom ägandet i ett offentligt bolag per definition jämt fördelat över medborgarna.
 
Detta ger den offentligt ägda verksamheten ett antal mycket speciellt egenskaper. Dess vinster (om det är ett vinstdrivande företag) tillfaller staten och därmed dess medborgare med jämn fördelning. En person, en röst. Ofta (men inte alltid) är också offentliga verksamheter undantagna konkurrens, på det sätt att de är den enda tillhandahållaren av en resurs eller tjänst. Så har under andra hälften av 1900- talet (i varje fall fram till 80- talet) varit fallet med vattenledningar, elnät, stora infrastrukturprojekt och andra för samhället bärande beståndsdelar, med syfte att alla medborgare ska ha samma tillgång till dessa resurser och genom det demokratiska systemet absolut kontroll över dess funktionssätt.
 
Om solidaritet och jämlikhet är det offentliga ägandets paradgrenar är effektivitet dess stora nackdel. Klassisk nationalekonomisk teori säger att icke konkurrensutsatta, offentliga verksamheter långsamt förslappas för att sluka mer och mer av samhällets resurser utan att prestera bättre. Att marknadsmekanismen, som styr resursallokeringen i en konkurrensutsatt marknadsekonomi, dessutom saknas gör inte domen över offentliga monopol mildare. Det är med detta argument - att marknaden är bättre rustad inte enbart för tillhandahållande av inte bara korv och mos utan också av skola, vård och vatten - som Thatcher drev igenom stora delar av sin politik.
 
Resultatet av den privatiseringspolitik som förts mest intensivt i USA och Storbritannien har inte varit odelat positiv som konservativer och liberaler hade önskat. Inget av länderna har mig veterligen sett högre tillväxt än andra, mer privatiseringsmässigt avhållsamma länder. En anledning till detta kan vara de förenklingar som görs i klassisk ekonomisk teori. Dels drivs individer inte enbart av ekonomiska motiv, varför en mot medborgarna trogen offentlig byråkrati kan ha minst lika starka skäl att prestera väl, dels är det långt ifrån säkert att en "friare" marknad leder till effektivare produktion. Om de val marknadens aktörer ställs inför är svåra och komplicerade och tillgången till information begränsad kan marknadsutfallet bli sämre än ett som är koordinerat av staten. Dessutom finns inom vissa branscher mycket långtgående stordriftsfördelar, något som kan göra förekomsten av icke konkurrensutsatta monopol ekonomiskt effektivt. Båda dessa faktum, nationaleknomins potentiella underskattning av andra former av produktion samt marknadens tillkortakommanden, lär ha bidragit till att privatiseringen av offentlig verksamhet inte bidragit i någon högre utsträckning till effektivare produktion, i varje fall inte vid en första anblick. Att fälla en slutgiltig dom är dock mycket svårt eftersom vi aldrig kommer se hur det skulle gått om privatiseringarna aldrig ägt rum - det skulle kunna vara så att kostnaderna för offentlig välfärd i dessa länder skulle skenat på ett sådant sätt att reformerna ändå varit befogade (även om utvecklingen i andra länder tyder på motsatsen).
 
Om det är svårt att direkt uttyda några positiva konsekvenser är det på det teoretiska planet lättare att identifiera nackdelar. Ur demokratiskt perspektiv kan privatiseringen ses som problematisk, eftersom det flyttar inflytande över centrala funktioner i samhället (så som vatten och el) från demokratiskt valda församlingar till anonyma marknader styrda på helt andra premisser än den offentliga förvaltningen. Från en "röst, en person" till den privata sektorns "röster efter ägande"-princip. Högre effektivitet i privat sektor skulle kunna kompensera för detta genom att spara skattemedel som i sin tur fördelas av folkvalda, men om detta inte är fallet återstår enbart omfördelningen av inflytande. Drabbas gör de minst bemedlade, de som i störst utsträckning är beroende av de demokratiska församlingarna för att göra sina röster hörda.
 
Eftersom fördelningen av den ekonomiska kakan i mångt och mycket är en maktfråga (detta lyftes i slutat av 1800- talet fram av Max Weber och nyligen bland annat av Thomas Piketty) torde de privatiseringar som skett sedan 1980- talet också haft effekter på jämlikheten. Klart är att de ekonomiska klyftorna ökat sedan Thatchers dagar och att detta är en ren tillfällighet tycks mot bakrund av föregående resonemang mycket osannolikt. När en allt större del av samhällets produktion förläggs till marknaden ökar inflytandet och därmed inkomster och ägande för de aktörer som dominerar på marknaden, det vill säga de som redan äger mest. Eller med andra ord: i en marknadsekonomi tenderar ägandet att koncentreras över tid, i linje med Pikettys argumentation i hans Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (för sammanfattning se hit).
 
Mot denna bakgrund, varför inte förlägga all produktion i offentlig regi? Svaret på den frågan tar sin utgångspunkt i dels demokratins begränsningar, dels i marknadens förtjänster där marknader fungerar väl. Även om ett land styrs helt enligt principerna för representativ demokrati kan ingen folkvald församling spegla smak och uppfattning hos en hel befolkning beståendes av tusentals, ja miljoner individer. En i sin helhet förstatligad produktion av varor och tjänster är därför dömd att i bästa fall anta formen av en "majoritetens diktatur", där enbart ett fåtal variationer av varor och tjänster existerar och som tillfredställer enbart i bästa fall majoriteten av befolkningen. Lägg därtill att även om demokratiska församlingar väljs med principen "en röst, en person" lär makten i en så stor statsapparat som krävs för att förse en hel befolkning med varor och tjänster knappast spegla detta helt - det demokratiska idealet blir svårt att upprätthålla. Avsaknaden av marknad blir tydlig i ett antal sektorer (mat, mindre kapitalintensiv persontransport så som cykel och bil, IT, kläder, med flera), där avsaknaden av prismekanism lär innebära i längden ohållbart höga kostnader för planering om befolkningens önskningar ska uppfyllas.
 
Lösningen måste därför vara den typiskt svenska medelvägen. Lagom är bäst också i detta fallet. Båda ytterligheterna, helt socialiserad respektive privat ekonomi, torde innebära någon form av auktoritärt styrelseskick där de breda massorna har alltför lite inflytande över frågor som står mycket nära själva livet. Med dagens kunskap om organisation och ekonomi gör vi därför bäst i att inte testa någondera. Om det i framtiden utvecklas alternativa och bättre sätt att organisera samhällen så att effektivitet och demokrati går bättre tillsammans får vi se, men tills dess är det upp till oss och våra politiker att gå den svåra balansgången mellan offentligt och privat ägande. Och i det sammanhanget är det värt att notera: om målet med ett samhällsbygge är att alla dess medlemmar ska må bra och ha en viss grad av inflytande över sina liv och att detta inflytande inte bör skilja sig åt alltför mycket från individ till individ, då är ytterligare privatiseringar inte nödvändigtvis av godo. Tvärt om.
 
 
// AGCH
 
 

Om maktfördelningen mellan kön

Publicerad 2017-11-10 15:38:11 i Allmänt,

Vid födseln är vi alla likar. Inget nyfött barn kan klara sig själv. Beroende av den omvärld som först och främst utgörs av föräldrar och nära släktingar växer barnet upp: det lär sig tala föräldrarnas språk, lär sig härma deras beteenden, lär sig tyda de sociala koder som finns i dess omgivning. Beroendeställningen är dock densamma, oavsett levnadsstandard, sammansättning eller härkomst hos familjen barnet föds in i. Genom hela den nyfödda individens liv ska det omgivande samhället forma och omforma det som utgör dess person. Den så kallade socialiseringsprocessen är långtgående och får avgörande konsekvenser för vilken plats i samhället barnet senare ska ta, vilka beslut det ska fatta och vilka intressen det ska försvara. Men vid födseln fanns inga sådana intressen – då var vi alla likar.

Makt kan till sin natur endast utövas där ojämlikhet härskar. Genom socialiseringsprocessen får individen mål och medel att navigera i en sådan omgivning. Vi lär oss vår plats i samhället, anpassar oss till de förhållanden som råder runt omkring. På så vis förs normer och värderingar över generationsgränser och befäster de roller som redan finns. Men processen är inte av Gud given.

Genom historien har makt tagit många uttryck: i slaveri, i tvångsarbete, i ståndssamhälle och klassamhälle. Och, inte minst, i relationen (eller relationerna) mellan könen.

Relationen mellan kvinna och man har under de senaste 3000 åren aldrig varit problemfri. Redan de gamla men ack så inflytelserika grekerna cementerade mannens överhöghet och förbjöd kvinnan från maktens kanske viktigaste arena – utövandet av politik i en stat med våldsmonopol. Den västerländska staten och dess angelägenheter har sedan dess av tradition och hävd varit de med penis utsmyckades ensak; enbart korta inspel i form av exceptionellt mäktiga drottningar och kvinnor ur samhällets toppskikt har historiskt brutit mönstret. Detta har dock inte inneburit att makten som sådan aldrig ifrågasatts. När Jean Jaques Rousseau under andra hälften av 1700- talet bröt med traditionen och ifrågasatte om ojämlikhet var av naturen given kritiserade han samtidigt makten. I Franska revolutionen 1789 tvangs en monark av guds nåde ned från tronen och gjorde plats för parlament och i sinom tid något som liknar folkstyre.

I den liberala demokratin uppnåddes maktdelning mellan olika politiska intressen. Men eftersom kvinnor, frånsett de senaste 100 åren, i princip helt saknat tillträde till de politiska institutionerna har frågan om ojämlikhet mellan kvinnor och män hamnat i skymundan i de politiska rummen. I parlamenten har diskuterats maktfrågor mellan socioekonomiska grupper – klasskamp och liberalism – men sällan ojämlikhet mellan könen. Underliggande maktstrukturer, inklusive den mellan kvinnor och män, har under lång tid lämnats oberörda, förgivettagna, av naturen givna. Lägg därtill att demokratins institutioner (parlament och rättsväsende) enbart förmår påverka sociala maktstrukturer i begränsad omfattning och vi måste inse att det som varit och är kvinnliga intressen länge fått stå tillbaka för mannen.

I frågans kärna står våldet. Kampen om staten och den maktdelning i form av demokrati som den medfört är ytterst en fråga om vem som ska kontrollera statens våldsmonopol. Men våld är, som historien med brutal tydlighet visar, en ingrediens i alla ojämlika maktförhållanden. Våldet både upprätthåller och manifesterar makt. Ojämlikheten mellan män och kvinnor och den makt som män i denna relation uppburit har ofta medfört bruk av våld. Sexuellt våld är vardag för kvinnor i krigshärjade områden, där det fungerar som ett vapen för att pacificera civilbefolkningen och befästa och visa maktens överhöghet. Men våld och trakasserier av sexuell karaktär förekommer, som tydliggjorts inte minst under Me Too-kampanjen, också i det sedan Andra Världskriget från krig förskonade Väst. Här visar sig ojämlikheten i tafsande, ovälkomna och opassande inbjudningar och ibland i rena övergrepp. Det stora flertalet våldshandlingar av detta slag begås av män, mot kvinnor.

Ur Upplysningens tankegods om jämlikhet har begreppet om alla människors lika värde sprungit. Detta finns manifesterat i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som 1947 skrevs under av en mycket stor del av världens stater. Efterlevnaden av dessa rättigheter, där rätten till kropp och sexualitet är av allra största vikt, har alltid varit bristfällig. För att bryta detta förhållande måste ojämlikheten och den makt som alltid kommer därur ifrågasättas och motas. Normer måste belysas, socialiseringsprocesser anpassas. Frågan om mäns våld mot kvinnor är och förblir en fråga om jämlikhet, där maktdelning, precis som i övriga samhället, måste vara det yttersta målet. Utan jämlikhet mellan könen kommer vi aldrig lösa frågan om mäns våld mot kvinnor.

Rousseau med flera gav oss demokrati och mänskliga rättigheter. Nu är det verkligen dags att därtill lägga jämlikhet mellan könen. Vid födseln är vi alla likar.

 

// AGCH

 

Teater på Handels

Publicerad 2017-11-08 14:16:26 i Allmänt,

Varje år arrangeras på Handelshögskolan i Göteborg en stor arbetsmarknadsmässa, där studenter och företag möts för att skapa band och knyta kontakter. Som betraktare utifrån går det inte att undvika det absurda i situationen. Människor utöver det vanliga uppklädda (eller utklädda..?) vandrar runt i korridorer, talandes med varandra på det språk som man förväntar sig att motparten förväntar sig av en själv. Avancerade loggor kontrasteras med enkelt plockgodis och gula och svarta ballonger, som vore det ett barnkalas.
 
Men detta är inget barnkalas. Ska det liknas vid något är det snarare Handels i särklass största (och jämte spexet enda) teateruppsättning. Här har alla en specifik roll att spela; den strama men respektingivande bankpersonen, den anspråkslösa men propra studenten, den ambitiösa karriäristen, och så vidare. Som antyddes ovan finns också en mängd rekvisita på plats. Klädsel, varumärken, hållning - alla dimensioner integreras när framtid möter nutid i näringslivet.
 
Någonstans i detta skådespel finns förstås också lite substans. En speciellt skicklig analytiker, en extra skarp revisor, en extra social marknadsförare att plocka upp av något av alla de konsultbolag som finns representerade på mässan. Utifrån är det förstås svårt att få en inblick i hur urvalsprocesserna för framtida medarbetare ser ut, men det tycks mig svårt att se huruvida en mässa som denna är ett bra sätt att indentifiera framtida kunniga medarbetare eller inte.
 
Fiktionen i det teatrala tycks ligga mässokonceptet i fatet. Om alla spelar skickliga marknadsförare torde företagen inte ha en aning om var de riktiga guldkornen finns, vilket skulle försvåra och fördyra urvalsprocessen. Detta skulle förmodligen innebära mässans död, men där är vi inte. Den tycks snarare växa för varje år som går, med fler företag på plats och allt trängre i korridorerna. Kan det kanske vara så att det är just fiktionen som lockar, att det teatralt spelade är det som egentligen eftersöks av arbetsgivarna?
 
Tanken finner visst stöd hos institutionsteorier av olika slag. Här betonas att individers tänkande är beroende av dess omgivning, så att vad som egentligen är rätt och riktigt i handling och tanke mycket sällan enbart är baserat på kliniska kalkyler utan snarare av vad som av omgivningen uppfattas som legitimt. På så vis formar olika delar av samhället - hemmet, arbetsplatsen, fotbollsklubben och så vidare - sina egna begrepp om vad som uppfattas som rätt, eller kanske rationellt, handlande och tänkande.
 
Här kommer teatern in i bilden. Om det på konsultföretagen har utvecklats en någorlunda gemensam syn på vad en bra medarbetare är, hur den talar, klär sig, för sig, då måste de studenter som vill in i konsultbolagen imitera dessa egenskaper. Gör de inte det kommer de uppfattas som irrationella eller oproffsiga och därmed ej attraktiva på arbetsmarknaden. Med det inte sagt att de inte kan sin sak - en nyutexaminerad, fullfjädrad finansman i T-shirt passar helt enkelt inte in i den bild av proffessionalitet som etablerats i branschen.
 
Här ska tilläggas att det inte är helt enkelt att säga vad en professionell, eller för den delen rationell, yrkesutövning innebär. Vi fattar varje dag olika beslut som vi inte med säkerhet vet konsekvenserna av. Dessutom har vi en sådan uppsjö valmöjligheter att vi omöjligen med säkerhet kan säga att vi handlat rationellt, det vill säga på det sätt som skapat oss största möjliga nytta. För att ordna vår i övrigt åtminstone delvis oordnade tillvaro konstruerar vi gemensamt vad som är ett rationellt handlande genom att etablera normer. En bra bankman slipper välja klädsel, ty kostym är den norm som signalerar ansvarstagande och inger förtroende gentemot kund. En skicklig akademiker klär sitt språk i långa, oförståeliga ord för att visa hur kunnig och skarp denne är. Och så vidare. Detta skapar mellan människor en gemensam bild av vad som är effektivt handlande, en bild som sedan legitimerar de handlingar som utförs inom gruppen.
 
Gällande mässan på Handels kan det dessutom finnas en annan, närliggande men mer konkret förklaring till varför mässan blivit så stor. Delar av den yrkeskår som utbildas på skolan, kanske framför allt marknadsförare och i viss utsträckning managers, kommer i sin yrkesutövning ha stor nytta av sociala färdigheter (eller social kompetens, med ett finare ord). Att vara social innebär i ganska stor utsträckning att man ska kunna anpassa sig till olika typer av sociala sammanhang, något som kräver viss teatral förmåga. Att identifiera de individer som spelar bäst, de skickligaste skådisarna, kan sålunda vara ett ganska effektivt sätt att hitta framtidens framgångsrika medarbetare.
 
Kanske är det omöjligt att skriva ett sådant här inlägg utan att förminska de och det man skriver om på ett eller annat vis. Detta är dock inte min avsikt. Som åskådare är det svårt att inte förundras av tillställningen, och även om jag förenklar och kanske drar förhastade slutsatser tror jag det kan vara nyttigt att klä av, blotta, vissa av de sociala spelregler som vi människor trots allt följer ganska slaviskt. Om inte annat för att det är ganska kul att spekulera kring det. 
 
 
 
// AGCH
 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela