En sommardag

Publicerad 2017-05-11 09:32:00 i Berättelser,

 Eftermiddagssolen gassade intensivt över den lilla uteplatsen när My spurtade in på uppfarten med cykeln. Hon stack nyckeln i ytterdörrens lås, vred om och öppnade. Skorna hamnade i en hög på golvet tillsammans med strumporna innan hon gick barfota genom hallen och höger genom bakdörren, ut på de varma plankorna. Björkens löv hade hunnit mogna från lime till djupt grönt och i trädtopparna sjöng trast och bofink. Luften var alldeles stilla. Det var svårt att riktigt förstå att allt detta var hennes eget, en plats på jorden som ingen kunde ta ifrån henne. Hon blickade ut över träden och smakade på tanken en gång till. Bäst att börja i tid, tänkte hon och styrde stegen mot köket.

     Köket var av äldre modell, litet och knappast funktionellt med den vedeldade ugnen ännu kvar längst in i högra hörnet. Om vintern hände det att My tände den för värmens skull, men för matlagningssyften använde hon en modernare, strömförsörjd variant till vänster om diskbänken. Framför diskbänken stod ett köksbord i oljad, massiv ek och därbakom skafferi och kylskåp. I kylskåpet fann hon paprika, gul lök, purjolök, tomater och en tjock vitlökssalami som hon köpt exklusivt för detta tillfälle. Hon bar grönsakerna och korven till diskbänken, plockade ner en skärbräda och började hacka löken.

     Nog var det något speciellt med att få besök av människor man tycker om. Hon mindes gymnasietidens sena nätter, när den sista inlämningen för veckan var inskickad och kropp och knopp fick slappna av. Hur Jennifer kommit hem till Mys föräldrahem en fredag när päronen var bortresta och de korkat upp en vinflaska i smyg bara för att upptäcka att vin i själva verket är fruktansvärt surt om man inte häller socker i det. Hur Mattias kommit insläntrandes genom dörren en ljum sommarkväll mellan sjätte och sjunde klass för att leka ”jage” och ”stegen” med My ända fram till mörkrets inbrott trots att de bara var två. Hur Jennifer och My…

     Hon hindrade sig i tanken och återgick till löken. Den vassa kniven skar lätt genom lagren och snart låg två fint skurna lökar på skärbrädan. Tänk att det var så lätt att drömma sig tillbaka, att lämna nuet bara för att försvinna i gamla intryck och upplevelser. Nog för att de tidiga åren var lättsamt kravlösa, men de var inte enkla. Också dem hade trots allt sina baksidor, med sneda känslor och trassel med vänner och kärlek. Men minnet rensar ut det jobbiga och fyller ut med annat. Snart har hjärnan skapat sig en solskenshistoria med nostalgiska barndomsminnen där allt är frid och fröjd och det enda som existerar är glada skatt och sena sommarkvällar. Som det där diskot i slutet av sexan… Hon nöp sig i armen en gång till - det var ju ikväll hon skulle få besök, inte för tio år sedan. Hon stjälpte ner löken i gjutjärnspannan, vred upp ugnen till 200 grader och ställde fram en medelstor glasform på köksbordet.

     Gymnasiet hade My gått tillsammans med Jennifer i staden där de växt upp. I brist på bättre planer hade de båda sökt samhällsprogrammet och de sista somrarna hade My bytt måleriet mot skrivande. På lokaltidningen hade hon vikarierat som skribent och efter studenten fick hon förlängning. När hon inte skrev blev hon allt som oftast inringd att jobba på äldreboendet i närheten och pengarna hon tjänade sparade hon. Ett par kilometer utanför staden köpte hon sig en stuga, dit hon flyttade sitt liv när föräldrarna började kännas alltför påstridiga.

     Från kylskåpets översta hylla lyfte hon ner bunken med pajdeg som förberetts dagen innan. Med fingertopparna tryckte hon ut den kyligt tröga, något klibbiga klumpen i glasformen, som precis täcktes av ett tunt lager. Hon öppnade ugnen och satte in skalet att förgräddas.

     Vad dricker man till paj..? Frågan kom från ingenstans och överrumplade henne med sin plötslighet. Mjölk hade varit hennes svar alla andra dagar, men idag kändes det inte lika självklart. Kanske ska man bjuda på något finare, eller i varje fall ovanligare? Ser det slarvigt ut att bjuda på något man har hemma varje dag? Snabbt skar hon upp paprika, purjolök, tomater och salami och väntade ut pajskalet. I en skål vispade hon upp ägg, grädde och mjölk, rörde ned salt och peppar och lade samman alla ingredienser i pajformen. När formen väl hamnat i ugnen hann My skänka brandsäkerheten en tanke innan hon lämnade pajen där den stod och kastade sig på cykeln.

     Grusväg övergick i asfalt och snart stod cykeln parkerad i solen på Stora torget. My stegade över den öppna ytan och slank in genom Systembolagets automatiska dörrar. Där inne var luften svalt konditionerad och på hyllorna stod rader av öl och vin. Hon lät blicken svepa över flaskorna för att till slut fastna på några djupt brun-röda ales som stod längst in i hörnet. Två räcker, tänkte My men kom snart fram till att alla (av Bolagets utbud att döma) inte hade samma smak som hon själv, varför hon plockade på sig en vardera av lager och stout innan hon gick till kassan för att betala. ”Och hur gammal är du lille vän?” skrockade damen i kassan när My räckte fram sitt körkort. ”Ha det så kul!”. Hon trivdes med att visa ID, det var ett kvitto och bevis på att man passerat barndomen och börjat ta vuxenpoäng. Eller borde passerat var kanske en mer träffsäker utsaga, något som tankarna vid matlagningen med all önskvärd tydlighet visat. Ibland är det skönt att låtsas.

     Plastkassen på styret klirrade oroväckande högt när hon studsade fram över gruset i den varma, tidiga kvällsluften. Skulle man våga öppna flaskorna på annan plats än över diskbänken…

     Väl framme vid stugan klev hon försiktigt av cykeln, tog av sig skorna innanför dörren och ställde flaskorna i kylskåpet. I ugnen puttrade nu pajen förfullt och stugan doftade intensivt av salami, tomat och kokande grädde. My slängde en blick in genom ugnsluckan och konstaterade för sig själv att rätten behövde ha några minuter till för att få fin färg. I väntan på pajen tog hon från översta hyllan i köksskåpet ner två av de finaste tallrikarna och bar ut på uteplatsen. Trots att klockan nu passerat sex brände plankorna ännu mot huden när hon gick ut över däcket - solen skulle stanna ovan horisonten ett tag till. Utan att ha dukat färdigt sjönk hon ner i en av de flätade plaststolarna och andades ut. Att laga mat tär på krafterna, tänkte hon. My hade alltid beundrat mamma för hennes tålmodighet vid grytorna, som hon oftast fick hantera även om pappa inte sällan erbjöd sig hjälpa till. Det var alltid mammas ansvar i grunden, och nu visste hon hur det kändes.

     Långsamt reste sig My upp ur stolen och gick ut i köket för att hämta det sista av servisen. Med sig ut fick hon också en av de nyinköpta ölflaskorna, som hon tyckte sig förtjänat ett smakprov av. Varsamt öppnade hon flaskan, vars pysande övergick i ett tydligt ”plopp” innan kapsylen lossnade och med ett klingande ljud landade på bordsskivan i glas. Hon lät det brunröda innehållet fylla glaset till hälften, med andra hälften täckt av ett lätt, gulvitt skum.

     När My åter lutat sig tillbaka i stolen kände hon nervositeten komma krypande. Eller nervositet var fel ord, spänning var nog en bättre beskrivning. Ovanligt var det i varje fall – hon som alltid känt sig så säker på sig själv och sällan ryggat inför nya utmaningar och möten. Ändå kunde hon känna igen den där gäckande känslan i kroppen, en känsla av att inom en snar framtid bli bedömd och dömd av en annan människa. I skolan hade hon lyckats hålla isär betyg och person, men värre var det i sociala relationer. Nyfödda och döende vänskaper plågades av den här sortens spänningar, liksom parförhållanden i sina stunder. Hur kom det sig att just den typen av relation är så krävande, undrade hon för sig själv och satte ölglaset till munnen. Kolsyran kittlade till på överläppen innan drycken avslöjade sin pikanta, bittersöta smak på tungan. Kanske berodde det på att parrelationer så uttalat kräver båda parters medgivande och att hela relationen brister om medgivandet sviktar. Liksom omogna och övermogna vänskaper innebär parrelationer höga insatser, något som ofrånkomligen vållar en del spänning. För att inte säga ångest. Kallt konstaterade My att hon återigen överanalyserat något som i själva verket kanske var oändligt mycket enklare, och som dessutom kanske mått bättre av att förbli oanalyserat. Tanken dröjde sig ändå kvar ett par sekunder innan hon vände blicken mot skogen.

     Gran, tall och björk målade en mångskiftande tavla av varierande, gröna nyanser. Stammarna kunde här och var anas där marken var nära, annars skymdes sikten helt av löv och barr. Solen fick de klorofyllstinna löven att lysa i dess jakt på dagens sista strålar och på himlen hade ett ensamt stackmoln vid horisonten börjat färgas rosa. My reste sig långsamt upp ur sin stol, andades lungorna fulla av den friska kvällsluften och begav sig in i köket för att hämta pajen. Hon placerade den mitt på bordet, mellan de båda tallrikarna. Så hörde hon det karaktäristiska ljudet av däck mot grus på uppfarten. Hon tog ölglaset i handen och gick för att hälsa ljudet välkommet.

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela