En soldränkt Första maj

Publicerad 2017-05-01 21:32:05 i Allmänt,

På olika håll runt om i världen har idag arbetarrörelsen (och en del andra rörelser som också vill ha uppmärksamhet) traditionsenligt hållit möten och manifestationer. I Sverige har det talats om sex timmars arbetsdag hos Vänsterpartiet, om miljardinvesteringar i välfärden från LO och om brottsligheten från Socialdemokraterna. Förrutom brott och straff, som oftast inte tas upp i samband med Första maj men som tidstypiskt nog ändå fick mycket utrymme av Stefan Löfven, var ämnena de gamla vanliga vänsterfrågorna. 
 
Arbetarrörelsen är av tradition mycket stark i Sverige men har på senare tid tappat mark. Allt fler väljer av olika anledningar att stå utanför facket, något som säkerligen oroar LO och dess systerorganisation Socialdemokraterna. En viktig sådan till att människor i högre utsträckning idag än tidigare väljer att inte gå med i facket är säkerligen en känsla av att facket inte gör någon skillnad på arbetsplatsen. 90-talisterna som nu går in på arbetsmarknaden har inte upplevt spänningarna på 20- och 30- talen och historiemedvetenheten idag tycks inte vara särskilt stor. En bidragande faktor till att människor till viss del uppfattar facket som överflödigt är säkerligen också förändringar på arbetsmarknaden, där de många företagen i stora städer och möjligheten att pendla med bil och kollektivtrafik gjort att den enskildes möjligheter att påverka sitt yrkesliv torde vara större än någonsin. I vissa branschher, men långt ifrån alla, behövs det traditionella fackförbundet knappast längre. Ekonomer kan till exempel fritt välja mellan privata och offentliga arbetsgivare på olika nivåer och har således relativt bra förhandlingsposition som det är, medan exempelvis vårdpersonal (som endast kan vända sig till offentligt finansierad verksamhet för att hitta jobb) är betydligt mer utsatta för lönepress nedåt.
 
Facket är alltså olika viktigt beroende på vilken sektor man är verksam inom. Men även om alltså facken tycks spelat ut sin roll i vissa sektorer finns fortfarande viktiga roller som facken skulle kunna inte när lönefrågan blir alltmer överspelad. Ökande sjuktal på grund av psykisk ohälsa och stress är ett bekymmer inom ett brett spektrum av yrkes och arbetsmiljöfrågor är fortfarande högaktuella också inom industrin. Människor ska kunna arbeta aktivt fram till åtminstone 65 års ålder om pensionen ska bli värdig, något som blir än tydligare då man betänker det faktum att de tyngsta jobben ofta är de sämst betalda (undersköterska med flera). Här bör facket på ett tydligare sätt kunna trycka på betydelsen av löntagarkollektiv, om inte annat för att bibehålla anslutningsfrekvensen på relativt höga nivåer för att kunna möta framtida utmaningar.
 
Frågor som så vitt jag hört lyst med sin frånvaro är de internationella. Ekonomin är idag mer sammankopplad med omvärlden än någonsin tidigare och det får konsekvenser. I avtalsrörelsen är det industriförhandlingen som bildar så kallat "märke", det vill säga sätter en högsta nivå för löneökningar i andra förhandlingar. Systemet finns till för att Sveriges konkurrenskraft inte ska urholkas genom löneökningar i breda löntagarled. Att just industrin bildar märke beror på att industrin är den mest internationellt konkurrensutsatta sektorn i svensk ekonomi och på så vis också är mest känslig för löneökningar. Att svensk ekonomi påverkas av internationell konkurrens råder det inga tvivel om - ungefär 50 procent av BNP går på export.
 
För svenska löntagare innebär den globala konkurrensen att risken för till exempel flytt av verksamhet till låglöneländer är ständigt närvarande. Huruvida facken är rätt part att göra någonting åt detta faktum kan förstås diskuteras, men visst borde man ha en roll att spela? Många fackförbund har viss internationell verksamhet men att stödja löntagare i länder med riktigt låga löner och svaga sociala strukturer på arbetsmarknaden borde i en global ekonomi vara kärnverksamhet. Genom att bidra till löneökningar i utlandet skulle man dels kunna se till att alla arbeten genererar en lön det går att leva på, samtidigt som det åtminstone på pappret blir mindre attraktivt för svenska företag att förlägga verksamhet utomlands. Hur detta ska gå till är dock mycket svårt att sia om, eftersom många tillverkningsbranscher idag domineras av stora uppköpare som sällan är jättesugna på att betala mer för sina varor och därför spelar ut olika fabrikörer mot varandra för att pressa priser (och därmed löner). Det innebär dock inte att frågan ska ges upp och visst torde fackföreningarna ha en roll att spela här, inte minst på längre sikt.
 
För min del har Första maj inneburit mer vistelse i solen än skanderande av slagord. Vårkänslorna svämmade bitvis över i barfotavistelser på gräsmattan och studier av diverse insekter som besökte blommorna i jakt på nektar. De små liven har alltid varit högt upp på min lista över "saker" jag beundrar - inte minst humlorna med sina fluffigt håriga kroppar och underbara, brummande ljud. Här är lite bildbevis för dagens strapatser på marknivå.
 
 
 
Hoppas ni haft en lika fin dag som jag, fylld av sol och värme. På återseende!
 
 
// AGCH
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela