Makt

Publicerad 2017-05-25 22:09:56 i Allmänt,

 
Bakom femton dubbla reglar, bakom femton dubbla lås
håller rikedomen hov i maktens salar
Här finns ingenting som hotar, här finns ingenting som stör
Här är tankarna och rummen lika svala
 
 
För det stora flertalet har Tellus aldrig varit en enkel plats att leva på. Jägare och samlare svalt om vintern, bönder har genom årtusenden tvingats ser barn och närstående gå bort i undernäring och sjukdom. I den moderna världens gryning ökades produktionen med hjälp av stordrift, men arbetskraftsbehoven tillfredställdes genom utbredd användning av slavar. Under piska och brännande sol drevs människor som boskap på Barbados gårdar och plantager. Råvaruodling på andra sidan haven försörjde industrin i 1700-talets Europa, där fattiga människor flydde svälten på landsbygden för att ta anställning i fabriker. Här väntade långa arbetspass och stenhård kontroll och inte sällan nyttjades barnens flinka fingrar flitigt.
 
1789 stormades Bastillien av rasande parisare. Samtidigt skeppades slavar till Reunion, den en gång blomstrande franska kolonin i Indiska oceanen. Revolutionen slutade i blod när Robespierre såg sin ställning hotas. Napoleons fälttåg svepte över kontinenten, men till slut satt han ensam i en cell på Sankt Helena.
 
Djupt in i Kongos djungler förs arvet efter Leopold II vidare. Över mineraler slåss rebeller med gevär och bajonett. I händerna på en tolvåring väger geväret tungt. Mineralerna behövs för att skaffa vapen, vapen behövs för att kontrollera gruvorna. Och Apple behöver mineralerna. Det sägs att Apples fabriker i Kina har grova nät uppspända i de olika våningsplanen. Det sägs också att näten fångar människor som finner mer mening i Intet än i fabriken. I elektronikbutiken väljer vi länge och väl, synar noggrant prislappen.
 
Nordstan i Göteborg hyser många klädaffärer. Kläder är billigt, så billigt att det handlas för nöjes skull. På andra sidan jorden sliter arbetare. I hopp om en inkomst som ska räcka till ett gott mål mat söker sig människor från landet sig till staden. Där finns ingen missväxt. Men många fabriker. Fabrikören måste pressa priset, annars vill Nordstans besökare inte köpa. Då byter HM leverantör och fabrikören mister sin profit. Det finns många leverantörer. På bordet står små tallrikar.
 
I stugorna oroar sig svenskarna, hur ska det gå med pensionen? AMF invensterar deras kapital så gott de kan. Avkastningen ska vara hög, det vill spararna. HM går bra, där växer pengarna.
 
Luftkonditioneringen surrar störande på Bashar al Assads arbetsrum i Damaskus. Från gatan hörs kulsprutor, skrik och rop på hjälp. Jävla fläkt...
 
Somliga saknar alternativ, andra ser möjligheter. Några går hungrig, andra behöver billig arbetskraft. Några söker desperat efter ledare, andra vill leda. Utbud möter efterfrågan. Men det finns också de som inte hade något alternativ. Plantageslaven i Västindien, demonstranterna i Damaskus och barnsoldaten i Kongo fick aldrig välja väg. De går i medeltida husslavars fotspår, de delar öde med triangelhandelns offer. Gemensamt med textilarbetaren har de att makten finns någonstans därovan, att fläktarna i maktens korridorer surrar högre än människans behov av mat, av frihet. Det är en tanke som plågar mig, mer än någon annan. Jag har både mat och frihet.
 
 
Men om dom där uppe i det blå
inte längre vill förstå
utan föraktar alla dom som ger dom mat
ska pyramiderna till sist bli deras grav
 
(Ur Keops Pyramid av Mikael Wiehe)
 
 
// AGCH
 
 

Vår i Venezuela?

Publicerad 2017-05-19 12:07:00 i Allmänt,

De senaste dagarna har oroligheterna i Venezuela eskalerat. Landet är splittrat mellan olika politiska grupperingar, där socialistregimen är en av dem. Trots landets stora oljetillgångar har ekonomin gått på knä under en längre tid och hyllorna i matbutikerna gapar ofta tomma. Igår rapporterade Ekot om butiksplundringar och upptrappat våld och regimen har vid upprepade tillfällen satt in militär mot demonstranter.
 
Osakerna bakom protesterna är med all säkerhet flera, men den dåliga ekonomin och utbredda korruptionen är garanterat viktiga faktorer. Efter 19 år vid makten har socialistpartiet både hunnit minska fattigdomen och driva upp den igen, samtidigt som korruptionen bland ledande politiker och industrimagnater sticker i ögonen. Inkomsterna från landets största industrigrenar, olja och gruvdrift, tillfaller ett fåtal privilegierade individer medan merparten av befolkningen tvingas söka sig till alternativa inkomstkällor. Dessa är emellertid ofta motarbetade av regeringen, som vid ett flertal tillfällen ingripit för att försvåra för inhemskt företagande. Ett exempel på detta är landets största bryggeri som tvingades lägga ned sin produktion 2016 eftersom regeringen inte tillät företaget växla till sig tillräckliga mängder utländsk valuta för att köpa ingredienser till sin brygd.
 
Med korrupt offentlig sektor och motarbetat privat näringsliv är det lätt att förstå att socialistregeringen inte är populär. Och Maduro, Vennezuelas nuvarande president och efterträdare till Hugo Chavez, ser inte ut att vilja avgå frivilligt. Trots bakslag i senaste parlamentsvalet 2015 där oppositionen vann en majoritet av rösterna har socialistpartiet sökt stärka sin maktposition. Ett kommande presidentval har skjutits på framtiden av regimen, som också implicit hotat med att dra tillbaka oppositionspartiernas lagliga status. Förtryck och alltmer auktoritärt styre bidrar säkerligen också till den folkliga vreden, som ser ut att öka snarare än avta.
 
För ungefär sex år sedan reste sig människor i Nordafrika och mellanöstern mot förtryck och diktatur. Konsekvenserna blev blandade, men det sände en signal till världens auktoritära ledare att befolkningen inte är beredd att acceptera vilka metoder som helst. Till skillnad från till exempel Libyen finns i Venezuela en någorlunda väl förankrad idé om vad demokrati innebär, vilket torde innebära att en övergång från auktoritärt styre till demokratiskt har betydligt bättre förutsättningar att lyckas. Att skaka av sig det tunga socialistiska ok som den venzuelanska regimen idag utgör för ekonomin och samtidigt återupprätta ett legitimt presidentstyre skulle med all sannolikhet vara en lättnad för en befolkning som i många år levt med korruption och förvärrad brist på mat i butikerna.
 
Att tala om en venezuelansk vår är i dagsläget kanske att ta i. Vi vet ännu inte hur långt Maduro är beredd att gå för att klamra sig fast vid makten, hur många människoliv han är beredd att offra. Klart är dock här finns ett frö till förändring som ingjuter hopp och tro på en ljusare morgondag, inte alltför långt ifrån varma majmorgnar och utslagna björklöv som darrar i vinden.
 
 
Omfamnad av solens strålar
Sjunken i djupaste grönt
Träden och marken det nyvakna livet målar
Vinden fylld av maskrosfrön
 
Jag far dit vinden bär
Jag är ett maskrosfrö
Men inte alla har sådan tur
 Inte alla får leva så som vinden lär
Under maktens bojor träden slits isär
Och livet blekna i sin bur
 
Med vind i flygigt hår
Bland soldränkt tusensköna
Tänk att få leva också denna vår
Så fri som maskrosfröna
 
 
 
// AGCH
 
 

En sommardag

Publicerad 2017-05-11 09:32:00 i Berättelser,

 Eftermiddagssolen gassade intensivt över den lilla uteplatsen när My spurtade in på uppfarten med cykeln. Hon stack nyckeln i ytterdörrens lås, vred om och öppnade. Skorna hamnade i en hög på golvet tillsammans med strumporna innan hon gick barfota genom hallen och höger genom bakdörren, ut på de varma plankorna. Björkens löv hade hunnit mogna från lime till djupt grönt och i trädtopparna sjöng trast och bofink. Luften var alldeles stilla. Det var svårt att riktigt förstå att allt detta var hennes eget, en plats på jorden som ingen kunde ta ifrån henne. Hon blickade ut över träden och smakade på tanken en gång till. Bäst att börja i tid, tänkte hon och styrde stegen mot köket.

     Köket var av äldre modell, litet och knappast funktionellt med den vedeldade ugnen ännu kvar längst in i högra hörnet. Om vintern hände det att My tände den för värmens skull, men för matlagningssyften använde hon en modernare, strömförsörjd variant till vänster om diskbänken. Framför diskbänken stod ett köksbord i oljad, massiv ek och därbakom skafferi och kylskåp. I kylskåpet fann hon paprika, gul lök, purjolök, tomater och en tjock vitlökssalami som hon köpt exklusivt för detta tillfälle. Hon bar grönsakerna och korven till diskbänken, plockade ner en skärbräda och började hacka löken.

     Nog var det något speciellt med att få besök av människor man tycker om. Hon mindes gymnasietidens sena nätter, när den sista inlämningen för veckan var inskickad och kropp och knopp fick slappna av. Hur Jennifer kommit hem till Mys föräldrahem en fredag när päronen var bortresta och de korkat upp en vinflaska i smyg bara för att upptäcka att vin i själva verket är fruktansvärt surt om man inte häller socker i det. Hur Mattias kommit insläntrandes genom dörren en ljum sommarkväll mellan sjätte och sjunde klass för att leka ”jage” och ”stegen” med My ända fram till mörkrets inbrott trots att de bara var två. Hur Jennifer och My…

     Hon hindrade sig i tanken och återgick till löken. Den vassa kniven skar lätt genom lagren och snart låg två fint skurna lökar på skärbrädan. Tänk att det var så lätt att drömma sig tillbaka, att lämna nuet bara för att försvinna i gamla intryck och upplevelser. Nog för att de tidiga åren var lättsamt kravlösa, men de var inte enkla. Också dem hade trots allt sina baksidor, med sneda känslor och trassel med vänner och kärlek. Men minnet rensar ut det jobbiga och fyller ut med annat. Snart har hjärnan skapat sig en solskenshistoria med nostalgiska barndomsminnen där allt är frid och fröjd och det enda som existerar är glada skatt och sena sommarkvällar. Som det där diskot i slutet av sexan… Hon nöp sig i armen en gång till - det var ju ikväll hon skulle få besök, inte för tio år sedan. Hon stjälpte ner löken i gjutjärnspannan, vred upp ugnen till 200 grader och ställde fram en medelstor glasform på köksbordet.

     Gymnasiet hade My gått tillsammans med Jennifer i staden där de växt upp. I brist på bättre planer hade de båda sökt samhällsprogrammet och de sista somrarna hade My bytt måleriet mot skrivande. På lokaltidningen hade hon vikarierat som skribent och efter studenten fick hon förlängning. När hon inte skrev blev hon allt som oftast inringd att jobba på äldreboendet i närheten och pengarna hon tjänade sparade hon. Ett par kilometer utanför staden köpte hon sig en stuga, dit hon flyttade sitt liv när föräldrarna började kännas alltför påstridiga.

     Från kylskåpets översta hylla lyfte hon ner bunken med pajdeg som förberetts dagen innan. Med fingertopparna tryckte hon ut den kyligt tröga, något klibbiga klumpen i glasformen, som precis täcktes av ett tunt lager. Hon öppnade ugnen och satte in skalet att förgräddas.

     Vad dricker man till paj..? Frågan kom från ingenstans och överrumplade henne med sin plötslighet. Mjölk hade varit hennes svar alla andra dagar, men idag kändes det inte lika självklart. Kanske ska man bjuda på något finare, eller i varje fall ovanligare? Ser det slarvigt ut att bjuda på något man har hemma varje dag? Snabbt skar hon upp paprika, purjolök, tomater och salami och väntade ut pajskalet. I en skål vispade hon upp ägg, grädde och mjölk, rörde ned salt och peppar och lade samman alla ingredienser i pajformen. När formen väl hamnat i ugnen hann My skänka brandsäkerheten en tanke innan hon lämnade pajen där den stod och kastade sig på cykeln.

     Grusväg övergick i asfalt och snart stod cykeln parkerad i solen på Stora torget. My stegade över den öppna ytan och slank in genom Systembolagets automatiska dörrar. Där inne var luften svalt konditionerad och på hyllorna stod rader av öl och vin. Hon lät blicken svepa över flaskorna för att till slut fastna på några djupt brun-röda ales som stod längst in i hörnet. Två räcker, tänkte My men kom snart fram till att alla (av Bolagets utbud att döma) inte hade samma smak som hon själv, varför hon plockade på sig en vardera av lager och stout innan hon gick till kassan för att betala. ”Och hur gammal är du lille vän?” skrockade damen i kassan när My räckte fram sitt körkort. ”Ha det så kul!”. Hon trivdes med att visa ID, det var ett kvitto och bevis på att man passerat barndomen och börjat ta vuxenpoäng. Eller borde passerat var kanske en mer träffsäker utsaga, något som tankarna vid matlagningen med all önskvärd tydlighet visat. Ibland är det skönt att låtsas.

     Plastkassen på styret klirrade oroväckande högt när hon studsade fram över gruset i den varma, tidiga kvällsluften. Skulle man våga öppna flaskorna på annan plats än över diskbänken…

     Väl framme vid stugan klev hon försiktigt av cykeln, tog av sig skorna innanför dörren och ställde flaskorna i kylskåpet. I ugnen puttrade nu pajen förfullt och stugan doftade intensivt av salami, tomat och kokande grädde. My slängde en blick in genom ugnsluckan och konstaterade för sig själv att rätten behövde ha några minuter till för att få fin färg. I väntan på pajen tog hon från översta hyllan i köksskåpet ner två av de finaste tallrikarna och bar ut på uteplatsen. Trots att klockan nu passerat sex brände plankorna ännu mot huden när hon gick ut över däcket - solen skulle stanna ovan horisonten ett tag till. Utan att ha dukat färdigt sjönk hon ner i en av de flätade plaststolarna och andades ut. Att laga mat tär på krafterna, tänkte hon. My hade alltid beundrat mamma för hennes tålmodighet vid grytorna, som hon oftast fick hantera även om pappa inte sällan erbjöd sig hjälpa till. Det var alltid mammas ansvar i grunden, och nu visste hon hur det kändes.

     Långsamt reste sig My upp ur stolen och gick ut i köket för att hämta det sista av servisen. Med sig ut fick hon också en av de nyinköpta ölflaskorna, som hon tyckte sig förtjänat ett smakprov av. Varsamt öppnade hon flaskan, vars pysande övergick i ett tydligt ”plopp” innan kapsylen lossnade och med ett klingande ljud landade på bordsskivan i glas. Hon lät det brunröda innehållet fylla glaset till hälften, med andra hälften täckt av ett lätt, gulvitt skum.

     När My åter lutat sig tillbaka i stolen kände hon nervositeten komma krypande. Eller nervositet var fel ord, spänning var nog en bättre beskrivning. Ovanligt var det i varje fall – hon som alltid känt sig så säker på sig själv och sällan ryggat inför nya utmaningar och möten. Ändå kunde hon känna igen den där gäckande känslan i kroppen, en känsla av att inom en snar framtid bli bedömd och dömd av en annan människa. I skolan hade hon lyckats hålla isär betyg och person, men värre var det i sociala relationer. Nyfödda och döende vänskaper plågades av den här sortens spänningar, liksom parförhållanden i sina stunder. Hur kom det sig att just den typen av relation är så krävande, undrade hon för sig själv och satte ölglaset till munnen. Kolsyran kittlade till på överläppen innan drycken avslöjade sin pikanta, bittersöta smak på tungan. Kanske berodde det på att parrelationer så uttalat kräver båda parters medgivande och att hela relationen brister om medgivandet sviktar. Liksom omogna och övermogna vänskaper innebär parrelationer höga insatser, något som ofrånkomligen vållar en del spänning. För att inte säga ångest. Kallt konstaterade My att hon återigen överanalyserat något som i själva verket kanske var oändligt mycket enklare, och som dessutom kanske mått bättre av att förbli oanalyserat. Tanken dröjde sig ändå kvar ett par sekunder innan hon vände blicken mot skogen.

     Gran, tall och björk målade en mångskiftande tavla av varierande, gröna nyanser. Stammarna kunde här och var anas där marken var nära, annars skymdes sikten helt av löv och barr. Solen fick de klorofyllstinna löven att lysa i dess jakt på dagens sista strålar och på himlen hade ett ensamt stackmoln vid horisonten börjat färgas rosa. My reste sig långsamt upp ur sin stol, andades lungorna fulla av den friska kvällsluften och begav sig in i köket för att hämta pajen. Hon placerade den mitt på bordet, mellan de båda tallrikarna. Så hörde hon det karaktäristiska ljudet av däck mot grus på uppfarten. Hon tog ölglaset i handen och gick för att hälsa ljudet välkommet.

 

 

 

En soldränkt Första maj

Publicerad 2017-05-01 21:32:05 i Allmänt,

På olika håll runt om i världen har idag arbetarrörelsen (och en del andra rörelser som också vill ha uppmärksamhet) traditionsenligt hållit möten och manifestationer. I Sverige har det talats om sex timmars arbetsdag hos Vänsterpartiet, om miljardinvesteringar i välfärden från LO och om brottsligheten från Socialdemokraterna. Förrutom brott och straff, som oftast inte tas upp i samband med Första maj men som tidstypiskt nog ändå fick mycket utrymme av Stefan Löfven, var ämnena de gamla vanliga vänsterfrågorna. 
 
Arbetarrörelsen är av tradition mycket stark i Sverige men har på senare tid tappat mark. Allt fler väljer av olika anledningar att stå utanför facket, något som säkerligen oroar LO och dess systerorganisation Socialdemokraterna. En viktig sådan till att människor i högre utsträckning idag än tidigare väljer att inte gå med i facket är säkerligen en känsla av att facket inte gör någon skillnad på arbetsplatsen. 90-talisterna som nu går in på arbetsmarknaden har inte upplevt spänningarna på 20- och 30- talen och historiemedvetenheten idag tycks inte vara särskilt stor. En bidragande faktor till att människor till viss del uppfattar facket som överflödigt är säkerligen också förändringar på arbetsmarknaden, där de många företagen i stora städer och möjligheten att pendla med bil och kollektivtrafik gjort att den enskildes möjligheter att påverka sitt yrkesliv torde vara större än någonsin. I vissa branschher, men långt ifrån alla, behövs det traditionella fackförbundet knappast längre. Ekonomer kan till exempel fritt välja mellan privata och offentliga arbetsgivare på olika nivåer och har således relativt bra förhandlingsposition som det är, medan exempelvis vårdpersonal (som endast kan vända sig till offentligt finansierad verksamhet för att hitta jobb) är betydligt mer utsatta för lönepress nedåt.
 
Facket är alltså olika viktigt beroende på vilken sektor man är verksam inom. Men även om alltså facken tycks spelat ut sin roll i vissa sektorer finns fortfarande viktiga roller som facken skulle kunna inte när lönefrågan blir alltmer överspelad. Ökande sjuktal på grund av psykisk ohälsa och stress är ett bekymmer inom ett brett spektrum av yrkes och arbetsmiljöfrågor är fortfarande högaktuella också inom industrin. Människor ska kunna arbeta aktivt fram till åtminstone 65 års ålder om pensionen ska bli värdig, något som blir än tydligare då man betänker det faktum att de tyngsta jobben ofta är de sämst betalda (undersköterska med flera). Här bör facket på ett tydligare sätt kunna trycka på betydelsen av löntagarkollektiv, om inte annat för att bibehålla anslutningsfrekvensen på relativt höga nivåer för att kunna möta framtida utmaningar.
 
Frågor som så vitt jag hört lyst med sin frånvaro är de internationella. Ekonomin är idag mer sammankopplad med omvärlden än någonsin tidigare och det får konsekvenser. I avtalsrörelsen är det industriförhandlingen som bildar så kallat "märke", det vill säga sätter en högsta nivå för löneökningar i andra förhandlingar. Systemet finns till för att Sveriges konkurrenskraft inte ska urholkas genom löneökningar i breda löntagarled. Att just industrin bildar märke beror på att industrin är den mest internationellt konkurrensutsatta sektorn i svensk ekonomi och på så vis också är mest känslig för löneökningar. Att svensk ekonomi påverkas av internationell konkurrens råder det inga tvivel om - ungefär 50 procent av BNP går på export.
 
För svenska löntagare innebär den globala konkurrensen att risken för till exempel flytt av verksamhet till låglöneländer är ständigt närvarande. Huruvida facken är rätt part att göra någonting åt detta faktum kan förstås diskuteras, men visst borde man ha en roll att spela? Många fackförbund har viss internationell verksamhet men att stödja löntagare i länder med riktigt låga löner och svaga sociala strukturer på arbetsmarknaden borde i en global ekonomi vara kärnverksamhet. Genom att bidra till löneökningar i utlandet skulle man dels kunna se till att alla arbeten genererar en lön det går att leva på, samtidigt som det åtminstone på pappret blir mindre attraktivt för svenska företag att förlägga verksamhet utomlands. Hur detta ska gå till är dock mycket svårt att sia om, eftersom många tillverkningsbranscher idag domineras av stora uppköpare som sällan är jättesugna på att betala mer för sina varor och därför spelar ut olika fabrikörer mot varandra för att pressa priser (och därmed löner). Det innebär dock inte att frågan ska ges upp och visst torde fackföreningarna ha en roll att spela här, inte minst på längre sikt.
 
För min del har Första maj inneburit mer vistelse i solen än skanderande av slagord. Vårkänslorna svämmade bitvis över i barfotavistelser på gräsmattan och studier av diverse insekter som besökte blommorna i jakt på nektar. De små liven har alltid varit högt upp på min lista över "saker" jag beundrar - inte minst humlorna med sina fluffigt håriga kroppar och underbara, brummande ljud. Här är lite bildbevis för dagens strapatser på marknivå.
 
 
 
Hoppas ni haft en lika fin dag som jag, fylld av sol och värme. På återseende!
 
 
// AGCH
 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela