Facket och Socialdemokraterna

Publicerad 2017-06-02 16:00:46 i Allmänt,

Partibidrag är ett stundtals hett debatterat ämne. Socialdemokraterna beskyller alltsomoftast Moderaterna för att ta emot stora anonyma gåvor (något som för övrigt blir olagligt 2018), samtidigt som det borgerliga blocket inte är sena med att påtala Socialdemokraternas fackliga miljoner. Varje år ger LO centralt och enskilda fackförbund mellan 11 och 15 miljoner kronor till det socialdemokratiska partiet, bland annat beroende på om det är valår eller inte. Därtill organiserar LO eget kampanjarbete för att hjälpa Socialdemokraterna till framgångar i riksdagsvalen, något Landsorganisationen lägger ytterligare ett par miljoner på.

Över en mandatperiod torde detta innebära att Socialdemokraterna får i väldigt runda slängar kring 60 miljoner kronor i direkta eller indirekta bidrag från fackföreningsrörelsen. Det är betydligt mindre än de samlade statliga partistöden men ändå en ansenlig summa pengar. Hur kommer det sig då att fackförbunden, och kanske främst fackets ledningar, är så måna om att Socialdemokraterna ska må väl?

En del av förklaringen är förstås de båda rörelsernas socialistiska förflutna, där man i stort delat värderingar och verklighetsbeskrivning. Hur det står till med det idag skulle vara intressant att läsa mer om, i och med Socialdemokraternas sväng mot mitten och vilja att dra relativt välbeställda mitten/högerväljare. En annan förklaring skulle kunna stå att finna i arbetsmarknadens dynamik och statens roll i en marknadsekonomi, en relation som kommer uppta resten av denna text.

För att börja med något fundamentalt och ofta verbalt missbrukat – den Svenska modellen. I korta ordalag kan man säga att den svenska modellen går ut på att löner och arbetsvillkor bestäms mellan arbetsmarknadens parter, alltså fack och arbetsgivare, utan statens inblandning. Detta ska förhindra en politisering av villkoren på arbetsmarknaden och föra ekonomiska beslut närmare de som påverkas, nämligen arbetstagare och företag. Som bekant är facket arbetstagarnas intresseorganisation, motsvarande Svenskt näringsliv som representerar företagen (arbetsgivarna).

Socialdemokraterna är ett politiskt parti och står således utanför lönebildningen, men politiken intar också den en viktig roll i den Svenska modellen. Genom att tillhandahålla utbildning för arbetskraften och försörjning för de som står utanför kompenserar staten för de obalanser som uppkommer på arbetsmarknaden och stabiliserar levnadsförhållandena i samhället. Centralt i resonemanget är arbetslöshetens relation till lönebildningen.

För det enskilda företaget är arbete både en tillgång och en kostnad. Företaget bör, om det agerar rationellt (ett vanligt antagande inom nationalekonomi) använda så mycket arbete att värdet av den sista enheten producerad motsvaras av den lön som betalas ut för arbetet. Detta kan vara lite klurigt att få ihop – vad som egentligen sägs är att så länge värdet av en extra producerad enhet överskrider kostnaden (lön) för samma enhet bör företaget anställa en person till (eller ta ut en extra timme övertid).

Det innebär i sin tur att det existerar en relation mellan å ena sidan lönen per timme och hur mycket arbetskraft företaget är villigt att anställa. Ju högre lönen är, desto högre måste värdet av varje producerad enhet vara. Eftersom företag inte kan anstränga maskiner, lokaler och andra delar i produktionen hur mycket som helst blir tillslut kostnaden för att producera så hög, värdet av produkten så lågt, att man inte tjänar något på att anställa fler. Och ju högre lönen är, desto tidigare går den gränsen.

LO vill av naturliga skäl ha ett starkt fack. Med starka fackförbund kan lönen höjas lite mer än annars och det blir mer pengar i plånboken för arbetarna, åtminstone på kort sikt. På samma korta sikt (de långsiktiga effekterna av facklig verksamhet är mer komplexa) blir företagens produktion lite dyrare, vilket resulterar i mindre produktion och färre antal anställda (också här finns ett viktigt och spännande undantag som jag ska ta upp i ett senare inlägg). För att balansera lön och arbetslöshet måste facket alltså hålla nere sina lönekrav, något som inte torde vara så populärt i arbetarled. Lägg därtill att facket är en sammanslutning för arbetare, inte för arbetslösa, och vi anar ugglor i mossen.  Med stor sannolikhet bidrar starka fackföreningar till löneökningar så höga att arbetslösheten blir högre än den varit utan dem, samtidigt som dess medlemmar förstås får mer kosing i fickorna.

För att klyftorna mellan de som arbetar och de som är arbetslösa inte ska vidgas kraftigt under fackets påverkan måste en tredje aktör in i bilden – staten. Genom att tillhandahålla sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring samt utbildning kompenserar staten för de klyftor som bildas mellan arbetare och arbetslösa, mellan de som deltar aktivt i ekonomin och de som är i utanförskap. Detta torde vara av mycket stor betydelse för fackföreningarna och kanske framförallt LO-förbunden, vars medlemmar i branscher med förhållandevis låg lön och utbildningsnivå är extra utsatta för ekonomiska förändringar.

Att det är just Socialdemokraterna som får LO:s stöd är alltså ingen slump. Med borgerlig lågskattepolitik kan man anta att välfärdsambitionerna måste bli lägre, något som medför större klyftor mellan människor på och utanför arbetsmarknaden. Om den klyftan växer framstår i sin tur fackets lönekrav som mindre legitima, med potentiella konsekvenser för fackets förhandlingskraft i lönebildningen. Som garant för att den offentliga välfärden åtminstone bibehålls på nuvarande nivå (eller ännu hellre ökar, för ännu högre löneökningar) ska Socialdemokraterna stå, ett parti med traditionellt höga välfärdsambitioner som dessutom alltid godtagit fackets ensamrätt som motpart till arbetsgivarorganisationerna (möjligtvis med undantag för löntagarfonderna, men det är ett kapitel för sig).

Så är alltså facket beroende av Socialdemokraterna, inte bara av traditionella orsaker utan också på grund av vänsterpolitikens legitimerande kraft för fortsatta löneökningar. Det är inte underligt att LO och andra fackförbund varje år skänker miljoner i bidrag till Socialdemokraterna, som man hoppas också fortsättningsvis ska verka för en väloljad och någorlunda stor offentlig sektor, kapabel att absorbera de individer som facket lämnar efter sig. Att inte göra det vore att skjuta sig själv i foten.

 

// AGCH

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela