Tankar om löneutveckling - Fallet Sverige

Publicerad 2017-06-11 08:00:00 i Allmänt,

Sverige årgång 2017 är ett rikt land. Invånarna kan äta sig mätta ett par gånger om dagen, kör bil till jobb och fritidsaktiviteter och till och med individer med relativt låg inkomst har råd till utlandssemester någon gång om året. Men så har det inte alltid sett ut. Liksom många länder idag kämpar med låga inkomster på nationell nivå har också Sverige en gång varit ett fattigt land. Och om landet är fattigt är lönerna, alltså inkomsterna för den oftast stora andelen befolkning som saknar avkastning på ägande, antingen låga (dåligt betalda industrijobb) eller frånvarande (egenförsörjande jordbruk). Ingendera är någon särskilt rolig situation. Så, hur blev Sverige det land det är idag? Hur kom det sig att Sverige lyckades med konststycket att på under 150 år gå från fattigt jordbruksland till rik industrination, med inkomster och löner flerdubbelt högre än tidigare? Och för att följa upp temat från tidigare inlägg – vilken roll spelade fackföreningsrörelsen i detta händelseförlopp?

År 1850 dominerades svensk ekonomi av jordbruk. Drygt 70 procent av befolkningen hade matframställning som sin huvudsakliga syssla, primärt för egen konsumtion. Liksom i många andra länder idag levde svenskarna ständigt under hotet att skörden skulle slå fel, att missväxt skulle hemsöka landet och svälten skörda offer. Barn och äldre var särskilt utsatta. När så industrin på allvar började slå igenom mot slutet av 1800- talet såg många sin chans att slippa lyda under vädrets makter. Istället tog man anställning på någon av de många nyetablerade fabrikerna och bruken i de snabbt växande tätorterna, där gården byttes mot små, trånga skrymslen till lägenheter och vädret byttes mot disponent och förman. 

Det är inte svårt att kritisera de levnadsförhållanden som rådde i områden där industrialiseringen ännu var i sin linda. Ägarna till fabrikerna tog ut vinster av varierande storlek samtidigt som arbetet slet merparten av dygnet på smutsiga fabriksgolv. Bostadssituationen i Sverige var vid sekelskiftet 1800 – 1900 allt annat än god, den sanitära inte mycket bättre. Men svälten och nyckfullheten i jordbruket var värre. Människor fortsatte flytta in till städerna, där den arbetande befolkningen snabbt växte. I staden fanns närheten och så också möjligheten för arbetare att umgås med andra som satt i samma situation. Via flygblad och pamfletter spreds idéer om arbetarens rätt till lön och drägliga levnadsvillkor, något som med tiden skulle mynna ut i organiserade fackförbund. Samtidigt förbättrades produktiviteten inom industrin genom tekniska, vetenskapliga och organisatoriska landvinningar.

Redan här kan två vägar mot högre löner uttydas – omfördelning representerad av fackföreningstanken och produktionsökningar representerad av en allt effektivare och mer konkurrenskraftig industri. Men liksom detta kan ses som vägar mot högre lön kan de också ses som förklaringar till varför löner var så låga och arbetsvillkor så dåliga. Brist på rimlig fördelning och ineffektiv produktion torde vara säkra källor till låga inkomster. I analysen kommen tyngdpunkten ligga på fackets roll och vad som driver långsiktig tillväxt i en marknadsekonomi som Sverige.

Så, hur kom det sig att arbetsförhållanden under industrialiseringens unga år var så dåliga? Om staten inte lägger sig i borde väl marknaden med sin osynliga hand fördela resurserna så som effektivast är, också på arbetsmarknaden? Eller fanns det faktorer som gav arbetsgivarna makt att hålla nere lönerna, på arbetets bekostnad och för egen vinning? Eller med andra ord – fanns det fog för arbetet att etablera fackförbund, eller utgjorde pressen uppåt på lönerna enbart ett hinder för utvecklingen av svensk industri?

För att komma svaret närmre kan det löna sig att ta en titt på samma lönesättningsvillkor jag talade om i inlägget ”Facket och Socialdemokraterna”. Enligt klassisk nationalekonomisk teori kommer företag anställa arbete tills dess kostnaden för arbete (lönen) motsvarar värdet av den produktion som sista arbetade timmen tillför företaget. Att så är fallet beror på att så länge värdet (med företagets perspektiv) av en extra arbetad timme överstiger kostnaden (alltså lönen) bör företaget ta ut en arbetad timme till. Detta bör fortgå till dess kostnaden för den sista arbetade timmen är lika med dess värde. Sambandet mellan lön och produktion är generellt, men proceduren där arbetsgivare anpassar mängden arbete efter lönenivån utgår ifrån att förhållandena på arbetsmarknaden är sådana att lönen sätts på marknaden. I en sådan miljö, där arbetstagare i kraft av fria individer har möjlighet att välja (och välja bort) arbetsgivare och göra så till mycket små privata kostnader har enskilda företag mycket små möjligheter att påverka lönen. Men om kostnaden för att byta jobb är stor (tänk kostnader för byte av bostad, transportkostnader för att jobba i annan stad, sociala konsekvenser av att flytta och så vidare), då sitter arbetsgivaren i en betydligt bättre sits.

Med arbetskraft som är ovillig eller till och med saknar möjlighet att byta jobb har företaget något som på ekonomspråk kallas marknadsmakt. Begreppet åsyftar, inte helt långsökt, makt som härstammar från förhållanden på marknaden som möjliggör för aktörer att själva bestämma priset på en vara eller resurs. Typexempel är monopolet, där ett ensamt företag (säljare) på marknaden själv sätter pris och kvantitet så att profiten blir så stor som möjligt. Skälet till att det fungerar är att företaget saknar konkurrenter, varför de konsumenter som vill ta del av varan tvingas acceptera de villkor som erbjuds av det ensamma företaget. Följden blir högre pris och lägre utbud/försäljning, mer vinst för företaget men lägre samhällelig nytta. Situation är snarlik den med arbetstagare som av olika anledningar är obenägna eller oförmögna att byta jobb – knuten till en viss arbetsplats står arbetstagaren handfallen inför låga löner, som man hellre accepterar än byter jobb (i sin renaste form kallat monopson, med innebörden att företaget nu är en ensam köpare av arbetskraft).

Vilka förhållanden rådde då på svensk arbetsmarknad för sådär 120 år sedan? Med permanent bostadsbrist i städerna var det inte lätt att byta hem. Samtidigt lär pendling knappast varit att tänka på i början av 1900-talet – bilar och kollektivtrafik var för de flesta inte mer än möjligtvis en avlägsen dröm. Sammantaget innebär det att kostnaderna förknippade med att byta jobb för de flesta var relativt höga i de tidiga åren av industrialisering. Den marknadsmakt som detta med all sannolikhet medförde torde företagen inte varit sena att nyttja, med konsekvensen att lönerna sattes lägre än om konkurrensen om arbetet varit större.

På samhällelig nivå torde detta fått konsekvenser liknande monopolets, det vill säga mer vinst för företagen och lägre nytta för samhället. Att människor (och än viktigare: investeringskapital) drogs till industrin istället för till jordbruket också i de tidiga faserna av industrialiseringen pekar tydligt mot att produktiviteten och effektiviteten inom industrin var bättre och högre än inom jordbruket. Eftersom lön sätts genom ett samband av priset på det som produceras och effektiviteten inom produktionen torde högre produktivitet och relativpris på det som produceras inneburit högre lön, något som lockade människor in till städerna. Men förhållandena på arbetsmarknaden tillät företagen att pressa lönerna nedåt. Givet att människor är mer benägna att jobba inom en viss sektor om lönen där är högre än i andra sektorer kan vi anta att färre än vad som motiverats av en marknadslösning med bättre konkurrensförhållanden sökte sig till industrin, och att både produktion och samhällelig nytta därför blev lägre än vad det annars kunde varit.

Här kommer fackföreningarna in i bilden. Genom att höja lönerna och förbättra villkoren inom industrin blev det med all säkerhet mer attraktivt att söka lyckan och arbete i staden, varefter de produktiva delarna av svensk ekonomi på ett bättre sätt försörjdes med den arbetskraft den behövde. Konsekvenserna bör varit högre tillväxt, högre samhälleligt välstånd, än om fackföreningarna inte funnits där (detta är det undantag jag talade om i ett föregående inlägg; ständigt relevant på grund av de alltid existerande kostnaderna för individer att byta jobb, idag som för 120 år sedan, även om de är väsentligt mindre idag).

Men facken ensamma driver ingen lönetillväxt. Ur företagens lönesättningsvillkor har vi sett att produktivitet och marknadens pris på det som produceras utgör grunden för lönenivån. Och visst stämmer väl det, att svensk industri idag är både mer produktiv och tillverkar varor som är mer attraktiva på globala varumarknader nu än för 120 år sedan? Jämför TEKO (textil- och konfektions)-industrin på 1970-talet med företag som SKF och Volvo idag, och vi inser snart att graden av automatisering och inriktning av svensk industri genomgått enorma förändringar på mycket kort tid. Så till nästa viktiga fråga: Vilka förutsättningar hade Sverige som gjorde vår industrialisering till en framgångssaga, vad ligger bakom vår långsiktiga tillväxt och ökning av lönenivån?

En naturlig ansats till svar kan ta sig utgångspunkt i vad som ökar arbetets produktivitet. Produktivitet kan definieras som det värde som produceras i ett givet tidsintervall, säg en timme. Av det följer att produktivt arbete producerar mer per timme än mindre produktivt arbete. Orsakerna bakom att visst arbete är mer produktivt än annat kan vara flera, men jag väljer att här fokusera på utbildning och realkapital, det vill säga maskiner och andra tekniska hjälpmedel som stöttar människan i hennes arbete.

1842 genomfördes Sveriges folkskolereform, som gav alla Sveriges medborgare rätt till någon form av skolgång. Förutom de uppenbart stora och välkomna följderna för demokratiseringen av landet torde även skolsystemets genombrott inneburit bättre förutsättningar för arbetskraften att öka sin kompetens. Detta skedde förstås stegvis och under mycket lång tid, men måste ändå varit en bidragande orsak till att industrin utvecklades som den gjorde. Bland de elever som kastades in i skolsystemet gick vissa vidare till högre utbildning, några blev uppfinnare och andra tog sina kunskaper vidare till arbeten på golvet inom den tidiga industrin. Idag är svensk industri mer kunskapsintensiv än någonsin, med växande service- och tjänstesektorer helt beroende av kunnigt folk för att upprätthålla konkurrenskraften.

Men kunskap räckte inte. Den mänskliga kroppen har sina begränsningar och för att öka produktionstakten var man tvungen att använda maskiner i tillverkningsprocessen. Tidiga uppfinningar som kom väl till pass i industrin (inte bara svensk sådan) var till exempel ångmaskinen och James Hargreaves Spinning Jenny, båda exempel på tekniska landvinningar som inte bara ökade tillverkningsvolymerna utan också fick arbetets produktivitet att stiga. Faktum är att realkapital (så som maskiner) och utbildningsnivån hos arbetskraften i hög grad går hand i hand – för att hantera relativt tekniskt kvalificerade maskiner krävs relativt välutbildad arbetskraft.

Eftersom införandet av maskiner i produktionen inte bara höjde arbetets produktivitet utan också minskade kostnaderna i tillverkningsprocessen var det något kapitalister gärna investerade i. En slimmad tillverkningsprocess innebar höga vinster och för en kapitalist smakar det förstås mumma. Men investeringsmedel dyker inte upp ur tomma intet. Här har bankväsendet spelat en avgörande roll. Genom att kanalisera privatpersoners sparande till utlåning för produktiva syften har relativt billiga investeringsmedel kunnat nå industrin, samtidigt som en betydande del av industrins vinster återinvesterats i verksamheten. På så vis har arbetets produktivitet genom välriktade investeringar på sikt höjts, och med den, lönen.

En annan infallsvinkel värd att titta på är priset på de produkter ekonomin producerar. Denna utgör (bredvid produktiviteten) den andra delen i löne- och anställningssambandet och är faktiskt ibland nämnd som en av de viktigare orsakerna till varför svensk ekonomi blivit så stark. Resonemanget lyder som följer: Om lönen sätts som en kombination av arbetets produktivitet och den producerade varans pris (alltså marknadsvärde) bör det vara positivt för lönerna att verka på en marknad med höga priser. Detta säger egentligen att värdet av arbete är högre i en bransch där produktionen inbringar högt pris än i en bransch med lågt dito, varför arbetets produktivitet mätt i marknadsvärde är högre i det förstnämnda fallet.

När den svenska industrialiseringen inleddes var råvarumarknaderna viktiga. Skog var en tidig exportvara, liksom malm och papper (lätt bearbetad skogsprodukt). Dessa har traditionellt sett varit relativt billiga, något som bör fått konsekvenser för lönenivåerna inom industrin. Men allteftersom industrin blivit effektivare, mer produktiv och bemannad med mer högutbildad arbetskraft har också komplexiteten i dess produkter ökat. Genom att ligga i framkant gällande teknisk utveckling har inte minst svensk exportindustri kunnat ta del av de globalt sett mest lukrativa marknaderna, de marknader där marknadsvärdet av de produkter som säljs varit som högst. Detta har förstås smittat av sig på löneläget och är en delförklaring till varför den svenska ekonomin utvecklats så starkt. Att effektiviteten i svensk gruvnäring och skogsbruk samtidigt ökat markant gör förstås inte saken värre.

Med utgångspunkt i arbetets produktivitet och marknadsvärdet av det som produceras kan alltså en annan historia om misären i arbetarkvarteren kring sekelskiftet 1800-1900 berättas. Enligt detta perspektiv berodde de låga lönerna på att lågutbildad arbetskraft arbetade med för lite eller för dåligt realkapital, samtidigt som företagens produkter sålde för låga priser på marknaden. Verkligheten är med all säkerhet en kombination av både låg produktivitet hos arbetet och marknadsmakt hos arbetsgivarna på arbetsmarknaden.

Att komma runt fackföreningsrörelsen när svensk löneutveckling diskuteras är nästan omöjligt. Än så länge har jag dock bara diskuterat kortsiktiga effekter av facklig verksamhet, dessutom i en specifik situation på arbetsmarknaden. Men vilken roll har facket spelat på längre sikt, över år och årtionden? Frågan är intressant eftersom teknikutveckling och utbildning av arbetskraften verkar i dessa tidsrymder - de faktorer som primärt påverkar löneläget på längre sikt.

Intressant nog träter di lärde (kanske främst nationalekonomer) ännu över svaret på frågan. Å ena sidan tenderar artificiellt högre löner mynna ut i inflation, alltså prisökningar på varu- och tjänstemarknader, som äter upp löneökningarna när inkomster ska omvandlas i konsumtion. Dessutom gröper stora löneökningar ur den internationella konkurrenskraften och ger inhemska företag gott om motiv att flytta verksamheten utomlands, något som kan skapa arbetslöshet och social turbulens. Å andra sidan har vissa ekonomer fört fram argument för att press uppåt på lönerna tvingat svenska företag att effektivisera och utveckla produktion och produkter, något som gynnat svenska exportföretag på globala marknader. Att säga bu eller bä om fackförbund på läng sikt är därför vanskligt, men att stora löneökningar som inte backas upp av lika stora ökningar i produktivitet bör undvikas är inget kontroversiellt påstående.

Sammantaget kan alltså sägas att svenska löneökningar sett över decennier eller sekel drivits av produktivitetsökningar inom svensk industri (och näringsliv i allmänhet för at vara mer generell). Utbildning har spelat en allt viktigare roll allteftersom komplexiteten i produktionsprocesserna ökat, samtidigt som investeringar i realkapital så som maskiner varit nödvändiga för att upprätthålla både effektiv produktion och höga löner. På kort sikt, och främst under den svenska industrialiseringens tidigare årtionden, kan fackförbunden ha spelat en potentiellt viktig roll genom att kompensera obalanser på arbetsmarknaden som givit företagen möjlighet att hålla nere lönerna genom marknadsmakt. Alltför låga löner i produktiva sektorer medför produktionsbortfall på samhällelig nivå och skadar således både löntagarna och samhället i stort.

 

// AGCH

 

Ett sällsynt nedslag

Publicerad 2017-06-05 21:07:53 i Allmänt,

Ibland känns det som om all musik som når trumhinnorna handlar om antingen kärlek, sex eller sena kväller i sällskap av antingen goda vänner eller alkohol. Tur då att utbudet är bredare än det man hör på radion. Man behöver inte leta länge för att hitta annorlunda rytmer och mer till ämnet varierade texter än de som spottas ur Rix FM (inget ont om dem, bara en helt annan genrer). Ett band med sällsynt många sådana låtar, och inte minst texter, är Flogging Molly. Bandet torde inte behöva någon närmare presentation här på bloggen, kanske räcker det med att säga att det är ett gäng amerikaner med rötter på Irland som spelar rock tydligt influerad av irländsk folkmusik.
 
När jag för ett par månader läste Dick Harrissons trilogi om slaveriets historia fastnade jag för en bit vid namn Tobacco Island. Den handlar om de stackars irländare, skottar och engelsmän som under sista hälften av 1600-talet av olika anledningar blev förda över Atlanten på brittiska skepp för att arbeta på plantager i Västindien. Arbete är förresten ett snällt ord i sammanhanget - skuldsatta och fattiga européer hade det inte mycket bättre än deras afrikanska kollegor på sockerfälten. 
 
Ofta när det gäller skönlitterärt skrivande anpassar författaren verkligheten efter sina egna förhållande. Så också här. Men det unika med Tobacco Island är inte dess historiska korrekthet utan dess förmåga att skildra ofrihet och förtryck. Desperation, maktlöshet och ilska sprutar ur både textrader och instrument. Ljudvågorna fyller rummet med de livsöden som tillhörde och ännu tillhör alla de miljoner människor som kedjats under slaveri från forntid till idag. Den kampen är inte vunnen, historien inte glömd. 
 
 
 
 
 
// AGCH
 

Facket och Socialdemokraterna

Publicerad 2017-06-02 16:00:46 i Allmänt,

Partibidrag är ett stundtals hett debatterat ämne. Socialdemokraterna beskyller alltsomoftast Moderaterna för att ta emot stora anonyma gåvor (något som för övrigt blir olagligt 2018), samtidigt som det borgerliga blocket inte är sena med att påtala Socialdemokraternas fackliga miljoner. Varje år ger LO centralt och enskilda fackförbund mellan 11 och 15 miljoner kronor till det socialdemokratiska partiet, bland annat beroende på om det är valår eller inte. Därtill organiserar LO eget kampanjarbete för att hjälpa Socialdemokraterna till framgångar i riksdagsvalen, något Landsorganisationen lägger ytterligare ett par miljoner på.

Över en mandatperiod torde detta innebära att Socialdemokraterna får i väldigt runda slängar kring 60 miljoner kronor i direkta eller indirekta bidrag från fackföreningsrörelsen. Det är betydligt mindre än de samlade statliga partistöden men ändå en ansenlig summa pengar. Hur kommer det sig då att fackförbunden, och kanske främst fackets ledningar, är så måna om att Socialdemokraterna ska må väl?

En del av förklaringen är förstås de båda rörelsernas socialistiska förflutna, där man i stort delat värderingar och verklighetsbeskrivning. Hur det står till med det idag skulle vara intressant att läsa mer om, i och med Socialdemokraternas sväng mot mitten och vilja att dra relativt välbeställda mitten/högerväljare. En annan förklaring skulle kunna stå att finna i arbetsmarknadens dynamik och statens roll i en marknadsekonomi, en relation som kommer uppta resten av denna text.

För att börja med något fundamentalt och ofta verbalt missbrukat – den Svenska modellen. I korta ordalag kan man säga att den svenska modellen går ut på att löner och arbetsvillkor bestäms mellan arbetsmarknadens parter, alltså fack och arbetsgivare, utan statens inblandning. Detta ska förhindra en politisering av villkoren på arbetsmarknaden och föra ekonomiska beslut närmare de som påverkas, nämligen arbetstagare och företag. Som bekant är facket arbetstagarnas intresseorganisation, motsvarande Svenskt näringsliv som representerar företagen (arbetsgivarna).

Socialdemokraterna är ett politiskt parti och står således utanför lönebildningen, men politiken intar också den en viktig roll i den Svenska modellen. Genom att tillhandahålla utbildning för arbetskraften och försörjning för de som står utanför kompenserar staten för de obalanser som uppkommer på arbetsmarknaden och stabiliserar levnadsförhållandena i samhället. Centralt i resonemanget är arbetslöshetens relation till lönebildningen.

För det enskilda företaget är arbete både en tillgång och en kostnad. Företaget bör, om det agerar rationellt (ett vanligt antagande inom nationalekonomi) använda så mycket arbete att värdet av den sista enheten producerad motsvaras av den lön som betalas ut för arbetet. Detta kan vara lite klurigt att få ihop – vad som egentligen sägs är att så länge värdet av en extra producerad enhet överskrider kostnaden (lön) för samma enhet bör företaget anställa en person till (eller ta ut en extra timme övertid).

Det innebär i sin tur att det existerar en relation mellan å ena sidan lönen per timme och hur mycket arbetskraft företaget är villigt att anställa. Ju högre lönen är, desto högre måste värdet av varje producerad enhet vara. Eftersom företag inte kan anstränga maskiner, lokaler och andra delar i produktionen hur mycket som helst blir tillslut kostnaden för att producera så hög, värdet av produkten så lågt, att man inte tjänar något på att anställa fler. Och ju högre lönen är, desto tidigare går den gränsen.

LO vill av naturliga skäl ha ett starkt fack. Med starka fackförbund kan lönen höjas lite mer än annars och det blir mer pengar i plånboken för arbetarna, åtminstone på kort sikt. På samma korta sikt (de långsiktiga effekterna av facklig verksamhet är mer komplexa) blir företagens produktion lite dyrare, vilket resulterar i mindre produktion och färre antal anställda (också här finns ett viktigt och spännande undantag som jag ska ta upp i ett senare inlägg). För att balansera lön och arbetslöshet måste facket alltså hålla nere sina lönekrav, något som inte torde vara så populärt i arbetarled. Lägg därtill att facket är en sammanslutning för arbetare, inte för arbetslösa, och vi anar ugglor i mossen.  Med stor sannolikhet bidrar starka fackföreningar till löneökningar så höga att arbetslösheten blir högre än den varit utan dem, samtidigt som dess medlemmar förstås får mer kosing i fickorna.

För att klyftorna mellan de som arbetar och de som är arbetslösa inte ska vidgas kraftigt under fackets påverkan måste en tredje aktör in i bilden – staten. Genom att tillhandahålla sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring samt utbildning kompenserar staten för de klyftor som bildas mellan arbetare och arbetslösa, mellan de som deltar aktivt i ekonomin och de som är i utanförskap. Detta torde vara av mycket stor betydelse för fackföreningarna och kanske framförallt LO-förbunden, vars medlemmar i branscher med förhållandevis låg lön och utbildningsnivå är extra utsatta för ekonomiska förändringar.

Att det är just Socialdemokraterna som får LO:s stöd är alltså ingen slump. Med borgerlig lågskattepolitik kan man anta att välfärdsambitionerna måste bli lägre, något som medför större klyftor mellan människor på och utanför arbetsmarknaden. Om den klyftan växer framstår i sin tur fackets lönekrav som mindre legitima, med potentiella konsekvenser för fackets förhandlingskraft i lönebildningen. Som garant för att den offentliga välfärden åtminstone bibehålls på nuvarande nivå (eller ännu hellre ökar, för ännu högre löneökningar) ska Socialdemokraterna stå, ett parti med traditionellt höga välfärdsambitioner som dessutom alltid godtagit fackets ensamrätt som motpart till arbetsgivarorganisationerna (möjligtvis med undantag för löntagarfonderna, men det är ett kapitel för sig).

Så är alltså facket beroende av Socialdemokraterna, inte bara av traditionella orsaker utan också på grund av vänsterpolitikens legitimerande kraft för fortsatta löneökningar. Det är inte underligt att LO och andra fackförbund varje år skänker miljoner i bidrag till Socialdemokraterna, som man hoppas också fortsättningsvis ska verka för en väloljad och någorlunda stor offentlig sektor, kapabel att absorbera de individer som facket lämnar efter sig. Att inte göra det vore att skjuta sig själv i foten.

 

// AGCH

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela