Världscup i Ulricehamn

Publicerad 2017-01-22 16:43:09 i Allmänt,

Ulricehamns kommun har drygt 23000 invånare. En vanlig helg. Men denna helgen var ingen sådan. Efter år av förberedelser och mycket imponerande arbete från arrangörer, kommunen och ideella hölls i helgen världscuptävlingar i längdskidor på Lassalyckan. Evenemanget har lockat 30000 besökare dagligen (!), något som gjort tävlingarna till en nationall medial och dessutom kunglig angelägenhet. Sportkrönikörer och andra tyckare har tävlat i beröm och hela helgen blev en enorm succé. Själv fick jag uppleva stämningen på läktarna under lördagen, där vi tillsammans försökte ropa fram Hanna Falk till något som blev hemmahoppets bästa distanslopp i karriären. Vilken dag!
 
Men ett evenemang av den här karaktären uppkommer inte av sig självt. Och om alla arbete (det är mycket arbete) skulle finansieras av besökarna skulle publiksiffran inte så ut som den gjorde. Utan kommunens hjälp och stora möjligheter till sponsring hade biljettpriserna varit betydligt högre, något som visar hur viktigt det är att engagera stora delar av samhället, också näringslivet, när stora event ska ros i hamn. Om sporten ska fortsätta vara en folkrörelse där engagemang sätter gränserna istället för tjockleken på plånboken är kreativa finansieringslösningar ett måste.
 
När det gäller en världscup i längdskidor fungerar detta bra. Stora företag vill synas på platser som Lassalyckan en helg som denna och har därför inga större problem att bidra med pengar mot visuell exponering på arenan. Värre är det då med idrott i mindre sammanhang, där den mediala uppmärksamheten är mindre och publiktrycket lägre. Här finner vi kanske också de största värdena i idrotten. Ungdomsidrott av olika slag där människor med olika bakgrund och förutsättningar får möjlighet att aktivera sig tillsammans är svårt att sätta ett pris på, men är erkänt viktigt för exempelvis integration och folkhälsa.
 
Detta är lite av en paradox. Pengarna finns där uppmärksamhet skapas, men behövs ibland bättre någon annanstans. Hur man löser detta problem är något av en politisk vattendelare som kokar ned i den klassiska diskussionen kring politik och ekonomi - vilken makt ska politiken ha att fördela ekonomiska resurser, vilken roll ska demokratin spela i ekonomin och var ska gränsen dras mellan det privata och allmänna angelägenheter?
 
Svaren på frågora kräver mer än ett blogginlägg; det är något som ständigt måste stötas, blötas och diskuteras. Av historien får vi dock några tydliga fingervisningar. En lösning skulle kunna vara att utvidga den offentliga sektorn genom till exempel skattehöjningar och på så vis ge politiken mer makt över hur samhällets resurser ska fördelas, varpå skattemedel kan tillföras motionsidrotten. Detta är klassisk vänsterpolitik, som låter behjärtansvärd men som kommer med en hel del komplikationer. Två dimensioner kan här ses.
 
Det första perspektivet beaktar hur materiella resurser skapas på bästa sätt. Samhällsekonomin, vår sammanlagda produktion av varor och tjänster som bidrar till vårt välbefinnande, gynnas onekligen av marknadens förmåga att på kort sikt effektivt fördela resurser dit de skapar mest överskott, varför ett inskränkande av den ekonomiska friheten genom högre skatt riskerar att på sikt urlaka den jord som göder ideell idrott. Det andra mer filosofiska perspektiv jag kan skönja ifrågasätter vem som egentligen har eller bör ha den ekonomiska makten i samhället. Här spelar demokratin en viktig roll på så sätt att den motiverar varför vi överhuvudtaget ska ha en offentlig sektor. Utan demokrati är det svårt att se upptagande av skatt som något annat än stöld, då allmänheten i så fall saknar inflytande över hur skatten ska användas (även om också diktatorer förstås kan göra gott med skattemedel). Det kan dock ifrågasättas om demokratin är en heltäckande garant för att offentligt insamlade medel inte innebär en tydlig centralisering av makten. Även om kommunfullmäktige är folkvald fattas beslut med majoritetsprincip, vilket innebar att någon alltid hamnar utanför. Inte heller politiken kan gynna alla.
 
Framför oss kan vi se en skala, där helt fri marknadsekonomi och centraliserad, offentlig planekonomi är ytterligheter. Marknadsekonomin skapar visserligen ett överflöd av resurser på kort sikt (miljöfrågan är problematisk), men misslyckas med att fördela kakan på ett rättvist och humant vis. Vi får kanske en lyckad världscup i längdskidor, men ingen idrott för barnen. Gällande planekonomin kan den på pappret klara av att dela kakan i lika stora delar, men vad spelar det för roll om ingen kaka finns att skära av? Resultatet måste vara en kompromiss, där politikens fina fördelningsmöjligheter kombineras med marknadens effektiva resursanvändning.
 
Någonstans där hittar vi det svenska samhället. Visst har vi många bekymmer också i vår del av världen, med gängkriminalitet och ekonomisk och social oro i förorter, med avfolkning av landsbygd och så vidare. Men få människor i landet lämnas vind för våg i utsatta situationer och många av oss lever ett förhållandevis gott liv. Många företag vill vara med och finansiera världscup samtidigt som de flesta barn ges möjlighet att prova på skidåkning, om de nu vill. Hur stappliga de än må vara!
 
 
 
// AGCH
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela