Murar

Publicerad 2017-02-11 17:06:52 i Allmänt,

”Kan du svara mig? Du sitter där och tittar med dina kloka ögon, håller svaret inne. Din visdom kväver mig, slingrar sig runt mig och håller min hals i ett järngrepp. Knäck mig inte, släpp taget, och jag ska visa dig in. Snälla, svara mig, bara släpp!

     Jag ska berätta för dig hur det är. Du tror du vet allt, att din värld ligger framför dig. Att du klarar dig överallt, mot vem som helst. Kanske gör du det, kanske gör jag det också, men du misstar dig.

     Jag saknar din visdom, har inte dina ögon. Mina tankar äter mig inifrån, de ger mig ingen näring. Men du ser inte. Eller gör du det? Kanske gör du det, kanske är det just det som fäller dig. Du förstår nog nu.

     Svagheten är min. Du förstår, jag äger inget annat. Den är min att se, röra och beröra. Du kan inte ta den ifrån mig, den är min börda. Bäst du lyssnar på mig nu, för din egen skull. Den är min börda, min att bära och min att kasta. På vem jag vill.

     Ta du dina intryck, se och lär. Jag vet att du är klipsk, mycket skarpare än jag. Men du saknar mitt bagage, min historia. Du har inte sett lidande och död, du har inte sett livet svika. Du har inte sett din själ flyta iväg längs floden medan din kropp står maktlös kvar på stranden. Men det har jag.

     Jag har suttit ensam på en flotte till havs och sett världen långsamt driva ifrån mig. Jag har suttit med sällskap och ändå skickats ensam till andra sidan jorden. Har du någon gång blivit dömd av ett mänskligt öga?

     Du får inte ta det som ett hot, nej, snälla gör inte det! Det är bara det, att du sitter framför mig med intakt pansar, att mina ord studsar mot dig som regn mot evigt torrt plåttak. Att dina ögon ser och öron hör men så lite lämnar din själ. Och jag vet inte om du kan ta in allt jag kastar ut, om allt mitt skräp ska finna mig igen. För du vet, någonstans måste det finnas.

     Kanske är det så att din blick är tom för att den är sluten. Sluten från och mot all ondska, all pina som finns i denna värld. Din klokskap kommer inifrån och är till ingen nytta. Den gror i din hjärna, den växer och frodas, men endast där. Du kommer aldrig att öppna dig, aldrig låta din visdom konfrontera denna kaotiska tillvaro. Och jag inser att ditt lyssnande inte är något värt, inte ger någonting i utbyte. Jag ska bära mitt bagage till vägens slut, till den punkt där allting vänder. Jag ska förtära det långsamt, utom räckhåll för din blick och din tystnad. Och du ska inte behöva bära en skugga.”

     ”Var det allt?”, mumlade hon med låg röst. Hon fortsatte:

     ”Min klokskap må komma inifrån och mina ord må vara få, men du finns inom mig. Dina minnen är mina om du talar med mig, inte till mig, och på mitt sätt – om du ser mig vid din sida.

     Du ser min slutenhet men inte min instängdhet. Du ser bara murens ena sida. Du förstår, mina ögon är min ensamhet, min mur mot omvärlden och din mur mot mig. Min kropp är min cell och jag kommer aldrig ut. Omvärlden är blott en hägring, en dröm jag inte kan nå. För att du bygger min mur.

     Hela livet har jag suttit här, gödandes min visdom. Men jag har inte lärt mig något, inte tagit någonting till mitt hjärta, därför att ingen någonsin ville ha något av mig.

     Också jag har suttit i sällskap, mil ifrån närmsta människa i samma rum, men du har inte sett det. Också jag har sett min själ flyta ned längs floden, men du var inte där.”

 

 // AGCH

 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela