Om människan och naturen - ett perspektiv

Publicerad 2017-08-30 11:47:00 i Allmänt,

”Naturen är god”. Så står det att läsa under locket på ett smörpaket av mycket välkänt märke. Vid en första anblick kan utlåtandet kännas ganska självklart, för visst tycker vi om naturen, det skog och mark ger oss i form av mat och upplevelser. Vid en närmare granskning framträder dock en betydligt mer komplex bild, där människans relation till naturen står i centrum.

Natur i bemärkelsen miljö är inget entydigt begrepp. I naturen ligger för de flesta något som är främmande det mänskliga livet, en kontrast till civilisationen. Gammalt är det också – ordet natur går vad jag hört att spåra tillbaka åtminstone till antiken och det är inte omöjligt att det är äldre än så.  Dess ursprung kan jag i brist på kunskap bara sia om, men min gissning blir ändå en bärande del av kommande resonemang.

Att natur inte klart kan definieras precist tror jag har en logisk förklaring. När människan levde som jägare och samlare, och därmed helt i samklang med det vi idag nog skulle kalla naturen, torde det inte funnits något värde i att definiera ett naturbegrepp. Omgivningen var som den var, fylld av skogar, berg och floder men att ge allt detta ett samlingsnamn tycks mig överflödigt (mig veterligen är språket bland de mer effektiva institutioner människan skapat – nya ord kommer och går allteftersom nya fenomen uppkommer och dör).

Detta förändrades dock dramatiskt när människan började bruka jorden och samlas i byar och städer. När mänskligt liv allt klarare definierades av hennes egna uppfinningar, byggnader och produktionssätt uppstod en spricka mellan det som uppfattats som mänskligt civiliserat och det som ligger utanför människans direkta kontroll. Denna vildmark, där övriga livsformer och dess processer ger karaktär åt miljön, var tvungen att namnges. Inte i sig själv, utan som kontrast, som motsats till civilisationen. Naturen föddes.

Vad naturen idag omfattar är egentligen av mindre betydelse. Viktigare för min betraktelse är att sätta begreppet i ett sammanhang. För att återknyta till inledningen; hur kommer det sig att naturen inte bara finns där utan också helgas, beskrivs som ”god”? Också jag inser förstås att texten på ett smörpaket i första hand är reklam och vill säga oss att innehållet är gott och kommer från naturen, men påstående hade tappat kraft och laddning om det inte låg i vår kultur att betrakta naturen just som god.

Idag lever merparten av befolkningen i städer. Vi lever i stort våra liv skilda från den jord som föder oss och den vildmark som en gång var vårt hem. I allt större omfattning så – under industrialiseringens effektivisering av produktionen och de dramatiska förändringar av vårt leverne som följde i dess spår har det som till ytan ligger utom vårt direkta inflytande nästan mystifierats. Att ta en skogspromenad är idag meditation och friluftsliv ses kanske i något överdriven grad som något eftersträvansvärt.

Personligen tror jag naturens dragningskraft finner sin motor inte i sig själv utan i det som en gång definierade henne, nämligen människan. Eller närmare bestämt den industrialiserade människans livsföring, som hon inte är riktigt nöjd med. Så här: Människan vill till sin natur (en annan betydelse av samma ord) vara fri i bemärkelsen att hon vill styra sitt liv och fatta egna beslut. Industrialismens produktionssätt kräver dock inställelse, punktlig närvaro och inte sällan mycket styrda arbetsuppgifter. Detta är en nödvändighet för effektiv produktion, men ramar samtidigt in det mänskliga livet i ordning och total förutsägbarhet. De flesta av oss går till jobbet efter schema. Vi äter och sover när vi kommer hem och sedan bär det vid givet klockslag av till jobb.

Frihet och självbestämmande har dessutom vunnit status som dygder i det moderna, tydligt liberalt influerade samhället. Det är fint gå sin egen väg, vara unik och fatta egna beslut. Här krockar dock våra ideal med det industrialismens liv vi ställs inför. Monotonin och förutsägbarheten tär och för att stå ut finner vi vår tillflykt i naturen. Naturen präglas ju, som människans skapade motsats till civilisationen, av allt det civilisationen inte står för. Oförutsägbarhet, kaos om än i något ordnad form. Fjärilar landar och lyfter tillsynes godtyckligt från grässtrån, humlor byter blommor i sin jakt på nektar. En hare passerar plötsligt genom skogsbrynet och en bit bort skäller en råbock. Inget av detta har människan direkt inflytande över och samtidigt har detta naturliga inget inflytande över henne. I naturen är hon fri - fri från tider att passa, arbetsmoment att utföra, plikter att uppfylla. Den skenbara oordningen lockar, ger spänning åt en i övrigt förutsägbar och tråkig tillvaro. Naturen är den materiella världens svar på fritiden, hyllad och lovordad för sin spontanitet och sina hälsofrämjande egenskaper i skarp kontrast till arbetets och civilisationens tvångströja.

Så till knäckfrågan: Gör detta naturen god? Påståendet från smörpaketets insida hävdar alltså att naturen, som måste definierats som motsats till civilisationen, innehar vissa specifika, inneboende egenskaper. Men kan något som endast är en mänsklig konstruktion verkligen sägas besitta egenskaper i sig självt? Svaret torde vara nej, eftersom endast individer med handlingsförmåga står i begrepp att utföra goda handlingar och på så vis bli ”goda”. Lägg därtill att naturen objektivt sett inte är en enhet utan ett samspel av miljoner arter och exemplar av levande växter och djur och epitetet ”godhet” blir än mer långsökt i sammanhanget.

Återigen står svaret på frågan istället att finna hos konstruktören, människan själv. Även om naturen i sig inte kan vara god, kan den uppfattas som det i kontrast till civilisationen. I min värld är detta den enda logiska förklaring till varför naturen dyrkas, så till den milda grad att ett modernt mejeriföretag lyckas ta billiga poänger med den i marknadsföringssyfte. Vi är helt enkelt inte riktigt nöjda med vår tillvaro och i vår misströstan över monotoni och förutsägbarhet flyr vi till naturen. Vad än detta innebär.

 

 

 

// AGCH

 

Kapitalet i det tjugoförsta århundradet

Publicerad 2017-08-19 12:02:00 i Allmänt,

Många är idag de debattörer, politiker och tyckare som vill lägga beslag på frågan om jämlikhet och klassklyftor. Få är det däremot som lyfter frågan från ideologisk nivå - de flesta nöjer sig med att hänvisa till marknadens effektivitet eller kapitalistens profithunger. Thomas Piketty, författare till boken vars titel står som rubrik för detta inlägg, är betydligt mer ambitiös än så.
 
Genom att kartlägga inkomstskillnader och skillnader i förmögenhet över tid, från slutet på 1700- talet till idag, lägger den franske nationalekonomen ett puzzel som kan och bör leda in debatten om skillnader i inkomst och rikedom på nya spår. Det är visserligen lätt överväldigas av datamängder och snirkliga diagram, men bilden som tonar fram är tydligare och mer mångfacetterad än någon annan i sitt slag som åtminstone jag sett. Att han dessutom kompletterar den empiriska undersökningen med ett försök till förklaring som både är logisk och fullt rimlig i verkliga världen gör inte saken sämre.
 
Vi börjar med fakta. Piketty och hans kollegor har sammanställt data över förmögenhet och inkomst för främst Europa och USA för att sedan presentera inkomstnivåerna baserat på var i inkomst-/förmögenhetshierarkin (en trappa från de lägsta till högsta inkomsterna och förmögenheterna) en viss nivå av inkomst/förmöghet befinner sig. För att förstå siffrorna måste ett par begrepp introduceras. Istället för att tala om klasser i traditionell, marxistisk bemärkelse väljer Piketty att tala om percentiler och deciler. Toppercentilen utgörs av den hundradel av befolkningen som tjänar mest respektive har störst förmögenhet, topp decilen är motsvarande tiondel. Piketty undersöker mer konkret hur stor del av nationalinkomsten, alltså summan av arbetsinkomster (lön) och kapitalinkomster (räntor på sparkapital, aktieutdelning, med mera) som tillfaller den rikaste tiondelen respektive procenten av befolkningen. Samma angreppssätt tillämpas på rikedom - alltså hur stor del av ett lands totala kapital (byggnader, mark, aktier, med mera) som ägs av den rikaste tiondelen respektive hundradelen av befolkningen.
 
Skillnaderna i inkomst har enligt Piketty, föga förvånande, varierat över tid. Den procent av befolkningen som tjänade mest i början av 1900- talet tog ungefär 20 % av hela nationalinkomsten i anspråk. Denna andel föll sedan under krigsåren för att sedan öka (kraftigt i USA och Storbritannien, marginellt på den europeiska kontinenten) med start i början av åttiotalet. I USA tjänar den rikaste procenten i relativa tal åter ungefär lika mycket idag som för 110 år sedan. Trenden ser ungefär likadan ut gällanden den rikaste tiondelen av befolkningen, men rörelserna är mindre och andelen av nationalinkomsten förstås större (även om den procent som tjänar mest håvar in en väsentlig del av den inkomststarkaste tionelens lön). Sammantaget har alltså inkomstskillnaderna gått från mycket stora i början av förra seklet till en lägstanivå på 1960- och 1970- talet, för att sedan återigen öka i de flesta länder i den rika världen.
 
Ungefär samma mönster kan urskiljas gällande rikedomen, alltså koncentrationen av kapitalägande. I början av 1900- talet ägde den rikaste tiondelen i de flesta europeiska länder så mycket som 90 % av allt kapital som fanns att äga i ett land. Detta är en extrem siffra, speciellt med tanke på att den rikaste hundradelen till exempel ägde ungefär 70 % av det totala kapitalet i Storbritannien och bara något lägre andel i Frankrike under samma tid (siffrorna går ihop eftersom den rikaste hundradelen ingår i den rikaste tiondelen). Dessa tal sjönk sedan mellan 1914 och 1970, då den rikaste tiondelen i Europa satt på 60 % av allt tillgängligt kapital och den rikaste hundradelen på 20 %. USA:s kurvor ser något annorlunda ut - där var jämlikheten större än i Europa vid seklets början mycket tack vare stora skaror nybyggare - men också där gick ägandekoncentrationen ner mellan 1914 och 1970 för att sedan öka igen. Idag äger den rikaste tiondelen ungefär 70 % av allt som finns att äga i Staterna. Samma siffra för den rikaste hundradelen är något över 30 %.
 
Hur kommer det sig då att inkomst- och förmögenhetsskillnaderna gick ned under första hälften av 1900- talet för att sedan öka? Piketty söker svaren i vad han kallar krafter för divergens och konvergens, alltså krafter som ökar respektive minskar ojämlikhet i inkomst och ägande. Som ni ser ovan är koncentrationen av ägande mer betydande än den av inkomst, varför jag nu fokuserar på den (om ni vill läsa resonemang kring inkomst får ni i fortsättningen söka er till huvudkällan).
 
Enligt Piketty finns tre huvudfaktorer bakom varför ägandekoncentrationen förändras över tid, nämligen skatter, inflation och förhållandet mellan kapitalets avkastning och tillväxttakten. Föga förvånande blir de största förmögenheterna färre och mindre om tuffa kapitalskatter tillämpas. Inflationen är också den ganska rättfram i sin logik - om en tillgångs värde är bestämd som en specifik summa pengar och pengarna minskar i värde måste också tillgången minska i värde och förmögenheten sjunker. Dessa båda faktorer verkar för att minska koncentrationen av ägande.
 
Den tredje, sista och kanske viktigaste kraften är lite lurigare. Kapitalavkastningsgraden, det vill säga den andel av en tillgångs totala värde som kan tas ut i hyra, ränta eller liknande och på så vis ge inkomst till sin ägare utan att denne behöver arbeta, har historiskt sett legat runt 4 %. Om du äger en lägenhet värd en miljon kronor skulle årshyran för lägenheten motsvara 40000 (eller 3333 kronor i månaden efter avdrag för reparationer och underhåll som hyresvärden står för), ett belopp som tillfaller ägaren utan någon motprestation i form av arbete. Tillväxttakten, alltså den hastighet som produktion och därmed indirekt arbetsinkomster växer, har å andra sidan legat kring 1,5- 2 % per år i utvecklade ekonomier.
 
Med en kapitalavkastningsgrad på 4 % och tillväxttakt på 2 % inser vi att de som äger kapital kan förvänta sig högre framtida inkomster än ekonomin i övrigt. Det gör att kapital med tiden växer och koncentreras i förhållande till nationalinkomsten, som ju växer långsammare än kapitalet. Eller med Pikettys egna ord: dåtiden äter upp framtiden, de som redan har får mer medan de som enbart äger sin arbetskraft halkar efter.
 
Att kurvan för ägandekoncentration ser ut som den gör kan åtminstone delvis förklaras genom att tiden mellan 1914 och 1970 präglades både av höga skatter och inflation, som i kombination (och på grund av) kriget och dess materiella förstörelse gjorde att kapitalavkastningsgraden under den perioden var lägre än tillväxttakten. I början av 1980- talet vann inflationsbekämpandet mark som ett av centralbankernas viktigaste mål i hela den rika världen och, än viktigare, den ekonomiska politiken lades om efter nyliberala, marknadsvurmande värderingar. Med lägre skatter och inflation finns inte längre någon motvikt till förhållandet mellan kapitalavkastning och tillväxttakt och ägandekoncentrationen ökar ånyo.
 
Så till sist, vad innebär detta för samhället vi lever i? Piketty svävar lite på moln när frågan diskuteras, men ett par intressanta korn kan ändå hämtas ur boken. Viktigaste av allt är nog ekonomins förhållande till demokratin. Demokrati som vi känner den grundas på meritokratiska ideal. Med detta menas att den som är mest kompetent, har högst kvalifikationer för ett uppdrag också ska utföra det. I den offentliga politiken är väljarna domare och de partier och politiker som uppfattas som mest lämpade att styra får makten. Motsatsen till meritokratin är svågerpolitik och korruption, där makt fördelas efter vilka som är släkt med vilka eller vilka som har störst ekonomiska muskler att muta sig fram med.
 
I vår uppfattning om det meritokratiska idealet ligger att vi bör förtjäna vår inkomst, jobba för mat och uppehälle. Är man rik är det okej om det är en förmögenhet man lagt ner slit och möda på. Men alltfler förmögenheter av årgång 2017 baseras på arv, kapital som genom olikheten "kapitalavkastning > tillväxt" vuxit snabbare än ekonomin och som till slut blivit så koncentrerat att det går att leva på räntan och ändå ha medel kvar att investera. Om detta får fortgå under långa perioder utan att någonting görs riskerar inte bara klyftorna bli enormt stora, utan en av demokratins grundpelare riskerar att mineras. Varför arbeta om man kan leva på räntor? Varför vänta på sin tur om man har tillräckliga medel för att muta sig fram? Varför rösta om makten ändå inte fördelas meritokratiskt? Frågan om revolution berörs nästan inte alls av Piketty men den finns där hängandes över texten, varesig författaren vill det eller ej.
 
 
 
// AGCH
 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela