Dilemmat med gränser

Publicerad 2017-04-22 11:15:35 i Allmänt,

Vi människor är experter på att dela in folk i grupper, sortera individer i fack och sätta stämplar på människor vi aldrig ens träffat. I vissa fall, som till exempel i viss samhällsvetenskaplig forskning, kan det vara en nödvändighet för att överhuvudtaget kunna dra några slutsatser om sakernas tillstånd, men oftast ligger betydligt mer primitiva drivkrafter bakom. Trygghet i grupptillhörighet och en känsla av gemenskap är starka motiv för att sortera och förenkla bland intryck och människor - en förenkling som inte sällan leder till rena felslut.

Ett sedan länge populärt sätt att kategorisera människor är efter nationalitet. Åtminstone sedan människan blev bofast har geografisk tillhörighet och härkomst varit av stor vikt, både av säkerhetsskäl (vi måste försvara ägorna mot inkräktare) och av administrativa orsaker (det här är ditt ansvarsområde, detta är mitt). Av praktiska skäl torde detta sällan ställt till problem längre tillbaka i tiden då de människor som påverkade våra liv var färre och lättare att identifiera, men i dagens globala informationssamhälle ställer det till bekymmer. För att upprätthålla ordning i en stat med välfärdsambitioner måste det finnas gränser som definierar vilka människor som ska åtnjuta de rättigheter och skyldigheter som staten erbjuder respektive kräver. Samtidigt riskerar kategoriserandet av människor vi inte känner och kanske aldrig ens kommer prata med att etablera skadliga uppdelningar och bilder av medmänniskor, bilder som i sin tur tar sig uttryck i diskriminering och rasism. I centrum av frågan står gränsen, såväl fysisk som mental och rättslig.

Fysiska gränser har sedan Sverige 2001 blev en del av Schengenområdet (EU:s passfrihetsområde) varit ett perifert fenomen som återaktualiserades i och med de stora flyktingströmmarna 2015. Gränskontrollerna som infördes för att minska invandringen till landet gjorde att människor utan svenskt pass eller inresetillstånd tvingades vända vid Öresundsbron och finna (o)lyckan på annat håll. Mentala nationsgränser kan å sin sida kopplas till de fysiska men är kanske än mer intimt förknippade med nationalismen, som försöker tilldela människor av viss härkomst en uppsättning (positiva) egenskaper som särskiljer detta folk från övriga. Rättsliga gränser skulle till sist kunna definieras som statsmaktens indelning av människor utifrån vilka individer som lyder under det system av rättigheter och skyldigheter som den offentliga sektorn erbjuder och kräver. Också dessa sammanfaller ibland med de fysiska gränserna meningen att du till exempel är skyldig att följa svensk lag om du befinner dig på svenskt territorium.

Vad finns det då för skäl att upprätthålla kontra bryta ned de nationella gränser som återfinns på så många nivåer i samhället och går det att hitta en kompromiss, en gyllene medelväg där nytta maximeras och skador minimeras?

Som jag varit inne på i tidigare texter på temat har nationsgränser sedan 1800- talet haft en betydligt djupare mening än enbart som administrativ uppdelning mellan länder. Genom nationalromantikens hyllande av vad som ses som nationsspecifika värderingar har gränser byggts upp mellan människor som anses tillhöra respektive inte tillhöra nationen i fråga. Traditionellt har dessa värderingar inte sällan baserats på yttre attribut så som hudfärg, men också mjukare företeelser som språk och det mycket vaga och missbrukade kulturbegreppet har fungerat som markörer för nationalitet.

I särskiljandet mellan landsmän och främlingar byggs en mycket retoriskt behändig konflikt, där motparten döms som annorlunda på oftast helt godtyckliga grunder. Hudfärg, språk och kultur kan, i den mest välvilliga av tolkningar, som bäst beskriva några huvuddrag hos en befolkning, men till att döma huruvida en människa kan vara del i ett samhälleligt kollektiv baserat på humana värderingar och mänskliga rättigheter duger de inte. Här fungerar gränser, speciellt de mentala, som katalysator för uppdelningen mellan ett ”Vi” och ett ”De”, där ”De” alltid är underförstått underställda ”Vi”.

Av alla de nationalistiskt klingande politiska yttringar vi i tider som dessa möter nästan dagligen torde vissa vara mer skadliga än andra. I tal och text där en mycket oklart definierad svenskhet ställs mot islam (tydligt ”ickesvenskt”) finns grogrund för både högerextremt och islamistiskt våld - två fenomen som triggar varandra och som, åtminstone för den högerextrema miljön, är en nödvändighet för att legitimera och upprätthålla dess världsbild. Samtidigt finner nationalismen stöd hos mer slätstrukna politiska hyllningar av den svenska flaggan och andra symboler som den senaste tiden lyfts fram inte minst av Kristdemokraternas och Moderaternas ledningar. Busch Thors tal i Almedalen förra året, som präglades av en känslosam beskrivning av Fosterlandet, innehöll visserligen inga konkreta uppdelningar ”Vi” och ”De” men kan ändå fungera som legitimerande kraft åt grupper med betydligt mer konfliktinriktad retorik och handlande. Det är således svårt att säga vilken effekt olika politiskt nationalistiska yttringar har. Breivik fann stöd hos Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna även om ingendera de närmsta åren innan hans fruktansvärda terrordåd offentligt uttryckt konkreta önskemål att med våld bekämpa för honom främmande människor.

Det finns således starka motiv bakom att minska betydelsen av gränser och då främst mentala sådana, som slår kilar mellan människor som egentligen inte borde skiljas åt. Minst sagt onödiga konflikter och otäcka åsikter finner grogrund i nationalistiska resonemang, där både fysiska och mentala gränser absolut har en roll att spela. Men gränser fyller också en annan, mer praktisk funktion som måste finnas för att ett välfärdssamhälle ska fungera i en globaliserad värld.

För att få en bild av vilken roll gränser spelar i en välfärdsstat anno 2017 kan det vara behjälpligt att ta en titt på en av de mer brännande samhällsfrågorna för tillfället, nämligen asylrätten. Asylrätten finner sin grund i varje människas rätt till ett hem och dräglig tillvaro, så som formulerat i FN:s skrivelser och konventioner som berör ämnet. Denna rätt är universell, men innebär inte att man har rätt att bosätta sig var man vill. Varje människa föds numera på statskontrollerat land, vilket i princip medför någon form av medborgarskap. Detta medborgarskap skulle kunna formuleras som ett samhällskontrakt där individen binds att fullgöra vissa åtaganden (följa lagen, betala skatt och så vidare) i utbyte mot att staten i bästa fall erbjuder militärt och socialt skydd. I denna värld finns det dock stater som inte fullgör sina plikter gentemot befolkningen utan istället förtrycker, förföljer eller på annat sätt bryter mot vad som FN:s konvention om mänskliga rättigheter stadgar. Dessa individer kan inte anses ha en trygg hemvist i sitt hemland och har därmed rätt att söka nytt hem i främmande land.

De människor som av olika anledningar inte kan leva kvar i det land de frånbörjan var knutna till ligger helt i händerna på omvärldens syn på gränser. För att söka asyl behöver man inte sällan söka sig till myndigheter i det andra landet, vilket gör att man måste passera nationsgränsen. När det väl skett är detta landets lagar tillämpliga på individen, och efter ett beslut om uppehållstillstånd gäller skattskyldighet och personen har full tillgång till den offentliga välfärd som staten tillhandahåller. Men för att myndigheterna ska kunna fullfölja sitt åtagande måste de ha kontroll över vilka som befinner sig i landet. På detta lite snåriga vis blir välfärden för människor (mest konkret för asylsökande) beroende av att staten tydligt kan definiera vilka individer som faller under statsmaktens paraply av rättigheter och skyldigheter, och detta låter sig inte göras utan gränser.

I statens verktygslåda för att hålla koll på vilka individer man har ansvar för återfinner vi fysiska gränser, för att hålla reda på vilka individer som befinner sig i landet, och juridiska, som på ett mer detaljerat sätt reglerar individens förhållande till staten. Om staten ska kunna fullgöra sina välfärdsåtaganden gentemot medborgarna skulle den alltså, i den bästa av världar, ha full koll på vilka individer som befinner sig i landet och vilken relation dessa har till staten. Detta torde dock vara förenat med rigorösa gränskontroller, ett medel som också dels används för att inskränka asylrätten i tider av överbelastade myndigheter och dels traditionellt varit ett nationalisternas vapen för att stänga ute människor som inte anses passa in i deras bild av Nationen (eller både och). På så vis kan en stat göda nationalism och bygga mentala murar mellan människor genom att öka kontrollen över de fysiska gränserna, ett samband som delvis förklarar varför gränskontroller är en så het politisk potatis.

Brännande i sammanhanget är alltså det faktum att staten har begränsade resurser och således också måste begränsa sitt ansvar till ett åtagande som dessa resurser räcker till. För att ett land inte självt ska behöva tillhandahålla ett alldeles för stort antal människors välfärd måste gränser finnas, inte för att stänga ute människor utan för att se till att varje stat har möjlighet att fullgöra sitt ansvar gentemot sina medborgare.

Ur dessa resonemang kan vi dra ett antal slutsatser. För det första borde konflikten mellan gränsernas olika ändamål inte behöva vara så stor som den är idag. Om det inte vore för vårt nationalromantiska arv hade vi kanske kunnat hålla isär fysiska och mentala gränser och på så vis kombinerat välfärdsstatens åtaganden med tolerant syn på främlingar. För det andra kan konstateras att både välfärdsstatens åtaganden och asylrätten bygger på systemet med gränser och att vi utan gränserna knappast kunnat upprätthålla välfärdsstaten så som vi idag känner den. I teorin skulle det kanske gå att utforma ett system där helt fri rörlighet och välfärd helt går hand i hand, men det skulle bygga på att de individer som rör sig över gränserna har ungefär samma behov av (och möjlighet att bidra till) den välfärd som tillhandahålls. Så som världen ser ut idag, med ett flertal våldsamma och blodiga konflikter i fattiga och jämfört med Väst underutvecklade samhällen, är det naturligt att många som söker sig hit inte uppfyller det kravet.

Det innebär emellertid inte att det från Västs håll är okej att stänga gränserna. För det första är invandring på lång sikt en nödvändighet för att våra åldrande samhällen ska ha tillräckliga resurser i form av arbete för att kunna upprätthålla en vettig levnadsstandard också för våra gamla i framtiden. De kortsiktiga kostnader som finns för asylinvandring bör således betala sig på längre sikt, varför det kan vara motiverat att ta den kostnaden idag. Lägg därtill att rätten till asyl är universell, vilket innebär att den varken får eller bör kompromissas bort ens av ekonomiska anledningar. Att stänga gränserna för asylinvandring är således ett mycket starkt beslut som inte bör fattas utan djup eftertanke och mycket starka skäl. Sist men inte minst måste vi alltid ha gränsernas mjuka värden i bakhuvudet, eftersom användningen av gränser länge varit och är ett verktyg för nationalistiska och rasistiska krafter. Om vi vill värna ett samhälle där hudfärg och härkomst inte står i vägen för kompetens och samarbete mellan individer bör vi inte göra en för stor sak av våra gränser.

Var finner vi då balansen, den som på ett sunt sätt avgränsar vilka individer staten har ansvar för samtidigt som skadorna av nationalism och främlingsfientlighet hålls nere? Rimligen återfinns den någonstans mittemellan de båda motpolerna av helt stängda och helt öppna gränser, men var exakt är omöjligt att avgöra. Asylrätten sätter åtminstone i teorin en bortre gräns för hur stängt ett land som följer internationell lag kan vara, men de senaste åren har tydligt visat att internationell rätt är en alltför svag kraft i världen idag. För mig personligen fäller till slut de i pengar omätbara kostnaderna av diskriminering och illa behandling på grund av rasism och extrem nationalism avgörandet – ett samhälle byggt på lika och mänskliga rättigheter kan inte vara slutet mot omvärlden.

 

När nationalismens politiska inflytande ökar kan det ibland vara skönt att ställa sig rakt motsatt sida och sjunga ut sin ståndpunkt i en låt. Här en alldeles ypperlig sådan - Nationalist av Mimikry.

 

 
 
 
// AGCH
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela