Tankar i höstmörkret

Publicerad 2016-10-29 21:10:11 i Allmänt,

Snart ligger alla löv på marken och träden står nakna i vinden. Snart, inte riktigt än, ska vintern vara här med kyla och snö och svepa in stad och land i sin vita dräkt. Just den här tiden på året, den när hösten kulminerar och långsamt blir vinter är min reflektionstid. Inte för att jag tänker klarare tankar så här års (det är nog snarare tvärt om) utan för att de mörkare dagarna och de färgglada löven på marken får mig att stanna upp. Oftast blir det mest frågor av tankarna, frågor som jag sedan lämnar att ruttna på trottoaren likt de löv som redan ligger där, men vissa tar jag upp.
 
En sådan är tanken om dåtiden. Hur påverkas vi egentligen av vår personliga historia, av personer som kommit och gått i livet och som lämnat spår men som inte finns kvar? Och hur skapar och bevarar vi minnen, minnen som sedan bestämmer hur dåtiden bedöms och värderas? När dagarna blir kortare och kortare längtar i alla fall jag ibland tillbaka till gamla svunna dagar; när vi i sexan skrev spökhistorier under levande ljus, när vi i nian efter en kort vandring genom slask och snö samlades i skolans fritidsrum och spelade kort eller de där sommardagarna på mellanstadiet som spenderades med bad och fotboll. Och så de lite jobbigare ämnena förstås; människor jag inte behandlat som jag vill och andra tärande tankar.
 
Det här är saker som kan äta upp en om man inte passar sig. Om det är för att förhindra just detta eller inte vet jag inte, men jag har hur som helst i höstfunderingarna kommit fram till en viktig slutsats för de nostalgiska dagdrömmarna. För att inleda resonemanget med en klyscha: Det går inte att leva i dåtiden, vi måste leva för dagen.
 
Människor är komplicerade varelser. Vi tar in intryck med hörsel, syn, känsel och doft varefter hjärnan skapar sig en bild där alla dessa passar in. Snabbt exempel. I måndags lagade jag och Sara paj. Nu visste ju jag att vi gjorde det, men att så verkligen var fallet bekräftas av ögonen som såg skalet, broccolin i äggstanningen och tomaterna. Från näsan kom signaler om varmt smör, oliver och kokande mjölk och hörseln tog in det puttrande ljudet som formen gjorde ifrån sig när ugnsluckan öppnades. Allt detta läggs så ihop för att skapa en bild av vad vad vi egentligen åt den där tisdagkvällen.
 
Så här i efterhand har jag på rak arm ändå svårt att minnas exakt vilket intryck just den pajen gjorde på mig. Istället bygger hjärnan en bild av pajen med hjälp av gamla erfarenheter av liknande situationer relevanta för just detta händelseförlopp. Och så är det med allt. Minnet är inte något som präntas in i oss och som sedan förblir oförändrat. Istället försvinner lite, ersätts med byggstenar hjärnan tycker passar och så förnyas det om och om igen.
 
När det kommer till minnen långt tillbaka får det vissa konsekvenser. Inte sällan förenklar i varje fall jag händelseföropp och får dem att se mycket klarare ut i minnet än de var i verkligheten. De situationer jag idag kan drömma mig tillbaka till var antagligen betydligt mer nyanserade än jag kommer ihåg dem. Hjärnan väljer och vrakar bland ingredienserna och plockar russinen ur kakan. Jag minns mellanstadietiden som bekymmerslös men vet ju att jag också då hade läxor med mera som hängde över mig. Om man till det lägger att tidsresande än så länge inte är möjligt tycks det inte tjäna någonting till att försvinna i dagdrömmar - även om det skulle gå att åka tillbaka hade det förmodligen ändå inte varit så fantastiskt man tänker sig.
 
Ett liknande resonemang kan föras kring det högst komplicerade ämnet gamla relationer. Även om det lyckligtvis var mycket länge sedan jag brottades med jobbiga kärleks- eller vänskapsrelaterade ämnen är det ändå något som jag kan undra över; hur mår egentligen den där gamla vännen idag, hur gick det sen och var det något jag kunde gjort annorlunda? Återigen måste man nypa sig i armen och fråga sig, vem är det jag minns? Nu menar jag inte att man inte ska söka upp gamla kompisar och vänner om man vill det, för det kan vara väldigt givande. Om man däremot förväntar sig att dessa personer ska vara precis som de var för tio år sedan, då lär man ta fel. Den person som min hjärna byggt upp under alla dessa år är med all sannolikhet inte den jag i sådana fall möter. Här måste vi tillämpa någon slags ödmjukhet inför livet - vi väljer alla våra stigar, separeras, möts och separeras igen men gemensamt har vi att vi aldrig är densamma som igår. 
 
Detta var för mig en väldigt bra insikt. Att inte kunna lita på sitt omdöme kan låta som något dåligt, men i mitt fall är det tvärt om. Om tanken kan tas med en nypa salt, om minnena kan antas vara vridna åt det håll min hjärna önskar, då kan jag också hitta ett glapp mellan mig själv och min historia. Det innebär inte att jag inte tar ansvar för sådant som hänt eller för den delen frikopplar mig från mina minnen, utan att jag för mig själv erkänner att vissa saker kan och bör man inte göra något åt idag. Det tillhör det förflutna, ett förflutet som alla inblandade (inklusive jag själv) förmodligen lämnat bakom sig.
 
Däri finner jag lugn. Med historien på lagom avstånd är det lättare att (och här kommer klyschan igen) leva för dagen. Oftast är det trots allt det som behövs, speciellt när tillvaron i mångt och mycket består av studier eller andra göromål som i princip bara pågår i huvudet. Att ha fokus på det som händer "just nu" blir högst avgörande för att något ska fungera överhuvudtaget.
 
Så går alltså mina funderingar så här bland alla färgglada höstlöv. Långt ifrån nuet och studierna kanske vän av ordning säger med eftertryck och jag kan bara instämma - ibland vore ett sådant här inlägg bättre oskrivet. Men i tentapluggstider lever jag på det konkreta skapandet, på de texter som blir till och blir kvar på papper (eller liknande). Kontrasten kunde inte vara skarpare till den läsning som endast syftar till att driva upp poängen på tentabladet till en godkänd nivå och som endast lämnar spår i huvudet mitt. Därför spelar skrivandet en väldigt viktig roll för mig, oavsett ämne eller tema. 
 
Återstår bara att önska alla en fortsatt trevlig lördagkväll. Ha det så gott!
 
 
// AGCH
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela