Tankar i höstmörkret

Publicerad 2016-10-29 21:10:11 i Allmänt,

Snart ligger alla löv på marken och träden står nakna i vinden. Snart, inte riktigt än, ska vintern vara här med kyla och snö och svepa in stad och land i sin vita dräkt. Just den här tiden på året, den när hösten kulminerar och långsamt blir vinter är min reflektionstid. Inte för att jag tänker klarare tankar så här års (det är nog snarare tvärt om) utan för att de mörkare dagarna och de färgglada löven på marken får mig att stanna upp. Oftast blir det mest frågor av tankarna, frågor som jag sedan lämnar att ruttna på trottoaren likt de löv som redan ligger där, men vissa tar jag upp.
 
En sådan är tanken om dåtiden. Hur påverkas vi egentligen av vår personliga historia, av personer som kommit och gått i livet och som lämnat spår men som inte finns kvar? Och hur skapar och bevarar vi minnen, minnen som sedan bestämmer hur dåtiden bedöms och värderas? När dagarna blir kortare och kortare längtar i alla fall jag ibland tillbaka till gamla svunna dagar; när vi i sexan skrev spökhistorier under levande ljus, när vi i nian efter en kort vandring genom slask och snö samlades i skolans fritidsrum och spelade kort eller de där sommardagarna på mellanstadiet som spenderades med bad och fotboll. Och så de lite jobbigare ämnena förstås; människor jag inte behandlat som jag vill och andra tärande tankar.
 
Det här är saker som kan äta upp en om man inte passar sig. Om det är för att förhindra just detta eller inte vet jag inte, men jag har hur som helst i höstfunderingarna kommit fram till en viktig slutsats för de nostalgiska dagdrömmarna. För att inleda resonemanget med en klyscha: Det går inte att leva i dåtiden, vi måste leva för dagen.
 
Människor är komplicerade varelser. Vi tar in intryck med hörsel, syn, känsel och doft varefter hjärnan skapar sig en bild där alla dessa passar in. Snabbt exempel. I måndags lagade jag och Sara paj. Nu visste ju jag att vi gjorde det, men att så verkligen var fallet bekräftas av ögonen som såg skalet, broccolin i äggstanningen och tomaterna. Från näsan kom signaler om varmt smör, oliver och kokande mjölk och hörseln tog in det puttrande ljudet som formen gjorde ifrån sig när ugnsluckan öppnades. Allt detta läggs så ihop för att skapa en bild av vad vad vi egentligen åt den där tisdagkvällen.
 
Så här i efterhand har jag på rak arm ändå svårt att minnas exakt vilket intryck just den pajen gjorde på mig. Istället bygger hjärnan en bild av pajen med hjälp av gamla erfarenheter av liknande situationer relevanta för just detta händelseförlopp. Och så är det med allt. Minnet är inte något som präntas in i oss och som sedan förblir oförändrat. Istället försvinner lite, ersätts med byggstenar hjärnan tycker passar och så förnyas det om och om igen.
 
När det kommer till minnen långt tillbaka får det vissa konsekvenser. Inte sällan förenklar i varje fall jag händelseföropp och får dem att se mycket klarare ut i minnet än de var i verkligheten. De situationer jag idag kan drömma mig tillbaka till var antagligen betydligt mer nyanserade än jag kommer ihåg dem. Hjärnan väljer och vrakar bland ingredienserna och plockar russinen ur kakan. Jag minns mellanstadietiden som bekymmerslös men vet ju att jag också då hade läxor med mera som hängde över mig. Om man till det lägger att tidsresande än så länge inte är möjligt tycks det inte tjäna någonting till att försvinna i dagdrömmar - även om det skulle gå att åka tillbaka hade det förmodligen ändå inte varit så fantastiskt man tänker sig.
 
Ett liknande resonemang kan föras kring det högst komplicerade ämnet gamla relationer. Även om det lyckligtvis var mycket länge sedan jag brottades med jobbiga kärleks- eller vänskapsrelaterade ämnen är det ändå något som jag kan undra över; hur mår egentligen den där gamla vännen idag, hur gick det sen och var det något jag kunde gjort annorlunda? Återigen måste man nypa sig i armen och fråga sig, vem är det jag minns? Nu menar jag inte att man inte ska söka upp gamla kompisar och vänner om man vill det, för det kan vara väldigt givande. Om man däremot förväntar sig att dessa personer ska vara precis som de var för tio år sedan, då lär man ta fel. Den person som min hjärna byggt upp under alla dessa år är med all sannolikhet inte den jag i sådana fall möter. Här måste vi tillämpa någon slags ödmjukhet inför livet - vi väljer alla våra stigar, separeras, möts och separeras igen men gemensamt har vi att vi aldrig är densamma som igår. 
 
Detta var för mig en väldigt bra insikt. Att inte kunna lita på sitt omdöme kan låta som något dåligt, men i mitt fall är det tvärt om. Om tanken kan tas med en nypa salt, om minnena kan antas vara vridna åt det håll min hjärna önskar, då kan jag också hitta ett glapp mellan mig själv och min historia. Det innebär inte att jag inte tar ansvar för sådant som hänt eller för den delen frikopplar mig från mina minnen, utan att jag för mig själv erkänner att vissa saker kan och bör man inte göra något åt idag. Det tillhör det förflutna, ett förflutet som alla inblandade (inklusive jag själv) förmodligen lämnat bakom sig.
 
Däri finner jag lugn. Med historien på lagom avstånd är det lättare att (och här kommer klyschan igen) leva för dagen. Oftast är det trots allt det som behövs, speciellt när tillvaron i mångt och mycket består av studier eller andra göromål som i princip bara pågår i huvudet. Att ha fokus på det som händer "just nu" blir högst avgörande för att något ska fungera överhuvudtaget.
 
Så går alltså mina funderingar så här bland alla färgglada höstlöv. Långt ifrån nuet och studierna kanske vän av ordning säger med eftertryck och jag kan bara instämma - ibland vore ett sådant här inlägg bättre oskrivet. Men i tentapluggstider lever jag på det konkreta skapandet, på de texter som blir till och blir kvar på papper (eller liknande). Kontrasten kunde inte vara skarpare till den läsning som endast syftar till att driva upp poängen på tentabladet till en godkänd nivå och som endast lämnar spår i huvudet mitt. Därför spelar skrivandet en väldigt viktig roll för mig, oavsett ämne eller tema. 
 
Återstår bara att önska alla en fortsatt trevlig lördagkväll. Ha det så gott!
 
 
// AGCH
 
 

Försvarsministerns föreläsning

Publicerad 2016-10-21 17:51:47 i Allmänt,

För bara fem minuter sedan lämnade jag salen där Peter Hultqvist, Sveriges försvarsminister, har haft en föreläsning. En genomgång av säkerhetsläget i världen och norra Europa föregick en lite längre genomgång av den förda politiken. Några intressanta saker att lägga märke till:
 
Av försvarsministerns tal att döma är Sverige inte formellt på väg in i NATO, vilket jag tycker är bra. Även om alliansfriheten kanske inte är vad den varit håller det spänningen i Östersjöområdet nere, vilket torde vara en positiv sak.
     Försvarsministern talade också en del om fundamenten för svensk säkerhetspolitik. Han nämnde här internationell rätt och att den måste ligga till grund för de ställningstaganden som görs i säkerhetspolitiken. Detta måste också anses sunt; det som är fastslaget i internationell rätt ger en tydlig fingervisning om var eventuella hot finns och vilka problem världen står inför. Att på det viset ha en någorlunda objektiv vägvisare ger tyngd till den politik som förs och skapar förtroende för försvarspolitiken.
     Talet kretsade ganska mycket kring uppbyggnaden av det svenska försvaret, vilket man kan ha olika åsikter om. Man kan dock inte klandra försvaret för att försöka svara upp mot de territoriella kränkningar som Ryssland gjort sig ansvariga för. Däremot saknade jag i mångt och mycket resonemang kring vad en eventuell, långsiktig kapprustning skulle kunna innebära i norra Europa. Hultqvist uttryckte dock en förhoppning om att situationen lugnades ner. Kanske kände han sig tvungen att säga det, men det lät ärligt.
     På frågestunden efteråt var flertalet åhörare mycket konfrontationsinriktade. Frågorna, inte alla men vissa, grundades på konspirationsteorier och väldigt tillrättalagda förhållanden ur verkligheten. Försvarsministern bemötte alla dessa frågor seriöst, med god ton och med substans i svaren. Jag måste säga att jag är imponerad över tålamodet och disciplinen hos Hultqvist, som faktiskt gjorde ett mycket starkt intryck på mig på denna punkt. Det känns bra att försvarsministern inte raljerar eller förminskar enskilda individer för då torde han se världen med någorlunda öppna och vakna ögon. Tummen upp där, en förebild i ett politiskt landskap alltmer präglat av känslor!
 
Detta är mina korta reflektioner efter en ganska kort men innehållsrikt och givande föreläsning. Att gå på universitet och kunna lägga upp planering och tid för sig själv är inte så dumt, speciellt inte nära det innebär att man får möjligheter som denna. Om någon timme ska jag, som om föreläsningen inte var nog, på mitt första releaseparty, då vi uppmärksammar att Utrikespolitiska föreningen i Göteborgs magasin Utblick kommit ut för tredje gången i år. Där har jag bidragit med en artikel. Hela tidningen finns på nätet och jag kan varmt rekommendera den om någon form av politiskt intresse finns. Hoppas ni har det fint i höstmörkret och ta hand om er!
 
 
 
// AGCH
 

Språkliga klyftor

Publicerad 2016-10-16 18:20:00 i Allmänt,

Radion har stått på under i princip hela dagen idag. Nyheter, På minuten och en lång kulturdokumentär har hunnits med, varav det sistnämnda är något ovan lyssning. Att det är så beror delvis på att jag tycker många kultur program är väldigt pretentiösa i sitt sätt att beskriva världen, något som mycket väl kan sägas om också denna. En mycket spretig historia om en amerikansk 1920-talsmodell som tydligen var USA:s första supermodell. Här blandas mängder av perspektiv, vissa mycket intressanta, men gemensamt är att språket hela tiden är svävande. Det är bitvis svårt att hänga med, vilket beror både på de tvära kasten och ordvalen som aldrig formas för att landa direkt hos åhöraren.
     Komplicerade förhållanden måste få beskrivas. Så sker också, men ibland går sökandet efter klyftiga formuleringar och pittoreska beskrivningar för långt. Stora delar av kulturprogrammen på P1 är i mina öron avståndstagande från den "vanliga" lyssnaren, som om man vill visa den fina kulturbegåvning som skiljer kulturarbetare från allmänheten. Problemet är emellertid inte endast SR:s kulturredaktions utan återfinns på många håll i samhället. En i träsket nedgången bransch är den akademiska, där fina ord ibland (eller ganska ofta) i min mening överanvänds. Om det beror på att man vill trycka ihop texten till max eller visa sin status i språket låter jag vara osagt, men det bidrar till att vidga klyftan mellan allmänhet och forskning.
     Vad får då detta för konsekvenser för samhället i stort? Flera företeelser och händelser den senaste tiden tyder på att allmänheten tappar förtroende för det som anses vara samhällets elit. Forskare och kulturarbetare på centrala positioner anses sakna vanligt folks perspektiv, något som märks i politiken. Trump har kommit dit han gjort mycket på grund av sin kritik av den politiska och ekonomiska eliten. I kampanjandet innan Brexit sade en lämna-förespråkare att folket tröttnat på experterna och gå sin egen väg. Att forskning och statsradio tillämpar ett språkbruk som ibland kan te sig otydbart kan inte sägas underlätta för att bygga förtroende mellan olika grupper i samhället.
     Förtroende behövs mer än någonsin. Globaliseringen ställer stora krav på beslutsfattandet som är mer komplicerat än någonsin. Samtidigt beror samhällets utveckling på att vi klarar av att hantera dessa utmaningar. Flyktingfrågan löses inte på nationell nivå, så inte heller fattigdom, globala inkomstklyftor eller klimatet. Häri finner vi lite av en paradox; samtidigt som världens förhållanden kräver globala beslut som vilar på kunskap och insikt tycks förtroendet hos väljarkåren för beslutsfattare minska. Globaliseringen kan dessutom bidra till fenomenet - det är svårt att se varför beslut som fattas på andra sidan jorden ska vara legitima hos mig.
     Lösningen på problemet kan inte vara att helt mota bort politiken från den globala arenan. Rättmätig kritik kan visserligen riktas mot till exempel EU där detaljstyrning av lagar blir till dumhet när samma lagstiftning ska gälla i länder med fundamentalt olika förutsättningar, men det finns som sagt frågor som inte löses nationellt. Att Public service och delar av den akademiska världen ter sig frånvänd den vanliga medborgaren underlättar således inte. Men om språket är en del av problemet måste det också vara en del av lösningen. En medvetenhet om vilka ord som används och i vilka sammanhang skulle kanske vara ett steg på vägen. Jag önskar att kulturredaktionen på P1 lyssnar på sina program förutsättningslöst, sätter sig in i lyssnarens situation och kanske ser att det ibland kanske blir lite för flummigt. Ett folkligt berättande skapar allmänbildning och det förtroende som så väl behövs nu.
 
Livet i kampingstugan utanför Lerum knatar på som vanligt. Visserligen tycker jag att studierna ibland blir för abstrakta, att jag inte riktigt ser vad jag gör om dagarna, men internationell ekonomi är i alla fall intressant. När böckerna inte slukar min uppmärksamhet försöker jag skriva på en berättelse som långsamt börjar ta form, sticka eller ta mig ut på en springtur. Träningen har blivit lite lidande sedan skolan började eftersom förra kursen kändes så stressig, men nu kanske jag äntligen börjat komma igång igen. Det finns dock tillfällen då annat än träning prioriteras. När man kommer hem en sen fredagseftermiddag, trött och utsliten, då finns det inte mycket som slår en bit mat följt av vila. Har man riktigt tur kanske det också finns en skottsk stout i kylen, det förgyller alltid tillvaron!
    
Hoppas ni mår fint och att höstmörkret inte smittar av sig på sinnesstämningen. Ha det så bra! :)
 
 

Morgonsol

Publicerad 2016-10-07 14:19:11 i Allmänt,

Morgonens första sol vräker in genom fönstret och sköljer över frukostbordet. Sara och jag lägger upp helgen över en kopp kaffe. En lektion idag, men jag är ledig och ska åka nu på förmiddagen. Blåbärsfil och äggmacka slinker ned och lägger sig som bomull i magen, mjukt och lent på samma gång. Jag sitter kvar och tömmer min tallrik medan Sara gör sig klar och går mot tåget.

Nog ska jag sätta mig att plugga en stund efter frukost? Det är inte alltid suget uppstår så spontant och de tillfällena måste man ta vara på. Faktum är att internationell ekonomi är väldigt intressant, med den ständiga kopplingen till omvärlden och tillståndet på jorden. Med föreläsningsanteckningarna från gårdagens session framför mig börjar jag skissa på ett diagram över handelns konsekvenser vid imperfekt konkurrens. Det visar sig att företag med stordriftsfördelar tjänar på handel på kort sikt, medan samhället vinner på lång. Ett gott resultat, men hur bra marknaden egentligen fungerar råder det delade meningar om.

Jag skjuter undan skrivhäftet och tar upp miljöekonomiboken. Det är spännande läsning om olika styrmedel och dess effektivitet, om rättvisa och fördelning vid olika handlingsalternativ. Ännu en skrift som bekräftar planekonomins ineffektivitet, bristerna hos control and command. Marknadens överlägsenhet modifierad. Kvoter ålägger endast företagen att betala utsläppsminskningen, medan avgifter och skatter belastar företagets sammanlagda påverkan på miljön. Rätt utformning på skatten skiftar marknadens prisuppfattning och hjälper den att minska utsläpp till samhälleligt nyttig mängd. Var och en betalar sin rättfärdigade del.

Till minnes drar jag torsdagens föreläsning. Flytt av verksamhet och kapital utomlands kallas offshoring, något som kan uppstå om kostnader skiljer sig fundamentalt åt mellan länder. Miljöskatter till exempel. Konsekvensen enligt specifika faktormodellen är på kort sikt är att lönerna sjunker samtidigt som avkastningen på kapital ökar i det land som skickar produktion utomlands. Jag tänker på Trump och Brexit, på de begynnande skattekrigen och ökande globala motsättningar trots överenskommelsen i Paris. Om miljöfrågan ska lösas skattevägen måste skattesatserna jämnas ut globalt. Annars hittar vi snart vartenda profithungrigt, nedsmutsande företag på Irland samtidigt som Trump sitter tryggt i Vita Huset på en kontorsstol med fötterna på skrivbordet och njuter medan den amerikanska arbetaren ser sina relativa inkomster sjunka jämfört med överklassens. Det är den makthungriges levebröd.

I bibeln om internationell ekonomi (min kursbok är 900 sidor tjock) finner man dock en mängd annan hoppfull information. Heckscher- Ohlins modell visar hur migration inte påverkar lönen på lång sikt samtidigt som ekonomins produktivitet ökar. Jag vet, det är bara en modell men i morgonsolens ljus blir det en punkt att glädjas åt. Att miljö och migration torde vara tätt sammanlänkade i framtiden gör frågan mer än relevant och jag ser framför mig hur mänskligheten flyr stigande hav i brist på globala miljöskatteregler. I Sverige kan dessa klimatförändringens migranter anställas stordriftsbranscher som finner efterfrågan och tillväxt i globala marknader. Konkurrensen går samhällets ärenden och trycker ner de monopolvinster som uppstår på kort sikt, produktdifferentiering skapar valfrihet. Men vad är valfrihet i en värld där alla affärer står under vatten? Globala avgifter på utsläpp löser mijlöfrågan, men Irland vill ha lägst bolagsskatt och så går det runt, runt, runt.

Trots den givande läsningen tar långsamt musikens toner över. Jag kommer på mig själv med att lyssna mer på basen i Flogging Mollys låtar än på de stycken om samhällsekonomiskt smart miljöpolitik som ögonen tar del av framför mig. Långsamt tynar marginalkostnader och samhällsnytta bort och ersätts av David Kings hesa stämma. Ibland måste man ta en paus. Jag lägger undan boken och slår på mitt DS. Dit flyr jag när världen runt omkring kryper mig in på skinnet, när väggarna av problem och utmaningar kommer närmre, centimeter för centimeter. Då byter jag tillvaron mot en fiktiv verklighet där det största bekymret är om mina potions ska räcka till nästa stad och om Poliwhirl ska lära sig Mud Shot eller inte. Där kan jag vila huvudet i några minuter och samla kraft inför nästa rond med nyhetsrapportering och internationell ekonomi.

Medan Poliwhirl går upp i level 33 har tankarna återigen letat sig tillbaka till handelspolitiken och dess konsekvenser. Jag väljer på tio olika sorters kakor på caféet och köper thailändsk grytbas (”mild” sådan, den starka torde vara gift) i affären och det trivs jag med. Jag får en liten summa pengar från CSN varje månad för att studera och mina besparingar räcker längre. Det är inte staten som betalar utan svenska företag. Drygt 50 % av Sveriges BNP går på export. Häri ligger ämnets skönhet. Trots växande klyftor debatterar vi nu hur kakan ska fördelas, ett ofantligt lyxproblem om du frågat Christina och Karl-Oskar i Wilhelm Mobergs böcker.

Med rytmen av musiken fast i muskler och leder lägger jag mitt DS ifrån mig och blickar ut över rummet. Disken fixar inte sig själv och det vore skönt om den var klar innan avfärd. Med diskborsten snabbt svepandes över porslinet står snart allt på sin plats i hyllorna igen och jag sätter mig ner på stolen. Känslan av att vara klar med något är så skön, men den infinner sig sällan. Så mycket finns att göra som aldrig blir färdigt, där jag själv har så lite inflytande och är så beroende av andra. Jag finner tröst i de böcker som ger mig verktyg att tolka världen och i de samtal med människor som slutar i rungande skratt eller skarpa slutsatser. I tryggt sällskap.

Ikväll är det kalas hos mina längsta och kanske bästa vänner. Hos dem finner jag ro, liksom jag gör i böckerna, i det ljus höstlöven reflekterar och i skuggan under dess grenar. Jag tar några skuttande danssteg till de sista tonerna och hör låten långsamt ebba ut i tystnad. Med hopp om livet lägger jag hörlurarna bredvid den kära krukväxten på bordet och gör mig i ordning inför avresa. Det kommer bli en bra dag.

 

 
 
 
// AGCH
 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela