Individens möte med Kapitalet – om beroendeförhållanden i marknadsekonomin

Publicerad 2016-11-19 21:32:50 i Allmänt,

I tider av avtalsförhandlingar och eventuella Idol-strejker drevs jag häromdagen till att fundera över vilka förhållanden som finns i ekonomin, hur de olika aktörerna beter sig och varför. Hur kom det sig till exempel, att de första sammanslutningar som bildades för att skydda individen mot stora fabrikörer och kapitalägare var fackförbund och inte konsumentsammanslutningar? Svaret kan ses som en självklarhet, förhållandena i fabrikerna var mer alarmerande än torghandeln, men en mer utförlig förklaring pockar på. Här är mina tankar kring ämnet.

Längs Storgatan i Ulricehamn ligger butikerna på rad. Här finns allt ifrån heminredning till vitvaror, från leksaker till caféer. Alla visar de i skyltfönster och på reklamskyltar sin bästa sida, i hopp om att en kund ska hitta in till lokalen. Det är en tuff situation för försäljaren; långt ifrån alla väljer vägen in genom deras dörr och än färre går därifrån med uträttat köpeärende. Konkurrensen mellan butikerna är också bitvis hård – när fyra caféer tampas om samma kunder gäller det att vara med.

De förbipasserande på gatan har samtidigt ett mycket stort utbud av potentiella konsumtionsmöjligheter. Vi kan välja och vraka bland vaser och legoförpackningar, smörgåsar och salladstallrikar. Vi köper förhoppningsvis endast det som behagar oss och lämnar resten ståendes i butikshyllan.

Anledningen till att butikerna bjuder ut sina varor och tjänster till försäljning och anledningen till att vi tar oss ned till Storgatan, är att vi vill skapa nytta. Nytta är ett i sammanhanget lite luddigt begrepp. Med det vill (i varje fall nationalekonomer) säga att anledningen till att en transaktion utförs, ett köp, är att nyttan av köpet för parterna blir större i det fall köpet blir till än om det förblir ogjort. Man kan se det så här; om affärsinnehavaren tjänat på att inte bjuda ut varan till försäljning hade denna aldrig sålt den och om kunden funnit pengarna som en vara kostar mer värda än själva varan hade kunden aldrig gått till kassan och betalat. På så vis menar ekonomer att varje köp som uppkommer på frivillig basis skapar nytta, ett mervärde som kommer både näringsidkare och konsumenter tillgodo.

I affären eller vid försäljningsstället finner vi alltså ett mycket viktigt förhållande för vår ekonomi. Mötet mellan konsument och näringsidkare är det första och minst kontroversiella mötet mellan individ (konsument) och kapitalet (näringsidkare, producent) som jag tar upp.

Anledningen till att mötet näringsidkare – konsument är förhållandevis okontroversiellt är att bollen här till stor del ligger hos individen, inte hos kapitalet. En affärsinnehavare är beroende av sina kunder för att överleva och måste därför, för att vinna kampen om konsumtionskronorna längs Storgatan, göra allt i sin makt för att erbjuda det kunden vill ha. Samtidigt som varje affärsinnehavare är beroende av kunden för att överleva, har kunden en mängd möjligheter som förmodligen tillfredsställer dennes behov. Den genomsnittliga kunden är med stor sannolikhet ganska likgiltig till att köpa i princip samma skjorta på Lindex eller HM, vilket i det här förhållandet gör affären mer beroende av kunden än vad kunden är beroende av just den affären.

Konsekvenser blir ett för individen ganska oproblematiskt förhållande till kapitalet. Här svarar kapitalet för ett stort utbud, där varje individ någorlunda fritt kan välja och välja bort det som inte passar. Resonemanget bygger på att varje individ har ett stort utbud av varje vara, vilket med vissa undantag i form av monopolliknande branscher är sant. Här är det alltså ytterst individerna, objektet som tar ställning till kapitalets utbud, som kan utöva påtryckningar och som genom konkurrensens prismekanismer redan har ett relativt övertag i mötet mellan näringsidkare och konsument. Det finns alltså, med ett fåtal undantag, mycket lite att vinna på för individer att gå samman i konsumentsammanslutningar eller liknande, den makten ligger redan vid deras fötter.

Längre bak i den så kallade värdekedjan, i ett skede som infinner sig långt innan varorna når butikshyllorna på Storgatan i Ulricehamn, finner vi vårt andra möte mellan kapitalet och individen. Vi befinner nu oss i produktionen, ett annat mycket avgörande ögonblick i en marknadsekonomi. Det är här välståndet konkret skapas, det är detta vi debatterar om i valrörelser och det är detta SCB mäter med sina BNP-siffror. Och här ser utgångspunkterna helt annorlunda ut jämfört med i butikslokalen.

Om Storgatan i Ulricehamn är fylld av diverse konsumtionsmöjligheter är alternativen i valet av arbetsplats betydligt mer begränsade. Individen kan inte enbart stappla in på ett kontor och begära anställning (som den kan i motsvarande köpesituation) utan det redan mindre antalet arbetsplatser begränsas ytterligare av kvalifikationskrav med mera. De jämfört med butiker färre antalet arbetsplatser och det faktum att varje individ i princip måste ha ett jobb stärker kapitalets förhandlingsmöjligheter avsevärt på den så kallade arbetsmarknaden jämfört med varumarknaden. Om förhållandet dras till sin spets kan det illustreras av den lilla bruksorten på 1930-talet, där ett helt samhälle försörjdes av en enda arbetsgivare. Då arbetsgivaren visste om att individen hade få möjligheter att hitta jobb någon annanstans (flytta var oftast inte att tänka på) och att andra individer mer än gärna gjorde dennes jobb kunde arbetsgivaren pressa ned lönen i sådan omfattning att individen bara precis kunde leva på den. Detta gäller generellt på arbetsmarknaden, om än i mindre omfattning. Med begränsat antal arbetsplatser och stora kostnader förknippade med att flytta finner sig kapitalet i detta möte med individen i en avsevärt bättre maktposition.

Följderna av detta ser vi också dagligen. På TV ser vi det i klandervärda avtal i Idol och sträcker vi oss utanför landets gränser finner vi exempel i tygproducerande länder som Bangladesh. I hopp om bättre framtid flyttar där människor in till städerna, där fabriksjobb väntar de flesta. Fabrikörerna, alltså kapitalet, vet dock om att individen måste försörja sig och det förhållandevis lilla antalet arbetsplatser gör att man lyckas hålla nere priset på arbete. Samma mekanism håller nere priserna på de färdiga varorna; som nämnts ovan kan individerna på motsvarande sätt spela ut affärer mot varandra och på så vis pressa ner priset.

I det kapitalistiska systemet kan vi alltså tänka oss finna två huvudsakliga arenor för möten mellan individen och kapitalet. Den ena återfinns i butikslokaler och på torg och där är kapitalet i större utsträckning beroende av individen än tvärt om. Motsatt förhållande råder i produktionen, där individen ofta är mer beroende av ett arbete än vad fabrikören är beroende av just den arbetaren. Av detta drar vi slutsatsen att det alls inte är konstigt att fackföreningar, alltså sammanslutningar av individer inom produktionen som syftar till att utjämna de ojämna maktförhållanden som från början råder, bildats istället för olika konsumentgrupper. Individens relativt sett svaga ställning inom produktionen är också anledningen till att arbetsplatsen, inte torget, blivit slagfält i kampen mellan socialism och kapitalism.

Som avslutning brukar det vara uppskattat att ta en titt i spåkulan och blicka in i framtiden. Hur förändras mötet mellan arbete och kapital och hur kommer beroendeförhållandena att se ut i morgon? En hint kan vi hitta i historien. På 1930-talet var det mycket svårt att förflytta sig snabbt för vanliga människor, vilket gjorde 30-talets individer betydligt mer sårbara inom produktionen. De allt bättre kommunikationerna och pendlingsmöjligheterna gör att dagens och morgondagens individer har bättre möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden än gårdagens individer, vilket redan gjort individens möte med kapitalet i produktionen mindre laddat än det en gång var. Detta antyder också att fackföreningarnas roll torde minska i betydelse, något vi redan ser i sjunkande medlemstal hos LO-facken. Förändringar på Storgatan i Ulricehamn och på andra marknadsplatser är svårare att se, men en ökande global konkurrens borde innebära fler återförsäljare och därmed mer makt till individen. Samtidigt kräver konkurrensen effektivare produktion för att hålla nere kostnaderna, vilket i branscher med stordriftsfördelar borde innebära färre och större producenter. Det skulle i sin tur kunna dra ner valmöjligheterna för individerna och på sikt stärka kapitalets ställning.

 

// AGCH

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela