Den lilla berättelsen om Gini - Sista avsnittet

Publicerad 2016-11-28 08:00:00 i Berättelser,

 
Under kaptenens hårda regim har Gini steg för steg anpassat sig till livet på skeppet. Den Långes vinande piska blir en del av vardagen, liksom det eviga slitet på däck. Samtidigt fortsätter löven falla från träden, trots att vintern borde varit här för länge sedan...
 
 

Från träden föll löven. Täcket på marken blev tjockare och tjockare så att det till slut var omöjligt att se var träden hade sin fot. Ett efter ett föll de; bruna, röda och gula likt tårar och svämmade över jorden. Snart syntes inte solens strålar bryta sig in i skogsgläntan, snart syntes inte månens ljus därför att hösten lagt sitt skynke över skogen. I de små husen höll man varandra varma i mörkret, åt av maten som samlats in under vår och sommar. Man pratade om höstens raseri, om Gaias sorg och smärta. Men man höll varandra i händerna i vetskapen om att livet skulle bli bättre en dag, att solen åter skulle bryta igenom och dränka marken med sin varma glöd.

Ombord på skeppet blev stämningen alltmer desperat. Förråden höll på att sina och att ta sig igenom löven för att hämta byten från land blev svårare för varje dag som gick. Bland besättningen viskades det om myteri och kaptenen, som aldrig annars lämnade sin hytt, gick då och då en runda på skeppet för att se att allt stod rätt till. Piskan ven oftare än vanligt och hungern rev i magarna. Så en kväll fick tre av gastarna nog. Under månens sken rev de med dragna lansar upp kaptenens dörr och rusade in i kabinen. De fann honom lugnt sittandes bakom sitt skrivbord, precis som vanligt. På skrivbordet stod ett ljus tänt och från hatten kastades dansande skuggor på väggen. I övrigt var det helt tyst; endast kaptenens penna skrapade ihärdigt på ett tjockt papper framför honom. De tre myteristerna såg sig om, tagna av stillheten i rummet. Men ilskan inom dem var större. Utan att säga ett ord skred de till verket och välte hyllor och de få möbler som fanns i rummet på jakt efter något att äta. Kaptenen satt tyst kvar på sin plats, såg djupt in i ljuset som brann framför honom. Han betraktade skuggorna av de tre gastarna som rörde sig hastigt genom rummet, såg sin kabin fördärvas precis som under stormnatten.

Kallt satt den vida hatten kvar på sin plats tills de tre insåg att kaptenen tillsynes inte hade mycket mer att äta än de. Med ett rispande, gnagande ljud sköt plötsligt kaptenen stolen ifrån sig och ställde sig upp. De tre stelnade till i sina rörelser, överraskade av kaptenens drag. Ljuset belyste den uppenbart gamle mannens medtagna ansikte. Över höger öga bars ett stort ärr och rynkorna i pannan var hårda och djupa. Men kraft fanns kvar. I en rörelse drog kaptenen sin värja ur slidan och kapade ljuset på skrivbordet på mitten. Stumpen med lågan föll i en rullande rörelse ned på golvet på kaptenens sida varvid den gamle lyfte foten och kvävde elden under sin känga. I samma stund kom den Långe in genom dörren. De tre gastarna stod förstelnade i mörkret, oförmögna att handla på kaptenens hemmaplan. Myteristerna blev snart övermannade av den vida Hatten och dennes högra hand.

Gini fann sig själv liggandes på det nakna däcket, surrad med lönnrep till händer och fötter och med ett grovt tygstycke pressat in i munnen och lindat runt huvudet. Hon kunde inte röra sig och eventuella rop på hjälp kvävdes innan de hann ut i luften. Bredvid henne låg hennes två medmyterister, lika hjälplösa som henne själv. Runt omkring dem föll löven likt ett höstregn där varje droppe täckte mer och mer av sjön. Intill stranden hade höga drivor bildats och något land syntes inte till. Under hotet från piskan slängde övriga besättningen de löv som landat på skeppet överbord men såg hur vattnet runt omkring dem blev tjockare och tjockare. Den vida Hatten insåg i sin hytt att något måste göras och fattade ett radikalt beslut.

Vid middagstid såg Gini solen skuggas av den Långes resliga gestalt. Han böjde sig ner, skar loss repen som höll Gini och hennes två kumpaner fängslade och gick därifrån. Det skorrade i ryggen när Gini reste sig upp och såg ut över relingen. Där det en gång fanns vatten låg nu endast en röd, gul och brun massa, en sluttande vägg kanske trettio centimeter hög intill skeppet som såg ut att kunna sluka dem när som helst. Hon vände sig hastigt om och där var vattnet. Tankarna snurrade i huvudet på henne men snart klarnade det. Skeppet måste blåst i land under förmiddagen och fastnat, hur skulle det annars hamnat här? Så såg hon att landbryggan var nedhissad.

 

 

Tillsammans med de två andra myteristerna gick Gini med draget svärd över landbryggan och ut mot den lövklädda vägg som var land. Hungern rev om möjligt än mera i maggropen och uppblandades med sedan länge uppdämd ilska mot kaptenen. Med desperata hugg grävde de sig långsamt in i lövväggen, decimeter för decimeter. Ibland var löven lätt packade och gav med sig fort, ibland tog det tiotals minuter att en komma bara någon centimeter fram. Endast då och då letade sig solen ned genom löven, annars var mörkret kompakt. Luften var fuktig och lukten unken av löv som börjat multna och försvinna närmast marken. Här och var kröp maskar och larver; det hände att svärdet tog någon av dem när det visade vägen genom löven.

I skymningen anade de så slutet på barriären. Det som först var några svaga, orangea ljusglimtar utvidgade sig snart till en flod av dämpat ljus som strömmade genom kala trädtoppar och ned i en liten glänta. I bortre hörnet av gläntan stod det ett litet mosshus fint beläget vid foten hos en stor och reslig tall.

Gini lyfte sitt svärd och började springa. Utmärglad och undernärd blev stegen lätta och nästan omöjliga att höra, det enda som avslöjade henne var ett diskret knastrande bland de löv hon trampade på. Bakom henne rusade de två andra. På håll kunde doften av nygräddat rotbröd anas, men det var inget Gini lade märke till. Hennes blick svartnade. Benen gick snabbare och snabbare tills stugan låg bara ett par decimeter framför henne. Hon höjde svärdet över huvudet och rev med en hastig rörelse upp skynket framför ingången.

Lönntyget skars av längs fästet och landade med ett dämpat ljud på det trampade lergolvet. Där bakom hade en far och en mor precis serverat kvällsmat till sina barn, som för bara någon sekund sedan lugnt satt och åt av rotbrödet. Panik utbröt. Modern kastade sig framför bordet för att stoppa inkräktarna samtidigt som fadern ledde barnen mot bortre delen av huset. De övriga gastarna hade inte hunnit fram när Gini med svärdet höjt framför ögonen stegade in i stugan. Hennes hår var fullt av lövrester, ansiktet täckt av smuts och jord. Kläderna hängde i trasor över axlar och midja och fötterna var illa åtgångna. Hon såg sig om, höjde värjan mot modern för att röja henne ur vägen. Bakom henne hade de andra nu kommit ikapp och stod beredda att storma stugan.

”Gini… Gini..?” Rösten ekade tomt i Ginis huvud, studsade mot skallens väggar i ett desperat försök att hitta fram. Doras blick sökte Ginis, sökte tränga igenom den barriär av lidande och ondska som förskansat sig där och slagit rot. ”Gini!”. Dora sänkte huvudet och lät blicken ebba ut i tomhet. Över kinden rullade en tår som släppte taget vid hakan och snabbt föll mot golvet. Inne i hörnet satt Lora och Figi ihopkrupna tillsammans med Visna. De hörde tår efter tår falla från Doras kinder, såg Gini stå framför sin moder med svärdet höjt framför ögonen. De satt blixt stilla.

Tankarna snurrade hos Gini. Hon kände igen stugan, kände rösten som uttalade hennes namn. Hon kände doften av rotbröd och kände ansiktet som stod framför henne. Långsamt sänkte hon svärdet och kände krafterna i handen sina. Klingan studsade med ett metalliskt ljud mot golvet och blev liggande mellan Gini och Dora. Nu hade emellertid de två övriga besättningsmännen tröttnat. En av dem tog ett stadigt tag om Ginis axel och slängde henne mot väggen. Dora böjde sig hastigt ned, fick grepp om svärdet och lyfte det mot inkräktarna. Med tårar skvättandes från kinderna tog hon två snabba, bestämda steg mot den trånga ingången och tryckte det vassa bladet mot den närmsta gastens hals. En droppe blod lösgjorde sig från huden under klingan och letade sig in under den söndertrasade sjömansrocken. Långsamt ökade hon trycket över bladet; blodet rann nu i en strid ström över gastens bröst. Skräcken spred sig i gastens ansikte som vitnade alltmer. Så ryggade den främmande vålnaden hastigt tillbaka ut genom ingången, drog med sig sin återstående kumpan och lommade ut i gläntan, bort från stugan.

Gini satt ihopsjunken intill väggen med huvudet mellan knäna. Dora kastade svärdet ut genom den söndertrasade ingången och satte sig på huk bredvid sin dotter. Med en tung rörelse lyfte Gini upp huvudet och såg på sin moder. Ögonen fylldes snart med tårar. Stora och tunga föll dem en efter en och vätte hennes smutsiga hud. Månader av svett, däcksskrubb och piskrapp rann från ansiktet och ned på golvet. I Doras famn fick hon vila.

Snart hade Visna plockat fram ett friskt ombyte kläder till Gini och de små ställde i ordning bordet för ytterligare en. Gini åt tyst av rotbrödet, tittade försiktigt på personerna kring bordet. Hon mindes hur de alltid skänkt henne värme och omtanke, hur hon alltid varit välkommen i Visnas armar. Hon mindes hur Dora snurrat runt henne i luften när hon var liten och hur hon lekt jage med Figi och Lora i stugan precis innan Det hände. En ilning gick längs med ryggraden och hon rös; rös av lättnad av att vara omgiven av välvilliga själar, vänner som alltid varit vänner och som aldrig skulle vika från hennes sida. Hon mötte Doras blick från andra sidan bordet och tog emot ett ansikte minst lika lättat som hennes eget. Hon tog emot, insöp kraften hos två tillgivna ögon. För första gången på månader drog det så i hennes ansiktes muskler, kinderna höjdes och en liten glipa bildades mellan läpparna. Gini var hemma igen.

Utanför fönstret slutade löven falla. Det ständiga höstregnet sveptes bort och lämnade maskar och andra nedbrytare att ifred sköta sitt jobb. Under den annalkande januarivinterns frost minskade långsamt lövtäcket och när våren anlände med sin värme var snart de flesta löven borta. Småfolken kunde åter röra sig fritt och leta mat i skogen. Gini steg upp varje morgon, tog på sig kläderna och gick ut genom ingången för att se solen gå upp. Om våren lekte hon jage med Figi och Lora, om hösten hämtade hon löv tillsammans med Dora och Visna. Under en ormbunke i närheten av stugan fann hon en lugn plats att vila på, där skugga skyddade om sommarens sol var för varm eller himlen för tung att bära. Medan de sista löven långsamt förmultnade läkte Gini sina sår under ormbunken, samlade kraft och växte. Aldrig mer skulle hösten bli så lång.

 

 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela