Den lilla berättelsen om Gini - Avsnitt 3

Publicerad 2016-11-21 08:00:00 i Berättelser,

 
Väl ombord på vålnadernas skepp tvingadas Gini ned under däck, där hon och andra bortrövade för en fruktansvärd tillvaro. I samband med en kraftig storm som hotar att sänka skeppet beordras dock Gini upp på däck, där hon räddar en av skutans viktigaste sjömän från att slitas över relingen av de kraftiga vindbyarna.
 

Genom Ginis ögonlock sipprade för första gången på långe något som inte var mörker. Hon slog upp ögonen och upptäckte till sin förvåning att hon låg kvar vid masten och att det ljus hon sett var morgonsolens första strålar som öste sin glans över jorden. Överallt på däck låg bråte i drivor, men i övrigt syntes inte mycket av stormen som härjade skeppet under natten. Sjön låg blank och kustens träd speglade sin färgglada höstkostym i ytan.

När situationen började klarna gick tankarna runt i Ginis huvud. Däcket verkade tomt, men det tycktes osannolikt att hon var den enda som överlevt. Var befann sig de andra? Var alla fångar fria och vad hade hänt med hennes plågoandar? En del av svaret infann sig hastigare än Gini hoppats på. När hon vände upp blicken möttes hon av reslig gestalt, säkert 12 centimeter hög som med fast blick stirrade ner på henne. Till skillnad från svärdsbäraren och de övriga som kidnappat henne bar denna individ hela kläder. Den långa rocken i blått och rött löpte elegant från axelpartiet hela vägen ner till knäna, där två smala ben kunde anas. Huvudet var klätt med en förgylld hatt tillsynes efterliknandes ett ekollon. ”Kaptenen har begärt att få tala med dig” hörde Gini en dov röst uttala, säkerligen tillhörande gestalten intill henne. Hon reste på sig varvid den långe knuffade Gini lätt i ryggen och förde henne mot skeppets akter och överbyggnad. Där stod en dörr på glänt.

Den långe visade Gini in genom dörren och stängde den försiktigt efter henne. Där inne var allt i oordning. Något så exotiskt som en vindruva hade slagits sönder i stormen och den söta saften gjorde golvet inne i kabinen klistrigt. En bokhylla hade ramlat och papper låg utspridda lite överallt. Det tunna skifferfönstret som vette ut mot sjön längst in i rummet hade gått i spillror och solen vällde nu ohämmat in genom det lilla hålet i aktern. Solen bröts dock av en skugga som sträckte sig enda fram till Ginis fötter och antog formen av en hatt. Hon sökte skuggans ursprung och mycket riktigt, där satt en kort gestalt väl förskansad bakom ett i hast iordninggjort skrivbord med ekorrtassar. Hatten var vid, lika bred som luckan ner till skeppets fängelsehåla och var dekorerad med broderier i guldtråd. Vad dessa föreställde kunde Gini inte urskilja i det kraftiga solljuset men den var utan tvivel en maktsymbol. ”Stig fram”, begärde gestalten bakom skrivbordet och gjorde en yvig gest med sin förgyllda värja. Gini tog ett par steg fram emot skrivbordet varpå den breda hatten vände blicken mot henne.

Rösten som talade var grov och rosslig, på gränsen till hes men kraftig som morrandet hos en varg. ”Som Ni säkert förstår”, inledde rösten, ”har vi överlevt nattens umbäranden. Men vi har lidit förluster. Sjön har tagit delar av vår besättning och skeppet reder inte sig självt”. Stämman mullrade i Ginis huvud och hon hade svårt att placera de ord som sades. Några svar tycktes dock inte begäras av henne varför hon förblev tyst. ”Genom handlingskraft har Ni visat prov på gott sjömanskap och jag önskar rekrytera er till besättningen. Ni får proviant och husrum, jag får ert arbete och ni slipper Hålan. Vad sägs?”. Långsamt föll budskapet på plats hos Gini. Det måste varit den resliga gestalten från däcket hon räddat under natten. Tydligen var denne viktig för kaptenen och mycket värd, annars hade hon aldrig stått här nu. Men vad skulle hon göra? Kunde hon ta anställning hos den individ som förmodligen höll i trådarna vid hennes tillfångatagande? Vilka var alternativen? Hon tänkte tillbaka på den senaste tiden, på de umbäranden och plågor hon genomlevt. Hon kände hur magen började göra sig påmind vid minnet av stanken och hungern, hur hela kroppen darrade vid tanken på det konstanta mörkret där nere. ”Ja”, sa Gini, ”jag går med på det”. Kaptenen beordrade Gini att komma närmre, satte en fjäderpenna i hennes högra hand och pekade på ett papper som låg på skrivbordet. Vad som stod där kunde Gini inte tyda men kaptenens blick var otålig. Hon satte en kråka vid linjen längst ned på arket och lade ifrån sig pennan utan att säga ett ljud. ”Ni kan gå”, mullrade kaptenen och gestikulerade än en gång med värjan, denna gång mot dörren.

Skeppet låg ännu relativt nära land. Gini blickade ut över relingen och in i skogen. Marken var vid det här laget nästan täckt av löv, förvånansvärt mycket med tanke på hur träden såg ut. Lönnen stod ännu i brand och till och med asken hade vissa löv kvar i sin ägo. Hon njöt av ljuset och av vinden som lekte med hennes hår, allt det hon inte fick uppleva där nere. Ett löv flög förbi någon decimeter ifrån båten och Gini kände dess rörelse i luften. Det landade med ett dämpat ljud i vattnet nedanför henne. Ner dit skulle hon aldrig mer.

Strax kom den långe med ekollonhatten tillbaka med en stor näverhink vatten och en skurborste, satte den framför Gini och vände på klacken. På avstånd kände Gini ögon i nacken, tog upp borsten och började arbeta. Det var ett slitsamt jobb och det gjorde ont i knäna men hon hade inget val. Om hon jobbade för långsamt eller stannade på samma ställe för länge ställde sig den långe bredvid henne och blängde hotfullt tills hon ökade farten eller tog sig vidare till nästa planka. När hela däcket var skurat var det bara att börja om från början även om plankan fortfarande var blank som en spegel. Någon rast var det inte tal om – enda vilan bestod i att äta den soppa som den långe bar ut till henne mitt på dagen.

Då och kände Gini sig iaktagen, men när hon såg sig omkring var den långe inte alltid där. Istället var det andra i besättningen som kastade blickar mot henne. Hon rös vid tanken att vålnaden med klinga arbetade uppe i masttoppen och ständigt kunde betrakta henne, men vande sig efter ett tag vid tanken. Att några av de som var med vid räden mot Ginis hus inte syntes till tog Gini som bevis för att de drunknat i stormen, ett öde värdigt en sådan själ.

I en månad höll den Långe Gini under uppsikt och såg till att hon skötte skurandet. Vid det här laget var knäna röda och såriga och ryggen värkte när hon mot förmodan tilläts ställa sig upp. Hon bar märken i ryggen efter den långes vinande stråpiska som användes regelbundet och tillsynes godtyckligt för att tygla besättningen. När den Långe förde Gini in till kaptenen en andra gång var Gini inte i stånd att göra motstånd, än mindre än hon varit första gången. Hon fick order att delta i räderna.

Dimman låg tät en decembermorgon när Gini satte sin fot på torra land för första gången på kanske två månader. Vinden var stilla och luften kylig, men någon snö hade inte fallit. Löven på marken var kvar och lagret var bitvis så tjockt att man var tvungen att gå omvägar för att komma förbi. På avstånd bevittnade hon hur besättningen rusade fram mot en samling mosshus, rev upp dörrana och förde med sig tillbaka vad var och en kunde bära. Gini såg till att alla kom ombord, gick med tom blick uppför landbryggan och vevade upp den.

Hon brydde sig inte mer. Livet på skeppet var sig likt från dag till dag även om Gini stegvis ålades mer ansvar. Hissa och reva segel hade hon snart lärt sig liksom göromålen i skutans kök. Hon lärde sig leva under det ständiga hotet om våld, vande sig vid piskans sting mot huden. Hon kände ingen glädje och ingen vrede och brydde sig inte om hur maten smakade. Hon hade samma kläder som när hon kom ombord. Rocken hängde i trasor över hennes axlar och byxorna var reviga och trasiga. Hon hade inte tvättat sig på över två månader. Hon blev en i mängden; en del av den besättning som genom våld och stöld härjade småfolkets kuster och levde på andras bröd. Det hände då och då att någon föll överbord, strök med i ett slagsmål eller liknande, men den ersattes snart av någon betvingad själ ur Hålan. Det var detta skepp kaptenen förde befäl över från sin hytt i aktern, detta skepp som Gini kom att tjäna och bli en del av.

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela