Den lilla berättelsen om Gini - Avsnitt 2

Publicerad 2016-11-14 08:00:00 i Berättelser,

Medan Ginis föräldrar var ute och hämtade löv för höstens sömnad anfölls huset, endast befolkat av Gini, Figi och Lora av vålnader från sjön. Gini lyckades få ut Figi och Lora genom ett uppskuret hål i väggen, men tvingades använda sig själv som sköld för att Lora inte skulle bli upptäckt. Nu stog hon ensam inför angriparna...

 

Ansiktsuttrycken var uttryckslöst hårda, håret långt och stripigt. Kläderna såg ut att ha flera hårda höststormar på nacken, men vapnen var väl hållna. Innehavaren av klingan som skurit upp dörren tog ett par steg fram mot Gini, grabbade med väderbiten hand tag i hennes kläder och ryckte upp henne på fötter. En av de bakomvarande steg nu fram och slog kedjor runt hennes händer och hals och drog åt så att hon knappt kunde andas.

Fortfarande under total tystnad gjorde ledaren en gest med klingan mot dörren – dags att bege sig. Det ryckte till i kedjan runt Ginis hals, det var inget hon kunde sätta emot. Hon drogs ut ur stugan och fördes i hast mot skeppet.

Ännu en bit bort såg Dora och Visna vad som höll på att hända. Under hjärtskärande skrik sprang de nu så fort de kunde mot gestalterna som kom närmare och närmare skeppet. En förrädisk sten rullade till under Visnas fot och han snubblade till. Dora greppade en liten pinne och störtade mot inkräktarna men det var för sent. Genom rödgråtna ögon såg hon landbryggan halas upp och skeppet lägga ut från stranden. Hon föll ihop där hon stod på den hårda sanden utan kraft att röra sig. Tårarna rann längs kinderna och händerna var alldeles slappa. Visna kom nu ikapp henne och satte sig bredvid. Marken under dem hade blivit fuktig när de till slut samlat nog med kraft för att bege sig tillbaka mot stugan. Figi och Lora hade inte varit bland dem som bordat skeppet.

På avstånd bakom en ormbunke hade Figi och Lora bevittnat händelsernas förlopp. Nu rusade de mot huset, där de sett föräldrarna gå in. När Dora och Visna hörde ropen från syskonen störtade de direkt ut genom den sargade utgången. De krockade nästan med barnen, men energin i rörelsen omsattes snabbt i en lång kram fylld av lättnad att återse varandra. Samtidigt låg hela tiden ett omisskännligt obehag i luften, en vibration som inte gick att ta på men som förvandlade solens strålar till mörker när de mötte ögonen. Gini var borta. 

Däcket var till perfektion blankputsat och sken som själva solen i middagsljuset. Nitarna i metall som fogade samman däck och bjälkar kastade solkatter omkring sig och brisen fyllde seglen så att båten skulle ta sig framåt. När landbryggan vevades upp bakom Gini hann hon precis vända sig om för att få en sista skymt av sina föräldrar, men ett hårt nyck i kedjan runt hennes hals tvingade henne att vända sig om. Med händerna lika hårt bundna var det ingen mening att göra motstånd. Gini kände hur krafterna sinade, hur all vilja och lust till lek med ens försvann och förbyttes i tomhet, en likgiltighet inför de förhållanden som påverkade hennes liv. Hon sänkte blicken och lät tankarna sväva iväg, tillbaka hem till de älskade syskon som hann undan rövarna.

Luckan som ledde ner till undre däck var inte större än ett asplöv och var belägen i den främre delen av skeppet just för om fockmasten. Med en lans pressad mot ryggen tvangs hon på en knarrande stege krypa ner i det trånga utrymmet, där endast mörker väntade. Här trängde inte den ljusaste höstsol in och de sista skymtarna av dagen försvann när luckan kastades igen ovanför henne. Nu slogs hon också av stanken. Det blankputsade golvet på övre däck var den skarpaste kontrast till det hon nu upplevde. Mot sina bara fötter kände hon kvistiga, ojämna plankor impregnerade av vad hon av lukten antog var urin. Odören steg emot henne i den grad att hon fick kväljningar och fick anstränga sig för att inte vända magen ut-och-in framför sig. Bäst att bespara sig åtminstone den lukten, tänkte hon och försökte vända tankarna någon annanstans.

En viskning från andra sidan av det mörka rummet klargjorde att Gini inte var ensam. Där fanns i själva verket någonstans mellan fem och sju stycken som på olika sätt gått samma öde till mötes som Gini; det exakta antalet individer i utrymmet var svårt för Gini att avgöra i mörkret. De flesta höll sig tysta för sig själva, men en yngling vid namn Fryk uppmärksammade Ginis ankomst och berättade sin historia. Han hade varit ute och jagat vid kusten när skeppet kom glidande och inte anat oråd när det lade till i närheten av hans vakplats. De snabba, tysta gestalterna i trasiga kläder hade överrumplat honom, kedjat honom och fört honom ombord på nästan samma sätt som hänt Gini. Där hade han suttit i vad han trodde var tre veckor, det var svårt att veta exakt när solen aldrig gick upp. Gini fann lite tröst i sällskapet men förde inte samtalet vidare - hon var rädd för vad som skulle hända om information om hennes syskon spred sig till de onda ovan däck.

De dagar och veckor som nu följde går inte med ord att beskriva. I det mörka rummet blev dygnets rytm till ständig natt. Sömnen blev den tillflykt som lindrade mest, men att sova i stanken och knarret från skrovet som rullade på vågorna var nästan omöjligt. Där fanns heller inga utrymmen att uträtta sina behov på utan var och en skötte sig där de satt, stod eller låg. Solens värme alstrades i det skinande huvuddäcket och fick luften att dallra. Svetten klistrade de kläder som bars mot kroppen och impregnerade tyget med kroppsvätskorna. Mat hissades ned i en hink en gång per natt, men några portioner fick man inte tilldelade sig. Istället var det först till kvarn som gällde och den som var sist kunde räkna med att inget få. Sakta men säkert bröts Gini ned; den en gång så stolta flickan förvandlades till ett tomt skal av hud, naglar och hår. Viljan leddes enbart av driften till liv, kroppen till minimerande av energiförbrukning. All form av värdighet löstes upp i stanken från avföring och urin och kvar på undre däck var endast spöken, utan självinsikt eller medvetande.

Hur länge hon befann sig där kunde Gini omöjligt veta. En vecka, två veckor, en månad, det spelade egentligen ingen roll. En natt då vågorna rullat extra kraftigt och skeppet krängt ordentligt i vinden hade luckan ovan dem öppnats. Men istället för mat kom lansbäraren nedklättrandes för stegen och skrek på alla att ta sig upp på däck. Orden ekade i Ginis huvud och till en början förstod hon inte vad som sades, men till slut greppade hon budskapet. Kanske innebar detta en chans att fly? Hon samlade de få krafter hon kunde uppbringa och drog sig uppför stegen.

Mot sjöns vrede stod sig fartyget slätt. Fullmånens ljus speglade sig i regnet som öste ner över däck och gjorde plankorna hala. Seglen hängde i trasor på masterna som knakade i stormens byar. De hade uppenbarligen kommit för långt ut från någon vik, som alltid skulle skydda småfolkets fartyg under hård vind, och nu höll fartyget på att gå under. Gestalten med svärdsklinga hade släppt sin lans och slet nu tillsammans med övriga besättningen för att lätta fartyget och kasta all bråte överbord. Gini hörde grova stämmor skrika åt henne att hjälpa till, varvid kedjorna lossades från hennes händer och hals och hon var fri.

Utan utsikt att överleva ett flyktförsök beslöt hon att assistera besättningen i dess arbete med att rädda skeppet. Med sina sista krafter kastade hon tunnor och vrakdelar över bord när en kraftig vindby åt motsatt håll plötsligt fick fartyget att kränga till. Hon såg hur mannen närmast henne svajade till och i vinden fördes mot relingen utom kontroll. Snabbt kastade hon sig efter mannens arm, fick grepp om den och drog till. Mannen slungades in i relingen och föll handlöst ned på däck samtidigt som Gini halkade på de hala plankorna och blev liggandes vid stormastens fot. Utan kraft att ställa sig upp klamrade hon sig fast vid masten, slöt ögonen och stärkte sitt krampaktiga grepp om masten. Utan hopp om att leva natten igenom lät hon tanken sväva iväg och förberedde sig på mötet med Intet.

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela