Den lilla berättelsen om Gini - Avsnitt 1

Publicerad 2016-11-07 08:00:00 i Berättelser,

Lövet lossnade från trädet och singlade långsamt ned mot marken. Vinden var stilla och solen hade precis hunnit gå upp över horisonten. Gini tittade upp i sista sekund för att se det gulrödskiftande som rörde sig genom luften och hann precis ta några skuttande steg åt sidan. Så det var den tiden på året nu…

Hon samlade ihop de barr hon hittat och begav sig genast hemåt. Föräldrarna skulle bli glada när de hörde nyheten, ty deras kläder var slitna och behövde lagas. Gini sprang så fort hon kunde men björnmossa och timotej gjorde sitt bästa för att hindra hennes framfart. När hon kom fram stod huset dränkt i sol och mossan sken som en smaragd i det tidiga morgonljuset.

Gini, hennes föräldrar Dora och Visna samt syskonen Figi och Lora bodde i ett fint uppfört litet hus vid foten hos en tall. Grunden utgjordes av hårt trampat gräs och lera från sjön i närheten. Tak och väggar hade flätats av björnmossa och mycket små kvistar som fallit från träden. Inne i huset, som bestod av två lika stora rum, låg Ginis syskon ännu kvar på sina mossbäddar medan Visna förberedde frukost.   

Dora hälsade Gini välkommen med ett hjärtligt rop när hon kom springande över den nästan kala marken närmast intill trädet. Med en varm kram ledde Dora henne in genom ingången och drog för. Någon dörr hade de inte, utan ingången i huset vaktades istället av en matta vävd av lövens nerver förstärkt med tallbarr för hållfasthetens skull. Detta var samma teknik som användes vid tillverkning av kläder, varför Dora blev mycket glad över Ginis nyhet om det fallande lövet. Det gällde att vara tidigt ute och ta hem de allra färskaste – kvaliteten och färgen blev sämre ju äldre de blev.

De satte sig till bords för att njuta av frukosten. Figi och Lora, Ginis syskon, hade som vanligt ställt till med mycket oväsen när de skulle upp ur sina sängar. De hade alltid varit lite omogna i Ginis ögon och spillde alltid massor med rotgröt vid frukostbordet. Denna klibbiga rätt serverades på tallrikar utkarvade ur små trästycken ek som Dora hittat vid en utflykt för många år sedan. Ibland bakade Dora också bröd på rötterna istället för att koka gröt, men oftast fick gröten duga. Vid bordet diskuterades årstidernas skiftningar, som alltid medförde både glädje och möda. Visna tittade ständigt ut genom den lilla öppningen i väggen och Lora undrade vad som stod på där ute. Ingenting, svarade Visna men mindes stormen för tio år sedan som förde bort deras hem och allt dem ägde upp i luften. Det var med en hårsmån de överlevt.

När Visna dukat av frukosten begav sig föräldrarna direkt ut i solskenet för att dra hem de löv som behövdes för att lappa ihop familjens klädbestånd. De bästa löven tillhörde lönnen, men det fanns det bara en av i närheten och den låg på andra sidan ån i utkanten av skogen. Dora tyckte ändå det var värt besväret och lämnade de yngre hemma i huset. Gini sattes att hålla koll på de mindre tills föräldrarna kom hem igen.

Vägen från stugan till lönnen var lång. Sträckan mellan stugan och området av lövskog var lättast tillryggalagd längs stranden, där sandens jämna yta underlättade framkomsten. Därefter väntade en snårig passage björkskog där undervegetation och nedfallna grenar ständigt hindrade den som sökte ta sig igenom. Den lilla ån som flöt genom denna del av skogen brukade korsas med hjälp av ett träd som fallit över densamma, men huruvida den var kvar visste de inte säkert från år till år. Utan den var sjövägen enklast, men den lilla familjen hade inte tillgång till båtar som kunde frakta löv. Alltså följde Dora och Visna sjön, korsade ån på stocken (som låg kvar också i år), tvingade sig igenom lövskogen och kom fram till lönnen sent på förmiddagen.

Hemma i huset hade Gini fullt sjå att få pli på sina syskon. Ömsom trakasserade de varandra, ömsom Gini och försökte ständigt rymma. Att det var en rolig lek rådde dock inga tvivel om; både Gini och hennes syskon lät skratten fylla det lilla huset när Gini fick tag på något av sina syskon och svingade det livligt i luften. Det hände att en fot träffade taket, följt av ett regn av torkad mossa som lossnade från den gamla konstruktionen. Gini tyckte det var dags att uppgradera eller åtminstone renovera deras lilla skrymsle, men det var upp till Dora och Visna att avgöra.

Väl framme vid lönnen granskades de löv som fallit. Dora lyfte upp ett mot solen, tittade på dess nerver och kände på ytans struktur. Det dög och lades invid trädets fot. När tillräckligt många hittats delade de upp löven emellan sig och begav sig hemåt. Av sex löv kunde en skicklig klädmakare göra två jackor av hög kvalitet, men nu räckte det med fyra eftersom Dora endast skulle väva lappar att laga befintliga kläder med. Med två löv var begav de sig tillbaka genom skogen, över bäcken och ner mot sjön.

Vid vattenbrynet stannade de både och stirrade med öppna munnar ut över vattnet. Den djupblå ytan reflekterade skogskanten, vars träd dansade över sjön. Solen blänkte på andra sidan vattnet och bländade ögonen när blicken riktades mot horisonten. Men det var inte det som drog deras uppmärksamhet till sig. Bara någon meter ut (vilket inte är mycket ens för Gini och hennes släktingar) låg ett skepp större än något de sett förr. Träpaneler av något som såg ut att vara ek löpte längs vattenytan och reste sig upp i luften med en höjd av nära nog två fullvuxna individer. Därifrån växte sig två enorma master upp mot himlen. På varje mast var ett segel fäst, tillsynes av allra bästa lönn och tillräckligt stora för att täcka hela familjens hus. I centrum av det största seglet kunde en figur anas, efterliknandes ett svärd. Sådana skepp hörde inte vanligt folk till.

Dora och Visna skyndade på stegen. Skeppet rörde sig snabbt i riktning mot deras boplats och de hade svårt att hålla jämn fart med den stora träkonstruktionen ute på vattnet. Hemma i stugan hade stämningen lugnat sig något och syskonen satt kring bordet och drack björksav. Figi (som var yngst av de tre) klagade på att det snart skulle bli vinter, men det brydde sig inte Gini och Lora om utan njöt av solen som ännu strömmade in genom fönstret.

På håll såg Dora och Visna hur skeppet lade till intill land i närheten av stugan. Över landbryggan rusade fem mörka gestalter i reviga kläder bärandes vapen som blixtrade i solskenet. De släppte löven och började springa mot huset, där barnen ännu satt och drack sav. Genom det lilla hålet i väggen såg Gini de fem vålnaderna passera under en nedfallen gren och springa vidare i riktning mot stugan. Hon anade oråd och agerade direkt. Med hjälp av en stenskärva som normalt användes till att finfördela mat skar hon upp ett hål i väggen som vette mot trädet. ”Spring in bakom trädet!” viskade hon tyst till Figi och Lora, som direkt hoppade ner från stolarna och började krypa ut genom hålet.

Hålet i väggen var litet även för de små. Lora var halvvägs ute när en svärdsklinga rev upp skynket framför ingången och ett likgiltigt ansikte syntes i dess ställe. Gini kastade sig ner på marken framför Loras flyktväg för att hindra inkräktarna från att lägga märke till syskonet, som med snabba steg nu försvann bakom tallen. Bakom ansiktet i dörren syntes nu fler. Gini stelnade till vid åsynen av gestalterna, som endast kunde vara från det sjöfolk hon hört berättas om när hon var liten.

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela