Den lilla berättelsen om Gini - Sista avsnittet

Publicerad 2016-11-28 08:00:00 i Berättelser,

 
Under kaptenens hårda regim har Gini steg för steg anpassat sig till livet på skeppet. Den Långes vinande piska blir en del av vardagen, liksom det eviga slitet på däck. Samtidigt fortsätter löven falla från träden, trots att vintern borde varit här för länge sedan...
 
 

Från träden föll löven. Täcket på marken blev tjockare och tjockare så att det till slut var omöjligt att se var träden hade sin fot. Ett efter ett föll de; bruna, röda och gula likt tårar och svämmade över jorden. Snart syntes inte solens strålar bryta sig in i skogsgläntan, snart syntes inte månens ljus därför att hösten lagt sitt skynke över skogen. I de små husen höll man varandra varma i mörkret, åt av maten som samlats in under vår och sommar. Man pratade om höstens raseri, om Gaias sorg och smärta. Men man höll varandra i händerna i vetskapen om att livet skulle bli bättre en dag, att solen åter skulle bryta igenom och dränka marken med sin varma glöd.

Ombord på skeppet blev stämningen alltmer desperat. Förråden höll på att sina och att ta sig igenom löven för att hämta byten från land blev svårare för varje dag som gick. Bland besättningen viskades det om myteri och kaptenen, som aldrig annars lämnade sin hytt, gick då och då en runda på skeppet för att se att allt stod rätt till. Piskan ven oftare än vanligt och hungern rev i magarna. Så en kväll fick tre av gastarna nog. Under månens sken rev de med dragna lansar upp kaptenens dörr och rusade in i kabinen. De fann honom lugnt sittandes bakom sitt skrivbord, precis som vanligt. På skrivbordet stod ett ljus tänt och från hatten kastades dansande skuggor på väggen. I övrigt var det helt tyst; endast kaptenens penna skrapade ihärdigt på ett tjockt papper framför honom. De tre myteristerna såg sig om, tagna av stillheten i rummet. Men ilskan inom dem var större. Utan att säga ett ord skred de till verket och välte hyllor och de få möbler som fanns i rummet på jakt efter något att äta. Kaptenen satt tyst kvar på sin plats, såg djupt in i ljuset som brann framför honom. Han betraktade skuggorna av de tre gastarna som rörde sig hastigt genom rummet, såg sin kabin fördärvas precis som under stormnatten.

Kallt satt den vida hatten kvar på sin plats tills de tre insåg att kaptenen tillsynes inte hade mycket mer att äta än de. Med ett rispande, gnagande ljud sköt plötsligt kaptenen stolen ifrån sig och ställde sig upp. De tre stelnade till i sina rörelser, överraskade av kaptenens drag. Ljuset belyste den uppenbart gamle mannens medtagna ansikte. Över höger öga bars ett stort ärr och rynkorna i pannan var hårda och djupa. Men kraft fanns kvar. I en rörelse drog kaptenen sin värja ur slidan och kapade ljuset på skrivbordet på mitten. Stumpen med lågan föll i en rullande rörelse ned på golvet på kaptenens sida varvid den gamle lyfte foten och kvävde elden under sin känga. I samma stund kom den Långe in genom dörren. De tre gastarna stod förstelnade i mörkret, oförmögna att handla på kaptenens hemmaplan. Myteristerna blev snart övermannade av den vida Hatten och dennes högra hand.

Gini fann sig själv liggandes på det nakna däcket, surrad med lönnrep till händer och fötter och med ett grovt tygstycke pressat in i munnen och lindat runt huvudet. Hon kunde inte röra sig och eventuella rop på hjälp kvävdes innan de hann ut i luften. Bredvid henne låg hennes två medmyterister, lika hjälplösa som henne själv. Runt omkring dem föll löven likt ett höstregn där varje droppe täckte mer och mer av sjön. Intill stranden hade höga drivor bildats och något land syntes inte till. Under hotet från piskan slängde övriga besättningen de löv som landat på skeppet överbord men såg hur vattnet runt omkring dem blev tjockare och tjockare. Den vida Hatten insåg i sin hytt att något måste göras och fattade ett radikalt beslut.

Vid middagstid såg Gini solen skuggas av den Långes resliga gestalt. Han böjde sig ner, skar loss repen som höll Gini och hennes två kumpaner fängslade och gick därifrån. Det skorrade i ryggen när Gini reste sig upp och såg ut över relingen. Där det en gång fanns vatten låg nu endast en röd, gul och brun massa, en sluttande vägg kanske trettio centimeter hög intill skeppet som såg ut att kunna sluka dem när som helst. Hon vände sig hastigt om och där var vattnet. Tankarna snurrade i huvudet på henne men snart klarnade det. Skeppet måste blåst i land under förmiddagen och fastnat, hur skulle det annars hamnat här? Så såg hon att landbryggan var nedhissad.

 

 

Tillsammans med de två andra myteristerna gick Gini med draget svärd över landbryggan och ut mot den lövklädda vägg som var land. Hungern rev om möjligt än mera i maggropen och uppblandades med sedan länge uppdämd ilska mot kaptenen. Med desperata hugg grävde de sig långsamt in i lövväggen, decimeter för decimeter. Ibland var löven lätt packade och gav med sig fort, ibland tog det tiotals minuter att en komma bara någon centimeter fram. Endast då och då letade sig solen ned genom löven, annars var mörkret kompakt. Luften var fuktig och lukten unken av löv som börjat multna och försvinna närmast marken. Här och var kröp maskar och larver; det hände att svärdet tog någon av dem när det visade vägen genom löven.

I skymningen anade de så slutet på barriären. Det som först var några svaga, orangea ljusglimtar utvidgade sig snart till en flod av dämpat ljus som strömmade genom kala trädtoppar och ned i en liten glänta. I bortre hörnet av gläntan stod det ett litet mosshus fint beläget vid foten hos en stor och reslig tall.

Gini lyfte sitt svärd och började springa. Utmärglad och undernärd blev stegen lätta och nästan omöjliga att höra, det enda som avslöjade henne var ett diskret knastrande bland de löv hon trampade på. Bakom henne rusade de två andra. På håll kunde doften av nygräddat rotbröd anas, men det var inget Gini lade märke till. Hennes blick svartnade. Benen gick snabbare och snabbare tills stugan låg bara ett par decimeter framför henne. Hon höjde svärdet över huvudet och rev med en hastig rörelse upp skynket framför ingången.

Lönntyget skars av längs fästet och landade med ett dämpat ljud på det trampade lergolvet. Där bakom hade en far och en mor precis serverat kvällsmat till sina barn, som för bara någon sekund sedan lugnt satt och åt av rotbrödet. Panik utbröt. Modern kastade sig framför bordet för att stoppa inkräktarna samtidigt som fadern ledde barnen mot bortre delen av huset. De övriga gastarna hade inte hunnit fram när Gini med svärdet höjt framför ögonen stegade in i stugan. Hennes hår var fullt av lövrester, ansiktet täckt av smuts och jord. Kläderna hängde i trasor över axlar och midja och fötterna var illa åtgångna. Hon såg sig om, höjde värjan mot modern för att röja henne ur vägen. Bakom henne hade de andra nu kommit ikapp och stod beredda att storma stugan.

”Gini… Gini..?” Rösten ekade tomt i Ginis huvud, studsade mot skallens väggar i ett desperat försök att hitta fram. Doras blick sökte Ginis, sökte tränga igenom den barriär av lidande och ondska som förskansat sig där och slagit rot. ”Gini!”. Dora sänkte huvudet och lät blicken ebba ut i tomhet. Över kinden rullade en tår som släppte taget vid hakan och snabbt föll mot golvet. Inne i hörnet satt Lora och Figi ihopkrupna tillsammans med Visna. De hörde tår efter tår falla från Doras kinder, såg Gini stå framför sin moder med svärdet höjt framför ögonen. De satt blixt stilla.

Tankarna snurrade hos Gini. Hon kände igen stugan, kände rösten som uttalade hennes namn. Hon kände doften av rotbröd och kände ansiktet som stod framför henne. Långsamt sänkte hon svärdet och kände krafterna i handen sina. Klingan studsade med ett metalliskt ljud mot golvet och blev liggande mellan Gini och Dora. Nu hade emellertid de två övriga besättningsmännen tröttnat. En av dem tog ett stadigt tag om Ginis axel och slängde henne mot väggen. Dora böjde sig hastigt ned, fick grepp om svärdet och lyfte det mot inkräktarna. Med tårar skvättandes från kinderna tog hon två snabba, bestämda steg mot den trånga ingången och tryckte det vassa bladet mot den närmsta gastens hals. En droppe blod lösgjorde sig från huden under klingan och letade sig in under den söndertrasade sjömansrocken. Långsamt ökade hon trycket över bladet; blodet rann nu i en strid ström över gastens bröst. Skräcken spred sig i gastens ansikte som vitnade alltmer. Så ryggade den främmande vålnaden hastigt tillbaka ut genom ingången, drog med sig sin återstående kumpan och lommade ut i gläntan, bort från stugan.

Gini satt ihopsjunken intill väggen med huvudet mellan knäna. Dora kastade svärdet ut genom den söndertrasade ingången och satte sig på huk bredvid sin dotter. Med en tung rörelse lyfte Gini upp huvudet och såg på sin moder. Ögonen fylldes snart med tårar. Stora och tunga föll dem en efter en och vätte hennes smutsiga hud. Månader av svett, däcksskrubb och piskrapp rann från ansiktet och ned på golvet. I Doras famn fick hon vila.

Snart hade Visna plockat fram ett friskt ombyte kläder till Gini och de små ställde i ordning bordet för ytterligare en. Gini åt tyst av rotbrödet, tittade försiktigt på personerna kring bordet. Hon mindes hur de alltid skänkt henne värme och omtanke, hur hon alltid varit välkommen i Visnas armar. Hon mindes hur Dora snurrat runt henne i luften när hon var liten och hur hon lekt jage med Figi och Lora i stugan precis innan Det hände. En ilning gick längs med ryggraden och hon rös; rös av lättnad av att vara omgiven av välvilliga själar, vänner som alltid varit vänner och som aldrig skulle vika från hennes sida. Hon mötte Doras blick från andra sidan bordet och tog emot ett ansikte minst lika lättat som hennes eget. Hon tog emot, insöp kraften hos två tillgivna ögon. För första gången på månader drog det så i hennes ansiktes muskler, kinderna höjdes och en liten glipa bildades mellan läpparna. Gini var hemma igen.

Utanför fönstret slutade löven falla. Det ständiga höstregnet sveptes bort och lämnade maskar och andra nedbrytare att ifred sköta sitt jobb. Under den annalkande januarivinterns frost minskade långsamt lövtäcket och när våren anlände med sin värme var snart de flesta löven borta. Småfolken kunde åter röra sig fritt och leta mat i skogen. Gini steg upp varje morgon, tog på sig kläderna och gick ut genom ingången för att se solen gå upp. Om våren lekte hon jage med Figi och Lora, om hösten hämtade hon löv tillsammans med Dora och Visna. Under en ormbunke i närheten av stugan fann hon en lugn plats att vila på, där skugga skyddade om sommarens sol var för varm eller himlen för tung att bära. Medan de sista löven långsamt förmultnade läkte Gini sina sår under ormbunken, samlade kraft och växte. Aldrig mer skulle hösten bli så lång.

 

 

 

 

 

Caffeine

Publicerad 2016-11-27 18:16:00 i Allmänt,

Livet är en brottningsmatch. Detta gäller inte minst i tentatider. Det är möjligt att jag kört den liknelsen innan här på bloggen, men för mig stämmer den verkligen. Att få sig själv att lägga tiden där den som mest behövs kanske verkar som en enkel uppgift men kräver både disciplin och mycket vilja. Tyvärr tenderar dessa i fallet Axel vara ganska starkt korrelerade; när viljan finns har jag disciplin som vilken kejserlig elitsoldat som helst, men när det är illa ställt på viljefronten ger jag efter för minsta påtryckning. Och påtryckningar har jag ingen brist på. Skrivandet ligger ständigt där och gnager och ska jag inte lyssna på lite musik för att komma i rätt stämning? Kanske är jag också lite hungrig, bäst att lösa det först, och så vidare.
 
Nu har jag kommit till den punkten i tentaprocessen där råplugg inte längre hjälper mig. Följaktligen har spänningarna släppt och jag fokuserar på att sortera bland tankarna. En sista genomgång av anteckningar så är jag redo att på tisdag slänga mig över det fösta juridiktentan. På sätt och vis är detta både den enklaste och svåraste tiden. Samtidigt som tentan nu är som mest konkret som målsättning är tentan i sig det mest abstrakta i kursen. Den vardagliga inlärningen syftar till att finna nya kunskaper och färdigheter som på olika sätt ska vara nytta. Tentan testar att man lärt sig tillräckligt bra och blir på så sätt ett metabegrepp - den liksom lägger sig ovanpå det plugg som på förhand är ganska svårt att ta på och rör till det lite extra i huvudet. Det är i denna sits av ovisshet (vem är jag, hur kom jag hit, vad gör jag här) som musiken kommer in i bilden. Har man bara vridit upp volymen tillräckligt mycket är hörseln det enda man behöver bekymra sig för, i övrigt är det bara att flyta med och för en stund glömma alla funderingar.
 
Nu torde många studenter vara beroende av kaffe men jag är inte en av dem. Jag tar en kopp när jag tycker det skulle vara gott men det är inget jag behöver för att klara vardagen. Ibland är dock också jag i tider som dessa beroende av en liten energiboost och då kanske den här låten kan passa som substitut. Kalabalik, koffein och kaos: Caffeine av Alice Cooper.
 
 
 
 
Apropå skrivandet har jag kommit fram till att slå ihop de två sista avsnitten av berättelsen till ett. Det innebär att det som från början skulle blivit fem delar nu endast blir fyra. Anledningen är jag vid närmare eftertanke insett att ganska korta avsnitt med en veckas mellanrum kanske blir väl hackigt och för att hålla ihop slutet blir därför den sista delen istället lite längre.
 
Nu ska jag fortsätta lyssna på gamla rocklåtar och låta ögonen vila en stund från datorskärmen. Inte för att det är så ansträngande att titta på den, men det känns som att man försvinner in lite väl mycket i skärmen ibland och då kan det vara bra att bokstavligt vidga vyerna (om än väldigt lokalt, mitt rum är inte så stort). Det är heller inte helt fel att luta sig tillbaka och i skenet av två stearinljus lyssna på musik och ta det lugnt. Sådant ska inte underskattas. Ha det nu så bra alla!
 
 
 
// AGCH
 
 
 

Hemulens ansvar

Publicerad 2016-11-24 10:53:24 i Allmänt,

I Tove Janssons böcker om Mumindalen återfinns en säregen figur som heter Hemulen. Nu har jag själv inte läst mycket Mumin, men ingen har väl kunnat undgår denna långa, trollika figur som besynnerligt vandrar runt i omgivningen. Enligt Wikipedia är Hemulerna en egen ras, vars individer oftast ägnar sig åt samlande och som till sättet är mycket principfasta och något introverta om än vänliga. De lägger stor vikt och heder vid sitt samlande, som är en Hemuls främsta livsuppgift.
 
Döm om min förvåning när jag i en kursbok i juridik läste om köp av fast egendom, alltså mark, och snubblar över ordet "hemulansvar". Detta mycket säregna begrepp kan rimligen inte upptagits av lagen ur Janssons böcker, men dess innebörd antyder i varje fall en viss koppling. Hemulansvar är enligt min kursbok det ansvar som en säljare har gentemot en köpare att marken i fråga i sin helhet ägs av köparen, det vill säga att ingen tredje, utomstående person kan göra anspråk på samma mark.
 
Hemulen i Mumindalen, som den principfaste gestalt denne är, skulle med all sannolikhet ta sitt hemulansvar i det (fruktansvärda) fall denne tvingas sälja sina samlingar frimärken, stenar eller vad Hemulen nu ägnat sin tid åt. Och liksom Hemulen lägger stor vikt med sin heder bör också vi göra det. Det anser i varje fall lagen och lägger skadeståndsanvar på den motsträvige. 
 
Hur kommer sig då detta besynnerliga sammanträffande, att en tolkning av lagen har sådana kopplingar till Mumindalen? Det visar sig vid en något mer ingående undersökning att ordet "hemul" i sig betyder "rättmätig" eller "berättigad", vilket förklarar sambandet. Av detta drar jag slutsatsen att lagstiftning egentligen är överflödigt. Om bara vi alla varit Hemuler hade vi inte behövt oroa oss för lurendrejeri, skojeri och falskspel utan lugnt och stilla kunnat fortsätta samlandet i vår fina (nyinköpta) Mumindal.
 
 
 
// AGCH
 

Den lilla berättelsen om Gini - Avsnitt 3

Publicerad 2016-11-21 08:00:00 i Berättelser,

 
Väl ombord på vålnadernas skepp tvingadas Gini ned under däck, där hon och andra bortrövade för en fruktansvärd tillvaro. I samband med en kraftig storm som hotar att sänka skeppet beordras dock Gini upp på däck, där hon räddar en av skutans viktigaste sjömän från att slitas över relingen av de kraftiga vindbyarna.
 

Genom Ginis ögonlock sipprade för första gången på långe något som inte var mörker. Hon slog upp ögonen och upptäckte till sin förvåning att hon låg kvar vid masten och att det ljus hon sett var morgonsolens första strålar som öste sin glans över jorden. Överallt på däck låg bråte i drivor, men i övrigt syntes inte mycket av stormen som härjade skeppet under natten. Sjön låg blank och kustens träd speglade sin färgglada höstkostym i ytan.

När situationen började klarna gick tankarna runt i Ginis huvud. Däcket verkade tomt, men det tycktes osannolikt att hon var den enda som överlevt. Var befann sig de andra? Var alla fångar fria och vad hade hänt med hennes plågoandar? En del av svaret infann sig hastigare än Gini hoppats på. När hon vände upp blicken möttes hon av reslig gestalt, säkert 12 centimeter hög som med fast blick stirrade ner på henne. Till skillnad från svärdsbäraren och de övriga som kidnappat henne bar denna individ hela kläder. Den långa rocken i blått och rött löpte elegant från axelpartiet hela vägen ner till knäna, där två smala ben kunde anas. Huvudet var klätt med en förgylld hatt tillsynes efterliknandes ett ekollon. ”Kaptenen har begärt att få tala med dig” hörde Gini en dov röst uttala, säkerligen tillhörande gestalten intill henne. Hon reste på sig varvid den långe knuffade Gini lätt i ryggen och förde henne mot skeppets akter och överbyggnad. Där stod en dörr på glänt.

Den långe visade Gini in genom dörren och stängde den försiktigt efter henne. Där inne var allt i oordning. Något så exotiskt som en vindruva hade slagits sönder i stormen och den söta saften gjorde golvet inne i kabinen klistrigt. En bokhylla hade ramlat och papper låg utspridda lite överallt. Det tunna skifferfönstret som vette ut mot sjön längst in i rummet hade gått i spillror och solen vällde nu ohämmat in genom det lilla hålet i aktern. Solen bröts dock av en skugga som sträckte sig enda fram till Ginis fötter och antog formen av en hatt. Hon sökte skuggans ursprung och mycket riktigt, där satt en kort gestalt väl förskansad bakom ett i hast iordninggjort skrivbord med ekorrtassar. Hatten var vid, lika bred som luckan ner till skeppets fängelsehåla och var dekorerad med broderier i guldtråd. Vad dessa föreställde kunde Gini inte urskilja i det kraftiga solljuset men den var utan tvivel en maktsymbol. ”Stig fram”, begärde gestalten bakom skrivbordet och gjorde en yvig gest med sin förgyllda värja. Gini tog ett par steg fram emot skrivbordet varpå den breda hatten vände blicken mot henne.

Rösten som talade var grov och rosslig, på gränsen till hes men kraftig som morrandet hos en varg. ”Som Ni säkert förstår”, inledde rösten, ”har vi överlevt nattens umbäranden. Men vi har lidit förluster. Sjön har tagit delar av vår besättning och skeppet reder inte sig självt”. Stämman mullrade i Ginis huvud och hon hade svårt att placera de ord som sades. Några svar tycktes dock inte begäras av henne varför hon förblev tyst. ”Genom handlingskraft har Ni visat prov på gott sjömanskap och jag önskar rekrytera er till besättningen. Ni får proviant och husrum, jag får ert arbete och ni slipper Hålan. Vad sägs?”. Långsamt föll budskapet på plats hos Gini. Det måste varit den resliga gestalten från däcket hon räddat under natten. Tydligen var denne viktig för kaptenen och mycket värd, annars hade hon aldrig stått här nu. Men vad skulle hon göra? Kunde hon ta anställning hos den individ som förmodligen höll i trådarna vid hennes tillfångatagande? Vilka var alternativen? Hon tänkte tillbaka på den senaste tiden, på de umbäranden och plågor hon genomlevt. Hon kände hur magen började göra sig påmind vid minnet av stanken och hungern, hur hela kroppen darrade vid tanken på det konstanta mörkret där nere. ”Ja”, sa Gini, ”jag går med på det”. Kaptenen beordrade Gini att komma närmre, satte en fjäderpenna i hennes högra hand och pekade på ett papper som låg på skrivbordet. Vad som stod där kunde Gini inte tyda men kaptenens blick var otålig. Hon satte en kråka vid linjen längst ned på arket och lade ifrån sig pennan utan att säga ett ljud. ”Ni kan gå”, mullrade kaptenen och gestikulerade än en gång med värjan, denna gång mot dörren.

Skeppet låg ännu relativt nära land. Gini blickade ut över relingen och in i skogen. Marken var vid det här laget nästan täckt av löv, förvånansvärt mycket med tanke på hur träden såg ut. Lönnen stod ännu i brand och till och med asken hade vissa löv kvar i sin ägo. Hon njöt av ljuset och av vinden som lekte med hennes hår, allt det hon inte fick uppleva där nere. Ett löv flög förbi någon decimeter ifrån båten och Gini kände dess rörelse i luften. Det landade med ett dämpat ljud i vattnet nedanför henne. Ner dit skulle hon aldrig mer.

Strax kom den långe med ekollonhatten tillbaka med en stor näverhink vatten och en skurborste, satte den framför Gini och vände på klacken. På avstånd kände Gini ögon i nacken, tog upp borsten och började arbeta. Det var ett slitsamt jobb och det gjorde ont i knäna men hon hade inget val. Om hon jobbade för långsamt eller stannade på samma ställe för länge ställde sig den långe bredvid henne och blängde hotfullt tills hon ökade farten eller tog sig vidare till nästa planka. När hela däcket var skurat var det bara att börja om från början även om plankan fortfarande var blank som en spegel. Någon rast var det inte tal om – enda vilan bestod i att äta den soppa som den långe bar ut till henne mitt på dagen.

Då och kände Gini sig iaktagen, men när hon såg sig omkring var den långe inte alltid där. Istället var det andra i besättningen som kastade blickar mot henne. Hon rös vid tanken att vålnaden med klinga arbetade uppe i masttoppen och ständigt kunde betrakta henne, men vande sig efter ett tag vid tanken. Att några av de som var med vid räden mot Ginis hus inte syntes till tog Gini som bevis för att de drunknat i stormen, ett öde värdigt en sådan själ.

I en månad höll den Långe Gini under uppsikt och såg till att hon skötte skurandet. Vid det här laget var knäna röda och såriga och ryggen värkte när hon mot förmodan tilläts ställa sig upp. Hon bar märken i ryggen efter den långes vinande stråpiska som användes regelbundet och tillsynes godtyckligt för att tygla besättningen. När den Långe förde Gini in till kaptenen en andra gång var Gini inte i stånd att göra motstånd, än mindre än hon varit första gången. Hon fick order att delta i räderna.

Dimman låg tät en decembermorgon när Gini satte sin fot på torra land för första gången på kanske två månader. Vinden var stilla och luften kylig, men någon snö hade inte fallit. Löven på marken var kvar och lagret var bitvis så tjockt att man var tvungen att gå omvägar för att komma förbi. På avstånd bevittnade hon hur besättningen rusade fram mot en samling mosshus, rev upp dörrana och förde med sig tillbaka vad var och en kunde bära. Gini såg till att alla kom ombord, gick med tom blick uppför landbryggan och vevade upp den.

Hon brydde sig inte mer. Livet på skeppet var sig likt från dag till dag även om Gini stegvis ålades mer ansvar. Hissa och reva segel hade hon snart lärt sig liksom göromålen i skutans kök. Hon lärde sig leva under det ständiga hotet om våld, vande sig vid piskans sting mot huden. Hon kände ingen glädje och ingen vrede och brydde sig inte om hur maten smakade. Hon hade samma kläder som när hon kom ombord. Rocken hängde i trasor över hennes axlar och byxorna var reviga och trasiga. Hon hade inte tvättat sig på över två månader. Hon blev en i mängden; en del av den besättning som genom våld och stöld härjade småfolkets kuster och levde på andras bröd. Det hände då och då att någon föll överbord, strök med i ett slagsmål eller liknande, men den ersattes snart av någon betvingad själ ur Hålan. Det var detta skepp kaptenen förde befäl över från sin hytt i aktern, detta skepp som Gini kom att tjäna och bli en del av.

 

 

Individens möte med Kapitalet – om beroendeförhållanden i marknadsekonomin

Publicerad 2016-11-19 21:32:50 i Allmänt,

I tider av avtalsförhandlingar och eventuella Idol-strejker drevs jag häromdagen till att fundera över vilka förhållanden som finns i ekonomin, hur de olika aktörerna beter sig och varför. Hur kom det sig till exempel, att de första sammanslutningar som bildades för att skydda individen mot stora fabrikörer och kapitalägare var fackförbund och inte konsumentsammanslutningar? Svaret kan ses som en självklarhet, förhållandena i fabrikerna var mer alarmerande än torghandeln, men en mer utförlig förklaring pockar på. Här är mina tankar kring ämnet.

Längs Storgatan i Ulricehamn ligger butikerna på rad. Här finns allt ifrån heminredning till vitvaror, från leksaker till caféer. Alla visar de i skyltfönster och på reklamskyltar sin bästa sida, i hopp om att en kund ska hitta in till lokalen. Det är en tuff situation för försäljaren; långt ifrån alla väljer vägen in genom deras dörr och än färre går därifrån med uträttat köpeärende. Konkurrensen mellan butikerna är också bitvis hård – när fyra caféer tampas om samma kunder gäller det att vara med.

De förbipasserande på gatan har samtidigt ett mycket stort utbud av potentiella konsumtionsmöjligheter. Vi kan välja och vraka bland vaser och legoförpackningar, smörgåsar och salladstallrikar. Vi köper förhoppningsvis endast det som behagar oss och lämnar resten ståendes i butikshyllan.

Anledningen till att butikerna bjuder ut sina varor och tjänster till försäljning och anledningen till att vi tar oss ned till Storgatan, är att vi vill skapa nytta. Nytta är ett i sammanhanget lite luddigt begrepp. Med det vill (i varje fall nationalekonomer) säga att anledningen till att en transaktion utförs, ett köp, är att nyttan av köpet för parterna blir större i det fall köpet blir till än om det förblir ogjort. Man kan se det så här; om affärsinnehavaren tjänat på att inte bjuda ut varan till försäljning hade denna aldrig sålt den och om kunden funnit pengarna som en vara kostar mer värda än själva varan hade kunden aldrig gått till kassan och betalat. På så vis menar ekonomer att varje köp som uppkommer på frivillig basis skapar nytta, ett mervärde som kommer både näringsidkare och konsumenter tillgodo.

I affären eller vid försäljningsstället finner vi alltså ett mycket viktigt förhållande för vår ekonomi. Mötet mellan konsument och näringsidkare är det första och minst kontroversiella mötet mellan individ (konsument) och kapitalet (näringsidkare, producent) som jag tar upp.

Anledningen till att mötet näringsidkare – konsument är förhållandevis okontroversiellt är att bollen här till stor del ligger hos individen, inte hos kapitalet. En affärsinnehavare är beroende av sina kunder för att överleva och måste därför, för att vinna kampen om konsumtionskronorna längs Storgatan, göra allt i sin makt för att erbjuda det kunden vill ha. Samtidigt som varje affärsinnehavare är beroende av kunden för att överleva, har kunden en mängd möjligheter som förmodligen tillfredsställer dennes behov. Den genomsnittliga kunden är med stor sannolikhet ganska likgiltig till att köpa i princip samma skjorta på Lindex eller HM, vilket i det här förhållandet gör affären mer beroende av kunden än vad kunden är beroende av just den affären.

Konsekvenser blir ett för individen ganska oproblematiskt förhållande till kapitalet. Här svarar kapitalet för ett stort utbud, där varje individ någorlunda fritt kan välja och välja bort det som inte passar. Resonemanget bygger på att varje individ har ett stort utbud av varje vara, vilket med vissa undantag i form av monopolliknande branscher är sant. Här är det alltså ytterst individerna, objektet som tar ställning till kapitalets utbud, som kan utöva påtryckningar och som genom konkurrensens prismekanismer redan har ett relativt övertag i mötet mellan näringsidkare och konsument. Det finns alltså, med ett fåtal undantag, mycket lite att vinna på för individer att gå samman i konsumentsammanslutningar eller liknande, den makten ligger redan vid deras fötter.

Längre bak i den så kallade värdekedjan, i ett skede som infinner sig långt innan varorna når butikshyllorna på Storgatan i Ulricehamn, finner vi vårt andra möte mellan kapitalet och individen. Vi befinner nu oss i produktionen, ett annat mycket avgörande ögonblick i en marknadsekonomi. Det är här välståndet konkret skapas, det är detta vi debatterar om i valrörelser och det är detta SCB mäter med sina BNP-siffror. Och här ser utgångspunkterna helt annorlunda ut jämfört med i butikslokalen.

Om Storgatan i Ulricehamn är fylld av diverse konsumtionsmöjligheter är alternativen i valet av arbetsplats betydligt mer begränsade. Individen kan inte enbart stappla in på ett kontor och begära anställning (som den kan i motsvarande köpesituation) utan det redan mindre antalet arbetsplatser begränsas ytterligare av kvalifikationskrav med mera. De jämfört med butiker färre antalet arbetsplatser och det faktum att varje individ i princip måste ha ett jobb stärker kapitalets förhandlingsmöjligheter avsevärt på den så kallade arbetsmarknaden jämfört med varumarknaden. Om förhållandet dras till sin spets kan det illustreras av den lilla bruksorten på 1930-talet, där ett helt samhälle försörjdes av en enda arbetsgivare. Då arbetsgivaren visste om att individen hade få möjligheter att hitta jobb någon annanstans (flytta var oftast inte att tänka på) och att andra individer mer än gärna gjorde dennes jobb kunde arbetsgivaren pressa ned lönen i sådan omfattning att individen bara precis kunde leva på den. Detta gäller generellt på arbetsmarknaden, om än i mindre omfattning. Med begränsat antal arbetsplatser och stora kostnader förknippade med att flytta finner sig kapitalet i detta möte med individen i en avsevärt bättre maktposition.

Följderna av detta ser vi också dagligen. På TV ser vi det i klandervärda avtal i Idol och sträcker vi oss utanför landets gränser finner vi exempel i tygproducerande länder som Bangladesh. I hopp om bättre framtid flyttar där människor in till städerna, där fabriksjobb väntar de flesta. Fabrikörerna, alltså kapitalet, vet dock om att individen måste försörja sig och det förhållandevis lilla antalet arbetsplatser gör att man lyckas hålla nere priset på arbete. Samma mekanism håller nere priserna på de färdiga varorna; som nämnts ovan kan individerna på motsvarande sätt spela ut affärer mot varandra och på så vis pressa ner priset.

I det kapitalistiska systemet kan vi alltså tänka oss finna två huvudsakliga arenor för möten mellan individen och kapitalet. Den ena återfinns i butikslokaler och på torg och där är kapitalet i större utsträckning beroende av individen än tvärt om. Motsatt förhållande råder i produktionen, där individen ofta är mer beroende av ett arbete än vad fabrikören är beroende av just den arbetaren. Av detta drar vi slutsatsen att det alls inte är konstigt att fackföreningar, alltså sammanslutningar av individer inom produktionen som syftar till att utjämna de ojämna maktförhållanden som från början råder, bildats istället för olika konsumentgrupper. Individens relativt sett svaga ställning inom produktionen är också anledningen till att arbetsplatsen, inte torget, blivit slagfält i kampen mellan socialism och kapitalism.

Som avslutning brukar det vara uppskattat att ta en titt i spåkulan och blicka in i framtiden. Hur förändras mötet mellan arbete och kapital och hur kommer beroendeförhållandena att se ut i morgon? En hint kan vi hitta i historien. På 1930-talet var det mycket svårt att förflytta sig snabbt för vanliga människor, vilket gjorde 30-talets individer betydligt mer sårbara inom produktionen. De allt bättre kommunikationerna och pendlingsmöjligheterna gör att dagens och morgondagens individer har bättre möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden än gårdagens individer, vilket redan gjort individens möte med kapitalet i produktionen mindre laddat än det en gång var. Detta antyder också att fackföreningarnas roll torde minska i betydelse, något vi redan ser i sjunkande medlemstal hos LO-facken. Förändringar på Storgatan i Ulricehamn och på andra marknadsplatser är svårare att se, men en ökande global konkurrens borde innebära fler återförsäljare och därmed mer makt till individen. Samtidigt kräver konkurrensen effektivare produktion för att hålla nere kostnaderna, vilket i branscher med stordriftsfördelar borde innebära färre och större producenter. Det skulle i sin tur kunna dra ner valmöjligheterna för individerna och på sikt stärka kapitalets ställning.

 

// AGCH

Spretigt om världen

Publicerad 2016-11-16 13:14:10 i Allmänt,

 

Hur många vapen finns det på denna jord

Att bruka emot våra likar

Som avfyras trots bud och bibelord

Galenskap, någon tyst inflikar

 

Från Syrien till Ukraina och Kongo Kinshasa

Det rapporteras om våld, blod och utbredd fasa

Och som om detta inte vore tillräckligt

Står än Afghanistan våldsamt bräckligt

 

Om fisk och olja i Sydkinesiska havet

Peking grälar med Manilla

Och kontrollen över ekonomiska navet

Är något också USA kan tänkas gilla

 

Svenska staten sänder minor till den som vill ha

Saudi är ingen diktatur, åh va bra!

I Yemen dör civila av saudisk eld

Men Moder Svea tänker ej betala gäld

 

I Europa har vi inte slagits på sjuttioett år

Vi är civiliserade så det förslår!

Det är sant, ty minnet än bra om än kort

Verdun och Förintelsen, de snart vi glömma bort

 

Ja, många vapen det finns på denna jord

Som vi rikta emot våra likar

Raketer och gevär, och också ord

När hatet på nätet pikar

 

Någon undrar, kan vi inte bara vara snälla

Varför måste Survival of the Fittest alltid gälla?

Så hörs i fjärran ett dån av mänskligt vrede

I Aleppo är civila i kritiskt skede

När flyget åter bomber börjar fälla

 

// AGCH

Den lilla berättelsen om Gini - Avsnitt 2

Publicerad 2016-11-14 08:00:00 i Berättelser,

Medan Ginis föräldrar var ute och hämtade löv för höstens sömnad anfölls huset, endast befolkat av Gini, Figi och Lora av vålnader från sjön. Gini lyckades få ut Figi och Lora genom ett uppskuret hål i väggen, men tvingades använda sig själv som sköld för att Lora inte skulle bli upptäckt. Nu stog hon ensam inför angriparna...

 

Ansiktsuttrycken var uttryckslöst hårda, håret långt och stripigt. Kläderna såg ut att ha flera hårda höststormar på nacken, men vapnen var väl hållna. Innehavaren av klingan som skurit upp dörren tog ett par steg fram mot Gini, grabbade med väderbiten hand tag i hennes kläder och ryckte upp henne på fötter. En av de bakomvarande steg nu fram och slog kedjor runt hennes händer och hals och drog åt så att hon knappt kunde andas.

Fortfarande under total tystnad gjorde ledaren en gest med klingan mot dörren – dags att bege sig. Det ryckte till i kedjan runt Ginis hals, det var inget hon kunde sätta emot. Hon drogs ut ur stugan och fördes i hast mot skeppet.

Ännu en bit bort såg Dora och Visna vad som höll på att hända. Under hjärtskärande skrik sprang de nu så fort de kunde mot gestalterna som kom närmare och närmare skeppet. En förrädisk sten rullade till under Visnas fot och han snubblade till. Dora greppade en liten pinne och störtade mot inkräktarna men det var för sent. Genom rödgråtna ögon såg hon landbryggan halas upp och skeppet lägga ut från stranden. Hon föll ihop där hon stod på den hårda sanden utan kraft att röra sig. Tårarna rann längs kinderna och händerna var alldeles slappa. Visna kom nu ikapp henne och satte sig bredvid. Marken under dem hade blivit fuktig när de till slut samlat nog med kraft för att bege sig tillbaka mot stugan. Figi och Lora hade inte varit bland dem som bordat skeppet.

På avstånd bakom en ormbunke hade Figi och Lora bevittnat händelsernas förlopp. Nu rusade de mot huset, där de sett föräldrarna gå in. När Dora och Visna hörde ropen från syskonen störtade de direkt ut genom den sargade utgången. De krockade nästan med barnen, men energin i rörelsen omsattes snabbt i en lång kram fylld av lättnad att återse varandra. Samtidigt låg hela tiden ett omisskännligt obehag i luften, en vibration som inte gick att ta på men som förvandlade solens strålar till mörker när de mötte ögonen. Gini var borta. 

Däcket var till perfektion blankputsat och sken som själva solen i middagsljuset. Nitarna i metall som fogade samman däck och bjälkar kastade solkatter omkring sig och brisen fyllde seglen så att båten skulle ta sig framåt. När landbryggan vevades upp bakom Gini hann hon precis vända sig om för att få en sista skymt av sina föräldrar, men ett hårt nyck i kedjan runt hennes hals tvingade henne att vända sig om. Med händerna lika hårt bundna var det ingen mening att göra motstånd. Gini kände hur krafterna sinade, hur all vilja och lust till lek med ens försvann och förbyttes i tomhet, en likgiltighet inför de förhållanden som påverkade hennes liv. Hon sänkte blicken och lät tankarna sväva iväg, tillbaka hem till de älskade syskon som hann undan rövarna.

Luckan som ledde ner till undre däck var inte större än ett asplöv och var belägen i den främre delen av skeppet just för om fockmasten. Med en lans pressad mot ryggen tvangs hon på en knarrande stege krypa ner i det trånga utrymmet, där endast mörker väntade. Här trängde inte den ljusaste höstsol in och de sista skymtarna av dagen försvann när luckan kastades igen ovanför henne. Nu slogs hon också av stanken. Det blankputsade golvet på övre däck var den skarpaste kontrast till det hon nu upplevde. Mot sina bara fötter kände hon kvistiga, ojämna plankor impregnerade av vad hon av lukten antog var urin. Odören steg emot henne i den grad att hon fick kväljningar och fick anstränga sig för att inte vända magen ut-och-in framför sig. Bäst att bespara sig åtminstone den lukten, tänkte hon och försökte vända tankarna någon annanstans.

En viskning från andra sidan av det mörka rummet klargjorde att Gini inte var ensam. Där fanns i själva verket någonstans mellan fem och sju stycken som på olika sätt gått samma öde till mötes som Gini; det exakta antalet individer i utrymmet var svårt för Gini att avgöra i mörkret. De flesta höll sig tysta för sig själva, men en yngling vid namn Fryk uppmärksammade Ginis ankomst och berättade sin historia. Han hade varit ute och jagat vid kusten när skeppet kom glidande och inte anat oråd när det lade till i närheten av hans vakplats. De snabba, tysta gestalterna i trasiga kläder hade överrumplat honom, kedjat honom och fört honom ombord på nästan samma sätt som hänt Gini. Där hade han suttit i vad han trodde var tre veckor, det var svårt att veta exakt när solen aldrig gick upp. Gini fann lite tröst i sällskapet men förde inte samtalet vidare - hon var rädd för vad som skulle hända om information om hennes syskon spred sig till de onda ovan däck.

De dagar och veckor som nu följde går inte med ord att beskriva. I det mörka rummet blev dygnets rytm till ständig natt. Sömnen blev den tillflykt som lindrade mest, men att sova i stanken och knarret från skrovet som rullade på vågorna var nästan omöjligt. Där fanns heller inga utrymmen att uträtta sina behov på utan var och en skötte sig där de satt, stod eller låg. Solens värme alstrades i det skinande huvuddäcket och fick luften att dallra. Svetten klistrade de kläder som bars mot kroppen och impregnerade tyget med kroppsvätskorna. Mat hissades ned i en hink en gång per natt, men några portioner fick man inte tilldelade sig. Istället var det först till kvarn som gällde och den som var sist kunde räkna med att inget få. Sakta men säkert bröts Gini ned; den en gång så stolta flickan förvandlades till ett tomt skal av hud, naglar och hår. Viljan leddes enbart av driften till liv, kroppen till minimerande av energiförbrukning. All form av värdighet löstes upp i stanken från avföring och urin och kvar på undre däck var endast spöken, utan självinsikt eller medvetande.

Hur länge hon befann sig där kunde Gini omöjligt veta. En vecka, två veckor, en månad, det spelade egentligen ingen roll. En natt då vågorna rullat extra kraftigt och skeppet krängt ordentligt i vinden hade luckan ovan dem öppnats. Men istället för mat kom lansbäraren nedklättrandes för stegen och skrek på alla att ta sig upp på däck. Orden ekade i Ginis huvud och till en början förstod hon inte vad som sades, men till slut greppade hon budskapet. Kanske innebar detta en chans att fly? Hon samlade de få krafter hon kunde uppbringa och drog sig uppför stegen.

Mot sjöns vrede stod sig fartyget slätt. Fullmånens ljus speglade sig i regnet som öste ner över däck och gjorde plankorna hala. Seglen hängde i trasor på masterna som knakade i stormens byar. De hade uppenbarligen kommit för långt ut från någon vik, som alltid skulle skydda småfolkets fartyg under hård vind, och nu höll fartyget på att gå under. Gestalten med svärdsklinga hade släppt sin lans och slet nu tillsammans med övriga besättningen för att lätta fartyget och kasta all bråte överbord. Gini hörde grova stämmor skrika åt henne att hjälpa till, varvid kedjorna lossades från hennes händer och hals och hon var fri.

Utan utsikt att överleva ett flyktförsök beslöt hon att assistera besättningen i dess arbete med att rädda skeppet. Med sina sista krafter kastade hon tunnor och vrakdelar över bord när en kraftig vindby åt motsatt håll plötsligt fick fartyget att kränga till. Hon såg hur mannen närmast henne svajade till och i vinden fördes mot relingen utom kontroll. Snabbt kastade hon sig efter mannens arm, fick grepp om den och drog till. Mannen slungades in i relingen och föll handlöst ned på däck samtidigt som Gini halkade på de hala plankorna och blev liggandes vid stormastens fot. Utan kraft att ställa sig upp klamrade hon sig fast vid masten, slöt ögonen och stärkte sitt krampaktiga grepp om masten. Utan hopp om att leva natten igenom lät hon tanken sväva iväg och förberedde sig på mötet med Intet.

 

 

Trump blir näste president i USA

Publicerad 2016-11-09 16:11:16 i Allmänt,

Klockan 03.15 svensk tid gick jag upp för att följa valet i USA. Med goda förhoppningar - Hillary Clinton hade länge varit favorit i opinionsundersökningar och experttips. Detta kom dock snart på skam. Redan när jag gick upp hade Trump ett övertag som bara stärktes allteftersom den republikanske kandidaten tog fler och fler så kallade swing states (stater som kan vända utgången i valet). Mediabevakningen av valet i USA har i Sverige varit massiv vilket gjort att jag inte skrivit så mycket på ämnet, men av det jag skrivit vet ni att jag inte är odelat positiv till det Trump står för. Ur den nyckfulle, New York-bördige affärsmannens mun har sexistiska grodor flugit, där har uttalanden av kraftig islamofobisk karaktär sett dagens ljus och där igenom har invandrare från Mexiko kallats mördare och våldtäktmän.
 
Inte underligt att många reagerat kraftigt på nattens valresultat. Fenomenet Trump står vid sidan av Brexit som tydligt monument över populismens framfart. Det som tidigare inte varit möjligt att säga offentligt går idag hem hos vanligt folk. Lögnen har fått helt ny politisk innebörd. En sanning från det något oklart definierade etablissemanget ses som vinklad, medan lögnen kan visa på avståndstagande från detta onda och vinner således legitimitet. Inte nödvändigtvis som lögn i sin strikta bemärkelse, men utifrån perspektivet att det är en radikalt annorlunda beskrivning av verkligheten.
 
Så ser vi att språkbruk, retorik och debatt i västvärlden långsamt förskjuts och blir alltmer brutal. Vi ser det i Sverigedemokraternas Sverige, vi ser det i Le Pens Frankrike och vi ser det i (bokstavligt talat) Donald Trumps USA. Att de värderingar som uttryckts under Trumps kampanj är obehagliga råder det i min värld inga tvivel om. Inte heller råder det några tvivel om att det är obehagligt att så många är villiga att blunda för dem. Men vad finner vi bakom Trumps ord, om vi börjar sätta oss in i den politik han kan tänkas föra? Om vi bortser från de generella populistiska och främlingsfientliga strömningarna, vad blir kvar av Trump i termer av välfärd och ekonomi? Jag ska här försöka mig på en översiktlig analys.
 
Vi börjar på mitt huvudområde, nämligen ekonomin. Ett av Trumps allra mest framträdande budskap under valrörelsen är att han ska ta tillbaka amerikanska jobb som flyttat utomlands. Under en längre tid har arbetskraftsintensiv industri som inte lyckats effektivisera genom teknikutveckling flyttat verksamhet till länder med mer fördelaktiga lönenivåer. Detta är ett faktum som påverkat den amerikanska medelklassen, som fått se sina traditionella jobb delvis försvinna. Dessa har dock i väldigt stor utsträckning ersatts av andra inte till exempel en växande servicesektor. Idag har Staterna den lägsta arbetslösheten sedan krisen 2008 och ekonomin ser ut att gå ganska bra.
 
Vad behöver då fixas? Då den amerikanska medelklassens självbild stukats i samband med flytten av industri utomlands är det i mångt och mycket detta Trump vill sätta stopp för. Hur gör man då det? Svaret står att finna i olika typer av handelshinder, så som tullar eller andra restriktioner. Detta gör att det blir dyrare för utlandet att exportera till USA, vilket i sin tur driver upp priserna på importvaror. I det läget blir det lönsammare att producera dessa varor inom landet - man slipper ju det tullpåslag som import hade medfört. På så vis hoppas man att fler producenter ska välja att behålla jobben i USA och kanske till och med kunna höja lönerna då man kan ta ut ett högre pris för varorna.
 
Vad är då problemet med det här? Den första och starkaste invändningen gäller huruvida detta verkligen gynnar den amerikanska medelklassen, som det var tänkt. Samtidigt som amerikanska jobb i viss utsträckning bibehålls inom landets gränser vid införandet av tullar eller andra hinder för import stiger ju priserna på konsumtionsvaror, givet att det är dessa som tullarna gäller. Den effektivitetsvinst (vi bortser här från dåliga produktionsförhållanden på många ställen i till exempel Asien och fokuserar helt på USA) som utlokaliserandet av produktion hade medfört i form av billigare importvaror måste de facto nollställas om Trumps handelspolitik ska ha avsedd effekt, varför nyttan av de arbetstillfällen som uppkommer på samhällsnivå med all sannolikhet kommer ätas upp av de högre priserna. Detta lämnar människor anställda inom andra sektorer med lägre reallön, något man sällan hört i valrörelsen.
 
Den andra invändningen är att de flesta  tullar och handelshinder missgynnar global ekonomisk utveckling. Detta torde inte vara något attraktivt argument för Trump som vill se "America first", men för övriga världen lär det vara desto viktigare. Om möjligheten att göra affärer med Staterna minskar, om export dit blir dyrare och mer omständigt, då hämmas utvecklingen i länder som står USA nära ekonomiskt. Detta gäller inte minst Sverige, där exporten (som står för ungefär 50 procent av BNP) redan mattas något. För länder på uppgång som till exempel Sydkorea och Kina blir detta också ett hinder som sänker tillväxten vilket i sin tur riskerar att få spridningseffekter. Sammanfattningsvis kan man säga att handel i betydelsen "producera där det görs bäst, konsumera där det önskas mest" gynnar världsekonomin och handelshinder är inte en väg mot detta.
 
Ett annat sätt att skapa amerikanska jobb som Trump vill använda är att satsa stort på utbyggnaden av infrastruktur; vägar, broar, telekommunikationer och så vidare. Detta ska göras utan att låna. Istället hoppas man att det offentliga i sammarbete med det privataska löser finansieringen och på så vis skapar "tusentals nya jobb inom byggsektorn, stålindustrin och andra sektorer" (fritt översatt från Trumps hemsida). Huruvida detta är rimligt att tro på återstår att se, men det måste sägas vara ett minst sagt ambitiöst löfte.
 
Fler säkra arbetstillfällen står istället militären för, som Trump anser är kraftigt eftersatt. Den ska bemannas och rustas upp för att till fullo möta de krav som Pentagon och andra intressenter ställer. Detta ska finansieras med effektiviseringar inom försvarsorganisationen. Att försvarsorganisationen idag är så ineffektiv att det skulle kunna finansiera en reform av den magnituden låter orimligt - det tycks i sammanhanget mer troligt att det kommer behöva tillskjutas medel från försvarsbudgeten, alltså skattepengar.
 
Inom vård, skola och omsorg har Trump en till synes ganska tunn politik. Han uttrycker en vilja att det ska bli billigare att utbilda sig och hoppas att fria skolval ska bidra till bättre utbildning och lägre kostnader för samhället. Tjugo miljarder dollar kan tänkas omfördelas inom det federala utbildningssystemet för att finansiera fria skolval för alla, samtidigt som övriga kostnader som detta medför ska täckas av delstaterna. Siffrorna verkar vara tagna ur luften och någon genomförandeplan finns inte i sikte, varför reformen till viss del liknar friskolereformen som genomdrivits i Sverige. Också inom vården ska valfrihet gynnas och Obamacare fasas ut till föremån för ett system där arbetsgivare betalar sjukförsäkringen. Detta menar Trump ska öka tillgängligheten och sänka kostnaderna.
 
Vi leker nu med tanken att vi väger samman dessa reformer och skapar en bild av kostnaden. Breda infrastruktursatsningar tenderar att vara en dyr historia och att dessa till stor del finansieras privat låter för bra för att vara sant. Militären torde också den sluka en del resurser och att dessa återfinns i form av slöseri inom organisationen vill nog inte Pentagon veta av. Lägg därtill lättare reformer inom skolan och vi inser att detta inte är gratis. Vad kommer då pengarna ifrån?
 
Trump vill sänka skatterna. Brett över hela brädet dessutom. Lägg därtill vissa extra skattelättnader som barnfamiljer föreslås få för att ha råd med barnomsorg och ett par andra avdrag för att underlätta för andra extra utsatta. En kort överblick av skattepolitiken ger vid handen att Trump inte kommer få in tillräckligt med pengar för att finansiera sina vallöften så vida inte den kommande presidenten väntar sig dra in miljarder på tullinkomster (som inte nämns i Trumps skattepolitik). Vi kan alltså konstatera att puzzlet inte går ihop; Trump måste antingen svika vallöften, höja skatten eller öka statens redan stora statsskuld. I min värld ter sig det första mest troligt, även om jag vet mycket lite om Trumps benägenhet att låna pengar.
 
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att även om Trumps ekonomiska politik kanske kan få ett och annat jobb att stanna i Staterna skulle den positiva effekten förmodligen raderas ut av högre priser på de varor som tull tas ut på. Dessutom lär den restriktiva handelspolitiken verka negativt för omvärlden som får sämre förutsättningar för tillväxt. På det inrikespolitiska planet vill Trump stärka militären och bygga ut infrastruktur, men för dessa satsningar saknas det i realiteten tillräcklig finansiering. Skatterna ska sänkas i princip för alla, vilket tvärt om torde ge mindre utrymme för reformer. Syndromet är typiskt populistiskt och följer en önskan om att både äta kakan och ha den kvar. Vi har sett det förr, inte minst i Brexit-omröstningen i somras. Domen faller alltså tung på Trumps politik och det ska bli mycket spännande att se vad som händer i framtiden.
 
 
 
// AGCH
 

Den lilla berättelsen om Gini - Avsnitt 1

Publicerad 2016-11-07 08:00:00 i Berättelser,

Lövet lossnade från trädet och singlade långsamt ned mot marken. Vinden var stilla och solen hade precis hunnit gå upp över horisonten. Gini tittade upp i sista sekund för att se det gulrödskiftande som rörde sig genom luften och hann precis ta några skuttande steg åt sidan. Så det var den tiden på året nu…

Hon samlade ihop de barr hon hittat och begav sig genast hemåt. Föräldrarna skulle bli glada när de hörde nyheten, ty deras kläder var slitna och behövde lagas. Gini sprang så fort hon kunde men björnmossa och timotej gjorde sitt bästa för att hindra hennes framfart. När hon kom fram stod huset dränkt i sol och mossan sken som en smaragd i det tidiga morgonljuset.

Gini, hennes föräldrar Dora och Visna samt syskonen Figi och Lora bodde i ett fint uppfört litet hus vid foten hos en tall. Grunden utgjordes av hårt trampat gräs och lera från sjön i närheten. Tak och väggar hade flätats av björnmossa och mycket små kvistar som fallit från träden. Inne i huset, som bestod av två lika stora rum, låg Ginis syskon ännu kvar på sina mossbäddar medan Visna förberedde frukost.   

Dora hälsade Gini välkommen med ett hjärtligt rop när hon kom springande över den nästan kala marken närmast intill trädet. Med en varm kram ledde Dora henne in genom ingången och drog för. Någon dörr hade de inte, utan ingången i huset vaktades istället av en matta vävd av lövens nerver förstärkt med tallbarr för hållfasthetens skull. Detta var samma teknik som användes vid tillverkning av kläder, varför Dora blev mycket glad över Ginis nyhet om det fallande lövet. Det gällde att vara tidigt ute och ta hem de allra färskaste – kvaliteten och färgen blev sämre ju äldre de blev.

De satte sig till bords för att njuta av frukosten. Figi och Lora, Ginis syskon, hade som vanligt ställt till med mycket oväsen när de skulle upp ur sina sängar. De hade alltid varit lite omogna i Ginis ögon och spillde alltid massor med rotgröt vid frukostbordet. Denna klibbiga rätt serverades på tallrikar utkarvade ur små trästycken ek som Dora hittat vid en utflykt för många år sedan. Ibland bakade Dora också bröd på rötterna istället för att koka gröt, men oftast fick gröten duga. Vid bordet diskuterades årstidernas skiftningar, som alltid medförde både glädje och möda. Visna tittade ständigt ut genom den lilla öppningen i väggen och Lora undrade vad som stod på där ute. Ingenting, svarade Visna men mindes stormen för tio år sedan som förde bort deras hem och allt dem ägde upp i luften. Det var med en hårsmån de överlevt.

När Visna dukat av frukosten begav sig föräldrarna direkt ut i solskenet för att dra hem de löv som behövdes för att lappa ihop familjens klädbestånd. De bästa löven tillhörde lönnen, men det fanns det bara en av i närheten och den låg på andra sidan ån i utkanten av skogen. Dora tyckte ändå det var värt besväret och lämnade de yngre hemma i huset. Gini sattes att hålla koll på de mindre tills föräldrarna kom hem igen.

Vägen från stugan till lönnen var lång. Sträckan mellan stugan och området av lövskog var lättast tillryggalagd längs stranden, där sandens jämna yta underlättade framkomsten. Därefter väntade en snårig passage björkskog där undervegetation och nedfallna grenar ständigt hindrade den som sökte ta sig igenom. Den lilla ån som flöt genom denna del av skogen brukade korsas med hjälp av ett träd som fallit över densamma, men huruvida den var kvar visste de inte säkert från år till år. Utan den var sjövägen enklast, men den lilla familjen hade inte tillgång till båtar som kunde frakta löv. Alltså följde Dora och Visna sjön, korsade ån på stocken (som låg kvar också i år), tvingade sig igenom lövskogen och kom fram till lönnen sent på förmiddagen.

Hemma i huset hade Gini fullt sjå att få pli på sina syskon. Ömsom trakasserade de varandra, ömsom Gini och försökte ständigt rymma. Att det var en rolig lek rådde dock inga tvivel om; både Gini och hennes syskon lät skratten fylla det lilla huset när Gini fick tag på något av sina syskon och svingade det livligt i luften. Det hände att en fot träffade taket, följt av ett regn av torkad mossa som lossnade från den gamla konstruktionen. Gini tyckte det var dags att uppgradera eller åtminstone renovera deras lilla skrymsle, men det var upp till Dora och Visna att avgöra.

Väl framme vid lönnen granskades de löv som fallit. Dora lyfte upp ett mot solen, tittade på dess nerver och kände på ytans struktur. Det dög och lades invid trädets fot. När tillräckligt många hittats delade de upp löven emellan sig och begav sig hemåt. Av sex löv kunde en skicklig klädmakare göra två jackor av hög kvalitet, men nu räckte det med fyra eftersom Dora endast skulle väva lappar att laga befintliga kläder med. Med två löv var begav de sig tillbaka genom skogen, över bäcken och ner mot sjön.

Vid vattenbrynet stannade de både och stirrade med öppna munnar ut över vattnet. Den djupblå ytan reflekterade skogskanten, vars träd dansade över sjön. Solen blänkte på andra sidan vattnet och bländade ögonen när blicken riktades mot horisonten. Men det var inte det som drog deras uppmärksamhet till sig. Bara någon meter ut (vilket inte är mycket ens för Gini och hennes släktingar) låg ett skepp större än något de sett förr. Träpaneler av något som såg ut att vara ek löpte längs vattenytan och reste sig upp i luften med en höjd av nära nog två fullvuxna individer. Därifrån växte sig två enorma master upp mot himlen. På varje mast var ett segel fäst, tillsynes av allra bästa lönn och tillräckligt stora för att täcka hela familjens hus. I centrum av det största seglet kunde en figur anas, efterliknandes ett svärd. Sådana skepp hörde inte vanligt folk till.

Dora och Visna skyndade på stegen. Skeppet rörde sig snabbt i riktning mot deras boplats och de hade svårt att hålla jämn fart med den stora träkonstruktionen ute på vattnet. Hemma i stugan hade stämningen lugnat sig något och syskonen satt kring bordet och drack björksav. Figi (som var yngst av de tre) klagade på att det snart skulle bli vinter, men det brydde sig inte Gini och Lora om utan njöt av solen som ännu strömmade in genom fönstret.

På håll såg Dora och Visna hur skeppet lade till intill land i närheten av stugan. Över landbryggan rusade fem mörka gestalter i reviga kläder bärandes vapen som blixtrade i solskenet. De släppte löven och började springa mot huset, där barnen ännu satt och drack sav. Genom det lilla hålet i väggen såg Gini de fem vålnaderna passera under en nedfallen gren och springa vidare i riktning mot stugan. Hon anade oråd och agerade direkt. Med hjälp av en stenskärva som normalt användes till att finfördela mat skar hon upp ett hål i väggen som vette mot trädet. ”Spring in bakom trädet!” viskade hon tyst till Figi och Lora, som direkt hoppade ner från stolarna och började krypa ut genom hålet.

Hålet i väggen var litet även för de små. Lora var halvvägs ute när en svärdsklinga rev upp skynket framför ingången och ett likgiltigt ansikte syntes i dess ställe. Gini kastade sig ner på marken framför Loras flyktväg för att hindra inkräktarna från att lägga märke till syskonet, som med snabba steg nu försvann bakom tallen. Bakom ansiktet i dörren syntes nu fler. Gini stelnade till vid åsynen av gestalterna, som endast kunde vara från det sjöfolk hon hört berättas om när hon var liten.

 

 

Fortsatt utför i Turkiet

Publicerad 2016-11-04 09:23:00 i Allmänt,

Medan snöblandat regn faller utanför fönstret i Lerum händer betydligt mindre triviala saker i andra delar av världen. P1 rapporterar nu på morgonen att elva parlamentsledamöter ur det prokurdiska partiet HDP i Turkiet har blivit arresterade. I samband med gripandena stängdes sociala medier som Facebook och Twitter ned, förmodligen för att förhindra att sociala motrörelser får möjlighet att sprida sitt budskap. Utvecklingen i landet gällande mänskliga rättigheter följer en nedåtgående kurva som sedan kuppförsöket tidigare i år blivit allt brantare.
 
President Erdogan representerar Turkiets största parti och är den enda person i landet som i realiteten kan leda ett majoritetsstyre. Detta innebär däremot inte att det som sker i Erdogans regi är demokratiskt. Att elva parlamentsledamöter av ett oppositionsparti grips lär inte vara en slump uppkommen ur legitima brottsutredningar utan torde vara ett sätt för Erdogan att visa oppositionella vem som bestämmer. Begreppet majoritetens diktatur ligger nära till hands; även om Turkiet knappast kan sägas vara en ren diktatur har de styrande i princip eliminerat all oppositionell media och gjort repressalier mot till exempel journalister till vardag.
 
En demokrati utan tryck- och yttrandefrihet och med inskränkt åsikts- och mötesfrihet för vissa grupper kan knappast kallas välfungerade. Medier och fria politiska partier är grundpelare i ett demokratiskt samhälle och kan inte lättvindigt viftas bort. Så som läget ser ut är det svårt att se EU:s relation med Turkiet som hälsosam. Unionen har genom att inte ta gemensamt ansvar för flyktingfrågan tvingat närma sig Turkiet på flera områden. Att Turkiet skulle beviljas passfrihet i EU ter sig dock i ljuset av den senaste tidens händelser absurt; att något annat land med ett styre som Turkiets skulle beviljas detta är helt osannolikt.
 
Hur ska man då förklara Erdogans agerande? Presidentens agerande är i mina ögon mycket likt det hos pressade diktatorer, som när de utsätts för tryck tenderar att agera nervöst och nyckigt. I Erdogans fall har säkerligen kuppen spelat stor psykologisk roll, samtidigt som konflikten mellan PKK och turkiska staten ännu gör sig påmind. PKK är en militär organisation som sedan 1980-talet ägnat sig åt att med våld bekämpa staten, som anses systematiskt missgynna den kurdiska minoriteten i landet. Organisationen är terrorstämplad av EU och USA (dock inte av Ryssland och Kina). Att politiker från HDP, som är ett civilt parti, blir arresterade och förhörda beror enligt många bedömare på att Erdogan vill finna kopplingar mellan HDP och PKK och på så vis rycka undan HDP:s legitimitet. Huruvida kopplingar mellan de båda organisationerna verkligen existerar är jag fel person att säga, men kan ändå konstatera att sättet som parlamentarikerna förs till förhör tycks vara mer demonstrativt än praktiskt.
 
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att utvecklingen i Turkiet går stick i stäv med demokratiska värderingar. Att EU samtidigt närmar sig landet är om inte obehagligt så i varje fall mycket konstigt. Parallellt med Turkiets avsteg från mänskliga rättigheter sker liknande utveckling i EU-länderna Polen och Ungern, vilket skapar en bild av ett Europa som ser mer lättvindigt på värderingar som hållits högt efter Andra världskriget och kommunistdiktaturernas fall på 80- och 90-talen. Det är min bestämda uppfattning att demokrati är det styrelseskick som bäst tar hand om medborgarnas intressen, som bäst värnar mänskliga rättigheter och förhindrar politiskt förtryck. Däremot är demokratin inte stabil när den väl uppnåtts - den måste ständigt återerövras och skyddas för att inte falla isär. President Erdogan agerar idag inte i demokratins intresse.
 
 
 
// AGCH
 

Något att fundera över?

Publicerad 2016-11-02 22:41:39 i Allmänt,

Det förra inlägget slutar där detta börjar, nämligen i skrivarglädjen. Sedan ett par veckor tillbaka har jag blandat skolarbete med berättelseskrivande, en syssla jag längtat efter att ta mig tid till. Med vidöppet sinne och fingrarna på tangentbordet som guide blev historien förstås inte precis som det var tänkt från början men den finns ändå där i ett dokument på datorn. Min tanke är att jag med start på måndag ska börja lägga ut berättelsen här på bloggen, ett avsnitt i veckan.
 
Huruvida berättelsen är ett välskrivet litterärt alster kan man diskutera. Förmodligen säger mina skönlitterära ansatser mer om mig själv än om världen runt omkring oss, varför det är otroligt svårt för mig att se om det finns något värde i det. Jag lever dock på tanken att det finns fler där ute som tänker vitt och brett och att spridandet av ordet med litet "o" bidrar till mer reflektion och medkänsla. Hoppas det går att finna åtminstone något korn av nytta i berättelsen och att någon kanske finner den läsvärd - jag växte under dess tillkomst. Och bara så ni vet; att huvudkaraktären delar namn med det mätverktyg som i statistiska sammanhang beskriver skillnader i inkomstfördelning är en ren slump, jag tyckte helt enkelt Gini var ett fint namn.
 
I måndags skrevs den andra tentan för terminen. Internationell ekonomi låter (liksom alla begrepp med ordet ekonomi) ganska torrt, vilket en snabb titt i de tre kursböckerna bekräftade. Det gäller dock att se igenom orden och hitta människan bakom alla siffror och samband. När man väl gör det förstår man att ekonomi är något som angår alla på ett eller annat vis - att val vi gör kollektivt eller individuellt får konsekvenser för vårt sätt att leva. Internationella perspektiv på ekonomi har blivit mer och mer relevanta allteftersom handeln mellan länder ökat och globaliseringen på allvar tagit fart. Kursen har för mig, utan att gå in på detaljer, visat vilken potential människan har när vi gör saker i samklang. Samtidigt blir det extremt tydligt hur utsatt ett samhälle i det globala landskapet är för hastiga förändringar, både ekonomiskt och socialt. Nu är jag väldigt svävande, men att tackla utmaningar som uppkommer i kölvattnen av benhård global konkurrens och "survival of the fittest" tror jag blir något av en ödesfråga i framtiden. Frågan om inkomstfördelning och dess konsekvenser är mer relevant än någonsin i en global ekonomi. Tentan gick för övrigt bra, tror bestämt jag klarade godkänt med marginal.
 
Hoppas er vecka börjat bra och att det fortsätter på den vägen. Ha det så gott!
 
 
// AGCH
 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela