EU och flyktingen

Publicerad 2016-05-12 20:38:16 i Allmänt,

Det har gått ett par veckor sedan EU ingick avtal med Turkiet kring hanteringen av flyktingfrågan. Avtalet innebär i stora drag att Turkiet får bidrag från EU för att ta hand om flyktingar på turkisk mark samtidigt som EU kan hindra människor att ta sig över havet till Grekland. Avtalet har kritiserats kraftigt från olika håll för att vara inhumant och naivt på så sätt att människor hittar andra farligare vägar in i unionen. Samtidigt hörs röster från konservativt håll att detta var en nödvändig lösning, att det inte var möjligt att göra på något annat sätt. I min värld är det mycket främmande; snarare är det ett tecken på EU:s oförmåga att hantera svåra frågor och ett utblottande exempel på politik som sätter pengar före människor.
     Sedan förra sommaren har flyktingströmmarna från Syrien och Afghanistan tilltagit. Människor flyr från sekteristiskt våld, terror och krig och söker sig mot EU för att där finna en lugn miljö att leva i. Och utåt sett verkar det inte vara några större problem. Europeiska unionen har tillräckliga ekonomiska muskler för att hantera flyktingmottagandet på ett bra sätt och behöver i många fall tillströmningen av fler unga människor som kan bidra till ekonomin på lång sikt. Men när nöden knackar på Europas dörr är det ingen som svarar.
     Vad är det då som gör att vi inte kan ta emot dessa människor, som mer än någon annan torde ha skäl att komma in? Vad är det som gör att Europa bygger högre murar kring sig när människor behöver öppenhet mer än någonsin? Något entydligt svar lär vara svårt att hitta men en delförklaring står att finna i Europeiska unionens politiska struktur. Vid en mer djuplodad analys måste man också beakta de ideologiska strömningar av nationalism, främlingsfientlighet och rasism som vunnit allt starkare stöd i unionens medlemsländer och som påverkar hur enskilda regeringar agerar nationellt och internationellt i flyktingfrågan. Och mitt i allt detta befinner sig människan - hon som vandrat hela vägen från ett krigshärjat och sönderbombat Syrien endast för att inse att den stora porten är låst.
     Demokratin inom EU är mycket tungrodd. För att få igenom en bindande akt genom parlament, ministerråd och EU-kommissionen krävs oftast att alla medlemsländer har samma agenda. I fallet asylpolitik krävs i bästa fall en kvalificerad majoritet på 65 % av rösterna i ministerrådet för att ett förslag ska gå igenom. När varje enskilt land har så mycket att säga till om är det lätt att förstå varför beslutsfattning på EU-nivå är komplicerat och då har ändå inte processerna bakom förslagen nämnts. Allvarliga och viktiga ämnen, så som flyktingfrågan, dras därmed i sträckbänk och beslut skjuts upp gång på gång. Konsekvenserna av denna handlingsförlamning blir att problem som unionen ställs inför gärna får enkla, kortsiktiga och bekväma lösningar istället för de långsiktiga och mer omfattande som egentligen krävs.
     Flyktingfrågan är ett typexempel. Här finns på alla fronter, inte minst hos många medlemsländer, ett behov av en ordentlig genomlysning av ett mottagningssystem som i grunden inte fungerar. Dublinförordningen som idag styr hur EU ska behandla flyktingärenden är mycket dyr för de länder där flyktingar oftast först anländer, då den säger att varje individ ska få sin asylrätt prövad i det första land den kommer till. I de allra flesta fallen handlar det om Grekland eller Italien, två länder med stora politiska och ekonomiska bekymmer som knappast ser fram emot att samtidigt tvingas behandla många tusen asylärenden. Incitament för förändring finns också hos länder som Sverige och Tyskland som gjort mycket (om än inte tillräckligt) för att ge flyktingar ett hem men vars byråkrati inte klarar ansträningen. Mot Sydeuropa, Sverige och Tyskland står bland annat Ungern, vars högernationalister i regeringsställning utnyttjar EU:s demokratiska struktur och därmed än så länge ställer sig i vägen för en helhetslösning. En ny flyktingpolitik kanske trots allt kan röstas igenom i sommar, men det har redan tagit för lång tid och än är inget säkert.
     Istället blir utfallet något helt annat, nämligen ett avtal med Turkiet. Genom att betala Turkiet för mottagning och asylprövning (som förövrigt lämnar mycket övrigt att önska i Turkiet) kan EU stänga den grekiska gränsen för flyktingar och lätta på trycket. Problemet är att avtalet med allra största säkerhet blir helt verkningslöst för EU (desperata människor på flykt ställer alltid åtta meter stege mot en sju meter hög mur) och dessutom kommer innebära ofantliga risker och mycket lidande för de människor som tvingas ta rutten via Libyen för att hitta en fristad i EU. Systemet är uppbyggt så att det är betydligt lättare att skicka en summa pengar till Turkiet och stänga gränsen, än att lägga motsvarande summor på att samordna och organisera ett humant och rättsäkert flyktingmotagande inom unionens gränser. Pengar framför människor.
     Det kan alltså konstateras att den form av demokrati EU tillämpar inte gynnar konstruktivt beslutsfattande i akuta situationer (akut för flyktingarna, inte fullt så akut för EU). Men i de enskilda medlemsländerna finns som sagt också strömningar som milt uttryckt ställer sig frågande till flyktinginvandring. Ungerns styrande konservativa nationalister i partiet Fidesz har tagit intryck av det än mer extrema Jobbik och ser hellre sitt land instängslat med taggtråd än som en del i ett gemensamt flyktingmottagande. Front National i Frankrike vinner stöd hos breda väljargrupper och i Nederländerna hörs Geert Wilders driva tesen att muslimska kvinnor föder barn som vapen i ett demografiskt krig. I Danmark har Danskt Folkeparti lyckats med bedriften att förvrida debatten i ett helt land varpå nu ingen politiker tycks kunna argumentera för ökat flyktingmottagande utan att riskera sitt rykte.
     Rasism och främlingsfientlighet står tillsammans med EU:s demokratiska system i vägen för den humana politik som skulle göra så otroligt stor skillnad för så många människor idag. Och någonstans måste detta mynna ut i kritik mot hur EU idag fungerar. Visst är det en trygghet för varje medlemsland att ha stort inflytande i stora frågor, men i en union där fri rörlighet och handel är grunden måste också ett gemensamt flyktingmotagande vara obligatoriskt. När mycket stora delar av unionens medlemsländer blir politiska gisslan hos en nationalistisk, populistisk och ofta högerextrem minoritet är något väldigt fel.
     Att uppifrån påverka varje medlemslands opinion och parlament är varken genomförbart eller önskvärt. Istället måste lösningen ligga i att reformera EU:s vägar för beslutsfattande. Om så inte sker, om Viktor Orban också i framtiden kan diktera villkoren för unionens flyktingpolitik, då har EU som samarbetsorgan och politisk institution ingen roll att spela. Och det vore att kasta en stor peng i sjön att inte ta tillvara på den potential som EU trots allt besitter. Det är inte friskt att försöka köpa sig loss från det ansvar Europeiska unionen har i flyktingfrågan.
 
 
// AGCH

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela