Att känna Utöya

Publicerad 2016-03-11 09:48:49 i Allmänt,

På en buss mellan Borås och Göteborg satt jag i morse och läste en bok. Texten handlade om de händelser som utspelade sig på Utöya i juli 2011.
 
När jag nu i efterhand reflekterar över texten har jag svårt att hitta några citat för att beskriva mina känslor. När det hände då 2011 satt jag med en vän på ett hotellrum i London och följde BBC:s rapportering. Vi var långt bort, avskärmade från det allra värsta. Ändå minns jag att jag drabbades hårt, att jag tänkte på hur de måste haft det där på ön med en helt kall terrorist vandrandes fritt. Total skräck.
 
Avskiljdheten på det där hotellrummet, Nordsjön som skapade ett tryggt avstånd mellan mig och händelsernas grymhet gjorde nog att jag inte riktigt tog in vad som hänt just då. När jag nu, fem år senare läste en ingående skildring tog det mig mycket hårt.
 
Det går inte att sätta ord på det som står där på sidorna, inte förklara känslorna. Jag måste lyfta blicken från texten gång på gång för att inte falla ihop under gråtattacker. Trots det letar sig tårar ned från ögonen och glider långsamt över ansiktet. Skyltarna vid sidan av vägen ser underliga ut, träden sällsamt lugna. När jag tittar upp ser jag de andras tankar runt omkring mig. En kvinna sitter och knappar på sin dator, en ung man läser en bok med underliga grafer i. Bredvid mig har en person i yngre medelåldern bestämt sig för att skärma av sig och sova en stund bakom det skynke som musiken ur hörlurarna erbjuder.
 
Vardag. Ännu en bussresa till ännu en arbetsdag. Någon hämtar barnen på dagis, någon åker hem för att laga köttbullar till kvällsmat. Vi tar det för givet, de där stunderna som kommer och går utan att vi egentligen lägger märke till det. När vi påminns om att grymhet och våld existerar också i vår värld sätter vi en fransk flagga på vår profilbild på facebook och går vidare.
 
Kanske är det lika bra. Går det att leva med all den smärta som vi är utblottade för, med alla människoöden vi tar del av genom böcker, TV och radio? Jag tror jag vet varför det dröjt så länge innan jag jag läst något liknande. De tårar som visade sig på resan går inte att leva med varje dag, livet blir för tungt då. Ändå kunde jag inte undgå känslan att människorna på bussen missar något. Visst, alla har sina egna sorger, sina egna bördor men vissa saker måste upplevas och kännas.
 
Om vi någon gång ska komma till rätta med de idéer och ideologier som ligger till grund för terrordådet på Utöya, bombdåden i Paris eller skjutningarna i Malmö 2010 måste fler ta del av de skildringar som existerar. Vi måste bli kollektivt medvetna om de konsekvenser som fördomar, vardagsrasism och främlingsfientlighet leder till, oavsett om det handlar om militanta högerextremister, extrema islamister eller en hyresvärd som vägrar människor med "svåra" namn lägenhetsvisningar. Det räcker inte att veta, vi måste på allvar känna följderna. Och det är inte ologiskt att känna. Vi kommer alla drabbas av våldet och diskrimineringen på ett eller annat sätt, antingen direkt personligen eller i form av ett kallare samhälle som inte lyckas ta vara på de förmågor och färdigheter som medborgarna besitter.
 
Sverigedemokratiska ledamöter i riksdag och kommun hade behövt den text jag läste i morse extra mycket. De skulle läsa den utan skygglappar och förutfattade meningar och se vad som står. De skulle se sin roll i det som hände 2011 och känna konsekvenserna av sin retorik. Och de ska bäva när de upptäcker att de göder ett monster, ett monster som inte bara äter upp de människor som inte får plats i deras optimalsamhälle utan också dem själva.
 
 
 
// AGCH

Kommentarer

Postat av: AMC-farmor

Publicerad 2016-03-12 09:22:58

Axel. Du skriver bra. Gråter med dig.
Önskar att alla dina läsare tar till sig
dina funderingar.
Kram från farmor.

Svar: Tack så mycket farmor. Även om de inte är många som läser kan man alltid hoppas att någon berörs!
// Axel
Axel Christoffersson

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela