Att känna Utöya

Publicerad 2016-03-11 09:48:49 i Allmänt,

På en buss mellan Borås och Göteborg satt jag i morse och läste en bok. Texten handlade om de händelser som utspelade sig på Utöya i juli 2011.
 
När jag nu i efterhand reflekterar över texten har jag svårt att hitta några citat för att beskriva mina känslor. När det hände då 2011 satt jag med en vän på ett hotellrum i London och följde BBC:s rapportering. Vi var långt bort, avskärmade från det allra värsta. Ändå minns jag att jag drabbades hårt, att jag tänkte på hur de måste haft det där på ön med en helt kall terrorist vandrandes fritt. Total skräck.
 
Avskiljdheten på det där hotellrummet, Nordsjön som skapade ett tryggt avstånd mellan mig och händelsernas grymhet gjorde nog att jag inte riktigt tog in vad som hänt just då. När jag nu, fem år senare läste en ingående skildring tog det mig mycket hårt.
 
Det går inte att sätta ord på det som står där på sidorna, inte förklara känslorna. Jag måste lyfta blicken från texten gång på gång för att inte falla ihop under gråtattacker. Trots det letar sig tårar ned från ögonen och glider långsamt över ansiktet. Skyltarna vid sidan av vägen ser underliga ut, träden sällsamt lugna. När jag tittar upp ser jag de andras tankar runt omkring mig. En kvinna sitter och knappar på sin dator, en ung man läser en bok med underliga grafer i. Bredvid mig har en person i yngre medelåldern bestämt sig för att skärma av sig och sova en stund bakom det skynke som musiken ur hörlurarna erbjuder.
 
Vardag. Ännu en bussresa till ännu en arbetsdag. Någon hämtar barnen på dagis, någon åker hem för att laga köttbullar till kvällsmat. Vi tar det för givet, de där stunderna som kommer och går utan att vi egentligen lägger märke till det. När vi påminns om att grymhet och våld existerar också i vår värld sätter vi en fransk flagga på vår profilbild på facebook och går vidare.
 
Kanske är det lika bra. Går det att leva med all den smärta som vi är utblottade för, med alla människoöden vi tar del av genom böcker, TV och radio? Jag tror jag vet varför det dröjt så länge innan jag jag läst något liknande. De tårar som visade sig på resan går inte att leva med varje dag, livet blir för tungt då. Ändå kunde jag inte undgå känslan att människorna på bussen missar något. Visst, alla har sina egna sorger, sina egna bördor men vissa saker måste upplevas och kännas.
 
Om vi någon gång ska komma till rätta med de idéer och ideologier som ligger till grund för terrordådet på Utöya, bombdåden i Paris eller skjutningarna i Malmö 2010 måste fler ta del av de skildringar som existerar. Vi måste bli kollektivt medvetna om de konsekvenser som fördomar, vardagsrasism och främlingsfientlighet leder till, oavsett om det handlar om militanta högerextremister, extrema islamister eller en hyresvärd som vägrar människor med "svåra" namn lägenhetsvisningar. Det räcker inte att veta, vi måste på allvar känna följderna. Och det är inte ologiskt att känna. Vi kommer alla drabbas av våldet och diskrimineringen på ett eller annat sätt, antingen direkt personligen eller i form av ett kallare samhälle som inte lyckas ta vara på de förmågor och färdigheter som medborgarna besitter.
 
Sverigedemokratiska ledamöter i riksdag och kommun hade behövt den text jag läste i morse extra mycket. De skulle läsa den utan skygglappar och förutfattade meningar och se vad som står. De skulle se sin roll i det som hände 2011 och känna konsekvenserna av sin retorik. Och de ska bäva när de upptäcker att de göder ett monster, ett monster som inte bara äter upp de människor som inte får plats i deras optimalsamhälle utan också dem själva.
 
 
 
// AGCH

Modell av Högre Ordning

Publicerad 2016-03-09 12:03:00 i Allmänt,

På sitt moln uppe i himlen satt han och funderade. Med tiden blir det minst sagt långtråkigt att bara ligga på fluffet och ta det lugnt. Glass och andra goda ting i all ära, men att bara slappa gör inget liv. Han behövde se något nytt, något som i grunden förändrade hans tillvaro. Och nog var det länge sedan han gjorde något kreativt, något som sysselsatte händer och tanke. Men vad skulle han göra? Det går ju inte bara att kasta ur sig något, lite systematik måste det finnas. Speciellt om det nu skulle bli ett större projekt än bara ett dagsverk, då måste noggranhet tillämpas från början. Länge och väl kliade han sig i huvudet, rufsade till håret och gnuggade geniknölarna; hur planerar man en hel vecka av aktiviteter om alla ska sträva mot samma mål? Långsamt började en plan utkristallisera sig, en modell för skapandet av något mer fantastiskt än han någonsin gjort tidigare. Han hade skapat en Modell av Högre Ordning.
 
Men det var han inte ensam om. På ett grått kontor i en grå betongbyggnad i en molnig, grå stad 7000 år senare satt en statistiker och klurade med sina siffror. Hon försökte se samband mellan ett företags produktion och dess kostnader med hjälp av så kallad regression, en metod för att undersöka om diverse olika faktorer påverkar någon viss företeelse i någon viss riktning. Felen i hennes beräkningar var stora, alldeles för stora för att någon vettig människa i världen skulle se någon nytta i dem. Ändå var hon säker på att en koppling fanns, säker på att hon var något på spåren. Länge satt hon klistrad framför skärmen, kliandes i huvudet och gnuggandes geniknölar. Så kom hon på det. Detta var ju ingen vanlig regression utan en ovanlig, en som ingen sett förr! Förförd av tanken lade hon pannan i djupa veck, fokuserade så skallen kunde spricka. Så upphöjde hon förklaringsvariabeln produktion först till två, sen till tre och körde regressionen igen. Det var magi; ut kom värden som tydde på mycket bra tillförlitlighet i hennes beräkningar. Detta skulle hennes arbetsgivare och kolleger bli nöjda med, så nöjda att hennes metod nog var värd ett namn. Hon döpte sitt barn till Modell av Högre Ordning.
 
Smaka på begreppet Modell av Högre Ordning. Detta är alltså inte något religiöst; inget mytisk, gammalt, exotiskt som går att finna i någon helig bok från Indien eller Mellanöstern. Min statistikbok är nämligen från USA och kan knappast betraktas som helig trots att den faktiskt är ganska bra på att förklara regression. Modell av högre ordning är alltså i själva verket en regressionsmodell där förklaringsvaribeln inte påverkar responsvariabeln linjärt utan till exempel kvadratiskt. Jag vet, mer krångligt och onödigt inveckat akademiskt än någon helig skrift någonsin kommer bli. Om min statistikbok legat till grund för en religion hade den haft förhållandevis få utövare av en anledning.
 
Den lilla förhoppning om dramatiskt svävande beskrivningar av himmelrike, skärseld och nirvana som för en sekund väcktes i mig vid åsynen av detta begrepp dödades alltså ganska snart. Tyvärr lär jag få vänja mig vid invecklade ord med än mer invecklade förklaringar, det är något det akademiska världen tycks skatta högre än mycket annat. Just statistiker verkar dock ha ganska roligt när de namnger sina krångliga koncept - härnäst ska jag läsa om "dummy-variabler"...
 
 
 
// AGCH
 
 

Tänk att det ännu är vinter...

Publicerad 2016-03-07 21:36:10 i Allmänt,

Mars brukar vara den månad då allt brister. Snödropparnas knoppar slår ut, snön smälter bort och vårskott kan anas på buskar och träd. Tittar man ut genom fönstret nu ser det helt annorlunda ut. Allt är vitt, klätt i tjock, blöt snö som inte låter minsta gröna blad titta fram. Men varför sörja? Visst, det vore underbart att kunna plocka snödroppar och sätta på rummet och se vintergäcken stå i blom på gräsmattan men nu lär ju inte det gå. Istället ägnade jag dagens utevistelse åt något helt annat.
 
 
För första och förmodligen enda gången denna vinter tog jag mig tid att bygga en snökoja. Kramsnön var perfekt; tre, fyra plusgrader ger riktigt klibbig snö. Efter en och en halv timmes intensivt byggande stod den färdig på baksidan av huset. Till en början funderade jag på om jag skulle flytta hemifrån men kom snart fram till att det säkert skulle bli både blött och kallt att sova där inne...
 
Ugglemuggen - en julklapp från Erik och Petter. Namnet ligger perfekt i mun, säg det själv ett par gånger! Ugglemuggen, ugglemuggen, ugglemuggen...
 
Tre timmar statistikplugg senare kände jag starkt för lite frisk luft. Och vad kunde passa bättre än att besöka snöhyddan? Jag kokade mig lite varm choklad och tog med ett ljus ut. Skyddad mot den kalla vinden var det inte svårt att njuta; chokladen som värmer fingrarna genom koppen, ljuset som likt en vild dans kastar sitt ljus över de kritvita väggarna. Det hela blev ett lugnt och fridfullt men ack så dramatiskt skådespel ackompanjerat av vinden utanför och den intensiva smaken av chokladen. Inte illa!
 
När plugg eller jobb tar upp större delen av den vakna tiden måste man göra något i stil med det här för att behålla gnistan. Något som bryter mönstret, något som inte händer varje dag. Det är också det man kommer ihåg när man går och lägger sig, det man längtar till när siffror och bokstäver tar för stort utrymme i hjärnan. För mig är det bevis nog, den här typen av aktiviteter får man inte glömma bort. Lätt är det annars att tappa bort sig, att inte se sin plats i tillvaron. Men det finns alltid en plats, alltid någonting att göra mellan det abstrakta som trots allt dominerar mångas liv. Idag blev snökojan mitt sätt att komma undan.
 
 
 
// AGCH

I natt jag drömde...

Publicerad 2016-03-02 20:31:44 i Allmänt,

Drömmar är underliga. Sällan är de logiska och eventuella bdskap brukar man göra bäst i att lägga bakom sig. De senaste nätterna har jag dock upplevt en scen ett flertal gånger, en scen jag tror vill säga mig något.
 
Jag ska åka iväg någonstans, kanske till skolan men det är inte bestämt i drömmen. Vad som dock är bestämt är att jag tappat bort min hatt. I vissheten att den ligger där på rummet i någon låda eller liknande letar jag frenetiskt utan resultat. Därefter, en bra bit in i drömmen (eller till och med en annan natt, både och har inträffat) hittar jag hatten och konstaterar nöjt i drömmen att den är tillbaka.
 
Där skulle man kunna tro allt är frid och fröjd, hatten är tillbaka och drömmen fick ett lyckligt slut. Problemet är dock just det, att drömmen tar slut. I verkligheten är hatten fortfarande borta, ute på en resa jag nu inte har kontroll över. Medan hatten är ute och far har drömmarna tvingat mig att äta upp det jag skrev här för ett par månader sedan. Det faktum att jag hittat min hatt i drömmen har fått mig att inse att jag behöver en hatt, en riktigt fin att fästa mig vid. Man får tycka vad man vill om tingdyrkan, den del av mig som är hatten måste tillbaka.
 
Hur bär man sig då åt för att hitta sin alldeles egna hatt? Detta är ingen lätt fråga som förmodligen kommer kräva en del grubbel i framtiden. När jag var yngre hade jag oftast jeanshatt, måttligt snyggt men väldigt personligt. Gärna ljusa och glada färger, lite gult och grönt skadar inte. En lite mer tillbakadragen nyans, mörkblått eller mörkt brunt är kanske stiligare och mer gångbart med övriga kläder, men är det värt att offra den extra gnistan i färgen? Min andra hatt hade en ficka på sidan där man kunde samla små fina stenar på klassutflykterna, en funktion som jag uppskattade mycket. Även om jag kanske inte ska lägga grus i min nya hatt skulle det vara ganska käckt att ha ficka på den också. Och var ska den införskaffas? En tanke som slagit mig är att min partners kusin är duktig på att göra huvudbonader, det skulle vara häftigt att ha en specialgjord till mig...
 
Att växa in i en hatt tar tid. Upp till ett år innan den sitter perfekt på huvudet, inpassad till minsta detalj. Därför är det också lite extra tråkigt att behöva byta när man varit kompis med hatten en längre tid. Nu måste processen dock gås igenom igen och det är inget jag har någonting emot. Bara det görs med Den rätta hatten.
 
Med insikten att en ny hatt måste hittas hoppas jag slippa hattdrömmarna i framtiden. Det är trots allt något av en besvikelse att vakna och inse att hatten återigen är borta. Men å andra sidan, det finns betydligt värre drömmar rörande betydligt mer livsviktiga saker än huvudbonader...
 
Hoppas ni har det bra och att allt närt och kärt är på rätt plats. Ha det så gott!
 
 
 
// AGCH
 
 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela