Nyårsafton?

Publicerad 2016-06-03 18:23:27 i Allmänt,

När vi släpptes från lektionen idag omkring klockan tolv var det med en sprittande, nästan fnissig känsla i kroppen jag lämnade skolan. Kramar till de kurskamrater som står mig närmast, ord av lyckönskande för de kommande tre månaderna. Det gick inte att komma ifrån känslan att detta var en milstolpe; ett kapitel som skulle avslutas där ett nytt tar vid, ett språng in i framtiden. Kort sagt - lite som det brukar kännas på nyårsafton. Och mer än någonsin tycks mina fingrar ha behov av nyårskrönikan, att få kommentera och summera det år som gått och se framåt. Inte för att det varit ett remarkabelt eller speciellt tufft år, men för att det varit annorlunda. Annorlunda jämfört med det år av jobb som kom dessförinnan och oväntat annorlunda jämfört med gymnasietiden. 
     Det första som mötte detta år av studier var en ny stad. Med staden kommer byggnader som reser sig högt över huvudet, bilar och bussar och alla nya människor. Till och från har jag bråttats med husen på Vasagatan om vem som var störst, vem som skulle stå kvar vid dagens slut. Till och från har jag förbannat bussresor till och i Göteborg som långsamma, tidsödande och tråkiga. Men av alla dessa intryck är det konstigt nog människorna jag tyckt varit jobbigast.
     Med eftertryck kan sägas att jag aldrig varit en starkare människa än nu. Insikten har landat hos mig efter att jag för ett tag sedan insåg att jag under året utsatt mig för ett helt nytt livsexperiment. Livet i skolan kretsade i tolv år kring tanken om en klass. En enhet där alla mer eller mindre känner alla, vet allas namn och personligheter. Här, i den skyddande glasburken, finns en social trygghet som är mycket svår att observera innifrån. Den tas för given och lever vidare av det faktum att alla inom den, alla i klassen, på ett eller annat vis tjänar på den. På ekonomprogrammet ser dock tillvaron helt annorlunda ut. Genom att sätta upp en klass med 300 individer slår man effektivt sönder klasburken med slägga och låter innehållet flyta fritt i rummet. Ungefär så kändes det under det första halvåret; en tidvis krävande kamp att orientera sig i en social omgivning där inget var skrivet i sten, där ingen kunde tas för givet. Och när Axel inte har något direkt gemensamt att hänga upp relationer på, så som en arbetsuppgift eller ett gemensamt intresse, då kan det ibland bli lite problematiskt.
     Följaktligen har det mer än en gång hänt att kurskamrater jag hälsat på ropat på mig att komma och sätta mig vid deras matbord när jag vandrat i egna tankar och låtsats inte se. Det har också hänt att jag pratat med någon om något utan att direkt hälsa med namn, av den enkla men mycket dumma anledningen att det kändes nervöst att presentera sig. Och tänk dig alla sådana situationer man ställs inför. Inte undra på att det kunde bli lite jobbigt då och då...
     Lärdomen då, varför har jag aldrig varit starkare än nu? Jo, av den enkla anledning att jag blivit så mycket bättre på att navigera i min omgivning utan glasburkens skyddande hölje; att jag övat på att finna stigarna i den skog som världen och alla människor utgör utan att bli överväldigad av de höga träden. Detta är något jag aldrig haft svårt för i mer officiella sammanhang men då har ju också glasburken begränsat det antal nya situationer man ställs inför. Jag är nämligen övertygad om att det inte i sig är det stora antal nya människor jag mött som varit svårt, utan det än större antal nya situationer jag stött på och tvingats hanterat. Övning ger färdighet som ger resultat och den Axel som idag skulle kastas ut ur glasburken hade varit betydligt säkrare i sig själv.
     Nu låter det som att hela studietiden hittills gått åt till funderingar kring sociala frågor och så är förstås inte fallet. Under de två läsår som gått har jag lärt mig mängder av nya saker, fått nya verktyg att tolka omvärlden och dessutom fått tillbaka lusten till plugget. Just det var faktiskt inte något jag hade längtat till när jag började utan kommer snarare som följd av ett annat fenomen. När man under föreläsningar lyssnar på människor som ägnat hela sin livsuppgift åt en eller ett fåtal frågor blir man snabbt medveten om hur lite man faktiskt vet. Konsekvensen av detta är frågor som söker svar, ett slags letande efter de nycklar som öppnar de perspektiv och vinklar som ger förståelse. Detta är ett fundamentalt annorlunda angreppssätt än det som tillämpades under gymnasiet, där mest fokus lades på analys och argumentation utifrån givna utgångspunkter. Här är det istället utgångspunkterna som varje gång är nya och de kommer i sådan omfattning att man i princip tvingas se världen i nytt ljus varje gång en ny kurs drar igång. Utgångspunkterna är av vitt skilld karaktär, allt från "människan är i grunden rationell" till "ett företag existerar för att tjäna pengar" och även om jag inte håller alla för att vara sympatiska blir detta en mycket inspirerande idévärld att leva i.
     Om jag nu, som en ekonom kan tänkas säga, skulle göra bokslut över det år som gått skulle den viktigaste slutsatsen vara att jag faktiskt ser världen med öppnare ögon idag. Detta gäller både socialt och mer generellt. Viktigast och mest omvälvande för mig personligen var nog överkommandet av den för mig nya sociala situationen, även om insikten att man vet så väldigt lite förhoppningsvis kommer vara en motor under resten av livet. Och i det ljuset kanske detta är det viktigaste av allt; den återfunna och stärkta lusten att lära.
 
Jag tänkte avsluta med en liten anekdot från dagen som gått. Flöjten som jag fick av Sara i julklapp har kommit att bli en av mina allra käraste ägodelar, ett förkroppsligande av den förlängning av mig själv som musiken innebär. Musik har dessutom genom alla år och skolformer varit en naturlig del av terminsavslutningen. Parollen tycks lydit "Inget sommarlov utan Den blomstertid nu kommer" och det hänger tydligen kvar i mig än. Stående inför det faktum att ingen musik skulle serveras mig på Handels tog jag följaktligen saken i egna händer och packade flöjten i ryggsäcken innan jag cyklade mot bussen. När vi så slutat var lusten att spela oemotståndlig. All energi ville liksom ut i fingrarna och de tonkombinationer som dessa bildar.
     Avståndet mellan skolan och Korsvägen (varifrån bussen till Borås avgår) är inte jättelångt. Kanske tar det tjugo minuter att gå om man stegar på ordentligt, tjugo minuter som oftast är en ren transportsträcka för mig. Idag blev det dock något helt annat. Halvvägs till Korsvägen avbröts mitt glada spelande av en röst från parkbänken som står precis bredvid Pressbyrån på Vasagatan. Där satt tre medelålders, tillsynes mycket slitna män med varsin flaska mellanöl i händerna. "Hej, du där med flöjten, skulle inte du kunna spela en melodi för oss?" sade mannen närmast. Hastigt och överraskat vände jag mig om. Innan jag hann svara fortsatte han; "Vad som helst, bara en liten snutt".
     Vad gör man inte för att skänka om så bara den minsta av glädje till en medmänniska när så lite ansträning behövs? Och när jag i medelhögt, svepande tempo spelade Flogging Mollys Death Valley Queen för ett tyst, mycket noggrant lyssnande sällskap revs alla mänskliga murar för en stund. Det finns ingenting som skiljer mig från de tre på bänken bredvid Pressbyrån på Vasagatan. Vi har alla vår historia, våra bekymmer och våra behov. Jag inser att jag behöver bli sedd och erkänd för den jag är, liksom dem behöver att någon stannar och spelar en liten snutt i ett annars kompakt tunnelseende lunchrus. Och genom melodin som min flöjt gav ifrån sig, genom deras uppmärksamma lyssnande, knöts dessa våra behov samman under två fina minuter. Ska jag vara ärlig, och det ska man ju, hade jag inte långt till tårar när jag lät den sista tonen ljuda över gatan. Jag är tacksam för att jag fick stanna och spela för dem en liten stund.
 
Ett år har gott och ett nytt tar vid. Nu ska det bli härligt med lite omväxling i sysslorna, med värme och allt annat som hör sommaren till. Nämnde någon jordgubbstårta..? Hur som helst, ha det så bra och se till att ta vara på de soldagar som kommer!
 
 
 
 
Här är orginalbandets inspelning av låten. Som vanligt skriver David King (textförfattare och sångare) ganska svävande samtidigt som texten, oavsett vilken tolkning man väljer, träffar med distinkt precision. Här finner vi också enligt mig källan till musikvärldens kanske mest tongivande målning med ord - sällan bjuder en text upp till dans så väl med musiken som förärats den. Detta gäller för övrigt all Flogging Mollys musik.
 
 
 
// AGCH
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela