Människorna, tiden och boken

Publicerad 2016-06-20 12:42:19 i Allmänt,

I en solig trädgård i Trandared, Borås, vann jag och ett par klasskamrater för lite drygt två år sedan en lagquiz om samhällskunskap och samtidsorientering. Att jag berättar det är egentligen av mindre betydelse för innehållet i det här inlägget, men utan just den händelsen hade den här texten förmodligen aldrig blivit till. Det var nämligen så att priset i tävlingen var varsin bok ur vår samhällskunskapslärares privata bibliotek, en bok hon själv valde ut exklusivt för varje elev i laget. Med mig hem fick New York- trilogin av Paul Auster, tre tunna böcker i ett band som det skulle dröja länge innan jag öppnade.
 
När skolan så slutade för sisådär tjugo dagar sedan ville jag ha lite annan läsning än facklitteratur och populärvetenskap, som utgör större delen av min bokdiet, och bestämde mig för något skönlitterärt. I samma veva skulle min syster på bjudning i trädgården i Trandared (hon hade samma lärare som jag på gymnasiet) varför jag kom att tänka på boken som fortfarande stod orörd i bokhyllan. Eftersom det idag gått ungefär tjugo dagar sedan dess kan ni nästan gissa er till att det var den tid det tog att läsa de tre böckerna. För den som inte känner mig närmre kan sägas att det är en mycket kort tid för mig att sluka närmare fem hundra skönliterära sidor.
 
New York- trilogin är inga spännande böcker. Inte heller finns här några bladvändande intriger, inget tempo i handlingen som tvingar läsaren framåt. Mellan pärmarna återfinns istället en djupdykning in i människans hjärna, de innersta vrår som vi så sällan diskuterar öppet eller ens alltid vill kännas vid. Varje berättelse följer en given röd tråd där livet för personerna som berörs långsamt faller sönder under trycket från isolation eller ensamhet, vald eller påtvingad. Jag ska inte vidare beröra bokens form för det är liksom en del i berättelsen, en del som inte kan frånkopplas en handling som i sig är undflyende och måste upplevas av varje enskild läsare.
 
Människoöden i New York- trilogin är mycket närgånget beskrivna och i sig ofta makabert uppblåsta, nästan absurda till sin karaktär. Auster löper linan ut med sina gestalter, tar varje tillfälle i akt att peka på människans besynnerlighet, svaghet och nyckfullhet. Konstigt nog (och detta är lite skrämmande) känner jag igen mig i romankaraktärernas känslor och villfarelser och finner på vägen små, obetydliga delar av mig själv som jag tidigare bara nuddat vid vid enstaka tillfällen. Kanske är det samma fenomen som gör att vi fortfarande läser böcker som Pride and Prejudice av Jane Austen, där en för vår tid överdriven och uppblåst handling lever vidare eftersom vi i den ser små skärvor av våra liv, små fragment vi inte gärna pratar högt om men som här får en talesperson. På något sätt var det en befrielse, eller snarare lättnad att genom dessa absurda öden se sig själv, av den enkla anledningen att det inte kunde varit jag. Sådan var i varje fall känslan när jag lade boken ifrån mig igår kväll, varpå jag var tvungen att ta en lång skogspromenad för att sortera tankarna.
 
Så gick jag där på stigarna och funderade på vad boken egentligen ville säga mig. Jag fastnade för tanken att varje enskild människa har ett oändligt djup inom sig, ett djup som inte ens jaget någonsin till fullo kan förstå. Vi kommer aldrig lära känna oss själva och än mindre personerna i vår omgivning, eftersom ingen kan känna någon bättre än sig själv. Detta kan låta nedslående, att ständigt tvingas vandra omkring i en värld full av ovisshet och möjliga fallgropar utan möjlighet till insikt eller trygghet. Men jag vill inte se det så. Alla känner vi varandra olika bra - till namn, intressen, egenskaper eller känslor, och så måste det få vara. Det fina med det är att en människa aldrig kan bli helt färdig, aldrig helt utforskad av varken sig själv eller sin omgivning.
 
Här sparkas min nyfikenhet igång. De personer jag anser mig känna ganska väl har trots allt med säkerhet mängder av saker kvar att lära mig, många sidor kvar att visa som jag aldrig ens anat. Den insikten ger tillvaron lite extra krydda och motiverar på samma gång något så udda som livets själva framskridande. För om det inte finns någon morgondag finns heller inga möjligheter att lära känna sig själv och andra. Tiden är hjärtat, det som ger människan sitt djup och sin komplexitet. Men tiden är också ramen, spelreglerna och kedjorna som begränsar vårt handlande och vetande till att alltid ligga steget bakom. Nyfikenheten liksom ovissheten kan vara oändlig därför att tiden aldrig ger oss facit.
 
Med dessa något svävande ord vill jag avsluta dagens text. Den där soliga eftermiddagen i en trädgård i Trandared fick jag tillgång till en människas tankar kring livet, tankar som genom boken frigjorts från tiden. Huruvida jag, trettio år efter bokens tillkomst tolkar den på det sätt som var menat är i sig ointressant, det fina är att jag genom författaren fick möjlighet att utforska en liten del av mig själv och världen. Tidens hårda nypor till trots.
 
Ha det nu bra och ta hand om er! : )
 
 
 
// AGCH
 

Kommentarer

Postat av: Pjg

Publicerad 2016-06-24 09:31:23

Fin text som vanligt AGCH, när man läser dina texter så här inser man verkligen hur klok du är. Är imponerad över hur fort du läste ut böckerna, inte likt dig att läsa fort. 😀
Ha det gött ☺

Svar: Tack så mycket Pjg, det gläder mig att höra dessa ord från dig! :D Ha det så väldigt bra du och ni också! :)
Axel Christoffersson

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela