Nattliga funderingar

Publicerad 2016-06-26 12:25:00 i Allmänt,

Det har nu gått två dagar sedan resultatet i britternas omröstning om EU kom. Inlägget jag skrev i kölvattnet av det som inträffat tvingade mig till en ordentlig funderare, en som inte var slut när jag publicerade texten. Därför tänkte jag lite kort ta vid där jag slutade förra gången.
 
Texten jag skrev i fredags är i mångt och mycket en lång anklagelsetext över nationalismen. Men är det verkligen så illa, kan inte nationalismen föra något gott med sig? Min fundering gällde främst folk som varit förtryckta och som genom nationalism eventuellt funnit något att samlas vid. Tanken verkar rimlig, men faller när man tänker ett varv till. Kort uttryckt behövs endast nationalism inom ett land om detta land är utsatt för påtryckningr av något slag av ett annat land. Nationalismen verkar i detta fall som motor för konflikten, samma murbyggare som jag diskuterade i förrgår. Min slutsats är att nationalismen har mycket få positiva saker att tillföra ett samhälle, utom möjligtvis stämningen under fotbolls-EM.
 
Däremot finns den andra vinklar på valet jag också vill ta upp efter den ganska ensidiga text som skrevs i fredags. Folkomröstningar måste tas på allvar också även om debatten i Storbritannien influerats av nationalistiska tankegångar är inte valet utgång en produkt av endst detta. EU lider av ett antal svåra sjukdomar, bland annat en alltför utbredd detaljstyrning av medborgarna, beslutsfattande alltför långt ifrån de som berörs och ett tillsynes snävt fokus där sakfrågor går före de stora dragen. Att EU i första hand är ett fredsprojekt är idag svårt att inse när fiskekvoter, livsmedelslagstiftning och gränskontroller dominerar agendan. Resultatet i valet sänder här en klar och tydlig signal; om EU vill ha en roll att spela i framtiden, om EU ska vara den positiva kraft unionen har potential att vara, då måste stora reformer och omvälvningar till.
 
I natt sov jag inte mycket. Tiden gick åt till funderingar samtidigt som värmen i rummet nästan tog kol på mig. Ledighet är oftast skönt, men ironiskt nog sover jag sämre inför en ledig dag än en där arbete står på schemat. Personligen tror jag det beror på att jobbet är en trygghet så till vida att man vet vad dagen kommer gå åt till, man vet vad som väntar. Alla möjligheter som en ledig dag innebär rör till det något i huvudet, öppnar tankebanor som annars skulle varit stängda. Dessa banor, ofta kreativa och skapande till sin karaktär där berättelser och kanske idéer till bloggen surrar runt, tar sig inget slut utan kan hålla min hjärna igång i timtal. Dock vet jag att också dessa nätter för något gott med sig - jag tycker ju om att skriva och måste alltså ha något att skriva om. 
 
Detta fick bli ett kort inlägg. Helgen är snart slut men för mig ser veckan som kommer lite osäker ut. Hoppas jag blir inringd till jobbet inom äldrevården för något pass åtminstone, om inte annat för att hålla det jag lärde mig förra veckan färskt. När dessutom Sara jobber är det mycket roligare att själv ha något att göra om dagarna, även om det inte är så dumt att få mycket tid till skrivande.
 
Hoppas ni haft en riktigt bra midsommar, vädret gav i alla fall fina förutsättningar. Och ta hand om er!
 
 
 
// AGCH
 

Nationalismens mörka moln

Publicerad 2016-06-24 14:50:11 i Allmänt,

På himlen utanför fönstret är himlen grå, regnet hänger i luften. Från ett träd i närheten hörs fågelkvitter och på vägen framför husen susar bilarna förbi. Precis som vanligt. Men trastens glada sång har unkna undertoner.

Under gårdagen gick britterna till valurnorna för att säga sitt kring huruvida Storbritannien skulle stanna i Europeiska unionen eller ej. Stämningen i den närliggande önationen har länge varit spänd och det stod på förhand klart att det skulle bli jämt mellan alternativen. Mot de flesta bedömares ord visade det sig i morse att ”lämna”-sidan vunnit med 52 % mot 48 % för ”stanna”.

I dagsläget är det mycket svårt att säga något kring hur stora konsekvenser utfallet i valet får. Det finns en mängd olika vinklar på frågan, många perspektiv som måste belysas och värderas för att ge analysen någon form av rättvisa. Det finns dock ett perspektiv som jag tror är mest betydelsefullt för Europa på sikt, ett som påverkar och kommer att påverka livet i Sverige, här utanför mitt fönster mer än något annat. Den nationalism som belyses och frodas med morgonens valresultat är ett verkligt hot mot det samhälle vi idag lever i.

Vi börjar från början. Nationalismen som ideologi är inte ny. Dess moderna form kan spåras till napoleonkrigen i början av 1800-talet som en reaktion och samling mot den franske kejsaren. Samtidigt hade revolutionen i Frankrike 1789 inneburit att mer fokus satts på nationalstaten och vad den ska stå för. Staten var inte längre enbart kungens angelägenhet och i enandet av nationer blev nationalismen en avgörande kraft.

Nationalismen har alltid varit beroende av konflikter och rangordning för att överleva. Grundidén är att nationen och dess folk samlas för att möta en yttre fiende, något oönskat som inkräktar på nationens och folkets egna angelägenheter. I detta påstående finner vi också att nationalismen klassar vissa länder (och som vi ska se folk, när nationer knyts till människor) som överlägsna andra. Här finns tydliga likheter med andra mer bespottade ideologier.

När Europas stormakter mot slutet på 1700-talet började erövra världen finner vi nationalismen i bakgrunden. Genom de idéer som slog igenom på allvar i början av 1800-talet fann nationerna en drivkraft att lägga mer land under sig. Kolonialismen, som den senare kom att kallas, underblåstes och förstärktes av nationalistiska undertoner, toner som också använts för att motivera hur människor kuvats och misshandlats under de senaste tvåhundra åren. Genom upplyftandet av till exempel de svenska vikingarna som skoningslösa och modiga legitimeras det våld som existerat tidigare, samtidigt som framtida våld motiveras med den egna nationens (i detta fall Sveriges) överlägsenhet.

Här finner vi starka band också till en tredje ideologi, nämligen den rasism som legitimerade slavhandel och folkmord under kolonialtiden och som senare skulle utgöra grunden för Hitlers och Tredje rikets massmord av bland andra judar, romer och handikappade. Rasismen har genom historien spelat en liknande, om än idag mer uppmärksammad, roll som nationalismen. När nationalismen rangordnar nationer läggar rasismen krutet vid raser – olika hudfärg, kultur och etnicitet anses stå för mer eller mindre högt stående ideal.

Men gränsen mellan nationalism och rasism är inte så tydlig som den kan verka. Modern nationalism, den som bland annat tillämpas av Sverigedemokraterna, knyter nämligen ett vist folk till nationen. Till folket knyts i sin tur vissa attribut. Den svenskhet som Sverigedemokraterna ständigt letar efter och anspelar på i diverse sammanhang är de egenskaper det svenska folket anses ha, men som andra inte har eller förtjänar. Här förenas alltså nationalism och rasism i det godtyckliga särskiljandet mellan människor på grunder som till exempel etnicitet, hudfärg eller kultur.

I det val som igår hölls i Storbritannien spelade nationalismen en betydande roll. Invandringen, både i form av arbetskraft och asylsökande, har fått stå som representant och syndabock för en mycket stor del av de bekymmer britterna idag brottas med. Historiens vingslag viner genom luften när brittiskt land och brittiska pengar är för dyra och värdefulla för att polacker på väg ur fattigdom ska få en möjlighet att arbeta i landet.

Den uppenbara risk som här föreligger är spridningseffekten av det valresultat som presenterades i morse. Om nationalistiska krafter runt om i Europa blir än mer aktiva, kan sprickor bildas i ett Europa som redan präglas av islamofobi och främlingsfientlighet. Helt oberoende av den brittiska omröstningen ses redan nationalismens fula ansikte när staten här hemma skyddar nationen från främmande människor genom de inre ID-kontroller som gränspolisen i Sverige ska genomföra (Sveriges Radio idag). Många bäckar små rinner nu åt samma håll och måste till varje pris hållas isär för att inte förenas till en flod av obehag. Vi vet vad som händer när delar av samhället ser sig som bättre och högre stående än andra, vi vet vad som händer när vi på lösa och godtyckliga grunder gör skillnad på människor och människor.

Här kan EU-valet i Storbritannien tjäna både som katalysator och varningssignal; samtidigt som nationalistiska och rasistiska krafter vinner mark finns nu än tydligare incitament att göra någonting åt det. Lösningen består i att leva närmre varandra, med mer utbyte i form av handel och kultur, än vi gör idag. Inte tvärt om - den riktning som britterna igår valde.

Utanför fönstret gassar nu solen. Värmeflimret över asfalten, fåglarnas sång en munter sommardag. Jag ser ett barn leka på andra sidan gatan, en katt som smyger omkring på gräsmattan. Ingenting har förändrats, molnen är kvar. Jag ser de familjer, som inte fick komma till Sverige för att ”det inte fanns resurser”. Jag ser en sverigedemokratisk riksdagsledamot i kostym proklamera svenskhetens roll i medborgarskapet samtidig som gränspolisen rustar för att ta hand om utlänningsproblemet. Och ett Storbritannien som stänger ute Europa under press från nationalismen, den i vars dom historien inte är nådig. Jag orkar inte mer, vänder bort huvudet från fönstret och skriver några rader till.

 

//AGCH

 

Människorna, tiden och boken

Publicerad 2016-06-20 12:42:19 i Allmänt,

I en solig trädgård i Trandared, Borås, vann jag och ett par klasskamrater för lite drygt två år sedan en lagquiz om samhällskunskap och samtidsorientering. Att jag berättar det är egentligen av mindre betydelse för innehållet i det här inlägget, men utan just den händelsen hade den här texten förmodligen aldrig blivit till. Det var nämligen så att priset i tävlingen var varsin bok ur vår samhällskunskapslärares privata bibliotek, en bok hon själv valde ut exklusivt för varje elev i laget. Med mig hem fick New York- trilogin av Paul Auster, tre tunna böcker i ett band som det skulle dröja länge innan jag öppnade.
 
När skolan så slutade för sisådär tjugo dagar sedan ville jag ha lite annan läsning än facklitteratur och populärvetenskap, som utgör större delen av min bokdiet, och bestämde mig för något skönlitterärt. I samma veva skulle min syster på bjudning i trädgården i Trandared (hon hade samma lärare som jag på gymnasiet) varför jag kom att tänka på boken som fortfarande stod orörd i bokhyllan. Eftersom det idag gått ungefär tjugo dagar sedan dess kan ni nästan gissa er till att det var den tid det tog att läsa de tre böckerna. För den som inte känner mig närmre kan sägas att det är en mycket kort tid för mig att sluka närmare fem hundra skönliterära sidor.
 
New York- trilogin är inga spännande böcker. Inte heller finns här några bladvändande intriger, inget tempo i handlingen som tvingar läsaren framåt. Mellan pärmarna återfinns istället en djupdykning in i människans hjärna, de innersta vrår som vi så sällan diskuterar öppet eller ens alltid vill kännas vid. Varje berättelse följer en given röd tråd där livet för personerna som berörs långsamt faller sönder under trycket från isolation eller ensamhet, vald eller påtvingad. Jag ska inte vidare beröra bokens form för det är liksom en del i berättelsen, en del som inte kan frånkopplas en handling som i sig är undflyende och måste upplevas av varje enskild läsare.
 
Människoöden i New York- trilogin är mycket närgånget beskrivna och i sig ofta makabert uppblåsta, nästan absurda till sin karaktär. Auster löper linan ut med sina gestalter, tar varje tillfälle i akt att peka på människans besynnerlighet, svaghet och nyckfullhet. Konstigt nog (och detta är lite skrämmande) känner jag igen mig i romankaraktärernas känslor och villfarelser och finner på vägen små, obetydliga delar av mig själv som jag tidigare bara nuddat vid vid enstaka tillfällen. Kanske är det samma fenomen som gör att vi fortfarande läser böcker som Pride and Prejudice av Jane Austen, där en för vår tid överdriven och uppblåst handling lever vidare eftersom vi i den ser små skärvor av våra liv, små fragment vi inte gärna pratar högt om men som här får en talesperson. På något sätt var det en befrielse, eller snarare lättnad att genom dessa absurda öden se sig själv, av den enkla anledningen att det inte kunde varit jag. Sådan var i varje fall känslan när jag lade boken ifrån mig igår kväll, varpå jag var tvungen att ta en lång skogspromenad för att sortera tankarna.
 
Så gick jag där på stigarna och funderade på vad boken egentligen ville säga mig. Jag fastnade för tanken att varje enskild människa har ett oändligt djup inom sig, ett djup som inte ens jaget någonsin till fullo kan förstå. Vi kommer aldrig lära känna oss själva och än mindre personerna i vår omgivning, eftersom ingen kan känna någon bättre än sig själv. Detta kan låta nedslående, att ständigt tvingas vandra omkring i en värld full av ovisshet och möjliga fallgropar utan möjlighet till insikt eller trygghet. Men jag vill inte se det så. Alla känner vi varandra olika bra - till namn, intressen, egenskaper eller känslor, och så måste det få vara. Det fina med det är att en människa aldrig kan bli helt färdig, aldrig helt utforskad av varken sig själv eller sin omgivning.
 
Här sparkas min nyfikenhet igång. De personer jag anser mig känna ganska väl har trots allt med säkerhet mängder av saker kvar att lära mig, många sidor kvar att visa som jag aldrig ens anat. Den insikten ger tillvaron lite extra krydda och motiverar på samma gång något så udda som livets själva framskridande. För om det inte finns någon morgondag finns heller inga möjligheter att lära känna sig själv och andra. Tiden är hjärtat, det som ger människan sitt djup och sin komplexitet. Men tiden är också ramen, spelreglerna och kedjorna som begränsar vårt handlande och vetande till att alltid ligga steget bakom. Nyfikenheten liksom ovissheten kan vara oändlig därför att tiden aldrig ger oss facit.
 
Med dessa något svävande ord vill jag avsluta dagens text. Den där soliga eftermiddagen i en trädgård i Trandared fick jag tillgång till en människas tankar kring livet, tankar som genom boken frigjorts från tiden. Huruvida jag, trettio år efter bokens tillkomst tolkar den på det sätt som var menat är i sig ointressant, det fina är att jag genom författaren fick möjlighet att utforska en liten del av mig själv och världen. Tidens hårda nypor till trots.
 
Ha det nu bra och ta hand om er! : )
 
 
 
// AGCH
 

Nyårsafton?

Publicerad 2016-06-03 18:23:27 i Allmänt,

När vi släpptes från lektionen idag omkring klockan tolv var det med en sprittande, nästan fnissig känsla i kroppen jag lämnade skolan. Kramar till de kurskamrater som står mig närmast, ord av lyckönskande för de kommande tre månaderna. Det gick inte att komma ifrån känslan att detta var en milstolpe; ett kapitel som skulle avslutas där ett nytt tar vid, ett språng in i framtiden. Kort sagt - lite som det brukar kännas på nyårsafton. Och mer än någonsin tycks mina fingrar ha behov av nyårskrönikan, att få kommentera och summera det år som gått och se framåt. Inte för att det varit ett remarkabelt eller speciellt tufft år, men för att det varit annorlunda. Annorlunda jämfört med det år av jobb som kom dessförinnan och oväntat annorlunda jämfört med gymnasietiden. 
     Det första som mötte detta år av studier var en ny stad. Med staden kommer byggnader som reser sig högt över huvudet, bilar och bussar och alla nya människor. Till och från har jag bråttats med husen på Vasagatan om vem som var störst, vem som skulle stå kvar vid dagens slut. Till och från har jag förbannat bussresor till och i Göteborg som långsamma, tidsödande och tråkiga. Men av alla dessa intryck är det konstigt nog människorna jag tyckt varit jobbigast.
     Med eftertryck kan sägas att jag aldrig varit en starkare människa än nu. Insikten har landat hos mig efter att jag för ett tag sedan insåg att jag under året utsatt mig för ett helt nytt livsexperiment. Livet i skolan kretsade i tolv år kring tanken om en klass. En enhet där alla mer eller mindre känner alla, vet allas namn och personligheter. Här, i den skyddande glasburken, finns en social trygghet som är mycket svår att observera innifrån. Den tas för given och lever vidare av det faktum att alla inom den, alla i klassen, på ett eller annat vis tjänar på den. På ekonomprogrammet ser dock tillvaron helt annorlunda ut. Genom att sätta upp en klass med 300 individer slår man effektivt sönder klasburken med slägga och låter innehållet flyta fritt i rummet. Ungefär så kändes det under det första halvåret; en tidvis krävande kamp att orientera sig i en social omgivning där inget var skrivet i sten, där ingen kunde tas för givet. Och när Axel inte har något direkt gemensamt att hänga upp relationer på, så som en arbetsuppgift eller ett gemensamt intresse, då kan det ibland bli lite problematiskt.
     Följaktligen har det mer än en gång hänt att kurskamrater jag hälsat på ropat på mig att komma och sätta mig vid deras matbord när jag vandrat i egna tankar och låtsats inte se. Det har också hänt att jag pratat med någon om något utan att direkt hälsa med namn, av den enkla men mycket dumma anledningen att det kändes nervöst att presentera sig. Och tänk dig alla sådana situationer man ställs inför. Inte undra på att det kunde bli lite jobbigt då och då...
     Lärdomen då, varför har jag aldrig varit starkare än nu? Jo, av den enkla anledning att jag blivit så mycket bättre på att navigera i min omgivning utan glasburkens skyddande hölje; att jag övat på att finna stigarna i den skog som världen och alla människor utgör utan att bli överväldigad av de höga träden. Detta är något jag aldrig haft svårt för i mer officiella sammanhang men då har ju också glasburken begränsat det antal nya situationer man ställs inför. Jag är nämligen övertygad om att det inte i sig är det stora antal nya människor jag mött som varit svårt, utan det än större antal nya situationer jag stött på och tvingats hanterat. Övning ger färdighet som ger resultat och den Axel som idag skulle kastas ut ur glasburken hade varit betydligt säkrare i sig själv.
     Nu låter det som att hela studietiden hittills gått åt till funderingar kring sociala frågor och så är förstås inte fallet. Under de två läsår som gått har jag lärt mig mängder av nya saker, fått nya verktyg att tolka omvärlden och dessutom fått tillbaka lusten till plugget. Just det var faktiskt inte något jag hade längtat till när jag började utan kommer snarare som följd av ett annat fenomen. När man under föreläsningar lyssnar på människor som ägnat hela sin livsuppgift åt en eller ett fåtal frågor blir man snabbt medveten om hur lite man faktiskt vet. Konsekvensen av detta är frågor som söker svar, ett slags letande efter de nycklar som öppnar de perspektiv och vinklar som ger förståelse. Detta är ett fundamentalt annorlunda angreppssätt än det som tillämpades under gymnasiet, där mest fokus lades på analys och argumentation utifrån givna utgångspunkter. Här är det istället utgångspunkterna som varje gång är nya och de kommer i sådan omfattning att man i princip tvingas se världen i nytt ljus varje gång en ny kurs drar igång. Utgångspunkterna är av vitt skilld karaktär, allt från "människan är i grunden rationell" till "ett företag existerar för att tjäna pengar" och även om jag inte håller alla för att vara sympatiska blir detta en mycket inspirerande idévärld att leva i.
     Om jag nu, som en ekonom kan tänkas säga, skulle göra bokslut över det år som gått skulle den viktigaste slutsatsen vara att jag faktiskt ser världen med öppnare ögon idag. Detta gäller både socialt och mer generellt. Viktigast och mest omvälvande för mig personligen var nog överkommandet av den för mig nya sociala situationen, även om insikten att man vet så väldigt lite förhoppningsvis kommer vara en motor under resten av livet. Och i det ljuset kanske detta är det viktigaste av allt; den återfunna och stärkta lusten att lära.
 
Jag tänkte avsluta med en liten anekdot från dagen som gått. Flöjten som jag fick av Sara i julklapp har kommit att bli en av mina allra käraste ägodelar, ett förkroppsligande av den förlängning av mig själv som musiken innebär. Musik har dessutom genom alla år och skolformer varit en naturlig del av terminsavslutningen. Parollen tycks lydit "Inget sommarlov utan Den blomstertid nu kommer" och det hänger tydligen kvar i mig än. Stående inför det faktum att ingen musik skulle serveras mig på Handels tog jag följaktligen saken i egna händer och packade flöjten i ryggsäcken innan jag cyklade mot bussen. När vi så slutat var lusten att spela oemotståndlig. All energi ville liksom ut i fingrarna och de tonkombinationer som dessa bildar.
     Avståndet mellan skolan och Korsvägen (varifrån bussen till Borås avgår) är inte jättelångt. Kanske tar det tjugo minuter att gå om man stegar på ordentligt, tjugo minuter som oftast är en ren transportsträcka för mig. Idag blev det dock något helt annat. Halvvägs till Korsvägen avbröts mitt glada spelande av en röst från parkbänken som står precis bredvid Pressbyrån på Vasagatan. Där satt tre medelålders, tillsynes mycket slitna män med varsin flaska mellanöl i händerna. "Hej, du där med flöjten, skulle inte du kunna spela en melodi för oss?" sade mannen närmast. Hastigt och överraskat vände jag mig om. Innan jag hann svara fortsatte han; "Vad som helst, bara en liten snutt".
     Vad gör man inte för att skänka om så bara den minsta av glädje till en medmänniska när så lite ansträning behövs? Och när jag i medelhögt, svepande tempo spelade Flogging Mollys Death Valley Queen för ett tyst, mycket noggrant lyssnande sällskap revs alla mänskliga murar för en stund. Det finns ingenting som skiljer mig från de tre på bänken bredvid Pressbyrån på Vasagatan. Vi har alla vår historia, våra bekymmer och våra behov. Jag inser att jag behöver bli sedd och erkänd för den jag är, liksom dem behöver att någon stannar och spelar en liten snutt i ett annars kompakt tunnelseende lunchrus. Och genom melodin som min flöjt gav ifrån sig, genom deras uppmärksamma lyssnande, knöts dessa våra behov samman under två fina minuter. Ska jag vara ärlig, och det ska man ju, hade jag inte långt till tårar när jag lät den sista tonen ljuda över gatan. Jag är tacksam för att jag fick stanna och spela för dem en liten stund.
 
Ett år har gott och ett nytt tar vid. Nu ska det bli härligt med lite omväxling i sysslorna, med värme och allt annat som hör sommaren till. Nämnde någon jordgubbstårta..? Hur som helst, ha det så bra och se till att ta vara på de soldagar som kommer!
 
 
 
 
Här är orginalbandets inspelning av låten. Som vanligt skriver David King (textförfattare och sångare) ganska svävande samtidigt som texten, oavsett vilken tolkning man väljer, träffar med distinkt precision. Här finner vi också enligt mig källan till musikvärldens kanske mest tongivande målning med ord - sällan bjuder en text upp till dans så väl med musiken som förärats den. Detta gäller för övrigt all Flogging Mollys musik.
 
 
 
// AGCH
 

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela