Handeln, Pokémon Go och girigheten

Publicerad 2016-07-20 12:22:21 i Allmänt,

Varje gång jag cyklar till jobbet passerar jag precis utanför Tidaholms stadskärna, ett torg och en gata där butiker ligger vägg i vägg. Idag är detta en typisk bild av en svensk stad; knappast något samhälle av storlek har förblivit oberört av de senaste hundra åren av kommersialisering. Sagt med de orden kan det låta negativt, men i det stora hela måste fenomenet betraktas som mycket positivt. Mycket förenklat kan man säga att det utbud som idag finns i svenska städer visar på ett materiellt välstånd som härstammar från nedlagt arbete, arbete som i sin tur skapat välstånd för de som utfört det. Om vi på traditionellt nationalekonomiskt vis bortser från allt vad dåliga arbetsförhållanden, förtryck och tvång inom arbetslivet heter kan vi konstatera att handeln i svenska statskärnor är ett bevis för vår välfärd.
     Samma stadskärnor har de senaste dagarna utsatts för ett alldeles nytt fenomen. Människor går, med blicken fäst i mobilen, runt på stan i jakt på små monster. Spelet heter Pokémon Go och fungerar så att det i mobilen dyker upp en så kallad pokémon på en verklig plats som bevittnas genom mobilkameran. Denna lilla figur kan man sedan fånga och dessutom utveckla så den blir bättre genom att fånga fler av samma sort. Spelet har fått så stort genomslag världen över att det uppmärksammats på diverse nyhetsprogram, något som är ganska ovanligt.
     Gemensamt för dessa båda företeelser, som vid en första anblick kan verka fundamentalt olika, är drivkrafterna bekom. Oavsett om det gäller kläder eller pokémon vill människan ha mer. En tröja till, en nivå till i pokémonvärlden. Vi drivs av de små kickar av belöning som sker i hjärnan när vi får någonting nytt, varje gång ett mål uppnås. Detta är förmodligen en mycket gammal egenskap för överlevnad, ett utslag av naturligt urval som kommit att gynna de som vill ha mest - de som är villiga att jobba hårdast för nästa måltid, för vinterförrådet av mat och nästa par fina jeans (i rika delar av världen idag).
     Det kan alltså argumenteras för att girigheten, ofta personifierad i de ur kapitalismen födda snuskigt rika oljemagnater och industriägare som ofta exponeras i medierna, också fört något mycket gott med sig. Ur teknisk utveckling har människan kunnat skapa välstånd och utveckling på ett sätt som förmodligen varit omöjligt utan begäret, viljan att ha mer och ha det bättre. På så sätt blir girigheten en ekonomisk katalysator, ett elixir som strös över samhället och skapar aktivitet. Om ingen ville ha tröjan i butiken för att garderoben redan var full hade vi inte varit där vi är idag, för om ingen ville ha tröjan skulle ingen få möjlighet att producera den. Om ingen fick möjlighet att sy tröjan mister någon en möjlighet till inkomst och i det möjligheten till bättre tillvaro.
     Här kommer så twisten. Vad händer med samhället om vår girighet kanaliseras mot ting vi inte kan ta på, om det som tidigare skapat efterfrågan istället riktas mot något vi gör själva? Frågan skulle kunna konkretiseras och formuleras så här: hur ser en värld ut där giriheten tar sig uttryck i antalet nivåer uppnådda i Pokémon Go? Spelet är i sig gratis och även om upphovsmännen förmodligen hoppas att släppet ska generera högre försäljning av andra titlar är det långt ifrån säkert att de får investeringen tillbaka. Problemet är i sig inte att människor läger tid på ett spel, utan att spelet inte genererar intäkter som i sin tur blir till välstånd. Kort sagt kan spelandet inte ses som ekonomisk aktivitet, det skapar ingen efterfrågan. Och på sikt vet vi att minskad efterfrågan leder till arbetslöshet eller sänkta löner, allt annat lika.
     Som ni förstår är detta bara tankar. Att spelandet skulle bli så utbrett att det på ett strukturellt plan hotar ekonomin tycks mycket osannolikt. Ändå känns tanken relevant. Själv tycker jag det är mycket roligare att tillfredställa min hjärnas belöningssystem med en springtur eller någon timme pokémonspel än att gå och handla. Kanske tycker jag så för att det är bekvämt, spelandet är ju tillsynes nästan gratis och på så vis mer eftertraktat än annan konsumtion.
     Här tänker jag avsluta med att kasta upp en stor boll i luften. Det är nämligen så att lågpriskonsumtion i kombination med teknikutveckling i framtiden kan vara en stor källa till ojämlikhet. Girigheten söker lägsta pris för att kunna samla på sig så mycket som möjligt inför vintern, samtidigt som robotar och maskiner tillverkar saker billigare och mer effektivt än människor klarar av. Konsekvensen av det blir att ägandet får mycket större betydelse än det har idag, där en del av intäkterna går till anställda om allt går rätt till. Enda sättet att idag tjäna pengar på en helt automatiserad produktion är att äga den, vilket inte alla kan. Det är värt att fundera på i en värld där internet tar alltmer plats och där jakten på effektivisering inom den industri som finns kvar går allt snabbare!
 
 
 
// AGCH
 

Kuppen i Turkiet

Publicerad 2016-07-16 21:33:14 i Allmänt,

I fredags kväll var Turkiets president Erdogan nervös. En falang inom militären hade rest sig mot Erdogan och hotade att ta makten från den folkvalda regimen. Men kuppen misslyckades, trots att man en kort stund tagit kontrollen över den statliga televisionen samt viktiga broar och regeringsbyggnader. Under dagen har de flesta viktiga ledare i Europa i uttalanden fördömt statskuppen och försvarat Erdogan som Turkiets legitime ledare. Många frågor kvarstår dock att besvara. Den "officiella" anledningen till kuppen är att Erdogan mist sin demokratiska legitimitet i sina försök att samla makten kring presidentposten, något som kan ifrågasättas. Vidare återstår det att se hur den turkiska regimen, som blivit mer och mer förtryckande de senaste åren, kommer reagera på denna förolämpning och hot.
 
Att Turkiet är ett land på väg åt fel håll skriver idag många under på. Människorättsorganisationen Amnesty International har flera gånger de senaste åren kritiserat Turkiet för kripanden av journalister och för stränga domar i yttrandefrihetsmål. Ett av dessa gällde förolämpning av president Erdogan, ett brott som myndigheterna bestraffade med fängelse. Till detta ska läggas turerna kring det senaste parlamentsvalet, där det prokurdiska partiet HDP fick 10% av rösterna. I enlighet med presidentens vilja utlystes nyval, där Erdogans eget parti AKP gjorde bättre ifrån sig. Samtidigt krävde Erdogan att ledamöter i parlamentet skulle fråntas sin straffimmunitet, något som tolkats som ett försök att kunna anklaga och straffa ledamöter från HDP för terrorbrott sammanlänkade med den terrorstämplade organisationen PKK. Bilden av en alltmer auktoritär president blir tydligare för varje rapport kring yttrandefrihet som kommer, för varje dag som går.
 
Varför skulle då militären använda sig av demokratiargument för att legitimera ett kuppförsök och vilken skulle den verkliga anledningen till kuppen kunna vara? Svaret på frågan är långt ifrån skrivet i sten och jag har inte kunskaper nog om Turkiet för att kunna säga säkert, men en kvalificerad gissning ska jag ge mig på. Unga demokratier med stor armé och militära traditioner är ofta instabila. Turkiet har under modern tid genomlevt ett antal militärkupper, något som säger en del om militärens ställning i landet. Som maktfaktor blir militären en inrikespolitisk spelare av helt annat slag än vad vi är vana vid i västra Europa. Det tycks alltså inte vara långsökt att tänka sig att presidenten, genom försöken att samla makten kring sig själv, inte bara trampar på parlamentets fötter utan också militären. När militären, eller delar av den i detta fallet, ser ett hot mot sin egen maktställning är det inte ovanligt att densamma reagerar med det medel den känner bäst. Alltså våld.
 
Att kuppmakarna väljer att motivera kuppförsöket med demokratiska argument är inte konstigt. Den lilla grupp militärer måste på förhand haft vetskap om att kuppen skulle misslyckas utan folkligt stöd. Men några folkprotester blev det inte. Inte heller Erdogan lyckades mönstra några demonstrenter, trots att regimen skickat SMS med uppmaningar om att gå ut på gatan och stötta presidenten. Frånvaron av folkligt engagemang blir i detta fallet talande. Spelet sker ovanför befolkningens huvuden, som varken identifierar sig med kuppmakare eller regimen. Rädsla för at gå ut ska också tas upp här; det är inte säkert att någon går ut oavsett åsikter på grund av säkerhetsrisken under en militärkupp.
 
Omvärldens reaktioner är inte förvänande. Den cyniske lägger märke till att EU är beroende av Turkiet och Erdogan för att på kort sikt klara flyktingfrågan (så länge man själv vägrar göra något), samtidigt som USA skulle förlora flera viktiga flygbaser om Turkiet faller ihop i politiskt kaos och ovisshet. Stabilitet i regionen ses således som viktigt ur västligt perspektiv. Ur demokratiskt perspektiv är dessutom en folkvald, om än kontroversiell och alltmer autoritär regim i nio fall av tio mer legitim än ett militärstyre. Konsekvenserna av militärstyre har vi sett i bland annat Burma och Libyen, länder vars befolkningar kort sagt lidit mycket ont på grund av statsledningen.
 
Den för stunden viktigaste frågan kan dock endast framtiden besvara. När en auktoritär regim som dessutom är nära knuten en viss person utsätts för stress finns det risk för kraftiga motreaktioner. Risken i fallet Turkiet är att jakten på regimkritiker trappas upp när Erdogan känner sig mer osäker på sin maktposition. Detta såg vi bland annat hända i arabvärlden under den arabiska våren, ett händelseförlopp som inte tycks alltför långt borta heller i Turkiet. Mycket olyckligt vore det om press- och yttrandefrihet i Turkiet sätts under än större press - landets journalistkår är redan mycket hårt ansatt. Den närmaste tiden blir mycket viktig för huruvida Turkiet kan fortsätta räknas som ett någorlunda demokratiskt land eller om färden mot auktoritärt styre snabbas på. Då Turkiet har en viktig roll att spela i flyktingfrågan och bekämpningen av IS (de båda frågorna kan inte särkopplas) vore det mycket besvärande för omvärlden om regimen i detta läge väljer fel väg, för att inte tala om vilka konsekvenser det kan få för den turkiska befolkningen. Yttrande- press- och mötesfrihet är trots allt grundläggande värderingar i ett demokratiskt samhälle.
 
 
 
// AGCH

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela