Skatterätt

Publicerad 2016-12-02 14:33:00 i Allmänt,

Skatterätt. Många ord genererar fler associationer och livliga bilder än just det. Skatterätt behandlar de praktiska lagarna som rör hur skatt tas ut, av vem och hur mycket. Detta är ett område som jag inte ämnar belasta någon läsare med, varför jag tänkta vrida på perspektiven lite. Innan reglerna i skatterätten ens kommit till måste nämligen ett antal antaganden göras, som i sin tur på ett eller annat sätt lägger grunden för vårt moderna samhälle. Det gäller frågan i vilken utsträckning staten har rätt att ta ut skatt och hur den därefter används.
 
Vi börjar från början. Om vi skickar oss tillbaka i tiden sisådär 450 år landar vi i ett Sverige som precis börjar ta form som stat. Kyrkans inflytande är stort om än något kringskuret av kungamakten, som står för det mesta av beslutsfattandet. Bibeln har precis blivit översatt till svenska och folket ges för första gången i historien faktiska möjligheter att lära sig läsa och skriva på allvar.
 
För makthavare på 1500- och 1600- talen var rätten att ta ut skatt en ickefråga. Kyrkan tog ut sitt tionde och kungen införde de skatter han ville - inte för att han fick utan för att han kunde. De maktförhållanden som då rådde gav inte befolkningen något större inflytande utan statsmakten kunde i princip göra som den ville. Det skulle dröja långt in på 1800-talet innan detta på allvar förändrades. 1842 års folkskolereform och ett genombrott på bred front för läs- och skrivkunnighet samt riksdagens ökande inflytande lade grunden för att frågan om rätten att beskatta befolkningen skulle bli aktuell.
 
Utgångspunkten, och det ska understrykas, har genom vår moderna historia varit att staten tar ut skatt, oavsett vad befolkningen tycker om det. För 1600- talsmänniskan, som i mångt och mycket helt saknade inflytande över skatternas användning (primärt krig), var förmodligen skatten något man helst behöll för sig själv. Frågan om rätten att ta upp skatt var inaktuell inte för att skatt inte togs upp utan för att ingen världslig människa kunde göra något åt det.
 
Med demokratins genombrott förändrades detta. Genom det folkliga inflytandet föddes krav på legitimitet hos skattesystemet; att skatter inte fick tas ut hur som helst och att de skatter som samlats in skulle användas på ett sätt som gynnar allmänheten. Dagens skattepolitiska debatter i riksdag och regering är alltså förstås ett modernt påfund vars existens vilar i demokratins armar.
 
Hittills har jag mest konstaterat självklarheter. Att synen på skattens roll i samhället genomgått en förändring parallellt med demokratiseringen är allt annat än konstigt. Mer intressant är då de skiljelinjer som också idag finns kring rätten att ta upp skatt och fördelningen av densamma.
 
Frågan bottnar i en djup tvist rörande statens och det allmännas uppgifter. Liberala och till viss del konservativa krafter hämtar inspiration från upplysningens tankar och lutar sig mot individens friheter och rättigheter. Här är äganderätten ett väldigt centralt begrepp som används för att driva tesen att skatter i grund och botten är orättfärdigt inhämtande av resurser som egentligen tillhör individen. I princip alla liberaler går dock med på visst skatteupptag. Statens roll i det liberala samhället är nämligen att bevara, försvara och upprätthålla individens fri- och rättigheter och för att göra detta krävs vissa resurser. Mot ett visst upptag av skatt tillhandahåller staten, rättsväsende, polis, brandskydd och militär, men inte mycket mer än det. Allt skatteupptag som inte används för att bevara individens fri- och rättigheter är ju illegitimt.
 
Den urliberala synen på staten, den så kallade "nattväktarstaten", kan utvidgas för att inkludera ett vidare statligt åtagande. Allmännyttiga uppgifter så som skola, vård och barnomsorg inkluderas ofta i något som brukar benämnas socialliberalism. Socialliberalism skulle ur liberalt perspektiv kunna motiveras med antingen ett utvidgande av individens rättigheter (tänk rätt till sjukvård) som inte på goda grunder kan tillhandahållas av andra än staten, eller genom att tolka betydelsen av existernade rättigheter vidare. Individens säkerhet ekonomiskt är beroende av att det finns ett fungerande sjukhussystem (för att komma tillbaka efter en arbetsskada etc.), varför det är legitimt att ta upp skatt också för detta.
 
Mot den liberala utgångspunkten, den minimala nattväktarstaten, ställdes i slutet på 1800-talet socialismen. Den är formulerad som en kritik mot det kapitalistiska system som en liberal världsordning ger upphov till och formulerar ett alternativ till detta. Med fokus på arbetaren, den vanlige fattige medborgaren, konstaterar socialismen att kapitalismen med sitt statiska fokus på materiella vinster för ägandet aldrig kommer kunna tillgodose den ägolöse individens behov. Alternativet är att gå samman och tillsammans organisera produktionen efter villkor som sätts upp gemensamt.
 
För ett socialistiskt samhälle fullt utvecklat torde skatt vara en ickefråga. Om all produktion sker i det allmännas regi behöver inga skatter samlas in, alla materiella medel finns redan i systemet. Det dock finns en mängd praktiska problem med detta som gör att vi aldrig sett (och med stor sannolikhet aldrig kommer se) ett socialistiskt system som fungerar på det sättet. Istället har den gren av socialismen som dominerar idag, socialdemokratin, historiskt identifierat skattesystemet som en ersättning för total allmän produktion. Eftersom kapitalismen (och därmed det liberala samhällsbygget) inte klarar av att skapa ett samhälle med rättvis fördelning måste staten ha rätt att ta ut högre skatter. Dessa skatter används sedan för att kompensera kapitalismens tillkortakommanden. Skattefinansierad socialförsäkring, A-kassa, folkhälsoinsatser med mera är jämfört med den liberala synen på staten en kraftig utvidgning som motiveras av att kapitalet gör orättfärdigt stora vinster på individens bekostnad, varför en omfördelning av materiella medel via staten måste ske.
 
Vän av ordning påpekar här att begrepp som "rättvisa" och "orättfärdighet" är svårdefinierade och flytande, vilket också stämmer. Rättvis fördelning hos liberalismen är inte detsamma som hos socialismen och det måste vi leva med. Det är, eller borde åtminstone vara, en del av den allmänna debatt om vilken roll staten intar i ett demokratiskt samhälle. Personligen tycker jag det är synt att de ideologiska aspekterna av politiken glidit iväg från debatterna i TV, för de riktar ofta blicken mot kärnfrågorna.
 
Mitt i detta virrvarr av ideologier och begrepp finner så tillslut verkligheten. Den är, som du kan ana, betydligt mycket mer komplicerad än ideologierna i sig. Svensk politik har under lång tid präglats av socialliberalism, där staten förbehållit sig rätten att ta upp förhållandevismycket hög skatt mot att tillhandahålla ett brett spektrum av medborgerliga tjänster. Tyngdpunkten har över tiden skiftat mellan social och liberal, men trenden de senaste trettio åren ser ut att gå i liberal riktning. Vi ser det i privatiseringen av före detta typiskt socialdemokratiskt statliga åtaganden som vård och skola, där statens roll idag ifrågasätts.
 
Stora delar av dagens välfärdsdebatt är svår att peta in i fack gällande vilken roll staten tillskrivs. Friskolereformen 2006 medförde inget privatiserande av skolan, endast av delar av dess verksamhet. Ställningstagandet är liberalt så tillvida att man inte litar till statens förmåga att bedriva utbildning, socialdemokratiskt så tillvida att man inser att marknaden själv inte klarar av att tillhandahålla utbildning till alla varför också friskolorna måste vara skattefinansierade.
 
För att förstå dagens debatt måste vi bekanta oss med ett nytt begrepp, ett begrepp som mig veterligen inte var särskillt närvarande vid våra kära ideologiers tillkomst. Effektivitet är det som nu för tiden tycks definiera skiljelinjen för statens roll, det som får liberaler att förfasa sig över icke konkurrensutsatt verksamhet och kalla på marknadens undsättning. För att förstå hur statens roll och omfattning ska bestämmas måste vi alltså klargöra om staten ska anses effektiv i jämförelse med det privata, om produktion utförs bäst i allmän regi eller under marknadens osynliga hand. Delar av detta svar har redan levererats av Sovjetunionen - vissa branscher tycks inte vara lämpliga att driva statligt - men mycket återstår. Personligen är jag inte alls säker på att marknaden klarar av att handskas med så abstraka värden som utbildning, varför jag ser det som osannolikt att ett konkurrensutsatt skolväsende med valfrihet skulle förmedla mer kunskap än ett som sköts av det allmänna.
 
Rätten att ta upp skatt och vad den ska användas till är alltså inget enkelt ämne. Skatt kan rättfärdigas på en mängd olika sätt och hur det rättfärdigas styr i hög grad hur stor staten blir. Argumenten rör sig bland luddiga och ibland svårtydda begrepp som rättvisa (fördelning, hur kakan ska delas) och effektivitet (hur kakan bakas för att bli så stor som möjligt) och att orientera sig i den här miljön är inte alltid lätt. Det kan därför vara högst behjälpligt att gå tillbaka till grunderna. Även om det är svårt att ta ställning till fastighetsskatter, friskolereformer och A-kassa var för sig kan den stora bilden ge vägledning - vilken roll vill jag att det allmänna ska spela och vilka rättigheter till skatteindrivning måste en sådan stat ha? Frågan är inte oviktig, det är nämligen vi medborgare som måste definiera skatterätten i ett demokratiskt samhälle. Se där, något att fundera på.
 
 
 
// AGCH
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela