Fuldans!

Publicerad 2016-12-20 10:18:29 i Allmänt,

I många situationer man möter i livet är man i någon annans blickfång. Inte så att andra tittar på en direkt, men de skulle göra det om man stack ut. Det här är samhällets tysta uppfostran; vi lär oss att vara som alla andra, liksom villkorligt dömda att bli utstirrade om vi gör något som inte förväntas av oss. Så finner vi genom anpassningen gemenskap i gruppen, men vi stänger också dörren för gott agerande som inte passar in. Dans och musik är något som jag skulle säga ofta faller inom den kategorin.
 
Varför då detta? Min teori är att dans och musik är något man gör på fritiden. I övrigt, under den tiden som spenderas på seriösa sysslor som arbete eller studier, ska man helst inte hålla på med musik och än mindre rörelser till densamma. Detta går mig lite emot eftersom jag gärna vill vara en lekfull prick som inte tar tillvaron så seriöst. På handelshögskolan blir detta väldigt tydligt, där studier = framtida arbete och därför verkar vara gravallvarligt. Då kan man tänka sig att jag bara skulle strunta i det och plocka fram flöjten, men så enkelt är det inte. De sociala konventionerna runt omkring mig håller liksom fast mig. Är det respektlöst att bryta tystnaden när andra sitter och tittar på sina datorskärmar eller skulle det kanske bli uppskattat? Skulle folk titta snett på en när de går förbi eller skulle de tycka det var ett roligt inslag i vardagen?
 
Det är svåra frågor som inte har något svar. Förmodligen finns det en och annan som skulle störa sig grovt och andra som skulle uppskatta det högt, men någon generell inställning står nog inte att finna. På grund av min vaga känsla att det är fel får jag istället leva ut mina mer lekfulla instinkter på andra platser (än så länge, en dag ska jag visst ta mod till mig och trotsa lite tystnad). Om jag inte känner för att spela flöjt fungerar det alltid att sätta igång någon annan musik och skutta runt lite. Att kalla det dans vore att förolämpa de som behärskar koordinerade rörelser till musik, men det fyller i varje fall den funktionen. Att släppa loss utan att bry sig om vad andra tycker och tänker och leva ut lite känslor inte endast via fingrarna på tangentbordet utan med hela kroppen. Det är befriande.
 
Under veckan med musikhjälpen blev jag påmind om ett ord för det här. Där fanns ett gäng som dansade fuldans, alltså ingen specifik dans utan rörelser tagna ur luften endast syftandes till att lätta upp stämningen och ha det kul. Idén är förmodligen inte ny, men ändå revolutionerande på sitt eget geniala vis. I en värld så styrd av konventioner och osynliga sociala lagar och regler blir fuldansen ett sätt att bryta sig loss och på allvar vara sig själv för en stund. Även om det inte alltid sker offentligt, vilket det ju egentligen borde för att få bästa möjliga spridning, blir de privata stunderna där musiken möter kroppen väldigt betydelsefulla.
 
Vad ska man då lyssna på för musik för att uppnå maximal effekt? Tja, det är upp till var och en efter tycke och smak men jag skulle rekommendera något taktfast, svängit och melodiöst med mycket driv. Vad sägs om det här?
 
 
 
 
 
// AGCH
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Axel Christoffersson

Samhällsengagerad person som gärna tar en tur ut i naturen när tid och lust finns. Bloggen är min egen hörna i cyberrymden där jag skriver om det mesta som faller mig in - alltifrån personliga upplevelser till kommentarer kring ekonomi och politik.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela